Kommer ni ihåg mitt inlägg om när jag och tanthästen blev stilbedömda av en spydig stildomare? Några av er tänker kanske att ”äsch, kärringen är bara bitter”. Själv tänkte jag att om jag bara kunde rida exakt likadant vid nästa omgång av den lagtävling vi deltar i, så ska jag jämföra protokollen. Men hästar är levande djur liksom vi tanter så att jag skulle göra en exakt likadan prestation var väl aldrig något som jag egentligen trodde på. Men, det blev intressant ändå. Andra omgången gick i strålande sol och sommarvärme vilket medförde att tanthästen, som inte fällt färdigt, var ganska trött när det var dags för andra klassen och stilbedömning. Första tre hindren gick lååångsamt, kära nån, kan man faktiskt säga. Vi var i ett hinder, jag gjorde det man absolut INTE får göra, vände mig om, inte en utan två gånger, FY SKÄMS. Vi var nolla men jag kände att det här var inte det en stildomare sätter höga poäng på och jag fick rätt, fick nästan samma poäng som sist, en halv poäng skilde. Det som däremot blev intressant var stildomarens formuleringar, protokoll två var konstruktivt, jag köper alla hennes kommentarer och känner mig supernöjd trots allt. Jämför: ”Kära nån, slappna av och låt hästen galoppera” med ”Något undertempo som bättrar sig. Bra jobbat! Lycka till! Och som sagt man ska inte vända sig om och se om bommen ligger kvar, ”Titta bara framåt” – jag vet, det ska aldrig hända igen, förlåt stildomaren. I samband med ”kära-nån-domaren” skickade jag ett antal frågor till Svenska Ridsportförbundet om just vilka krav det finns på stildomare, om protokollen sparas och några frågor till. Dessa frågor är vidarebefordrade till en expert i ämnet men trots att det gått en dryg månad så har experten inte klarat av att svara. Kära nån, hur svårt kan det vara 😉 Annika Grundberg