Inackorderingsstallet är hästägandets baksida

Åttio procent av hästägare av idag har sina hästar och ponnyer i inackorderingsstall. Privata stall, på ridskolan eller någon annan lösning. Det egna stallet på den egna gården är långt borta. Man har inte råd, man har inte lust att sköta allting själv, man vill ha kompisar i stallet och gärna en allmän kommunikation inom någorlunda räckhåll. 

För hästens box och för hästens rätt att få en del av en hage och för ryttarens rätt att få rida på en eventuell ridbana får man betala. Med pengar, med också ibland med blod, svett och tårar, med ett självförtroende som snabbt kan krossas och med en allmän negativ känsla så fort man är på väg till stallet. För det är inte lätt att vara inackorderad i andras stall! Sedan får stallägarna känna sig hur missförstådda som helst. Det är ju lite trendigt, just nu, att klaga på de som valt att lita till andras välvilja för att få en givande fritid med den man gillar nästan allra bäst, dvs hästen. Som inackorderad hästägare får man vara med om mycket. Det ställs plötsligt krav på saker som man borde ha gjort men aldrig informerats om att man skulle göra. Hästen som man är så himla rädd om betraktas plötsligt som en skurk, han har ju, ve och fasa, ätit lite på träet till sin box. Sedan har han fräckheten att titta ut så fort överdelen på boxdörren öppnas, om det nu finns en sådan.
– In med näsan din jävel!
Naturligtvis får man reda på sånt där, vad stallägaren gör med de inackorderade hästarna när ägarna är på jobbet och drar ihop stålar till stallhyran.

Några andra exempel: Fungerar täckesbytet?
– Ja, det står ju i kontraktet och det kostar lite extra i månaden att få det gjort, om det blir gjort. Vågar man då fråga varför just min häst går med samma täcke hela tiden riskerar man att få en lång utläggning till svar som ofta kan bestå av till exempel hästägarens orimliga krav, stallägarens tid som aldrig räcker till eller att man inte hjälpte till med höet i somras.

Och så var det ordningsfrågorna:
– Hur många sätt finns det att sopa en stallgång?  Är det inte viktigare att den överhuvudtaget blir sopad än att man gör det på ”rätt sätt”? Och vad är rätt sätt? Ordningen i inackorderingsstallen är en superkänslig fråga och jag har full förståelse för att stallägaren oftast vill ha det fint. Ordning och reda, var sak på sin plats. MEN om det inte finns någon plats? Om jag inte har någonstans att torka mitt täcke?  Ja, då får det ju hänga på boxdörren och då faller det snabbt ner på golvet. Och ”ordningspatrullen” i just mitt stall, inte fan tar de upp mitt täcke! Nej det ska ligga kvar på golvet så att stallägaren säkert ser vilket slarvigt offer jag är. Om, mot förmodan, inte täcket vållar problem så finns det alltid annat att ta till. Vi ska inte prata om gödselhögen. De moderna strömaterialen som mer och mer ersätter halmen i våra staller har också gjort livet lättare för inackorderingarna. Diskussionen om att man alltid, alltid tar med för mycket frisk halm i gödselkärran har dämpats något och gödselhögarnas toppar och dalar har liksom planat ut. För vem har inte fått det i nacken, varenda gång man rullar ut sin skottkärra; ”Släng inte den rena halmen!” ”Vad gör du?” (Precis som om inte det är glasklart) Är man då osmart nog att svara; ”jag mockar ut, syns inte det”. Då kan man att raskt hamna i debatten om de höga kostnaderna för halmen och att man saboterar gödselhögen så att bonden si och så inte vill hämta innehållet och då återstår endast containrar och då måste stallhyran höjas med minst 50 procent.
– Bla, bla, bla,  är ett bra svar på detta. Fast man gör det gärna utom hörhåll för man har liksom inte lust att flytta igen. Inte just nu.

Sedan har vi slitaget. Många stallägare glömmer slitaget i sin inackorderingskalkyl.
Fem hästar sliter mer på stall och hagar än två hästar och med tio hästar ökar trycket ytterligare och med fler så kan det ta riktigt hårt på både byggnader och hagmaterial. Uppenbarligen kommer detta som en chock för många stallägare. Boxarna slits, det blir bajs på väggen, hinkar går sönder, krubbor lossnar, boxdörrar blir tröga, hål kan uppstå i stallgolvet, fönster kan gå sönder, haggrinden hänger på sned och, naturligtvis, funkar inte elen i tråden.

