Petra Andersson är forskar om filosofi vid Göteborgs universitet. Hon är även en hängiven hästtjej sedan barnsben. Flera av hennes forskningsprojekt har handlat om just ridsporten ur ett filosofiskt perspektiv. Petra har också varit krönikör bland annat hos Hippson. Den senaste tidens skandaler inom ridsporten i allmänhet och dressyren i synnerhet har fått henne att fundera. På vad kan ni läsa i hennes krönika.
”På vem vilar ansvaret? Det är en fråga som jag har ställt mig många gånger under det senaste halvåret.
Nu har vi sett flera avslöjanden om hårdhänt ridning, både från träning och från tävling, sedan den danska dokumentären om Helgstrand Dressage sändes i november förra året. Avslöjandena har varit publicerade i stora och väletablerade massmedia, både i Sverige, Danmark och andra länder. Nu vet vi allihop att det sker en hel del alldeles för hårdhänt så kallad träning, och tävling, av hästarna i ridsporten. Personligen tror jag att detta gäller särskilt på den internationella elitnivån, från vilken ju avslöjandena också kommer. Men jag tror inte att det går till så att satsande ryttare rider med silkeshand tills de plötsligt, strax före sina första mästerskap eller OS, blir så hårdhänta att hästarna får blå tunga av bettet, sår av sporrarna eller svullnader av spöet.
På 1980-talet tränade jag ponnyhoppning. Det handlade inte om någon satsning värd namnet, det fanns varken ambitioner eller resurser till det, men jag tränade då och då för en av hoppsportens mer namnkunniga personer; han är fortfarande verksam. Ambitionsnivån var ungefär att kvala till NM, vilket jag tror var lättare då än nu.
En gång vägrade min ponny vid en mur på tävlingsbanan i ponnyallasvenskan. Tränaren såg det, och sa att vi skulle ta tag i det där med att hoppa mur vid nästa träningstillfälle. Eftersom jag visste att det betydde att min ponny skulle råka ut för våld jämförbart med den film som gjorde att den brittiska dressyrryttaren inte fick starta OS, var jag orolig. Min strategi, som cirka 16-åring, blev att jag tränade att hoppa mur flera gånger i veckan fram tills det var dags för den där träningshelgen. Jag släpade tunga murdelar fram och tillbaka, dag efter dag, byggde riktigt lågt först och höjde efterhand. När det var dags för träningen, byggde den kände tränaren upp en rejält hög mur och sa åt mig att hoppa. Som jag minns det hade vi knappt ens ridit fram. Men jag var ett lydigt barn och jag styrde mot hindret. Och min ponny hoppade. Och det värsta är att jag upplevde det som att tränaren blev besviken. Jag upplevde att han hade velat få ta till pisken mot min ponny. Första gången jag pratade med någon om detta var nu i somras, när den där filmen hade spridits.
Jag vet att hemska bilder och filmer har spridits förut. Men först nu, sedan hösten förra året, har våldet inom ridsporten blivit så här synligt för alla, och därmed alltmer omöjligt att förtiga. Det är ett stort framsteg, ur ett hästvälfärdsperspektiv. Löser inte ridsportens egna organisationer det här akuta hästvälfärdsproblemet, kommer det att lösas på andra sätt, där ridsporten inte råder över strategierna. Samhället har ingen anledning att låta det här fortsätta. Det finns ju något som kallas djurskydd, och det är ett politikområde, och därmed en fråga för alla.
Ridsportens ord om lätthet, förtroende och partnerskap i ridningen, framstår alltmer närmast som ett hån mot hästarna. Lätthet och förtroende leder inte till blå tunga och sår. Hela idén om att ridning bygger på förtroende mellan människa och häst och att en människa inte kan tvinga ett djur som väger 600 kilo visar sig nu vara uppenbart falsk. På ett sätt som det inte kräver någon särskild förkunskap för att förstå. Och just det är en av de saker som gör den här situationen är så svår för ridsporten att ta ansvar för. Så sett är det inte att förvånas över att så många av de direkt berörda parterna förnekar att ansvarssituationen ens existerar. Vem vill få ansvaret för en internationell hästvälfärdskris på halsen om det går att undvika?
Ridsportens företrädare – både elitryttarna och personer från organisationerna – duckar. De förnekar, de ber om ursäkt, de säger att det dokumenterade tillfället var en helt tillfällig lapsus som inte alls är i linje med hur de brukar arbeta, de säger att det inte kan vara några fel på en ridning som leder till internationella placeringar, de tar till märkliga juridiska manövrar där de försöker begränsa pressfriheten och yttrandefriheten, och de påstår att hästar är stora djur som måste sättas på plats emellanåt. Något ansvar visar de inga tecken på att ta, och de visar ingen mer acceptabel väg framåt. De duckar.
Tråkigt nog ser vi också liknande reaktioner bland ganska många ”vanliga hästmänniskor”. ”Vanliga hästmänniskor” på sociala medier och liknande visar sig ha obegränsad fantasi när det gäller att komma på märkliga förnekanden och undanmanövrar från just exakt det som blir så glasklart tydligt i de avslöjanden som vi har sett på senare tid. Det går att förklara detta psykologiskt. Men jag har ingen lust att göra det just nu. Det blir en annan gång.
Samtidigt är det här, på oss ”vanliga hästmänniskor”, och på publiken vid ridsportevenemangen (som ju i hög grad består av just oss vanliga hästmänniskor), som personer högre upp i ridsporten tycks vilja placera ansvaret. Det ansvar som några av världens mest framgångsrika ryttare inte tar för sina hästars välfärd, ska alltså dessa ryttares publik och fans ta. För mig framstår det som en ganska märklig ordning. Eller som total oordning, snarare. Att distribuera ut ansvar till alla och envar, utan att skapa något som helst system för ansvarstagandet. Utan att precisera det. Utan att fullt ut erkänna att det finns allvarliga missförhållanden i elitsporten. I det sammanhanget tycker jag att ett litet filmklipp från FEI, under parollen ”Be a Guardian” håller ett svårslaget rekord.
”The responsibility of being the guardians of horse welfare within equestrian sport is an important task and lies not only on the FEI – but on everyone engaged in the sport. For the horses and for the future of the sport, everyone must become a guardian and act, when necessary”, säger Sabrina Ibáñez, FEI Secretary General. We are all guardians!
Självklart är det inget fel med att vara en ”guardian”. Var gärna det, alla som orkar med det. Det som är fel är att en central och överordnad organisation skickar ut ett ansvar till alla oss vanliga hästmänniskor. FEI ger oss ansvar utan att ge oss rådighet. Vi står maktlösa med ett ansvar utan att kunna agera. Hittills har ridsportens visselblåsare behandlats ganska illa. Jag har all förståelse för att de flesta inte orkar eller vågar bli visselblåsare. Och att anmäla missförhållanden visar sig alltför ofta meningslöst. FEI ger oss ett omöjligt ansvar, och försöker med det komma undan.
Men. Saker kommer att hända ganska snart. Och om ridsporten inte får saker att hända, kommer samhället att få saker att hända i stället. Jag ser fram mot de närmaste årens debatt och utveckling! Det har aldrig varit lika spännande som nu att vara hästfilosof!”
//Petra Andersson
(Texten är en krönika och åsikten är skribentens)