Följetongen – tionde och sista avsnittet

Detta har hänt: Lugnet har lagt sig efter de hemska händelserna nere vid stranden där Mia och flickorna hållits fångna, där de lyckats fly, där Sara hämtat hjälp och där Robert avslöjats som en medlem i knarkligan. Mia har dessutom känt igen ledaren, en medelålder svensk man som hon träffat många gånger. Mia och Susanna togs direkt till sjukhus när allt var över och skurkarna infångade av Stig och hans medarbetare i knarkpolisen. Sara är hemma tillsammans med mormor Siri, morfar Folke och moster Lisa.

Nu börjar vi:
Sara satt kvar vid köksbordet och drack sin varma choklad. Hon hade frusit ända sedan den hemska bilfärden från stallet. En bilfärd där hon upptäckt att pappa Robert hade en annan otäck sida också och där Jörgen, den något mesige ordföranden i ridklubben, var den som bestämde allt. Hade han mördat Fredrika också, undrade Sara. Men egentligen ville hon inte tänka på detta även om hon snart måste prata mer med polisen Stig om vad som hänt och vad hon hade sett och hört.
10B  – Fattar du det här med ponnyer, frågade hon morfar ännu en gång. Jag måste ju ha en större nu med detsamma. Det ska bli en ny clinic med Henrik von Eckermann snart och då vill jag vara med och rida. Jag har redan frågat Emmy och hon har nästan lovat!
Morfar nickade:
– Ja, jag fattar. Ska fundera på detta!
Morfar var faktiskt ganska cool, tänkte Sara. Frågan var hur länge han tänkte fundera!

Lisa hade gett sig iväg till sjukhuset för att hämta Mia och Susanna och snart hörde Sara bilar som stannade utanför huset. Snart blev hela köket fullt av folk: mamma, Susanna, Stig med kollegor, Michail, Saras kompisar Wilma och Jennifer. Alla ville veta, alla ställde frågor.
Stig bestämde sig för att förklara så mycket som möjligt, det här gänget hade rätt att få höra den sanna historien:
– Det var Jörgen, ordförande i ridföreningen, som var den drivande kraften, började Stig. Han kom i kontakt med knarkmaffian från Ryssland och insåg snabbt att här fanns stora pengar att roffa åt sig. Fredrika lockades också av pengarna. Jörgen hade inga problem att övertala henne att hänga på. Jörgen har varit med länge, Fredrika ett år ungefär. Göteborgsresan gällde inte hästar först och främst, Fredrika träffade också deras ryska kontakter. Med i den bilden fanns Michail som försökte hoppa av alltihop med blev hotad till döds av ryssarna. Meningen var att misshandeln på ridklubben skulle blivit hans död men något hindrade dem.

Mia satt tyst medan Stig berättade. Hon kunde knappt fatta att Jörgen och Robert varit drivande i det här. Det var som en dålig film. Fast det var ingen film, det var verkligheten för hennes familj. Det var flickornas pappa. Stig fortsatte att berätta om hur polisen spanat på Robert, Jörgen, Fredrika men tappat spåret efter Fredrika.
– Vi trodde att de gjort sig av med henne, fortsatte Stig med en hastig blick på Mia, men inte att de mördat henne och framför allt inte där du fann henne Mia. Allt tyder på att fyndplatsen också är mordplatsen.
– Vi tyckte också att vi hade god koll på stugan vid Sibbarp men mycket tack vare Sara som rymde och att du Mia och Susanna tog er ut gjorde att ni lever idag.
Saras ögon var stora som tefat, hon sög i sig allt från Stigs berättelse, Susanna däremot hade mest blickar för Michail som satt med armen om henne och hade koll på hennes krycka, hela benet var ett stort bandage! Mia kände sig matt, hon vågade knappt fråga vad som skulle hända nu. Med Robert och Jörgen och med Michail. Det var morfar som ställde den frågan istället.
– Robert och Jörgen sitter ju häktade och Michail ska in på flera nya förhör innan vi får klarhet i hans historia. Men det är långa straff för knarkaffärer och bevis har vi ju.

Mia satt kvar vid köksbordet efter att alla försvunnit. Hennes snälla grannar hade fixat mat, gryta på nötkött med rotfrukter och små lökar och Mia, som ett tag trott att hon aldrig skulle kunna äta igen, hade tagit två portioner. Kroppen var stel, hon hade tusen sår och märken och plåster överallt men hon kände sig lugnare nu. Det var trots allt över, imorgon skulle hon ta tag i det igen, främst med Roberts del och hur hon skulle hjälpa tjejerna att inse de hade en kriminell pappa som skulle sitta i fängelse ett bra tag. Hon gick ut i hallen, allt var tyst. Här låg de och sov allihop, flickorna i sina rum, mormor och morfar i gästrummet, Lisa på TV–soffan. Vilken trygghet det var!

