Hasse och Pia är professionella hästföretagare. I stallet har de ett 10-tal hästar. För några år sedan kom de över ett parti billiga utetäcken, ofodrade. Dessa har deras hästar året om, regn, snö, rusk, plus eller minus på termometern, alltid samma täcken. Det brukar funka, de klipper ändå aldrig hästarna, det orkar de inte ta tag i. Går något täcke sönder så får hästen gå utan.
Hasse och Pia är tränare och tävlar själva. Deras hästar tävlas i stort sett varje helg. De har också elever som kommer och tränar för dem på deras hästar. Så några vilodagar får hästarna sällan. Det är sagt att de ska vila dagen efter tävling men det hinns oftast inte med.
De köper foder från en bonde i närheten. Helst det som blivit över från året före, det är billigast så. Någon analys gör de inte. Är hästarna bara tillräckligt hungriga äter de vad skit som helst, det är deras filosofi. De brukar ge hästarna mash, det är snabb energi och funkar bra inför tävling. Ibland på vintern fryser vattnet i stallet, då får hästarna mashen utan att den blötlagts. Visst har det hänt att någon häst får foderstrupsförstoppning eller kolik. Men då är det bara bort med den hästen och in med en ny. Veterinären åker de aldrig till. Det är dyrt och tar tid som de inte tycker att de har. Och nya hästar det finns det i överflöd.
De har stängslat ett par mindre hagar där de släpper ut hästarna. Några särskilda flockar eller så har de inte. De släpper ihop hästarna som det passar för dagen. Visst händer det att någon häst får stryk. Eller att någon valack, kanske sent kastrerad, blir väl påträngande och jobbig mot stona. Men det får de tåla. Det som inte dödar det härdar. Lite sår, skavanker och stukat självförtroende har aldrig skadat en häst i längden.
När de åker på tävling tar de lastbilen. Den är gjord för tre hästar men med lite vilja så får man lätt in fem stycken. Det är trångt och kanske inte helt bekvämt för hästarna men de klagar ju inte så då fungerar det ju.
Självklart finns inte Hasse och Piapå riktigt. Och det är snudd på osannolikt attnågon skulle behandla sina hästar på det sätt som är beskrivet ovan. Men byt ut hästarna mot hästskötare eller stallpersonal, då är det helt plötsligt en helt sannolik berättelse.
Så många historier om helt orimliga arbetsvillkor, oacceptabelt beteende från arbetsgivare och avsaknad av lön, mat och skäliga levnadsvillkor som jag fått ta del av genom åren. Det är hos allt från professionellt hästfolk i den absoluta toppen till de som har en hästverksamhet med tävling, uppfödning, träning på lägre nivå.
Ni som behandlar er personal som skit, samtidigt som ni ger dem ansvaret för det värdefullaste ni har i er verksamhet – hästarna – hur tänker ni? Jag tror att ni är övertygade om att hästtjejerna och -killarna, att deras kärlek till hästarna gör att de står ut med nästan vad som helst. Och många gånger, så gott som alla, så är det ju också sant. Men prova att vända på perspektivet, som ovan, och rannsaka er själva en gång till! Visst låter det helt sjukt? Gör om och gör rätt, det gör att alla skulle må så mycket bättre.
Av Annika Grundberg, chefredaktör och ansvarig utgivare
Tidigare på Equestrianwords
Hästskötares arbetsvillkor har blivit bättre
Sarah arbetade i 18 månader utan lön: ”De krossade mig”
Equestrianwords är en ridsportsajt som vill göra skillnad. För att kunna fortsätta driva sajten behövs prenumeranter, det kostar bara 29 kronor/månad. Prenumerera HÄR.