Kategori: Uncategorized (sida 1 av 2)

När man inte ens kan lite på veterinären

För Petra Dahlsjö och hennes dotter blev hästköpet en mardröm, läs mer på HIPPSON.

Så gjorde Vena för att minimera smittrisken

Rädslan för att få kvarka i stallet är stor. När det konstateras kvarka i någon landsända skapar det ofta panik och ryktesspridning. På Vena dressyrcenter i Kungälv blev en häst sjuk nyligen. Genast stängde stallägaren anläggningen i avvaktan på provsvar (det var inte kvarka). För Hippson berättar Venas ägare Jessica Nordin hur hon tänkte kring stängning, smittspridning och kommunikationen med omvärlden. Läs hela artikeln HÄR.

Skillnaden som gör skillnaden – är du!

Fokusera på det du kan göra något åt och strunta i det du inte själv råder över. Dagdröm mer och oftare och gärna vid läggdags. Då får drömmarna mest effekt. Equestrianwords har varit på föreläsning!

Det ösregnar, det blåser och det är tävlingsdag. Skillnaden som gör skillnaden är din egen inställning när du drar upp rullgardinen på morgonen. Kan du göra något åt vädret? Nej. Kan du göra något åt din egen inställning? Ja. Eller som Kjell Enhager beskriver det; vi snackar my business, your business och Gods busines. Kjell Enhager är mental coach och jobbar med de största bolagen inom näringslivet, med symfoniorkestrar, med skådespelare och med världsnamn inom bland annat golf, tennis, skidor och hockey. Han har hjälpt många av idrottens storheter, både i Sverige och i övriga världen, att fokusera på rätt sak i rätt tid och att hantera sina rädslor. Han är bland annat mannen bakom de svenska golftjejernas stora framgångar och arbetar sedan många år med ridsportens landslag.

Kjell Enhagers föreläsning ”Skillnaden som gör skillnaden är du!” handlar inte specifikt om just ridsport, eller ens om idrott. Den handlar inte heller om företagande eller privatliv. Du väljer själv var i livet du behöver bli coachad. Kjells råd och recept fungerar praktiskt taget överallt.
– My business är det som jag själv kan påverka. Fokusera på det. Your business, till exempel dina konkurrenter, är svårt att påverka. Och Gods business, exempelvis vädret, är ju omöjligt att göra något åt och då är det ju bara dumt att lägga energi på det, eller hur? Koncentrera dig på my business. Det handlar inte om att tänka positivt – det handlar om att träna sig mentalt.

Men Kjell, vad är egentligen mental träning?
– Att dagdrömma är egentligen samma sak. Fast gör det gärna alldeles innan du ska sova för då har du med dig den positiva bilden och drömmen hela natten. Se dig själv där du vill vara. Hur känns det? Hur smakar det? Hur ser det ut? säger Kjell som svar på sin egen fråga och fortsätter beskriva Ingemar Stenmarks sätt att attackera en slalombacke rent mentalt.
– Först åker jag banan som att jag tittar på mig själv utifrån, sedan åker jag banan som att jag är i backen. De svåra portarna tar jag flera gånger.

Som ryttare omsätter jag snabbt detta till dressyrbanan. Först rider jag mitt program – i huvudet – och ser mig själv från läktaren. Sedan sätter jag mig mentalt i sadeln och rider programmet igen, varje hörnpassering, varje halt, varje fattning. Det som inte känns bra gör jag om. Igen och igen och igen tills det känns mer än utmärkt. Jag är helt enkelt bäst! Min häst glänser i kapp med stövlarna, det vita schabraket bländar nästan publiken när vi gör en spikrak uppridning på medellinjen. Den sista halten är så perfekt man bara kan tänka sig. Vi gör det The Enhager way liksom.

Kjell Enhager hade många kloka ord att dela med sig av – långt fler än de som nämns här. Besök gärna någon av hans föreläsningar, eller läs någon av hans böcker. Plocka russinen i kakan och anamma det som fungerar för dig. Det tänker jag göra.

