Etikett: dressyr

”Rid i balans – för hästens skull”

En clinic för vanliga ryttare på vanliga hästar, så beskrevs den gångna helgens dressyrclinic med B-tränaren Kajsa Boström. På plats i ridhuset i Stenungsund fanns ett drygt sjuttiotal personer som alla fick ta del av dagens tema ”på tygeln” och andra uttryck som vi ryttare gärna lägger oss till med, men vad betyder de egentligen? Till sin hjälp hade Kajsa sex ekipage som till vardags rider på LA1-nivå upp till MSV:B.

Clinicen initierades av dressyrryttaren Viktor Andersson redan i våras och genomfördes inom ramen för Förenade Hästkrafter; ett samarbete mellan Stenungsunds Hoppryttarförening, Spekeröds Ridklubb och Tjörns Ridklubb. Equestrianwords fanns givetvis på plats och bjuder här på en riktig bildbomb från den uppskattade clinicen. Läs det matiga referatet hos Hippson, skrivet av Equestrianwords medarbetare Annika Grundberg.

Foto: Lotta Karlsson om inget annat anges
cid_f38c2f10-455f-4c65-9d41-50315b3b2dbalan

Kajsa Boström tillsammans med clinicens initiativtagare Viktor Andersson. Foto: Anna Carlsson-Käck

Kajsa Boström tillsammans med clinicens initiativtagare Viktor Andersson.
Foto: Anna Carlsson-Käck

"Vad betyder egentligen uttrycket ""på tygeln""? Foto: Anna Carlsson-Käck

”Vad betyder egentligen uttrycket ””på tygeln””? Foto: Anna Carlsson-Käck

Frida Bergström på Sunny Mail (f 2009 e Jaguar Mail-Falluer).

Frida Bergström på Sunny Mail (f 2009 e Jaguar Mail-Falluer).

Frida Henningsson p Cefyr (f 2002 e Quite Easy-Ganesco.

Frida Henningsson p Cefyr (f 2002 e Quite Easy-Ganesco.

Frida Bergström på Sunny Mail (f 2009 e Jaguar Mail-Falluer).

Frida Bergström på Sunny Mail (f 2009 e Jaguar Mail-Falluer).

Rebecca Skånberg på Figo (f 2008 e First Wish-DeNiro)

Rebecca Skånberg på Figo (f 2008 e First Wish-DeNiro)

Viktor Andersson på Tintin (f 2009 e Magini).

Viktor Andersson på Tintin (f 2009 e Magini).

cid_530fde05-0e2f-49f7-897a-b675006f6950lan

Sara Thorsen rider Richness (f 2006 e Richfield-Milano), eller Ester som hon kallas. Ester tycker att dressyrstaket är läskigt och får rådet av Kajsa att ställa stoet från det obehaglig, lätta lite på yttertygeln och klappa Ester på halsen med ytterhanden.

Sara Thorsen rider Richness (f 2006 e Richfield-Milano), eller Ester som hon kallas. Ester tycker att dressyrstaket är läskigt och får rådet av Kajsa att ställa stoet från det obehaglig, lätta lite på yttertygeln och klappa Ester på halsen med ytterhanden.

cid_9f212c95-145e-47b2-b85a-55ecbddd445flan

Anna Davidsson på Alfred (f 2005 e Almoretto-Alcatraz)

Anna Davidsson på Alfred (f 2005 e Almoretto-Alcatraz)

Spänn magen! Det gäller att ha bålkontroll!

Spänn magen! Det gäller att ha bålkontroll!

cid_6b26d10f-1a45-4a01-8bb0-bc8ad7482146lan

Anna Davidsson på Alfred (f 2005 e Almoretto-Alcatraz) närmast spegeln. Frida Bergström på Sunny Mail (f 2009 e Jaguar Mail-Falluer) närmast kameran. Foto: Anna Carlsson-Käck

Anna Davidsson på Alfred (f 2005 e Almoretto-Alcatraz) närmast spegeln. Frida Bergström på Sunny Mail (f 2009 e Jaguar Mail-Falluer) närmast kameran. Foto: Anna Carlsson-Käck

Rebecca Skånberg på Figo (f 2008 e First Wish-DeNiro) lyssnar uppmärksamt på Kajsa Boströms råd och förklaringar. Foto: Anna Carlsson-Käck

Rebecca Skånberg på Figo (f 2008 e First Wish-DeNiro) lyssnar uppmärksamt på Kajsa Boströms råd och förklaringar.
Foto: Anna Carlsson-Käck

Dressyrhatt eller hjälm?

