Equestrianwords följetong – sjätte avsnittet

Detta har hänt: Polis och ambulans kom snabbt till ridanläggningen när Mia efter hårt motstånd från Fredrika till sist lyckades larma dem. Plötsligt försvinner Fredrika och Mia hör hur hon rivstartar sin Mercedes. Samtidigt syns blåljusen närma sig och Fredrika väljer att köra en smal promenadväg för att komma undan. Mia förhörs av kommissarien som heter Stig medan den skadade Michail tas om hand och körs till sjukhus. Mia är förvirrad och rädd och obeslutsam. Hur ska hon göra, ska hon säga sanningen om allting och visa poliserna knarkgömman? Hon väljer att hålla tyst om det och får åka hem. Väl hemma visar det sig att Robert också är i huset. Han börjar ställa frågor men Mia slänger ut honom…

Mia stirrade på displayen. Varför ringde Robert till Fredrika? För att snoka eller fjäska eller vad det något annat? Mia hade länge haft lite misstankar om att Robert och Fredrika var ett par men inte ägnat det något större intresse. Ville Fredrika hänga med hennes ex så var det väl hennes sak. För Mia var Robert ett mycket avslutat kapitel, hade det inte varit för att det var tjejernas pappa så hade hon helst sluppit att se honom mer. Någonsin.
– Kvalificerad skitstövel, tänkte hon. Förhoppningsvis upptäcker Fredrika det snart. Fast var är hon egentligen? Efter den här kvällen och natten visste Mia varken ut eller in när det gällde en av hennes absolut bästa vänner. Mobilen ringde igen men Mia svarade inte. Hon tog med den upp i sovrummet efter att hon hade kollat alla dörrar och fönster och sedan gick hon och la sig.
– Kommer aldrig att kunna sova efter den här natten, tänkte hon. I nästa ögonblick hade hon somnat.

En vecka senare Sara stod inne i boxen hos sin älskade Willow. När inga kompisar var i närheten brukade hon prata högt med ponnyn. Det såg faktiskt ut som om Willow lyssnade. Just nu försökte hon förklara att deras vägar snart måste skiljas. Willow skulle ridas och skötas av en annan liten tjej, Sara skulle snart fylla 13 och då var det ju slut med B-ponny för hennes del. Hon hade kämpat med tanken hela vintern men det var ju så, alla hennes kompisar gick vidare till större ponnyer. Några hade till och med gjort en paus i ridningen.
6c – Du förstår väl att jag kommer att gilla dig lika mycket i fortsättningen också men Emmy säger att jag är för lång och då är det inte så bra längre? Ponnyn verkade inte direkt tagen av Saras meddelande. Med lite lagom bakåtstrukna öron och med munnen full av äpple såg hon ganska nöjd ut ändå. Hon hade varit med länge nu och sett de små ponnytjejerna komma och gå. Några hade hon slängt av, andra hade hon gillat. Den här människan som fanns i hennes box just nu var väl OK, alltid hade hon med sig godis och hon satt stilla när det var dags för hoppning så att Willow kunde göra grovjobbet själv.
– Står du här hos Willow och pratar med dig själv? Det var Susanna som kom förbi med den gyllengula Topolino som hon skulle rida nästa timme. Sara visste att hon hoppat över två lektioner för att åka till stallet lite tidigare och rykta.
– Kom ska du få se, sa Susanne och Sara hängde med bort till uppställningsplatsen som Susanna ockuperat ett bra tag. Fina långa stövränder hade hon slagit ut från skrapan. Inte konstigt att ”Toppen” blänkte som guld.
– Fick du låna mammas Haglundsborste, sa Sara förvånat. Det får aldrig jag.
– Schh, säg inget, jag snodde den ur hennes ryktkasse, hon har ju alltid med den hit men hon ryktar ju inte så mycket.
– Jag får prova på Willow, sa Sara och Susanna lämnade över både borste och skrapa. Hon stod kvar en liten stund och såg på när Sara fixade med ponnyn. Plötsligt kände hon sig lite ledsen över att hon inte var snällare mot sin lillasyster. Det var tufft att byta ponny när man bara var 12 år. Hon hade själv fått börja med c-ponnyn Muralto när hon bara var 11 år och sedan var det snart dags att byta igen.
– Man skulle ha en egen häst, men det går väl inte att tjata om det nu. Mamma är ju helt väck efter det som hände Michail.Susanna hade varit uppe på sjukhuset och hälsat på men Michail hade inte varit vaken så hon hade bara suttit där en stund innan hon blev utkörd av en sköterska.
– En kärring, tänkte Susanna. Jag störde väl inte honom precis.Trots skador och bandage var han fortfarande intressant. Gullig också och Susanna bara väntade på när hon kunde gå dit igen. Utan att mamma fick veta något förstås.
– Men Susanna skynda dig nu, vi börjar om en kvart. Emmy lät lite trött på rösten och Susanna fick fart. Sadel och träns på och var fanns hjälmen och handskarna? Strax efteråt gick nio unga tjejer och nio ponnyer över stallplan till ridhuset.