Text: Anna Carlsson-Käck
Foto: Kjell Enhager (pressbild)

Saga, 11 år, kör ponnytrav

(Tidigare publicerad i Min Häst sommaren 2017)

Det är en varm kväll i början av maj. Kvällssolen lyser över Åby Travskolas anläggning i Kungsbacka och även om det fortfarande är vår känns just den här kvällen som sommar. Längst bort på den ovala träningsbanan syns ett dammoln komma allt närmre. I sista svängen innan rakan dyker två kuskar upp ur dammolnet.

De sitter i sulkys bakom två shetlandsponnyer, Ytor och Gaia.
– Bra tjejer! Tillbaka igen och så gör vi några voltstarter, ropar travskoleinstruktören Erika Köhlin och påminner samtidigt sina elever om att de måste hålla undan för storhästarna som också körs på banan.
Shettisen Ytor körs av elvaåriga Saga Hognert. Hon tog sin ponnylicens för ganska exakt en månad sedan och har även hunnit med att köra sitt allra första riktiga lopp:
– Jag fick min licens bara ett par dagar innan tävlingarna på Åby Travbana i Mölndal, strax utanför Göteborg. Det var en heldag när det bara var lopp med ponnyer och det var väldigt nervöst men jätteroligt.

Du körde två lopp den där dagen på Åby, berätta!
– Jag körde en annan av skolans shetlandsponnyer, Razer. Vi fick lite för mycket galopp i det första loppet tyvärr. Då blir man diskad. Till andra loppet fick jag hjälp med att sätta på honom en huva och ett par boots för att dämpa honom lite och då gick det bättre.

Inte sugen på att rida
Saga bor i Kungsbacka tillsammans med mamma, pappa och lillebror. I familjen finns det även en kanin och två katter. Ponny lånar hon på travskolan, precis som man gör när man går på ridskola. Från början var Saga egentligen lite sugen på att börja rida och hon har även hunnit prova det några gånger, men sedan några år är det bara ponnytrav som gäller. Travintresset väcktes vid ett evenemang vid ett köpcentrum där travskolan var på plats. En tid senare upprepades det hela i ett annat sammanhang; Saga provade en gång till och tyckte att det var jätteroligt. Strax därpå deltog Saga i Åby Travskolas dagläger och sedan var det kört, bokstavligen talat. Saga berättar vad man får göra på ett dagläger:

 – Man börjar med stalltjänst och hjälper till att fodra alla hästar. Om man vill får man mocka också. Sedan är det någon aktivitet som till exempel en rykttävling eller löshoppning eller så. Efter lunch berättar de om hur det fungerar i ett travstall, om säkerhet och man lär sig sela på och av hästen. Sedan får man prova att köra.

Licenskurs
Det har gått tre år sedan Saga deltog i daglägret och mycket har hänt sedan dess. Ett halvår efter lägret påbörjade Saga licenskursens första delkurs och nu, 2,5 år senare, har hon licensen i sin hand och får lov att köra riktiga travlopp. Licenskursen är uppbyggd i olika förberedande delkurser där varje kurs tar en termin.

Alla delkurser avslutas med ett teoriprov och några även med praktiska övningar på banan. Kurserna omfattar allt från allmän hästkunskap och hästens sjukdomar till hur man selar, tidtagning och regler.
– De första proven var bara på en A4-sida men licensprovet var ett helt häfte fullt med frågor. Jag pluggade jättemycket, berättar Saga men ser inte speciellt ledsen ut för det.
För att få sin licens krävs det inte enbart ett godkänt teroiprov utan även tio stycken godkända provlopp.
– Ett godkänt provlopp handlar till exempel om att visa att man kan köra i grupp med andra hästar, att man har förstått och håller sig till de regler som finns och kan hålla en given tid ute på banan. Man ska även behärska olika startmoment som voltstart och autostart*, förklarar Erika Köhlin.

”Jag ska vinna Olympiatravet!”
Saga har körlektion en gång i veckan men ofta blir det ett par gånger till. Som medlem i Åby ponnytravklubb händer det saker hela tiden och då hjälper Saga gärna till. Hon håller även på med kickboxning en dag i veckan men måste hon välja så blir det travet:
– Jag missade många kickboxträningar sista terminen när jag tog licensen men travet är viktigare för mig. Jag vill bli en riktigt bra kusk! En dag ska jag vinna Olympiatravet! Och så vill jag nog börja rida också.