Det Nya Zeeländska ridsportförbundet har med omedelbar verkan förbjudit all nationell tävlan utan godkänd hjälm. Bort med dressyrhatten alltså. Jag tycker att det här är ett intressant beslut. Hatt eller ej? Jag har alltid varit för hjälm – i alla lägen – och har svårt att förstå varför man väljer bort den alls. Å andra sidan har jag viss förståelse för traditionen och det estetiska; dressyrhatt ÄR stiligt men även en dressyrhattsriden häst kan ju få fnatt eller bli rädd för något. Och de senaste åren har vi också kunnat se att allt fler elitryttare väljer hjälmen före hatten, kanske framförallt på framridningen men ofta även på banan. Det tycker jag bådar gott.

Det Nya Zeeländska ridsportförbundet tar hattförbudsbeslutet som ett led i förbundets ”fokus på säkerhet i allmänhet och ryttarens säkerhet i synnerhet”. Var och en gör naturligtvis som den vill i hjälm- och hattfrågan men visst ger beslutet trevliga signaler? Jag kan inte låta bli att undra om det Svenska Ridsportförbundet skulle våga göra det samma? När Charlotte Dujardin tillsammans med sin Valegro red hem OS-guldet i London 2012 bar hon hjälm och många höjde på ögonbrynen. Skulle hon verkligen rida med störtkruka på huvudet?! Men Charlotte hade svar på tal till den samlade världspressen:
– Man vet aldrig vad som händer, jag har fått en skallfraktur när jag trillade av utan hjälm. Jag gör det för min säkerhet.

Läs mer om det Nya Zeeländska beslutet på Tidningen Ridsports sajt och på www.hippson.se.

Text och foto: Anna Carlsson-Käck

Pållen missade Falsterbo – i år

Ny rapport från Pållen. Kanske tycker ni att det är tjatigt men Pållen har också sina fans som bara väntar på nya inlägg, det får han många bevis för, vilket är fantastiskt roligt. Så det är väl bara att köra igång och kolla vad han vill och hur han tänker den här gången.

Tävlat igen. Den här gången på något konstigt ställe med en massa åska i luften hela tiden. Hur kul var det? Och så regn och då bli det ett himla liv. Då ska man snabbt in i kärran igen fast man precis har hittat bästa gräsplätten. Ryttaren blir heltokig, man få ju inte bli våt, det är ju mera kvar, man måste vara snygg. Två klasser som vanligt, helt OK för min del, börjar kunna programmen riktigt bra nu, synd att inte Ryttaren kan säga detsamma, hehehehe. Åh jo, det är väl inte så illa där heller men nu är det ju så att det är jag som gör grovjobbet och då är det jag som bestämmer. Kan det vara enklare än så? Och lägger man till en skänkel för hårt heller i onödan, ja då får man tillbaka. Direkt! Märkte snabbt att Ryttaren surade till där i första klassen efter INCIDENTEN med bakbenet. Hennes problem. Det blev ju rosett i alla fall. En gul den här gången. Inte min favvisfärg men Ryttaren var ju glad. Många snygga hästar här också. Inte i min klass förstås men ändå. Man vill ju gärna röra sig i rätt sällskap. Inför nästa klass hade jag bestämt mig. Nu var det seger som gällde inget annat. Började hyfsat bra även om Ryttaren jagade upp sig redan i inridningen. Vem bryr sig? Jag ställde upp på mitt vanliga proffsiga sätt och så var vi igång. Jag gick på tvären, jag snurrade runt, kastade fram mina framben över diagonalen så är själve Totilas hade gått och gömt sig. Galoppökningen satt som ett smäck. Men något kändes en aning skumt. Var ansvaret mitt? Nej sällan! Hade Ryttaren klantat sig igen? Jo kanske! När allt var klart stack en dam ut huvudet från den där kiosken som står på kortsidan och påstod att vi hade gjort en del av programmet från fel håll. Spegelvänt alltså.
– Men vad f-n! – Vad i he! – Hur i tu..är det möjligt.? – J-v-la sk-t!

