Det har varit ett något långsammare uppdateringstempo här på sajten under ett par veckor och det har sin förklaring. Min vän, en av skaparna av just den här sajten, fotografen och keramikern Lotta Gyllensten har gått bort.
Jag lärde känna Lotta Gyllensten under åren som medarbetare och frilans på Tidningen Ridsport. Tiden flyger fram och jag inser att det är närmare 25 år sedan och under de 25 åren kom vi också att bli vänner. Att få med sig en fotograf ut på jobb är en ynnest och jag har haft ynnesten av att ha med mig Lotta på många jobb.
Kan man fyllas av tomhet? Jag vet inte men det är så det känns efter det väntade men samtidigt så oväntade beskedet att Lotta har lämnat oss. Hon drabbades av cancer för flera år sedan och visste att sjukdomen en dag skulle vinna men hon gav den en rejäl match. Jag vet ingen så levnadsglad och beslutsam om att leva livet fullt ut som Lotta. Vi sågs i somras, inte hemmavid, utan i solskenet i Blenheim, England i samband med EM i fälttävlan. Och i teatersalongen i Ystad där vi såg Czardasfurstinnan, en härlig uppstättning med Richard Söderberg och Marianne Mörck. För Lotta satt inte hemma och väntade på att dagarna skulle ta slut, hon levde dem fullt ut in i det sista.
I studion där hon mejslade fram de allra vackraste keramikhästar, tillsammans med maken Lasse och deras jack russel Tintin, på resa och evenemang. Med en ork och ett tempo som många friska har svårt att hänga med i.
I påskas ställde hon ut på Bosjökloster och vi åkte dit. Medvetna om att det nog var sista gången vi skulle få träffa henne. Märkt av sjukdomen men ändå så närvarande. Frågade om våra söner, om min häst och livet.
Lottas kommentar var ofta; ”jag fattar”. Men Lotta, att du är borta – det fattar jag inte alls. Du pratade om att komma till oss på Tjörn i sommar, att besöka Slussens pensionat på Orust men så blir det inte.
Att skriva minnesord är svårt, att göra det om en kär vän är ännu svårare.
Jag har funderat i dagar på om jag ska skriva alls eller om jag ska låta min sorg vara privat och min egen. Men jag känner ändå att jag vill skriva några, eller många ord.
För Lotta var, förutom en kär vän, en stor del av mitt yrkesliv och i att den här sajten blev till. Det var hon, jag och Eva Österlund som startade den för 10-15 år sedan och efter ett tag anslöt även Anna Carlsson-Käck. Vi höll i ett par år sedan la vi ner den då våra liv tog olika vägar. Ett av de allra första jobben som publicerades här på Equestrianwords var ett reportage om Larry Zetterman, Royne Zettermans bror. Det var ingen tidning som ville ha det reportaget men vi tyckte att det var en brilliant idé. Tyvärr finns inte materialet från Equestrianwords första år kvar så ni får lita på mina ord, det blev ett grymt reportage.
Lotta och jag gjorde massor av kul jobb genom åren för olika uppdragsgivare. Vi bevakade Ryttargalan i Blå hallen när Svenska ridsportförbundet fyllde 100 år och drottningen var på plats. Vi bestämde oss för att inte sitta i kulisserna och hålla till godo med kaffe och torra frallor. Vi betalade för att delta i middagen, ett jobb vi nog inte gick plus på men roligt hade vi.
Vi har kuskat runt i England och besökt konstnärer, Badminton, Dag Albert och Lottas syster uppfödaren Anne Ratcliff, som bland annat fött upp Stormhill Michael som Paul Tapner startade i just Badminton två gånger med en tiondeplats som bästa placering. Ett år under GHS bodde Lotta här hos mig på Tjörn. Då ringer det, någon tidning som ville ha en intervju med Rolf-Göran Bengtsson och undrade om jag kunde göra det, klart jag kunde. ”Har du någon fotograf också?”, frågade han. ”Jajamen, på toaletten”, svarade jag glatt. Klart vi gjorde det jobbet också.
Vi är många som fastnade för Lottas vackra och unika hästar och som har köpt oss en, två eller en hel flock. Det kändes fint att läsa inlägg efter Lottas bortgång både på hennes och maken Lars Facebook med bilder på hästarna. För Lotta du är med oss alla genom dina hästar som pryder våra hem. Genom alla dina bilder och minnen i våra hjärtan. Jag hör din röst, den var som en porlande vårbäck, alltid glad och engagerad, ”jag fattar”, säger du till mig och jag svarar; ”du fattas mig”.
Mina tankar går till Lars, Tintin och Lottas systrar med familjer.
Annika Grundberg
Puffbild tagen av Lars Brundin