Rutiner är av godo men man blir lätt slarvig. Min nuvarande häst har jag haft i fem år. Något av det första jag fick erfara är att hon har sadeltvång. Hos henne handlar det inte om panik vid sadling eller när man drar gjorden. Det är vid själva uppsittningen som det kan bli kaos. Det fick jag bittert erfara när jag låg på ridhusbotten och spottade grus och blod. Det är sisådär fem år sedan.
Jag hade ingen erfarenhet av häst med liknande beteende sedan tidigare. Men jag har haft häst i ungefär 40 år så jag har ju en viss hästerfarenhet. Jag läste på, frågade runt och utarbetade rutiner. Sadelgjorden spändes i omgångar, främst på stallgången. Jag longerade före uppsittning. Hon äter bara godis när hon är avspänd. Så det blev godistricket. Longering, erbjöd godis, tog hon det satt jag upp. Tog hon det inte fortsatte jag att longera en stund till.
I början när vi åkte i väg till nya ställen hade jag med någon som höll i henne i ett långt grimskaft. Lärde mig snabbt att hon behöver gå framåt direkt efter uppsittning, tar man i henne så fortsätter kraften uppåt och jag flyger. Så det där att hålla i henne lite löst i ett grimskaft handlade nog mer om trygghet för mig än någon effekt på hästen. När jag väl satt i sadeln, båda fötterna i stigbyglarna fick hon godis.
Med tiden så kunde jag plocka bort longering, började slarva med godistricket. Ja, hon har helt enkelt inte visat några tendenser så jag blev slarvig med rutinerna. Men, jag har alltid sagt, för mig själv och till andra, att hon har sadeltvång, jag tror inte att det där panikartade flyktbeteendet någonsin försvinner. Tidigare ägare har också berättat om det även om det varit borta år i taget.
I helgen var vi en grupp från ridklubben som åkte på läger. Träning, god mat, skratt och massor av hästsnack en hel helg. Ljuvligt, underbart, kan rekommenderas.
Det hela skulle avslutas med en uteritt. Jag skulle sitta upp precis utanför stallet. Ett staket som uppsittningsramp. Hästen stod för långt bort. Jag hade sedan kvällen före haft en gnagande oroskänsla. Men, hon har ju inte gjort något på flera år. Så jag försöker sitta upp, i obalans, och hon blir livrädd och drar i väg med mig med en fot i stigbygeln och ett tag om manen med vänsterhanden. Hur det slutade? Jag stöp med huvudet först, ansiktet nedåt, rätt ner i gruset. Än en gång tittar jag upp och spottar blod, massor av blod.
Det gick bra efter omständigheterna. Sårig och svullen näsa, en rejäl lårkaka och trasig ridhjälm.
På det mest smärtsamma vis minns jag vad som jag själv tycker är så viktigt. Rutiner, håll fast vid rutinerna. Hade jag gjort som jag borde hade jag gått in på en av ridbanorna, suttit upp i lugn och ro, skrittat ett par varv och sedan anslutit till de övriga.
Oaktat vad det gäller tillsammans med era hästar, börja inte slarva och bli oförsiktiga. Det är så stora djur med så mycket kraft och det kan gå så tokigt och göra så ont.
//Annika Grundberg, chefredaktör
(Det här är en krönika och åsikterna är skribentens egna)
Foto: Lotta Karlsson