Följetongen – avsnitt nio

Detta har hänt: Mia är helt chockad efter att ha hittat sin vän, död, i det gamla fortet nära ridanläggningen. Tusen tankar snurrar i huvudet och när hon äntligen får åka hem efter polisförhör är hon helt slut. Hennes polisvän Stig meddelar att man tänker ha en polis stationerad utanför Mias hus. När en man i uniform ringer på dörren öppnar hon och blir nerslagen. Samtidigt har Robert, hennes ex, kontaktat Susanna på ridskolan och beordrat henne att komma ut så de kan åka till Mia som, enligt Robert, är i fara. När Susanna kommer in i bilen ser hon Sara, som ser livrädd ut.

Mia vaknade till i mörker. Hennes huvud värkte fruktansvärt, hon hade svårt att få luft och varför kunde hon inte röra sina händer? Hon låg i en konstig ställning på golvet i något som rörde sig hela tiden. Det skumpade och hon kunde inte hålla balansen.
– Måste vara en bil, en skåpbil. Men vart åker den?

Hon försökte sätta sig upp med hennes händer var bakbundna och det kändes som om det var tejp över hennes mun. Hon kände hur panikångesten bara vällde över henne, svetten rann från pannan och allting gjorde bara så ont. Plötsligt hörde hon hur någon pratade högt. Det lät som Sara, rösten var arg, gäll och rädd på samma gång.
– Vad har du gjort med mamma, jävla svin?
Ja det var Sara. Plötsligt skrek hon till och sedan blev det tyst.

Mia gjorde ett nytt försök att sätta sig upp. Hon tog spjärn med fötterna och lyckades hålla balansen. Det var definitivt en skåpbil med täckta rutor, det kändes som om hon satt vid det ena hjulhuset och det gav stöd. Hela tiden försökte hon röra på fingarna så mycket som möjligt, hon var bunden med tejp och det verkade som om den höll på att ge efter lite. Det kändes också som om bilen lämnat en jämn väg och kommit in på en mindre väg med många hålor. Mia for hit och dit men lyckades hålla sig upprätt ändå. Hon hade hittat en vass kant längst ner vid golvet och nu jobbade hon så fort hon kunde med att få loss tejpen.

Blodet rann, hon kände inte smärtan utan jobbade på för fullt och plötsligt kom hon loss. Med domnade armar och händer tog hon bort tejpen från munnen. Nu var hon iskall, ångesten hade gett med sig, nu skulle hon klara ut det här! Fönstret i mellanväggen var helt täckt med något svart tyg men i nedre vänstra hörnet lyckades hon peta upp ett kikhål. Hon såg sina flickor i baksätet och två män i framsätet.Hon ropade till men ljudet från motorn var starkare och ingen hörde henne.

Bilen saktade farten, vägen var nu riktigt dålig och plötsligt öppnade Susanna dörren på sin sida och försökte kasta sig ut. Sara hade haft samma tanke och tog sig ut på sin sida. Mia hörde ett skrikande och sedan tvärstannade bilen. Sara sprang som hon aldrig hade sprungit förut. Rakt ut i mörkret, bara bort från den hemska bilen.
– Sara, Sara, hörde hon sin pappa ropa. Du måste komma tillbaka.

Ett skott, flera skott, men Sara bara sprang. Vid bilen stog de två männen och skrek åt varandra, Susanna låg helt orörlig på marken en bit därifrån och bakom dem på den lilla vägen syntes billyktor. Att se sin dotter ligga på marken orörlig, kanske död, kanske levande, gav Mia oanade krafter. Hon måste ut ur den jävla bilen. Hon sparkade på bakdörren med bägge fötterna samtidigt och dörren öppnades.
– Herregud den öppnades, tänkte hon medan hon reste sig och sprang fram till Susanna.