Text och foto: Anna Carlsson-Käck

FAKTA
Det finns 27 travskolor som alla är kopplade till landets olika travbanor, Åby Travskola är en av dem. Här får nybörjare möjlighet att prova på travsporten och lära sig grunderna. Det finns både kortare och längre kurser och aktiviteter för barn från 4 år och äldre upp till vuxen ålder. Åby Travskola har cirka 80 elever per vecka i alla åldrar. I stallet finns ett tiotal hästar (varmblodstravare, gotlandsruss och shetlandsponnyer).

*/ Vid voltstart kör alla kuskar i en volt åt samma håll. Vid startsignal vänder de upp mot banan och loppet är igång. Vid autostart använder man sig av en specialbyggd startbil. Bilen har två utfällbara ”vingar” som gör att åtta hästar kan springa bredvid varandra. När starten går kör bilen bort från hästarna och loppet är igång.

Den här hönan har varit på ridläger…

(Favorit i repris från juli 2013)

”Den här hönan har varit på ridläger. Ja jisses, det har hon varit. Nu skulle kanske inte hönan beskriva sig som gammal och stel men några kacklande år har man ju trots allt tagit sig igenom. Och nog är det så att ett ridläger i dagarna tre sätter sina spår. En har det allt lite svårt att hålla sig på pinnen idag kan man säga. Nu sitter kycklingarna mina här bredvid och påpekar lite näbbigt att ”dagarna tre” egentligen var ”kvällarna tre”. Men herregud; detaljer säger jag och hävdar ändå att tre kvällars intensiv ridning med en ytterst intensiv instruktörstupp galandes på en, kan KÄNNAS som tre hela dagar. Åtminstone i min ömma kropp, så här dagen efter. Det är ju lätt att tro att det är rumpan som gör mest ont men inte den här gången. Stjärtfjädrarna har klarat sig bra. Det är värre med fläskfiléerna. Och övre delen av ryggen. Och bröstmusklerna. Och ljumskarna. Och ovansidan låren. Och delar av överarmarna.

Spöke i spegeln
Vi var sju hönor och en tupp som deltog i kvällsridlägret. Några hade egna hästar med sig och några lånade på ridklubben. Själv är jag ”mellan hästar” just nu men fick låna med mig grannens svarta skönhet – ett friesersto med glimten i ögat och ett hjärta av guld. Hönan kände sig trygg. När hönan var kyckling var ridläger lika med busiga ritter i skogen, bada med ponnyer, grilla korv vid öppen eld, massor med fniss och en och annan spökhistoria vid midnatt på höloftet. Men jag blev snabbt varse att ridläger som vuxen höna är något helt annat… Inga busiga ritter, inget bad, ingen korv – mer än på mackan till fikat efteråt – och det enda spöket jag kunde märka av var den där som mötte mig i varje hörn i ridhuset. Jag kom senare på att det visst var jag själv. Det finns ju speglar i ridhuset…  Nä, ridläger för vuxna handlar om hårt arbete, svett och – lyckorus.

”Man ser ju mest kissnödig ut…”
Kväll ett koncentrerades på sidvärtsrörelser. Jag och min lånade svarta skönhet kom snabbt på att skänkelvikningar åt höger är himla onödiga. När behövs egentligen dessa? Man ser ju faktiskt bara mest kissnödig ut där man går med benen i kors. Möjligen kan vi tänka oss att utföra rörelsen åt vänster. Funkar mycket bättre. Ridlärartuppen Mr J menade att sidvärtsproblematiken åt höger berodde på min – MOI! – klena vänsterbensmuskulatur och urusla tajming i skänkelarbetet. Bah! Inga vidare kommentarer på det. Vid fikat efter ridpasset talades det mycket om utbildningsskalan. Tyckte först att Mr J mumlade något om galan och tänkte: ”Ja inte vore det så konstigt. Med två tuppar på plats kändes ju just gala som helt naturligt men var det verkligen något vi skulle behöva utbilda dem i? Tycker att de där tupparna brukar gala på ganska bra. Men jag hörde visst fel. Det var takt och lösgjordhet och schvung och sånt kacklande det handlade om. Jag fattar fortfarande inte riktigt det där. Jag menar, ska det vara en bra sak att man är taktlös så länge man är det med schvung? Nåväl, jag packade in min vackra svarta skönhet i transporten och åkte hem för att fundera på tingens varanden och förberedde mig på kväll två.