Nu får det väl ändå vara nog! Är det damen i kiosken som bestämmer hur jag ska flytta mina ben? [kollar upp i TR] Jaha, det är det visst, hon var domare! Eländes, elände. Ryttaren i akut depression. Jag skärpte till mig och så gjorde vi om och gjorde rätt. Inget mer med det. Men Ryttaren var knäckt. Tog inte ens på nytt läppglans och då har det gått riktigt långt. Jag som är en mer fridsam natur la allt bakom mig och högg lite gräs. Det var denna tävlingen, inte mer med det. Till alla er därute som rider på det här sättet som min Ryttare gör. Alltså dressyr! Det är inte svårt, just gå for it och follow the leader. Hästen alltså! Detta är min livsfilosofi och den håller hela vägen. Fast visst är det konstigt att jag inte fick starta i Falsterbo? Vem ska stå till svars för den missen?

Hälsningar från Pållen

Pållen visar sin klass.

Pållen visar sin klass.

Säg den som är bättre än vad jag är!

Säg den som är bättre än vad jag är!

Nöjda - än så länge.

Nöjda – än så länge.

Ryttaren pratar med damen i kiosken!

Ryttaren pratar med damen i kiosken!

En imponerande prestation

MalinHansson Härom veckan gjorde jag en intervju som berörde mig. Det var med dressyrryttaren Malin Hansson som tillsammans med sin häst Don Primero red SM på Strömsholm i år. Det som inte syns är att Malin faktiskt är handikappad, hon har en sjukdom som gör att hon saknar muskler i armarna och vadmuskeln i ena benet. Ändå klarar hon av att rida såsom hon gör. Hon säger själv att hon kompenserar det med en stark rygg i vardagen och sätet i ridningen. Läs hela intervjun i Hippson HÄR.

Text & foto: Annika Grundberg

Pållen rapporterar från Björbäcks meeting

Pållen softar i solen i sin tävlingsbox i Björbäck. Seger i sista starten - inte helt fel.

Pållen softar i solen i sin tävlingsbox i Björbäck. Seger i sista starten – inte helt fel.

Pållen har varit på meeting. Ökat sin status, tävlat mot de skarpaste. Klart att han ska få skriva ett extra blogginlägg då. Här kommer Pållens rapport från Björbäck: – Jaha, så har man hängt lite på tävling igen. Björbäck den här gången. Bott i tävlingsstall, kollat in både fyrbenta och tvåbenta. Nämnde jag det att Jan Brink passerade dagligen. Dressyrkändis om ni inte visste det. – Men det vet väl alla! – Lussan var också här liksom Elisabet Lundholm. Plus alla andra! Coolt! Pållen är ju cool, det är inget nytt. Är det någon av hästarna i dressyr-Sverige som vet sitt värde så är det väl han. – Annars är det ju inte lönt att tävla. Gå där som en mes och försöka göra sitt jobb, nä här gäller det att lägga in lite show också. Vad ska de annars titta på, domarna och publiken? Så kul är det ju inte med dressyr! – Oops det där sista var inte meningen. Ska vi dra helgen istället. Pållen inledde lite lamt. 63 procent i medelsvår B5 och 62 procent i medelsvår B4. Förklaring? – Förklaring och förklaring, varför det. Jag har gjort min egen analys och nu är det historia. Dessutom var det mycket flugor på framridningen och jag tål inte flugor. Jag hatar flugor! Jamen, det kan väl inte ha varit så många flugor inne på banan? – Det var Ryttarfel i bägge klasserna, jag säger inte mer. Men säg inget till Ryttaren. Då blir det bara depressioner och ”sluta-tävla-tjafs” igen. Pållen hade en dag och två klasser kvar att bevisa sitt värde. Medelsvår B4 först. – Gick ganska bra, tyckte jag. Bra flyt och bra schwung och gullade dessutom till ansiktsuttrycket så fort jag passerade domarkuren. Enkel men effektivt. 68, 065 inte helt fel men det räckte inte till placering. Fem placerade, jag var sexa. Typiskt orättvist! Sista klassen för Pållen var en medelsvår B2. – Starta bland de första, inte kul. Lite trött i bakhasorna och inte på samma våglängd som Ryttaren vid inridning, halt, hälsning. Ryttarfel igen. Menar jag! – Men sedan tyckte jag faktiskt lite synd om henne, skärpte till mig ordentligt och fixade det där programmet, precis som det ska fixas. – Tja, vi vann ju! Pållen tillhör inte de som jublar stort över framgången. Men han har ett sätt att se väldigt självbelåten ut när det väl går bra. Då pratar han inte om Ryttarfel, då pratar han om sin egen kapacitet och gärna också om sin berömda pappa Rohdiamant. – Dessutom var det coolt att gå ut och beta efteråt och se Ryttaren slita med utmockningen samtidigt. – Bara en sak som oroar mig lite. Det där täcket som jag vann, från Jan Brink Collection – är det verkligen min färg, man vill ju inte se ut som om man struntar i modetrenderna. Frågan är om jag ens får ha det på mig. Sedan vill Pållen inte prata mer. – Här är FLUGOR – nu åker jag hem och laddar tills nästa gång. Har ännu inte givit upp en start i Falsterbo!