10CNågra veckor senare
Sol, nästan sommar, snart skolavslutning och snart semester. Mia satt på en bänk vid ridklubben och tittade på Susannas grupp som red dressyr på utebanan. Susanna på den gula Topolino som gick riktigt trevligt. När de båda kom förbi Mia, blinkade Susanna och log glatt.
– När hade det hänt förut? Mia såg stolt på sin äldsta dotter som just gjorde en perfekt galoppfattning under Emmys vakande ögon. Susanna hade mognat den här våren. En pappa som satt i fängelse var svårt men Susanna hade full koll och snabbt fått kompisarna både i skolan och på ridklubben att förstå att detta var familjens sak, ingen annans. Även Sara hade förändrats, blivit äldre snabbare än Mia egentligen förstått.
– Det är hästarna som klarar oss igenom det här, vad skulle vi gjort annars? Finns det något bättre sätt att komma igen än att vara med hästar?

Det var dags att gå in och rykta Darth Vader. Mia hade fått lov att rida ut själv. Emmy hade varit mycket tveksam, det var ju emot reglerna och titta vad som hade hänt när Mia red ut sist på den hästen, vad hon hittat i fortet.
– OK, sa Emmy till sist, bara en kort stund och du måste rida förbi fortet och få ännu mer distans till vad som hände med Fredrika. Man måste arbeta bort hemska bilder som man går och bär på.
– Klok flicka det där, tänkte Mia, varför har jag inte fattat det innan.
När hon kom tillbaka till stallet hade mormor och morfar dykt upp. Morfar kunde som vanligt inte hålla masken riktigt.
– Du måste se ut som vanligt, viskade Mia, det ska ju vara en överraskning.
– Överraskning, vem ska få en överraskning, hörde hon tätt bakom sig. Sara förstås.
– Varför smyger du, sa Mia irriterat, kan man aldrig få ha en hemlighet med morfar och mormor?
– Jag vill veta alla hemligheter NU, sa Sara.

10ADå kom Susanna ut från stallet med Topolino. Hästen hade ett nytt täcke på sig, nytt träns med blingpannband och i vänstra tygel hade någon bundit fast ett kuvert. På kuvertet stod det ”Till Sara”.
Sara bara tittade, det där var ju Susannas ponny, hade man bara gått i närheten så hade hon ju skällt. Nu…
– Kom hit nu då, sa Susanna med sin snälla röst. Öppna kuvertet!
Sara öppnade och läste;
– Nu är jag din ponny, bara din. Men du får gärna låna ut mig till Susanna ibland när du har prov och viktiga skolsaker att göra. Sköt mig väl, tyck om mig mycket så ska jag nog kunna hoppa några banor precis som du vill att de ska hoppas. Kram från Topolino, morfar, mormor, mamma och Susanna!
Hon fattade det knappt. Skulle den här fantastiska ponny nu vara hennes. Hon tittade på morfar som blinkade åt henne.
– Jo du Sara, ibland lönar det sig att tjata lite.
När Sara hade gråtit, kramat alla, skrittat en liten sväng med Topolino och bäddat in honom för natten, med tusen råd och regler från Susanna ringandes i öronen, åkte de hem, Sara hela tiden med en lyckligt leende i ansiktet. Sara – ponnyägare!
Hon log sig igenom kvällsmaten och stunden i TV–soffan.
– Asch, ungen är ju helt borta, sa Susanna. Bara allt går bra nu!10D

I nattens tysta timmar gick Mia runt i sitt hus och plockade undan lite. Dagen hade varit fantastisk. Pappa som hade betalat ponnyn, Susanna som hade avstått den (hon ville ju ha en stor häst), nyheten om att Michail frikänts och dessutom fått tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige. Själv kände hon att hon började lägga händelserna med Fredrika bakom sig, hon kunde till och med gå ut i förrådet numera. Och (fast det var fortfarande hemligt) att hon om två dagar skulle gå ut och äta med Stig. Bara så där.
– Det är nog gott att leva i alla fall, tänkte hon och plockade upp ett block som var Saras. Tvärs över sidan stod det:

”Segrare i den svåra klassen: Sara von Eckermann – Topolino”

Slut

Text och foto: Eva Österlund

 

 

 

perdre bas du ventre
Leave A Comment