De två männen vände sig mot henne men i samma ögonblick var den andra bilen framme och två män kom snabbt ut. De ropade något på ett språk som Mia inte riktigt fattade vad det kunde vara. Hon brydde sig inte heller, det enda som var viktigt var just nu Susanna som verkade ha svimmat. En snabb koll på pulsen. Ja, hon levde men hennes ben var det värre med. Blod överallt.

De fyra männen skrek hela tiden åt varandra, Robert var mest upprörd, den andre som varit med i samma bil var tystare och hade dessutom dragit ner mössan nästan som en rånarluva. Mitt i spänningen och skräcken tyckte Mia att hans jacka var bekant på något sätt. En av männen som kommit i den andra bilen pekade på Mia och Susanna med ett vapen, i mörkret såg inte Mia vad det var.
– Nej! skrek hon. Robert gör något, hjälp oss!

Mannen som hon levt tillsammans med i många år, mannen som var far till hennes flickor, gjorde ingenting. Han sa något till mannen med vapnet och pekade sedan mot ett litet hus som fanns i närheten.

Avsnitt 9BNär Mia såg huset insåg hon var de faktiskt var. Här hade hon promenerat flera gånger, gått stavgång, grillat med tjejgänget.
– Sibbarp, tänkte hon, nära barnens badvik. Huset måste vara en av de gamla barackerna som har funnits här i evighet. Robert kom fram och lyfte upp Susanna, Mia följde efter, bakom henne kom en man med vapen i hand, och så de två övriga. Robert mer eller mindre slängde in sin egen dotter i det gamla huset, knuffade in Mia efter och sa:
– Nu har du en sista chans att tala om var knarket är och säg inte att du har skvallrat till polisen för då…
Mia såg på honom, en man som tappat allt och där girigheten var den enda drivkraften. En av de andra männen sa något och nu tyckte Mia att det lät som ryska. Kanske. Hon stack handen i fickan på sin huvtröja för att hitta en näsduk eller något. Där låg en näsduk men där låg också hennes mobil! Nu behövde hon tid.
–  Det finns i ett paket i det gamla tegelhuset vid ridklubben. På loftet bakom skorstenen, det är massor med halm över en vit plastpåse.
Robert såg på henne med hat i blicken.
–  Din jävel, det kunde du sagt från början.

De båda männen frågade något, Robert svarade på deras språk och de sprang mot sin bil. Den ene kom snabbt tillbaka och klargjorde att Robert och den andre skulle med. Kvinnorna skulle låsas in och fanns inte knarket där Mia sagt skulle alla åka tillbaka hit och döda dem.
– Ett bra jobbb för Robert, menade den ena och såg på honom.
Roberts kumpan gick runt och kollade att alla fönster var igenspikade. Så gick han ut och låste dörren. Och i det ögonblicket förstod Mia vem det var!

Sara stannade och försökte hämta andan. Hon hade sprungit längs stranden och nu kände hon igen sig. Bron till Danmark snett bakom, havet till vänster och nu började villaområdet på höger sida. Hon sprang fram till första bästa hus där det lyste och ringde på. Kvinnan som öppnade blev lite chockad av Saras osammanhängande berättelse men hon lånade snällt ut sin mobil så att Sara kunde ringa polisen.
– Det handlar om liv eller död, knark och blod skrek hon hysteriskt när poliskvinnan som svarat försökte få henne att tala om var hon var.
– Och Stig måste komma!
– Stig?
– Ja, Stig nånting, knarkbeslgaet på ridklubben och mordet i fortet.
Poliskvinnan var cool.
– Var är du?
Sara lämnade över mobilen till kvinnan i huset som snabbt sa adressen. Sedan tog hon med sig Sara in, satte henne i soffan, hon fick en filt om axlarna och något att dricka.
– Jag förstår att du har varit med om något hemskt, polisen kommer snart men säg mig bara om du är skadad?
– Om du undrar så heter jag Anna.
Sara skakade på huvudet.
– De har fångat mamma och Susanna, sa hon bara. Sedan satt de tysta till polisen kom.

