För Annika Palm har det motsatta gällt när det kommer till gradering som pararyttare. Sandra Lenngren anses för bra för gradering – Annika Palm är för dålig.
– Svenska ridsportförbundet säger att ridsporten ska vara för alla men den är inte det så ljug inte, säger hon.
Annika Palm skadades allvarligt när hon föll av på en transportsträcka i fälttävlan 1992. Hon är förlamad från bröstkorgen och nedåt men att sluta rida var aldrig något alternativ. När Annika klarade av det satt hon upp på sin tävlingshäst Aron igen och de startade i handikappklasser och gjorde det med framgång. Det gick så bra att de erbjöds att träna med landslaget men Annika tackade nej.
Bara skritt
Annika tävlade med dispens i vanliga klasser upp till Lätt A:5 men när hon ville gradera sig som pararyttare klassades hon som ryttare som endast får rida i skritt.
– De motiverade det med att det är farligt då jag sitter i en sadel där jag sitter fast som i en pjäxa, förklarar hon.
Hon säger att hennes situation och behovet av att sitta fast som hon gör låg bakom ändringar i tävlingsreglementet.
– Jag är orsaken till att de ändrade så att man bara får ha stöd för höfterna, säger hon.
Hon har stångat sig blodig för att få till en förändring men gav till sist upp. Hon har tävlat på med dispens med Aron och senare med två frieserhästar. Den senaste Ylof har hon fortfarande kvar.
– Jag kan träna och rida i alla gångarter så varför kan jag inte få lov att tävla på den nivå där jag är. Utan min specialsadel kan jag bara skritta så varför vill de göra mig sämre än jag är. Det är ju hål i huvudet.
Annika känner väl till Sandra Lenngrens fall.
– Det är ju lustigt att de kan säga att hon är för bra. Då är det ju bara att låta bli att ta i när man ska graderas.
Annika menar att de båda ”straffas” av att helt enkelt vara för vältränade för den nedsättning de har.
”Bästa må-bra-pillret”
Annika säger att det är hästarna som gjort att hon fungerar så bra som hon gör.
– Man mår toppen i kroppen av att rida och jobbet i stallet ger en massa bra träning som gör mig stadigare, säger hon.
– Jag har ridit i min sadel i 25 år. Jag har ridit i skogen och galopperat över stubbåkrarna, vem är det som säger att det är farligt. De säger att ridsporten är för alla men det är den ju inte så sluta ljug.
Hon tycker att det hade varit rättvisare om graderingen inom ridsport hade utgått från läkarnas utlåtande.
– Man tränar ju för att bli så bra som möjligt och sen så straffas man för det.
I dag är hennes häst Ylof 25 år och Annika rider honom inte längre.
– Men jag är ute med honom i skogen med fyrhjulingen så att han får trava och galoppera.
Någon ny häst blir det inte.
– Det tar så lång tid att lära upp en häst men det är så fantastiskt när det fungerar. Ylof är den svåraste men också roligaste häst jag haft. Det är en så häftig häst att rida, säger hon.
Hon hoppas att graderingssystemet i framtiden kan ändras.
– De nedvärderar de funktionsnedsatta genom att inte låta dem prestera på den nivå där de är, säger hon.
Så här står det i FEI:s regelverk:
”A well-fitting, well maintained saddle and a girth, suitable to the Horse and Athlete shall be used. Any modification or adaptation to a saddle must ensure the Athlete’s safety and must not affect the welfare of the Horse, especially regarding size, shape and weight. At the halt there must be a clear three centimetres (3cm) between any means of support and the Athlete’s trunk. Any adaptations to a saddle must allow the Athlete to fall free of the Horse. No saddle must be deeper in the seat than twelve centimetres (12cm) with the seat pressed down. This is measured from the seat to the middle of a line from top of pommel to top of cantle. Any modification or adaptation to the saddle must be noted on the Classification Master List as a Compensating Aid.”
Källa: FEI (https://inside.fei.org/sites/default/files/FEI_Para%20Dressage_Rules_2024_clean.pdf)
Text: Annika Grundberg
Foto: Privat