Koll på frisyren
Inför kvällsridlägerkväll nummer två ägnades extra tid åt den svarta skönhetens man. Att vara höna och rida på lånad häst är ingen ursäkt för att ha dålig koll på frisyren. På hästen alltså. Hönans frisyr är liksom körd i samma ögonblick som hjälmen åker på. Eller snarare när den åker av. Då är man långt från räddning… Inbakad fläta har jag aldrig i hela mitt liv gjort tidigare, vare sig på mig själv eller på någon kyckling och då rakt inte på någon häst. Men inför detta läger har hönan minsann fått träna. Tur att den svarta skönheten är av den tåligare sorten. Och mutbar. Det blev faktiskt riktigt bra om jag får säga det själv.

Ät mask och var glad!
Kväll nummer två gick vi i cirklar. Väldigt små cirklar. En blev riktigt yr i fjädrarna ska jag säga. Men det var roligt! Åter igen klagades det dock på hönans klena vänsterben. Hade visst något att göra med att vi flöt ut i högervolterna. Tjöta. Här är det inget som flyter ut åt något håll vill jag mena! Oförskämda karlslok till tupp! Visst har man ätit en och annan mask i sina dagar och kanske är man inte riktigt lika smärt om äggläggningsmaskineriet längre som förr, men ”flyta ut”!? Tycker nog att det är trevligare med en viss rondör. Tänk om det blir krig och nödår?! Vad ska man då leva av?! De där klena störarna har ju inte mycket att ta av när den dagen kommer. Hönan står kvar som vinnare. Häpp! Ät mask och var glad. Så lyder mitt motto.

Fullt sjå
Kväll tre skulle kväll ett och kväll två liksom läggas ihop. Det var raka spår och cirklar och sidvärts om vartannat. Utmaningen låg i att komma ihåg övningen. Innanför konen, utanför konen, inte rida över Mr J, rakt fram, sidvärts, ställ om, böj, räta ut, volta… ”Rid på vad ni känner!” Herregud. En hade ju fullt sjå med att komma ihåg hur man skulle rida, inte fasen fanns det tid att känna efter också. Men det där är något han har snöat in på, Mr J. Ett annat uttryck som tycktes förfölja en stackars höna är ”Följ med din häst!” Men alltså, jag är HELT SÄKER på att den svarta skönheten och jag var på samma ställe HELA TIDEN. Jag kollade flera gånger och vi både travade och galopperade åt samma håll, båda två.

Bulle i rätt ben
Men något hände trots allt denna lägrets sista afton. Den svarta skönheten dansade till slut fram – ja ja, jag kanske överdriver en aaaaning – och till och med skänkelvikningarna åt vänster gick igenom.  Kan det möjligen vara så att träning ger resultat och att den där Mr J har rätt i alla sina råd..? Att faktiskt FÖRSÖKA ge hundra procent om än bara för några få steg. Att rida på den där känslan och att rida med kvalitet. Tål att tänkas på. Kaffet smakade iallafall extra bra efteråt och med en liten – OBS! väldigt liten – tanke åt det där med att flyta ut, unnade jag mig en hembakt bulle till javan. Man kan ju hoppas att bullen la sig i rätt ben…

Putsar ömma fjädrar
Idag är det alltså dagen efter kväll tre och hönan är hemma på sin pinne och putsar sina ömma fjädrar. Den svarta skönheten står i hagen nedanför backen och njuter av en välförtjänt vila. Om ett par timmar ska vi ta en lugn och kravlös tur i skritt. Hönan tackar grannhönan för lånet av häst och funderar på om det kanske faktiskt är så att det är en svart skönhet från Holland som ska bli hennes nästa häst? Jag tror baske mig det.

Hur som helst; hönan konstaterar att man blir aldrig för stor för att älska hästar och ridläger funkar i alla åldrar. Även om det sätter sina spår. I ryggen. I bröstmusklerna. I ljumskarna. I ovansidan av låren…

Kackel på er!”

