Bo Tibblin behöver ingen närmare presentation. Han är en nestor inom svensk dressyr. Han är domare, fellow tränare och tidigare tävlingsryttare. Han har skrivit böckerna ”Ta tyglarna” och ”Ridlära”. Han har, med anledning av kritiken som riktats mot dressyrsporten under senare tid satt sina funderingar på pränt. Vi har fått hans tillåtelse att publicera inlägget.
”Dressyrbedömning.
Under senare tid har dressyrsporten utsatts för mycket kritik från olika håll. När man tar del av denna börjar man ifrågasätta om vi över huvud taget kan fortsätta att tävla i dressyr. Det finns all anledning att se över dressyrens tillstånd och framtid.
En faktor är betydelsen av begreppet ”dressyr”. Den egentliga innebörden kan sägas vara inlärande av icke medfödda beteenden som kan vara till nytta för individen. Vem är då individen? Här är det både hästen och ryttaren men på olika sätt. För hästen att bygga upp muskulatur och leder för att i första hand orka utföra vad ryttaren begär. Det är viktigt att betänka att dessa moment inte har någon betydelse för hästen i dess naturliga tillstånd utan är till för ryttarens behov. För ryttaren handlar det om att få en häst som håller för arbete. Resultatet av detta arbete har sedan omvandlats till tävlingsformen ”Dressyr”.
Dressyr skall bedömas efter helhetsintryck. Det skall innefatta hästens sätt att röra sig på olika utbildningsnivåer.
Här skall bedömas med vilken lätthet utförandet av de moment som legat till grund för hästens utveckling utföres. Resultatet visas i första han i de bedömningsgrupper som kallats ”allmänt intryck” men skall också ligga till grund för varje enskilt betyg.
Det är här det gått snett i dagens bedömning. Är det verkligen möjligt att på ett rättvisande sätt bedöma så komplexa moment som bedömningsgrupperna i ett dressyrprogram innehåller?
Resultatet blir att domaren hakar upp sig på de lättast urskiljbara tekniska momenten och helhetsbilden kommer bort i sammanhanget. De tekniska momenten får större betydelse än dressyrens faktiska målsättning. Något som dessutom ”saboterar” betygssättningen och sätter bedömningssystemet ur funktion är införandet av ”halvbetyg”. Dessa skapar en form av säkerhetszon för en osäker domare. Det finns för ”helbetygen” klara defintioner för vad de skall innehålla. Detta finns inte för ”halvbetygen”. Detta beror på att i det omfattande innehåll som en bedömningsgrupp innehåller är det omöjligt att uppfatta så små detaljer att de motiverar ett ”halvbetyg”. Detta ger utrymme för ett ospecificerat ”tyckande”. Här skall man inte ”tycka” – här skall man ”veta”. Detta visar sig också genom att domarna normalt använder skalan 6-6,5-7. Vad skall vi då med en 10 gradig skala till? För man kan inte tro att så många hästar utför alla moment så likartat att de hamnar inom detta snäva register. Detta tyder på att det tekniska utförande i första hand får avgöra betyget. Man får inte glömma att dessa rörelser i första hand skall vara grundstenar i hästens utbildning och inte något som görs bara för att de ingår i tävlingsprogrammen. De har inte något självändamål.
Detta innebär att om en häst rör sig på ett för klassen tillfredsställande sätt skall mindre tekniska fel inte få alltför stor betydelse utan mer betraktas som en tillfällighet i förhållande till sitt utgångsläge.
Om däremot bristande form och balans är orsak till det tekniska felet skall det ge ett tydligt utslag i betyget.
Till exempel skall ett ekipage med utgångsläge 8 få betyget 7 för samma fel som ett ekipage med utgångsläge 6 skall få betyget 5. För att stimulera en positiv utveckling måste detta synsätt genomsyra hela bedömningen.
Undantagsfallen måste vara när felen är så allvarliga att de inte kan härledas till hästens form. Då måste bägge dessa kategorier hamna på samma underkända betyg.
Det tekninska utförandet får inte ha större betydelse än dressyrens faktiska målsättning.
En fara i framförallt de lättare klasserna är att många av dagens hästar har mycket bra gångarter. Detta kan medföra att domaren mer kommer att verka som kvalitetstävlansdomare än som dressyrdomare. Bra gångarter får aldrig kompensera bristande inverkan. Högsta betyg skall det ekipage få som visar en bra kombination av utbildning och gångarter. Detta fenomen har störst betydelse i de lägre klasserna, där betygen skall vara både placerande och vägledande.