Idag var det hoppträning. Susanna kände att hon aldrig hade ridit så bra som den här gången. Hon och Topolino var perfekt samstämda och vilken fin hoppare han var. Inget var för svårt, inget gick fel, hon var med till hundra procent på alla övningarna. Till och med Emmy var uppjagad.
– Idag är du verkligen i form, sa hon. Och vad han hoppar fint, ni passar bra ihop.
– Vi får väl fundera lite på någon tävling framöver, fortsatte hon och Susannas hjärta gjorde ett skutt av glädje. Tävla med den här ponnyn, ojojoj!

6aMia hade slagit sig ner på läktaren för att kolla på Susanna. Hon var imponerad även hon. Det var en fantastisk häst och så bra han passade Susanna! Fast det var ju en ponny förstås och en ponny var väl det sista Susanna behövde om hon skulle fortsätta att rida och tävla som hon ville. Hon var ju 17 år i år och ponnytiden var strax över.
– Kanske kan jag få Robert att öppna plånboken och köpa en häst. Frågan är bara var den ska stå i så fall. Här är väl fullt i boxarna. Så fort hon tänkte på Robert började hon skaka i kroppen. Det var obehagligt, han var obehaglig. Det hade gått en dryg vecka nu sedan den hemska natten på anläggningen och Mia hade försökt att förtränga alltsammans så mycket hon kunde. Nästan varje dag hade hon varit nere på polishuset i city för förhör och två gånger hade poliserna varit hemma hon henne och letat igenom allt i hela huset. Även rotat i däcken ute i förrådet.

Mia hade fortfarande inte kunnat förmå sig till att berätta om heroinet och var det fanns nu. Hon hoppades nästan att de där skumma typerna letat igenom hela ridanläggningen och hittat påsarna. Eller att Fredrika kommit tillbaka och tagit dem. Fredrika var fortfarande som uppslukad av jorden. Det hade polisen Stig talat om. Det var han som höll i förhören med Mia. Han var tydligen kommissarie och ledare för knarkspanarna. Mia hade dålig koll när det gällde poliserna. Men Stig var trevlig, de hade fikat några gånger och pratat om andra saker. Hade det inte varit dessa vidriga omständigheter hade hon varit klart intresserad av Stig.
– Men nu har jag ju inte ens på mig mascaran när vi träffas, tänkte hon och suckade lite.Snart, mycket snart var hon tvungen att berätta alltihop och visa Stig gömstället. Men vilka konsekvenser skulle det bli av det? Hon hade ju faktiskt gömt undan en stort parti heroin och sedan inte låtsat om något.
– Det måste bli fängelse för det, tänkte hon och ryste. Knarkbrott är ju fruktansvärt och här sitter jag mitt i ett sådant?

För att slippa tänka mer gick hon ner i stallet till Darth Vader som hon skulle rida nästa timme. Hästen som hade rykte om sig att vara både argsint och opålitlig hade blivit hennes vän och hon kände sig ganska trygg med honom. Och Mia var en av de få han släppte in i boxen utan att lägga öronen bakåt och se farlig ut. Plötsligt gjorde han just det, öronen låg slickade bakåt, han trampade runt och visade till och med tänder. Mia tittade snabbt upp. Utanför boxen stod Robert…

Fortsättning följer…

Text: Eva Österlund

Leave A Comment