Vänliga hälsningar från Pållen

Dressyr-Pållen på gång igen

Pållen är på gång, bara Ryttaren hänger med.

Pållen är på gång, bara Ryttaren hänger med.

Äntligen är det vår. Överallt men allra mest i Skåne där Pållen bor. Vårens härliga solsken är hans favoritväder. För då blir han alldeles guldgul i sina fina sommarpäls och det riktigt lyser från pannlugg till svans. Matte/Ryttaren har naturligtvis blingat upp honom, så säger hästmodet just nu, men Pållen gillar bäst den naturliga looken. Men det är ok ändå. – Låt henne hålla på med bling hit och bling dit, är hans mening. – Om blinget gör henne gladare och lugnare på tävlingsplatsen, ja, då ställer jag upp! Det har varit en hel del tävlingar i vår. Pållen har inget emot det, han gillar ju att visa upp sig och väcka uppmärksamhet och till och med en liten smula avundsjuka där han drar fram. – Men ibland kan jag bli lite, lite irriterad. Jag gör ju grovgörat men motprestationen är ju att Ryttaren fixar programmet. Jag vet ju inte var det är någon sorts vändning, springa på tvären eller stå still. Det är verkligen inte min avdelning. – Och när de där domartyperna blåser i någon sorts visselpipa, ja då vill jag gärna slänga ut ett bakben för att visa Ryttaren att nu är det skärpning som gäller. Det blev fel väg på näst senaste tävlingen. Pållen svär sig fri från allt ansvar men har sina misstankar om orsaken: – Någon snygging på läktaren i kombination med slarv med läppglansen. Det är fler än min Ryttare som tappat koncentrationen på grund av detta. Men säg inte att det kommer från mig. Senaste tävlingen var på Ribersborg i Malmö. Härliga banor, mycket folk, annorlunda miljö från de vanliga ridhusen och så Tränaren på plats. – Ja, han dök plötsligt bara upp, säger Pållen. – Han brukar ju mest hänga i Florida och så, har i alla fall jag hört. Men nu stod han där och kollade. Blev ganska nervös faktiskt. Den här ”gubben” har ju varit med ett tag, här kan man inte fuska i hörnen, han ser allt.

Kompiskonkurrenten visar sin fina stil.

Kompiskonkurrenten visar sin fina stil.

Men en klass, medelsvår B4 eller vad det nu heter, kunde jag väl fixa. Det var bara det att en kompis skulle gå samma klass. Kompis och kompis, vi hälsar när vi träffas, det är väl inte mer. Han har samma färg som jag och kan också gå på tvären så att domarna faller i trance. Kompiskonkurrent, Tränaren och så Ryttaren – det var en del att hålla ihop. – Dessutom har jag svårt att förstå det här med galoppombyten. Inte att utföra dem, det är lätt som en plätt. Men varför? Galopp är väl galopp, de snabbaste sättet att ta sig fram mellan två punkter. Ryttaren och jag har lite olika uppfattning om detta men jag gör som hon säger. Än så länge. – Nåväl, jag gjorde vad jag skulle och lite till, Ryttaren hängde på och ja, det kändes bra ända in i halt och hälsning.

Tja det gick ju vägen. Kompiskonkurrenten etta och Pållen tvåa.

Tja det gick ju vägen. Kompiskonkurrenten etta och Pållen tvåa.

Hyfsade poäng också men den här gången fick jag vika mig för Kompiskonkurrenten som vann. Han har i alla fall rätt färg. Men helblå rosett är snyggt det också. Nästa gång så… Är faktiskt lite sugen på att höra Nationalsången också. Det där Falsterbo – vad ska man göra för att få starta där. Skicka meddelande ni som vet!!!

Vårhälsningar från Pållen

”Fru Carlsson ska bromsa med sätet!”