Det är skillnad i de högre internationella klasserna där svårighetsgraden är så hög att decimalrelaterade betyg kan vara motiverade. Men även här måste grundtanken bibehållas att även när de tekniska momenten blir svåra så skall utförandet grundas på dressyrens grundidéer.
Vad kan göras för att utveckla dressyrsporten åt rätt håll. Det är en fråga som kräver mycket sonderande och diskuterande mellan berörda parter.
Några riktlinjer bör man kunna hitta. Man måste skilja på ”kunskap” och ”instruktion”. För att kunna tillgodogöra sig instruktion måste man ha en grundkunskap. Eftersom det i yttersta hand är domarna som styr sporten kommer här den grundläggande domarutbildningen in. Det är trots allt domarna som styr hela sporten. En blivande domare måste ha egen kunskap och tävlingserfarenhet på minst en nivå högre än de klasser som skall dömas. Dessa förmågor måste testas genom intagningsbedömning innan de godtas för domarkurs. Det får inte räcka med att ”det skulle vara roligt att prova på att döma”. Dessa domare kommer ju att vara grunden i hela dressyrens utveckling.
Man skulle kunna avskaffa kategorin C-domare och kalla dem för aspiranter. När de sedan vid kurser och provbedömning på tävling visat sig kompetenta skulle de direkt kunna examineras till B-domare.
Detta system skulle kanske begränsa intresset för att bli domare men ur sportens synvinkel måste det vara bättre att ”få kan mycket än att många kan litet”.
Man måste också fråga sig hur många domare vi egentligen behöver. Domarlistorna innehåller mängder av namn. Men när det gäller verksamheten är det ett fåtal av dessa och ofta desamma som dömer alla tävlingar. Hur utvecklar alla övriga sin kompetens? För det är absolut inte tillräckligt att ”sitta av” en obligatorisk kurs om året.
Här finns utrymme för att diskutera hur en tidsanpassad domarutbildning skall läggas upp.
I bland får man höra att en svårare intagning skulle avskräcka många. Det är ju i så fall bara en välgärning. Domarna ska i första hand finnas för sportens utveckling och inte i eget intresse.
Det har på sista tiden framförts mycket kritik mot kända dressyrryttares beteende mot sina hästar. Självklart skall detta inte på något sätt ursäktas men det måste finnas en anledning till att ryttare använder sig av diskutabla metoder. Jag har tidigare sagt att dressyrens utveckling ligger i domarnas händer. Kan det vara så att kraven för att få höga betyg så har avlägsnat sig från rörelsers andemening att de kräver extrema metoder. Har rörelserna blivit ett så stort självändamål att de tangerar gränsen för vad en häst kan och bör utföra?
Tar domarna hänsyn till skillnaden mellan till exempel en utbildningsmässigt väl utvecklad harmonisk och taktmässigt regelbunden piaff och ett staccatoliknande stamp på stället? Och får detta tillräckligt genomslag i betyget?
Detta exempel gäller inte bara svår klass. Det måste vara grundtanken i bedömningen att den genomgående harmonin i samband med ett korrekt utförande skall vara vinstgivande. Enstaka tekniska fel måste bedömas i förhållande till helheten och klassens svårighetsgrad.
Man kan undra varför dressyren utsätts för så noggrann granskning av utbildningsmetoder men inte hoppningen.
Detta kan bero på att det rör sig om mycket olika typer av uppgifter. En hopphäst skulle det aldrig gå att i längden tvinga att hoppa om den i sin träning i stället för förtroende tvingats att prestera. Givetvis måste även hopphästen dresseras för att kunna samarbeta med ryttaren. Men här blir dressyren inte något självändamål utan ett hjälpmedel inför huvuduppgiften – att hoppa.
När det gäller dressyrhästen blir utbildningen i högre grad ett självändamål. Grundutbildningen blir slutmålet. Så mycket viktigare då att alla berörda parter är eniga om vad det är man strävar efter och att detta mål är klart och tydligt formulerat.
Målsättningen får inte spjälkas upp i ett så stort antal bedömningsgrupper att en ”otydlighetdimma” lägger sig över resultatet.
Att döma dressyr är ingen lätt uppgift. Det ligger därför i sportens intresse att skapa bästa möjliga förutsättningar för uppgiften.”
Bo Tibblin
Foto: Lotta Karlsson