Debattklimatet i efterdyningarna till Svenska ridsportförbundets beslut om att införa åldersgräns för tävling på elitnivå är i många delar otrevligt. Det är många av de som gått samman och kritiserat förbundsstyrelsens sätt att fatta beslut som har en ton där de som tycker olika idiotförklaras och där en respektfull ton saknas. Equestrianwords chefredaktör tycker till i en krönika.
Svenska ridsportförbundets styrelsebeslut att begränsa tävlandet för barn under 13 år slog ner som en bomb. Det var ett beslut som, vad det verkar, ytterst få såg komma.
Åsikterna om det var ett bra eller dåligt beslut var många. Högst av alla hördes de som tycker att det är ett dåligt beslut. Snart blev det också klart att, oaktat vad man tycker om beslutet i sig, många ställer sig kritiska till hur beslutet har kommit till. Några av våra främsta internationella hoppryttare skrev debattinlägg. Alla a-tränare i hoppning gick ut med att de är emot beslutet. Svenska ridsportförbundets styrelse sparkade hela hoppkommittén.
Men det som hände alldeles i början var att den opinionsbildande organisationen Svensk ponnysport återuppstod. De kom till första gången 2011 i samband med att Svenska ridsportförbundet införde stilbedömning på SM. 2015 lades föreningen i malpåse för att återuppstå i samband med beslutet om åldersgränsen.
Tonläget från dem här hårt och målet tydligt. De vill få till en extra förbundsstämma där ordförande Sandra Ruuda med flera i förbundsstyrelsen avsätts. De har dessutom en, hittills ”hemlig”, ny förbundsstyrelse fix och färdig.
Gott så. Att vi tycker olika är bara sunt. Att organisera sig ihop med de som tycker samma för att kunna påverka beslut är en demokratisk rättighet.
Att Svenska ridsportförbundet ofta har problem med kommunikationen utåt är sant. Men när nätverket Svensk ponnysport går ut och kritiserar Svenska ridsportförbundets styrelses agerande gör man det med ett tilltalssätt som är allt annat än trevligt.
Antingen tycker man som dem eller så är man korkad och har ingen rätt till en åsikt.
Jag är till exempel inte kvalificerad att ha en åsikt enligt en av deras främsta talespersoner. Varför? Jo, jag tar på mig reflexväst när jag ska ut med hästen min i mörker. Reflexvästfolket vet nämligen ingenting och ska vara tysta. Jag är också hobbyryttare som förvisso har tävlat i tre discipliner men aldrig högre än lätt klass. Så jag ska veta min plats och tiga still.
När Svenska ridsportförbundets distrikt går ut och bjuder in sina medlemsföreningar till dialog om det som sker så går Svensk ponnysport ut och varnar. Det handlar inte om dialog menar de, det är möten där medlemsföreningarna inte får komma till tals. Så redan innan man deltagit i mötet och lyssnat på vad som sägs har de försökt påverka folk till att vara negativt inställda före att ha ett öppet sinne och själva kunna skapa sig en uppfattning.
Att förminska och dumförklara de som tycker olika för inte debatten framåt. Det gör inte att Svenska ridsportförbundet förändras till det bättre för alla oss medlemmar. Vi som ryms inom Svenska ridsportförbundet genom deras medlemsföreningar är en spretig skara. Från de som rider en gång i veckan, kanske från barnsben och livet ut, till de som går hela vägen och tävlar internationella mästerskap. Vi har alla vår plats och det är självklart att det blir spretigt när alla ska få plats under samma paraply.
Men jag tror inte att svaret på problemen är att ersätta en, som man tycker odemokratiskt styrd styrelse med en annan. För när en av Svensk ponnysports främsta företrädare på natten gör inlägg på sociala medier med påståenden om att förbundsordföranden skulle ha alkoholproblem då blir det otrevligt på riktigt. Och det där beslutet med väktare på tävlingskonventet kanske inte var så fel trots allt.
//Annika Grundberg, chefredaktör
(det här är en krönika och åsikterna är skribentens egna)