Text och illustration: Anna Carlsson-Käck

Låt oss lära av varandra

Jag har aldrig förstått mig på den smutskastning som tycks pågå mellan olika hästvärldar. Vad är det som säger att den ena världen är bättre en det andra? Nä, ta vara på russinen och njut av det ni har gemensamt istället – kärleken till hästen.

Att umgås över disciplin- och hästvärldsgränserna behöver inte vara så komplicerat. Jag är skogsmulleryttaren som blev dressyrnörd och som numera umgås och rider mycket tillsammans med westernryttare, både på bana och i skog och mark. Och vet ni vad? Det fungerar alldeles utmärkt. För om man bortser från den rena trevlighetsaspekten – för det ÄR trevligt att umgås med hästiga kamrater! – så har vi mycket att lära av varandra, bara man har ett öppet sinne. Och det gäller oavsett om vi pratar dressyr, hoppning, western, islandshästar, akademisk ridning, körning osv.

Mer som förenar än skiljer
Trygga hästar, go stämning och härlig kamratskap. Okomplicerat och vänligt. Så ser den westernvärld jag upplever ut. ”Hej! Vad kul att du vill vara med oss! Jaha, du rider klassiskt. Spännande! Välkommen till oss!” I min klassiska värld är det uppriktigt sagt inte alltid lika vänligt och öppet. Fördomarna och de förutfattade meningarna är ibland pinsamt tydliga. De kommentarer som fälls när man berättar att man försöker sig på lite trail ibland tillsammans med dressyrhästen är inte nådiga. Jag fattar inte. Visst har vi olika sätt att nå målen med ridningen och visst är det mycket som skiljer oss åt men det är ju trots allt så mycket mer som förenar oss.

Text och foto: Anna Carlsson-Käck

Kyra, Brink och Liane förmedlade kunskap, inspiration och värme på dressyrclinic i Borås

Gina Tricot Grand Prix i Borås handlar mest om hoppning i dagarna fem, men inte bara. Under fredagskvällen var det dressyren som stod i fokus. Inför fullsatta läktare bjöd Jan Brink, Kyra Kyrklund och Liane Wachmeister på en dressyrclinic med temat ”Hur identifierar man ett blivande toppekipage i dressyr?” Till sin hjälp hade trion tagit med Knytkalaset-ryttaren Marina Mattsson på 9-åriga Quartermain (e Quaterback – Wilawander) samt tre unga ”plantor” på väg upp; Carl Hedin på 13-åriga Memphis (e Twilight – Regazzoni) Ida-Linn Lundholm på Ipolita, 5 år (e Johnson – Havidoff) och Lina Dolk på De-Lazet-Ö, 8 år, (e De Noir – Solos Landtinus). Det blev en innehållsrik kväll där tränartrion, trots ett stundtals uruselt ljud, förmedlade både kunskap, inspiration och värme. Equestrianwords medarbetare Annika var på plats för Hippsons räkning. Läs hennes matiga referat HÄR.

Text och foto: Anna Carlsson-Käck

”Varför har inte tanten hjälm?”

(Tidigare publicerad hos Hippson i samband med EuroHorse 2016)

Paddockprogrammet inne på Svenska Mässan har varit ett givet inslag i tio, tolv år. Det är populärt och lättillgängligt och det är ofta helt fullt runt staketet och på den lilla läktaren utefter långsidan. Under den ena programpunkten pratas det säkerhet, handskar, stålhätteskor och vikten av att bära hjälm vid all ridning och gärna även vid hantering av hästarna. I nästa handlar det om cowboys i full fart med filthattar på huvudet alternativt är det en rasuppvisning där det både stegras och slås bakut med barhuvad ryttare på ryggen. Det må vara hur skickligt och kontrollerat som helst men vilka signaler ger det? Publiken runt paddocken är ofta av yngre modell och barn tar som bekant efter vuxna. Viss förvirring råder och man kan inte annat än hålla med den lille killen som drar sin pappa i ärmen och undrar: ”Men varför har inte tanten hjälm?”.
– Vi ser paddockprogrammet som ett komplement till tävlingarna inne på Scandinavium. Här vill vi visa bredden inom hästsporten med allt från trav till western och det mesta däremellan, säger Klas Pettersson, affärsansvarig för EuroHorse.

