Vår krönikör har funderat över det här med framhoppning inför tävling. Efter att ha sett allt från lägsta till högsta nivå både i hoppning och dressyr förvånas han över att inte fler reagerar på framridningen vid hopptävling. Så här tänker han om hur det kan bli trevligare, och skapa bättre hästvälfärd, och ge harmoni mellan häst och ryttare.
Jag har lite tankar om framhoppning på tävling. Jag har haft förmånen att få följa med elever, eller rida själv, på allt från klubbtävling till internationella mästerskap. Att det finns olika teorier om varför man hoppar fram råder det inga tvivel om. Det klankas ned massor på hur dressyrryttare rider fram, det videofilmas och det blir fullständigt kaos på sociala medier om någon häst råkar hamna bakom lod och så vidare.
Men inom hoppning är det ingen som videofilmar eller tar bilder på skarpa bett, hårt spända gramantyglar, teknikskydd på bakbenen med mera. Jag har verkligen sett diverse avarter av framhoppning denna sommar.
Om vi börjar med att ställa oss frågan ”varför hoppar vi fram?”
Absolut handlar det om uppvärmning för hästen. Jag vill dock hävda att upp till 120 är det mer ryttaren som behöver hoppa sina språng. Detta har jag full respekt för. Men jag ser föräldrar och tränare som pressar sina barn/elever på höga hinder, de låtsas sätta skållan i fel hål och överdomaren kan inte ha full koll. Ryttare som skriker ”är det maxhöjd nu?”. Föräldrar som inte har en aning. På ponny-SM såg jag en hel del ekipage som hade kunnat leverera så mycket mer om de bara fått rätt hjälp på framhoppningen.
Jag upplever ofta att föräldrar och tränare försöker att imponera på varandra genom att höja hindret. Resultatet blir ofta en spänd häst/ponny. Jag kan inte nog tjata om hur viktigt det är att försöka hitta avspändhet och balans hos din häst. Utomlands är det mycket mer mygel med hinder. När stewarden tittar bort hamnar marklinjen bakom hindret eller bakbommen blir lägre än frambommen på oxern. Resultatet av detta är absolut spända hästar och till och med ryttare som tappar självförtroendet. Detta är vi tack och lov förskonade ifrån i Sverige.
Det korrekta svaret på frågan varför vi hoppar fram borde ju vara att det är för att häst och ryttare ska vara fulla av självförtroende innan de går in och gör provet – det vill säga hoppar banan. Detta är ingen pekpinne till er läsare utan min förhoppning att ni reflekterar kring hur ni själva hoppar fram och värmer upp er häst. Våga prova ett nytt koncept. Vem vet kanske blir det ett framgångsrecept.
Här kommer några tankeställare:
- Hoppa ej för många språng
- Hoppa ej för högt. Du behöver inte maxa hinder.
- Träna ej din elev eller ditt barn på framhoppningen. Detta bör sitta hemifrån.
- Trixa inte i tron att om att du ska göra din häst mer försiktig. Det resulterar ofta bara i en spänd och osäker häst.
- Starta i klasser där du blir förvånad om du får fel. Det är såväl ryttar- som hästvälfärd.
- Undvik stress.
- Respektera att du ej är ensam på framhoppningen.
Listan kan göras lång. Jag känner att jag har varit lite negativ i denna krönika, men tyvärr är sommarens reflektioner så här. Jag hade verkligen önskat att jag kunde vara mer positiv.
Var rädda om varandra och era hästar
Equestrianwords krönikör ”All Inte”
(Texten är en krönika och åsikten är skribentens)
Foto: Adobe Stock
Tidigare på Equestrianwords
Trissrider du?
Ny krönikör – om sociala medier och mobbing
Hur tränas hästar för sin uppgift
Hur ska vi kunna få finansiering för vårt tävlande
Equestrianwords är en ridsportsajt som vill göra skillnad. För att kunna fortsätta driva sajten behövs prenumeranter. En prenumeration kostar 29 kronor/månad eller 300 kronor/år. Prenumerera HÄR.