Stig var först inne.
– Sara, sa han bara. Var är dom?
– Hittar du dit?
– Jag tror de är nära barnviken, den lilla cykelvägen ner, jag hoppade av där.
– Jag vet inte vad de här gjort med mamma och Susanna men pappa är med och en annan gubbe. Tror det är..

Innan Sara hann prata färdigt kom en annan polis in till dem och sa något till Stig. Han vände sig till Anna.
– Får Sara stanna här en stund? Det är för farligt för henne annars.
Anna nickade, det var väl självklart!

I den gamla baracken stod Mia och väntade på tystnaden. När hon inte längre hörde några billjud tog hon snabbt fram mobilen. Den var stendöd. I frustrationen och desperationen tog hon en gammal stol och slog rakt emot fönstret. Glasskärvorna yrde i rummet. Hon slog och slog tills hon gjort sönder både dubbla glasrutor och en del av fönsterkarmen. Nu skulle de ut härifrån!

Susanna var vaken, en av männen hade skjutit mot henns ben men kulan hade bara snuddat benet och gjort ett ytligt sår. Det blödde fortfarande men hon hade lyckats göra ett förband med hjälp av skjortan hon hade under tröjan. Mia kollade så att det funkade.

Hur de kom ut ur huset kunde inte Mia förklara efteråt, hur de båda kunde springa in i busksnåren, låta Susanna hämta andan, försöka stoppa en ny blödning, hur Mia plötsligt fick ett nytt anfall av sin panikångest, hur de försökte fortsätta att springa mot ljuset från husen långt därborta och hur de gömde sig under en gammal hoppgunga när det plötsligt kom bilar på den lilla vägen igen. Inget av det där kom hon ihåg förrän långt senare. Men hon hörde, Susanna ropa: ”Det är polisen!”

Mia stapplade ut och en av bilarna stannade. Ut kom Stig! Hon drog snabbt sin berättelse och två andra poliser fick undan henne och Susanna.
– Var är Sara, ropade hon.
Stig vände sig om.
– I säkerhet, sa han bara.

Och så var det tyst igen på stranden. Ingen kunde ana att här runtom den gamla baracken befann sig ett rutinerat polisgäng. Inga bilar syntes, allt var lugnt. I den lilla badviken snattrade några änder lite innan de somnade om. Bilarna hördes på långt höll, de kom snabbt innan de fick sakta ner på den mindre vägen. Först en svart skåpbil och sedan en svart BMW. Fyra män kom ut i månskenet, de som hade vapen i händerna föste de andra två framför sig mot den lilla baracken. En av dem tog upp en nyckel ur fickan.
– Nu! sa Stig och sedan hände allt på en gång. Hans rutinerade gäng var överallt, fick snabbt tag på både vapen och män, Robert gav upp innan allt ens började men hans kumpan sprang iväg i skydd av mörkret. Han kom ett par hundra meter innan han blev övermannad av en extra snabbfotad knarkpolis.
– Vilket kap, sa Stig lugnt när det hela var över. Snabbt iväg med dem, jag kommer direkt, måste bara hämta en liten tjej först.

Dagen därpå
Sara satt vid köksbordet och väntade på chokladen som mormor höll på att fixa. Både mormor, mofar och moster Lisa var här för att passa henne.
– Lite väl bra, tyckte Sara nog men det var ändå skönt att ha dem här. Mamma och Susanna skulle snart komma hem från sjukhuset. Pappa ville Sara inte ens tänka på just nu, det var för jobbigt.Hon lät istället sin älskade morfar få veta allt om skillnaden på B- och C-ponnyer och att man egentligen borde ha en D-ponny nu, så att hon kunde lämna över Willow. Morfar lyssnade snällt. Han var ganska hästkunnig faktiskt, det visste ju Sara. Mormor däremot var hopplös på hästfronten. Hon var rädd för dem.
– Rädd, tänkte Sara. Det är ju människor man ska vara rädd för!

Fortsättning följer…

Text: Eva Österlund

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Leave A Comment