Equestrianwords har haft den erfarna reportern Elisabet Hoff på plats i Paris under hela ridsportdelen av OS. Hon har tagit oss genom glädjescener, besvikelser, skandaler och allt där emellan. I den här krönikan sammanfattar hon sin OS-upplevelse.
”Inga svenska OS-medaljer denna gång. Men desto mer drama och starka känslor. Precis som stor sport ska vara. Och någon gång skulle ju Sveriges sensationella segersvit i hoppning spricka. Någon gång kommer till och med stavfenomenet Armand Duplantis att misslyckas.
Detta skrivs samtidigt som medaljörerna i den individuella hoppningen tar emot sina medaljer inne på arenan bakom pressrummet. Det firas och jublas — och det är svårt att känna något intresse. För just nu går alla tankar till världens bästa Henrik von Eckermann. Inte till uteblivna medaljer.
Alldeles nyss mötte han ett stort gäng svenska reportrar i mixade zonen trots att han helst av allt skulle velat sitta någonstans och gråta. I stallet kanske, hos sin Kung Edward. Rösten stockade sig och han kämpade för att svara på våra frågor och sa något om att han skäms för att han har en så fin häst och inte kunde göra honom rättvisa i hans sista mästerskap.
Men Henrik, du har absolut inget att skämmas för. Ingen i hela världen kan tycka det. Allra minst King Edward. Du gör allt för den hästen, för sporten, för alla oss runt sporten. Var stolt. Du har gett oss mer än vi kunnat drömma om. Och precis som du sa är huvudsaken att ingen är skadad och hemma väntar en liten son. Jag är rätt säker att det är många många fler än jag som tänker så just nu.
Sport kan vara lika grymt som underbart. Denna gång var det grymt, ungefär i samma klass som gulmedaljhoppet Casalls pyttelilla balltramp på finaldagen i London-OS 2012. Vad mer finns att säga?
Men Paris 2024 var så klart mycket mer än denna blytunga besvikelse (även om det inte känns så just nu).
För svensk del var det ett OS med ovanligt hög lägstanivå i alla tre grenarna. I hoppning visade Zuccero att framtiden redan är här efter urstark hoppning. Hur länge Rolf-Göran Bengtsson, 62, orkar hålla motivationen uppe återstår dock att se. Peder Fredricson är däremot sugen på ett OS till. För hans del hänger det på hästtillgång.
I svensk dressyr väntar ett generationsskifte på hästfronten. Om det även gäller lagledningen får stå osagt tills förbundskapten Bo Jenå bestämt sig om det är dags att kliva av. Vid årsskiftet går hans kontrakt ut.
OS-dressyren har det som väntat stormat ordentligt kring. Först var det Dujardin-videon, sedan var det blå tungor. Där finns mycket att säga, men låt mig säga så här: Att förändra något där på djupet är som att försöka vända pansarkryssaren Potemkin. Kanske skulle det behöva blåsas rent hus, få in helt nya personer och tankar. Bedömningen är och förblir många gånger en gåta för mig.
En liten fågel viskade i mitt öra att en anledning till att i princip ingen ryttare ens vågar ha en egen åsikt om till exempel det obligatoriska kandaret, kan vara för att inte hamna i onåd hos dressyrryttarnas och tränarnas internationella klubbar. Jag hoppas att det inte är så illa.
I Paris fick vi också flera bevis på att det inte alls behöver vara handen som håller tygeln som avgör om ett bett är för skarpt. Flera av ryttarna här var supermjuka i händerna och höll knappt i stången. ÄNDÅ var flera munnar oroliga och gapande.
Nu till detta OS sanna glädjeämne – fälttävlan. Den dressyr som numera visas upp är naturlig, harmonisk och riktigt trevlig att titta på. Hästar i trevlig form, de flesta på tränsbett och inget konstgjort rörelsemönster.
Normalt brukar jag ha en klump i magen inför terrängen, tänker att bara ingen skadas – eller ännu värre, Gud förbjude. I Versailles var terrängdagen rena njutningen. Det gick att förstå varför fälttävlan är en sport att leva och riskera dö för. Och som de red, Frida Andersén, Louise Romeike och Sofia Sjöborg. Visst hade de varit värda ett brons, men wtf.
På banhoppningsdagen förstod jag ännu mer av fälttävlans innersta själ. Alla som gick i mål, oavsett antal fel, såg ut som de just tagit medalj. De hade klarat det, genomfört hela tävlingen och hade all rätt att känna sig som vinnare. Det kan låta jäkligt töntigt och gammalmodigt, men är det viktigaste ändå inte att kämpa väl?”
Av Elisabet Hoff
Foto: FEI/Benjamin Clark, Kim C Lundin