Får man som inackordering fråga när ska saker och ting fixas?
Nja, det är inte populärt. Bättre att hålla käften eller laga själv annars kan svaret bli: ”Be my guest, här är verkstygslådan!”

När hästen far illa
Som inackordering kan man och måste man stå ut med det mesta. Men när den egna hästen far illa då är gränsen nådd och när den dagliga idiotförklaringen till slut blir för mycket, ja då är det dags att dra. Till nästa ställe. Kanske är det bättre där (alla ställen är ju så himla bra när man kommer på besök och kollar) kanske kan man landa och ägna sig på heltid åt hästen och ridningen, istället för att fixa åt andra utan att ens få ett tack för det. Och att till slut ge upp världens bästa hobby på grund av en stallägare som är girig, inte bara på pengarna utan också ska spara in på allt, inklusive sitt eget oschyssta uppträdande, det är det många som gjort. Ett pessimistiskt resonemang, ja men tyvärr så ser verkligheten ut så på alltför många ställen. Visst finns det superfina ställen också, med hyresvärdar som från början fattat vad det handlar om. Då betalar man gärna lite mer och trivs med sitt hästliv. För det kan vara riktigt bra också, det gäller bara att leta, fråga, kolla upp, ta referenser och ha ett glasklart kontrakt med både rättigheter och skyldigheter.

Fem hemska exempel:

  • Radion i stallet är på dygnet runt. Mix Megapol eller något liknande. ”Bra för hästarna”. Frågan diskuteras inte ens.
  • Fiffla med foder. Får verkligen min häst vad den ska ha och det som jag betalar för? En titt i foderkammaren blir man inte lugnare av.
  • Mycket synpunkter titt som tätt på hur man rider och hanterar sin häst. Om min häst mår bra, är vid gott hull och får sin motion varje dag räcker väl det. Jag är inte intresserad av tips om hur jag rider öppna och sluta och vilka höjder jag eventuellt vill hoppa på.
  • Det regnar och gårdens barn plus kompisar vill spela fotboll. Då gör de det i stallet. Uppriven hästägare säger ifrån och bli i sin tur utskälld av stallägaren. Vad har jag för rätt att klaga på gårdens barn.
  • Underlaget i ridhuset eller på ridbanan består mest av en gröt av lera. Året om. En stillsam fråga om detta ska åtgärdas någon gång i modern tid kan lätt utlösa en längre klagovisa om stallägarens dåliga ekonomi på grund av alla inackorderingar. Följs gärna av en uppmaning att om det inte passar så är det bara att dra.

Men drömmen finns ju där:

  • Stall som fungerar med inredning som inte skadar hästarna.
  • Hästarna får den mat man gjort upp om och på de tider som man informerats om.
  • Bra dialog om rättigheter och skyldigheter.
  • Att man hjälps åt och kommer överens om detta innan något ska göras.
  • Att man småpratar med sina stallkolleger, fikar ibland och turas om att städa i sadelkammare och på toa.

Text: Eva Österlund

2 kommentarer

  1. Här var det bittert… Om någon verkligen upplever allt det som sägs i inlägget så föreslår jag att man ser sig om efter annan uppstallning… Har aldrig haft problem av sådan stor karaktär som redogörs här.

  2. Precis exakt så är det. Bra skrivet!
    Har stått både i de hemska stallen, de perfekta stallen och haft eget. Nu står jag i ett av det hemska. Det är så man vill sälja hästen och sluta rida. Det är så jobbigt att se att ens häst inte har det bra när man inte är där, för det märker man ganska snabbt.
    Det handlar inte om pengar, hade gärna betalat det dubbla för att stå i det bra stallet.

    För övrig så är jag grymt trött på att höra om att det är så synd om alla stallägare som sliter o jobbar för ingenting. Då undrar jag om man är lite korkad som inte tar ut rätt pris, varför tar man inte rätt betalt då?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2021 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