Och med önskan om att visa bredden smyger det även in hjälmfria inslag?

– Vi är medvetna om att det är så men vi kan inte gå in och kräva hjälm. Det är svårt när man vill visa på olikheterna mellan disciplinerna, menar Helle Dahlgren som ansvarar för paddockprogrammet. Hon syftar framförallt på den livsstil som western representerar och att det där är allmänt vedertaget att rida utan hjälm, även om allt fler av westernryttarna ses skydda huvudet numera.

Hur ser du på rasuppvisningar utan hjälm?
– Ja, det var däremot en överraskning att det var så. Jag trodde faktiskt att de bar hjälm. Vi är så noga vi kan med säkerheten och tar till oss den kritik som kommer. Man kan alltid bli bättre.

Kan man tänka sig att man innan eventuella hjälmfria uppvisningar berättar för publiken varför man väljer att inte ha hjälm?
– En mycket bra idé. Jag ska titta på detta redan idag (fredag).

Text: Anna Carlsson-Käck

Storlek 46 göre sig icke besvär

(publicerad första gången i samband med EuroHorse 2015)

– Oj. Näääää. Så stora storlekar har vi inte med oss. Jag vet faktiskt inte ens om den här kavajen görs i storlek 46..?
Kvinnan tittar medlidsamt på mig och min lekamen. Hela hon blir ett under av besväran. Jag, en lokal dressyrryttare, som efter två barn och lite för mycket av livets goda, har vuxit ur min tävlingskavaj kryssar mellan mässmontrarna i ett försök att hitta en ny i en större storlek. Jag har liksom kapitulerat; jag hinner inte gå ner tio kilo innan tävlingssäsongen och jag ser ut som jag gör. Punkt. Det står dock ganska snabbt klart att överviktiga tävlingsryttare göre sig icke besvär.  Det är faktiskt tveksamt om man som vanlig sketen storlek 46-ryttare överhuvudtaget ska kunna handla något alls, annat än grimmor och schabrak; det vill säga sådant som inte behöver provas på den egna kroppen. Att hitta något bland reaställen är inte att tänka på. Den tanken växte jag ifrån redan vid passerandet av storlek 42, en gång för femton år sedan, någonstans mellan barn ett och två. Nu, nästan tio år senare, pratar vi om 44, ibland 46:a eller till och med – ve och fasa – ännu större, lite beroende på märke och modell. Och plötsligt har utbudet krympt. Tyvärr har inte jag krympt i samma takt. Men det är mitt val. Jag har accepterat det, åtminstone för stunden. Vad jag däremot inte har accepterat är hur man blir bemött av butikspersonal, eller monterpersonal i det här fallet eftersom jag befinner mig på EuroHorse i Göteborg. Visst finns det ridkläder för oss större, det gör det. Om man är beredd att betala och vill leka detektiv och be om hjälp. Hjälp får man, men ofta ackompanjerat av ”Nääää, vi har bara normal konfektionsstorlek…” Och så ser de så där besvärade ut. Alternativt ler de lite tvunget och tittar på en som om ”Men snälla du. Skyll dig själv tjockis.” Det sistnämnda ofta från unga småtjejer, storlek 34, som står i montern under tiden som mamma alternativt pappa är och äter lunch.

Det kan hända att jag blivit lite paranoid. Det kan hända att inte alla är dumma. Det kan faktiskt hända att det finns en och annan där ute i montrarna som är snälla, rara och fullt förstående för större storlekar. Jag har bara inte träffat dem ännu.

Om jag hittade någon kavaj? Både ja och nej. Efter att ha behandlats enligt modell ”skyll dig själv tjockis” i en monter valde jag istället att beställa min kavaj på nätet. Där slipper man taskiga kommentarer och ”stackars dig-blickar”. Men hur var det nu Tony Richardsson sa? ”Men jag är inte bitter!”

Text & foto: Anna Carlsson-Käck

Bohuscupen nästa – del 1

(Favorit i repris från våren 2015)

Våren 2015 ingick Equestrianwords medarbetare Anna i det lokala dressyrlaget i Bohuscupen. En läskig historia som hon bloggade om i sex delar.