Anna på framridningen vid sista kvalomgången av Bohuscupen. Foto: Lotta Kallberg Wallden.

Anna på framridningen vid sista kvalomgången av Bohuscupen. Foto: Lotta Kallberg Wallden.

Dags för omgång två i Bohuscupen, denna gång hos Stora Höga Ridklubb, trekvarts bilresa hemifrån. Efter första omgångens underbara individuella framgång i förklassen, tätt följt av – nåväl, fem timmars väntan mellan starterna kanske inte är så tätt, men ändå, ni fattar – det totala sammanbrottet i andra klassen, var det denna gång väldigt frestande att bara anmäla till en klass, det vill säga lagklassen. – Vojne, vojne. Hur ska jag göra? Frågan dryftades under många ridpass och fikastunder, luncher, telefonsamtal… Jag får passa på att be min omgivning om ursäkt. Jag KAN ha tjatat hål i huvudet på er. Sorry. Till slut bestämde jag mig. Vi kör båda klasserna. Att Runa skulle orka fanns det inga tveksamheter kring. Det var piloten jag var orolig för. Det förelåg viss risk för omladdningsproblem. Laget anlände till tävlingsplatsen i olika omgångar. Hanna och Imcke och jag och Runa anmälde oss i sekretariatet ungefär samtidigt. En stund senare kom Lotta och Sessan. Vi skulle rida förklass och lagklass. Ytterligare lite senare kom Malin och Gigantisch som nöjde sig med start i lagklassen. Eva och Frasse stod över denna omgång och hejjarklacken bestod av Kia och Mariette, den sistnämnda med filmkameran i högsta hugg. Runa och jag fick till en hyfsad framridning inför förklassen. När mitt namn ljöd i högtalaren var vi riktigt taggade och på G. Och, alltså, vi är riktigt bra i travprogrammet, även i skritten och i första galoppen. Sedan går det liksom utför och Runas alter ego Racerråttan gör sig påmint. Det går undan och de där fjuttförhållningarna man försöker med tas det ingen som helst notis om. Ljuset är tänt men ingen är hemma och det enda svar man får är en spänd häst som jag får väldigt svårt att reda ut. Det här är ju inget nytt och jag frågade i ett annat sammanhang min tränare om råd för att lösa problemet. Gärna en quickfix som går att använda på tävling under pågående ritt. – Fru Carlsson ska bromsa med sätet och knipa med överskänkeln. Jomen tjena. Bromsa med sätet? Visserligen är mitt säte rätt så väl tilltaget men att stoppa ett halvt ton framrusande häst som ”inte är hemma” görs inte i en handvändning. Inte heller med ett sketet knip. Inser att problemet ligger hos mig själv och inte hos Runa men det gör inte det hela enklare. Nåväl, racerråtta eller ej. 64,815 % lyckades vi rida ihop, 18:e plats av 39 starter. Häppi häppi! I min tidigare tävlingskarriär – som var mycket lågmäld, synnerligen kort och med en annan häst – harvade vi oftast runt i 50+-procentsträsket. Så allt över 60 % är godkänt i min värld. Jag firade med en kopp kaffe och ett äpple. Eller nej just ja, chokladboll var det visst… Lotta och Sessan startade sent i förklassen och gjorde det så bra att det blev en tiondeplacering på dryga 67 %. Kul! Extra kul eftersom det var deras första tävling tillsammans.
Anna, Runa och resten av frieserlaget från Orust RK har tävlat färdigt i Bohuscupen för i år. Foto: Lotta Kallberg Wallden.

Anna, Runa och resten av frieserlaget från Orust RK har tävlat färdigt i Bohuscupen för i år. Foto: Lotta Kallberg Wallden.

