Hästarna blev Emmas egna rehab

I slutet av 2018 gjorde jag en intervju med, då, blott 18 år gamla Emma Tegelskär. Hon hade varit med om en allvarlig ridolycka och hela hennes liv hade satts på en smärtsam paus. Jag blev nyfiken på att ta reda på hur det har gått för dressyrryttaren Emma som vann ponny-SM 2012 och satsade på en tävlingskarriär som young rider.

Emma Tegelskär är i dag 24 år och hon delar på ett vackert radhus i Kungälvs äldre stadsdel. Hon har kronisk smärta och har än så länge, åtta år efter olyckan, inte klarat av att vara i närheten av att jobba heltid. Men hästarna finns kvar och är en läkande kraft och en förutsättning för ett drägligt liv.
– Själva ridningen fungerar bra. Jag har förstått det i mina kontakter med sjukgymnaster och andra att ridning är bra träning för att komma åt de små musklerna i nacken. De är annars svåra att komma åt. Ridningen blir en stabiliserande träning för hela kroppen. Men framför allt är det kul och kräver min fulla uppmärksamhet och jag kan glömma smärtan för en stund, säger Emma när vi ses över en kopp kaffe i radhuset hemma i Kungälv.

Syns inte på utsidan
Det går inte att se på utsidan hur Emma mår på insidan, något som ställt till det för henne i kontakten med Försäkringskassan bland annat.
Det var på en tävling 2016 som hennes häst blev skrämd när hon precis lämnat banan. Den skenade raka vägen till stallet och Emma slog huvudet i betongväggen ovanför stalldörren. Hon fick både hjärnskakning men även skador på det autonoma nervsystemet.
– Jag kunde inte rida, plugga eller ha ett socialt liv, berättade Emma för Hippson om livet efter olyckan.

Ett ödesdigert besök
Livet sattes på paus i närmare ett år innan hon i början av 2017 började må bättre. Hon red två hästar och läste in gymnasiet på distans. Men så kom det ödesdigra besöket hos en naprapat. Emma sa tydligt ifrån att hon inte fick ta tag i hennes nacke då hon hade en whiplashskada där. Men helt plötsligt känner hon hur hon drar till i nacken ändå.
– Hon bara knäckte nacken på mig utan någon förvarning.
Redan samma kväll fick Emma rejält ont i nacken och sedan dess har hon haft kronisk smärta som inte går bort.
– Jag hade ju så klart smärta i nacken efter olyckan också eftersom jag skadade både huvud och nacke. Men det hade ju ändå gått över efter ett par månader. Men den här gången gick det inte över och ingen kan riktigt förklara vad det är.

Livet åter på paus
Efter naprapatbesöket blev Emma återigen sängliggande, den här gången i cirka åtta månader. Förutom den ständiga värken har hon också problem med hjärntrötthet.
– Alla problem och symtom som jag hade efter olyckan kom tillbaka igen, jag var tillbaka på noll fast värre, säger hon.
Emma fick återigen sätta livet på paus, både vad gällde skolan och ridningen. Hon har gjort otaliga undersökningar men det finns inget som är synligt fel. Det är leder och ligament som töjts ut och som aldrig riktigt återhämtat sig. Men till slut fann hon en smärtläkare i Stockholm, specialiserad på långvarig smärta, eller central sensitering som det också kallas.
– Det betyder egentligen att du har haft ont så länge att systemet inte fungerar längre. Då sprider sig smärtan till andra delar av kroppen utan att man kan förklara varför. För mig triggades det antagligen i gång av att jag slutade med hästarna igen. Då tappade jag mycket av rörelsen i vardagen.

Hästarna gör att Emma mår bättre
Hon har fått lära sig mycket om att leva med långvarig smärta men något botemedel har hon inte hittat. Hon har fått prova lite olika saker och mediciner.
– Men det är inte något som har hjälpt särskilt mycket. Jag har fått försöka att acceptera att det är som det är.
Undan för undan försöker Emma prova sig fram vad hon klarar av. Smärtspecialisten har gjort klart för Emma att smärtan inte sitter i hennes huvud. Men att hennes tillstånd påverkas av psykiska påfrestningar och stress.
– Om jag bara vet hur jag ska hantera det för att må så bra som möjligt. Då hoppas jag att det ska gå att komma i gång mer.
Hästarna gör henne bättre De gånger som Emma tagit uppehåll med hästarna har hennes tillstånd förvärrats. Hon och hennes mamma äger i dag två unghästar, båda två år. Den ena undan Emmas tidigare tävlingshäst och den andra har samma pappa.
– Tidigare ville jag tävla och prestera till häst. Men i dag är inte tävling det viktigaste, det räcker med att få pussa en mjuk hästmule. Jag tycker att det ger så mycket att bara få pyssla med hästarna och jag mår så mycket bättre av det.

Vill hitta ett sätt att jobba med hästar 
I dagarna har hon hämtat hem en av de två unga hästarna och ska hantera den under våren innan de får ett långt sommarbete. Hon hoppas kunna hitta ett sätt att leva och jobba med hästar.
– Eftersom jag mår bäst i stallet och med hästarna så hoppas jag kunna fortsätta med det. Jag ska bara lista ut hur. Jag känner att jag kan ju inte jobba som beridare till exempel och sitta på tio hästar om dagen.
Hon säger att hon ju måste vara rädd om sig och sitter bara upp på hästar hon litar på.
– Det ska vara så tryggt som det går men sedan är det ju hästar vi pratar om. Det är stora djur och man kan aldrig garantera något.
Hon funderar på om hon kanske kan vara mer behjälplig på marken. Kanske utbilda sig till tränare.
– Jag är otroligt mycket bättre nu än vad jag var för ett-två år sedan men jag är fortfarande lågt ifrån att ha en normal arbetsförmåga.
Det finns ingen som kan svara Emma på hur bra hon kommer att bli eller när hon kan nå dit.

Emmas två unghästar är båda undan hennes tidigare tävlingshäst men har olika pappor: Ginger Heart MVG (valack, f.2021 e. King Olymbrio u. Heart on Fire ue. Hermes) Dior MVG (sto, f.2021 e. King Olymbrio u. Dilba MVG ue. Fürstenball)

 Det första reportaget med Emma gjordes i december 2018 och publicerades på Hippson, läs det HÄR.

Text: Annika Grundberg
Foto: Privat