”Tävla i lag? Nä, jag tror inte det…”
Jag var tvärsäker när jag fick frågan första gången. Vara med och rida i ett dressyrlag någon gång i framtiden? Nä, skulle inte tro det. Jag hade ju bestämt mig för att aldrig mer utsätta mig för denna nervpress som det innebär att tävla. Nu skulle den här snart 50-åriga tanten bara puffa runt på sin lilla nyinköpta svarta pärla, njuta av hästlivet och träna så där lite lagom.
– Men visst. Får ni ihop ett frieserlag så ställer jag upp. Mohahahaha.
Behöver jag säga att de fick ihop ett sådant lag..? Det tog visserligen nästan ett år innan laget blev verklighet och när det väl hände gick allt väldigt fort. Lätt chockskadad påmindes jag om mitt löfte…

Så nu står jag här, med min lilla Runa V.D Boschlaan, född 2005, e. Folkert u. Dieuke R.och ska vara med i dressyrlaget i Bohuscupen för häst. Läskigt. Nu är inte Bohuscupen någon internationell stortävling som går på grand prix-nivå precis. Nej då. Snarare tvärt om. Här pratar vi lokal dressyrcup för ekipage som vill ut och testa vingarna – eller hovarna – utanför klubbnivå. De båda grundomgångarna går i Lätt C och finalen i Lätt B. Inga konstigheter alls egentligen men det är ju T Ä V L I N G. Räcker för att mina nerver ska lägga sig på utsidan.

Runa och jag har känt varandra i fyra – eller är det fem? – år. Hon importerades direkt från Holland av min granne och vän Lotta och hennes make Magnus. För 2,5 år sedan råkade jag ut för en ridolycka och bestämde mig för att nu var tjugo års hästliv över. Jag hade blivit rädd och hästen såldes. Men tji fick jag och tur var väl det. Sakta men säkert lotsade kloka stallkamrater och en insiktsfull instruktör mig framåt och när jag så småningom, efter många månader, kom mig upp i sadeln igen var det på Runa. Jag brukar kalla henne för min terapihäst. Hon har hjälpt mig att börja om och jag älskar denna underbara häst av hela mitt hjärta. För ett par månader sedan fick jag den stora äran och förtroendet att få köpa henne. Tack Lotta och Magnus!

Nåväl. Åter till laget. Vi är sex frieserekipage, bara tantryttare – förlåt Malin, men du får gå under den benämningen du också . Hur gammal (ung) är du egentligen? – och vi tävlar för Orust Ridklubb. Någon har tävlat förr, någon har gjort det mycket och någon inte alls. Lotta tävlade Runa en hel del de första åren. Jag har varit ute på några få lokala dressyrtävlingar med tidigare hästar med många katastrofala ritter i minne men en och annan rätt hyfsade också. Förra året red jag och Runa en programridning och fick fullt godkänt resultat i en lätt C. I somras provade vi på en lokal dressyrtävling med ett inte riktigt lika godkänt resultat. Man blir liksom diskad om man rider fel väg tre (3!!!) gånger. Trodde inte ens att det var möjligt att lyckas med en sådan bedrift, men det var det. Idag kan jag skratta åt eländet men det gjorde jag inte då. Mål nummer ett med min insats i denna lagtävlan är således att komma ihåg vägen. Mål två är att ha kul och göra så gott vi kan.

Nu har satsningen inletts. Mot Rio! Nä, förlåt. Det var visst en annan tävling… Förra helgen var jag och Runa tillsammans med lagkamraterna Hanna och Lotta (ja, det är samma Lotta som jag köpte Runa av) och deras svarta pärlor Imcke och Sessan på bootcamp. Tuff träning två dagar efter varandra som avslutades med en programridning på söndagen och det är med glädje jag kan meddela att 1/ Jag kom ihåg vägen. 2/ Vi hade roligt. 3/ Vi fick 62,41 procent vilket är jättebra för att vara oss.

Kommande helg är det dags för gemensam lagträning hemma hos Hanna och Imcke. Rapport kommer!

Vi hörs snart igen!

/Anna

Äldre inlägg

© 2018 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