Den här gången blev det inte lika långt mellan starterna så efter lite lunch och taktiksnack tillsammans i Stora Högas trevliga klubbhus var det dags att ta ut Runa för framridning nummer två. Lotta hjälpte mig att fiffa och greja – så skönt att kunna hjälpa varandra – och sedan hängde hon upp sig på staketet vid framridningsbanan. – Kom igen Anna. Ladda!!! Dra en repa här nu!! Lotta hade fattat det där med omladdningsproblemet. Hihi. Jag hade lagt in en lika lång framridning som till förklassen men skrittade mycket. Efter Lottas peppning och lite pillemasande hade jag en jättefin och lösgjord Runa som tog förhållningar och fram och back i alla gångarter. Övergångarna från galopp till trav satt som en smäck. Kul! Mindre kul då att avspändheten försvann ner i manegebotten strax innan den första galoppen. Here we go again. Racerråttan Runa med lätt avhängd pilot fick en spänd avslutning med kommentarer i protokollet som ”hög i nacken, spänt, springer in i galoppen” och liknande. Jag väljer att fokusera på åttorna i början istället. Vi är bra på inridning och serpentiner! Finns det möjligen något program med bara de linjerna? Tillbaka ute på framridningen igen gjorde vi ett par galoppfattningar och övergångar ner till trav bara för att stämma av. Och då sitter allt som en smäck igen! Tröttsamt. Det sitter ju i mitt huvud. Mental träning någon? Nåväl, det blev 60,556 % och – ännu en gång – en 18:e plats bland 40 starter. Jag får vara nöjd med det. Som sagt; allt över 60 procent är godkänt och vi lyckades ladda om till andra klassen så det finns hopp inför framtiden. Annat som det däremot inte verkar finnas hopp om är tävlingskavajsproblematiken. Att hitta en snygg, välsittande och skön kavaj i storlek 46 är ett problem. (Läs om mina våndor HÄR). Efter att ha misslyckats med kavajjakten valde jag att flytta ut knapparna på en av mina gamla kavajer och hoppas på det bästa. Den sitter inte snyggt och den är inte bekväm. Å andra sidan får den mig att sitta rakt och inte sjunka ihop, för då glipar det och spänner och blir definitivt varken snyggt eller skönt. Under dagens andra ritt glömde jag nog bort det där med att hålla in magen för nu ligger det en guldfärgad kavajknapp någonstans inne i Stora Högas ridhus. – Men Anna…. Mina lagkamrater som varit ytterst delaktiga i mina klädbekymmer skrattade deltagande när jag med en djup suck konstaterade knappens frånvaro. Kia tog hand om Runa – tack! – medan Mariette som filmat hela ritten, försökte klura ut om jag haft knappen kvar när jag fick startsignal eller om jag tappat den tidigare. Lite oklart men det kändes hur som, helst inte aktuellt att gå in och avbryta pågående ritter för att leta efter min knapp. Hem och sy! Ska bara köpa björntråd först. Och en ny knapp. Det blev flera fina ritter med blandade resultat för resten av vårt lag. Malin och Gigantisch charmade alla på framridningen och den vackra hingsten hade sin egen fanclub på läktaren. ”Det är en hiiiiiingst!!!!” väste en yngre tjej till sin kompis. De nästan grät när de fick reda på resultatet och tyckte att både Malin och Gigantisch var värda betydligt högre poäng. Det tyckte vi också. Vid dagens slut låg vi på en delad åttondeplats totalt efter två omgångar. Tyvärr ganska långt ifrån en plats i finalomgången i slutet av maj, men livet går vidare och vi har haft väldigt roligt på vägen. Vi fortsätter att träffas för att rida och träna och ha kul tillsammans och det står helt klart att frieserekipagen från Orust RK kommer att fortsätta synas på tävlingsplatserna i Bohuslän. Runa och jag har börjat plugga in det nya LB:1-programmet (mååånga volter var det) och jag har anmält oss till ett par tävlingar senare i vår. Jag ska jobba med både mina egna och Runas rumpmuskler – det var det där med knipet och bromsen ni vet – och antalet övergångar från galopp till trav på träning är redan uppe i en ansenlig siffra. Någon frågade mig om det verkligen är nödvändigt att flänga runt på tävling så där. Mitt svar på det är: Nödvändigt? Nej. Roligt? Ja. Det är motiverande att ha ett mål med sin träning, att få någon slags bekräftelse på att det man gör är rätt. Det är roligt att träffa likasinnade, att träffa andra som förstår varför man står och dansar hambo utanför sekretariatet, eller varför man smyger bakom transporten och svär ett par minuter, eller varför man gråter lyckotårar efter sista halten bara för att KÄNSLAN var så bra. För mig är inte tävlandet på blodigt allvar, men visst är det roligt när det går bra. Runa och jag jobbar vidare men ser också fram emot sommarens långa, långa skogsturer på lika långa tyglar, många härliga galopper och massor med hästprat ihop med världens bästa vänner. Och i juli åker jag till Falsterbo. Dock utan Runa. Den här gången. 😉 Här sätter jag punkt för mitt bloggande, men vem vet, kanske vi hörs igen? /Anna Anna har bloggat för oss på Equestrianwords genom hela Bohuscupen, läs hennes tidigare inlägg via länkarna nedan: Första inlägget Andra inlägget Tredje inlägget Fjärde inlägget Femte inlägget

När dressyren mötte körningen

Två dressyrekipage som hamnade mitt i en körtävling. Men allt gick väl och nu funderar Åstorps tävlingsledning på att utöka med hoppning också. det kan bli spännande.

Två dressyrekipage som hamnade mitt i en körtävling. Men allt gick väl och nu funderar Åstorps tävlingsledning på att utöka med hoppning också, det kan bli spännande.

Dressyr 2 Åstorpsortens Ryttarförening har testat ett nytt, piggt koncept. Dressyrtävling samtidigt som en körtävling. Gissa om både kuskar och ryttare, som inte hade läst på i meddelandet, blev aningen uppjagade när de kom till ridanläggningen. Körningens tre delmoment gick utomhus, dressyrhästarna höll till i två av ridhusen. Kuskarna körde först dressyr på gräsbanan och sedan i mer eller mindre raskt trav över till precisionsbanan på grus bakom stora ridhallen. Och där, just där, lastades dressyrhästarna av trailers, mindre bussar och större bussar. Det första dessa välklädda topphästar ser är glada körhästar som ångar på igenom märkliga portar med bollar på topp. Inte konstigt att nerverna landade utanpå kroppen. Nej, tack till att ta av täcket, nej tack till sadling, nej tack till att få bort transportskydden. Varenda häst fick schwung i steget, stenhårt spetsade öron och något vilt i blicken. Men samtidigt var det ju lite coolt också att kolla på ”körkollegerna”. – Aha, man kan dra vagn också, inte bara gå på tvären eller galopp med ”fel” fot först. – Aha, man får galoppera så fort man vill mot mål, aha, ska nog testa det i Medelsvår B4! Kuskarna rullade på, dressyrryttarna mer eller mindre förbannade den tävlingsledning som hittat på det här. Utsända fotografer jublade, sällan har det varit så mycket ”uttryck” och så mycket benlyft på ett dressyrhästporträtt. Sedan lugnade det hela ner sig, det var ganska bra att få hästen extra laddad innan man skulle in och möta de tuffa dressyrdomarna. Diskussionerna om den hemska körningen och de hemska skramlande vagnarna som fördes uppe i kafeterian planade ut och tystnade. – Det gick ju jättebra, menade en ung ryttarinna där hon stod med dressyrprotokollet i handen och hela ansiktet sken som en sol. Dag två i Åstorp handlade om lite svårare dressyrklasser, till och med kändisvarning i startlistan. Rasmus Haid Bondergaard var där, Ebba von Essen var där, Sofie Lexner var där. Bland många andra. Från uppstallningen skulle de och flera andra ta sig igenom körningens maratonbana där 40 körekipage gav järnet bland hindren. ”Nytillkomna” ekipage var halvt förtvivlade, de som var veteraner från lördagen tog det bara lugnt. Hästarna var superpigga. Bara åsynen av en maratonvagn räckte för att trigga igång dem. När alltihop var klart, alla priser utdelade och allt hade gått över förväntan, menade en nöjd representant för tävlingsledningen; – Det här var ju perfekt. Nästa gång tar vi hoppning också samtidigt, det om något blir en utmaning! Eva Österlund, text och foto

Försiktig start med tyskt i toppen

HelenLangehanenberg?wpHon startade först och behöll ledningen genom hela tävlingen, tyska Helen Langehanenberg på Damon Hill. – Jag hade en bra känsla i dag, sa hon vid presskonferensen efteråt. Bästa svensk blev Tinne Vilhelmson-Silfvén på Don Auriello som kom trea. Minna Telde och Santana kom på sjunde plats och Patrik Kittel och Watermill Scandic tia. Det var inga fantastiska betyg som domarna delade ut och det var försiktiga ritter med flera hästar med nerver utanpå. Edward Gal och Glock’s Undercover kom tvåa. Adelinde Cornelissens Parzival var inte alls med på noterna i en av piafferna utan ägnade sig istället åt att slänga sig runt runt. Flera hästar blev förskräckta över kamerorna och några tyckte att blommorna var ovanligt läskiga. 17 ekipage kom till start sedan tyska Kristina Sprehes häst Desperados skadat sig. Ed Kompletta resultat HÄR.  

© 2021 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