Equestrianwords följetong – fjärde avsnittet

Detta har hänt: I förra avsnittet av vår följetong har Mia precis fått en fruktansvärd chock. Främmande personer har varit inne i hennes och döttrarnas hem, det verkar om som de i rasande fart har letat efter något. Mia kan inte släppa tankarna på det som har hänt och många timmar senare när polisen har varit där, lås- och larmföretag har gjort en jourinsats och när flickorna äntligen sover, ja då går hon ut i förrådet. Där står hennes vinterdäck staplade under ett gammalt skynke. Längst inne i ett av däcken gör hon ett sensationellt fynd!

Mobilsignalerna ville aldrig ge sig. Mia, som satt sig ner på förrådsgolvet kände sig fortfarande yr, det blev värre hela tiden. Det enda hon kunde tänka på var hur fånigt den där ringsignalen på hennes mobil egentligen lät.
– Måste byta den, måste ringa polisen igen, måste låsa överallt, var finns den gamla luftpistolen egentligen? Det ringde igen. Fan, fan, fan! Mia kravlade sig upp, benen var fortfarande skakiga. Hon hittade en nästan tom tioliters färgburk i plast och petade ner alla påsarna med vitt pulver i den. Hon satte burken bland alla de andra färgburkarna som aldrig kom iväg till återvinningen, låste förrådet och gick in i huset igen. Beväpnad med luftpistolen och ett gammalt brännbollsträ av den platta sorten gick hon runt i hela huset, kollade fönster och ytterdörrar. Under köksingångens dörrhandtag satte hon en stol, det hade hon sett på film att det kunde funka! Mobilen ringde igen. Nu kände hon sig starkare så hon svarade.
– Äntligen Mia, var har du varit, jag har ringt som en galning! Fredrika lät upprörd, upprörd och rädd.
– Vi har haft inbrott, polisen har varit här!
– Polisen, nästan viskade Fredrika.
– Vad sa du till dem?
– Vad skulle jag säga, jag vet ju ingenting men om du på något sätt är inblandad så vill jag att du talar om vad du vet nu!
– Varför skulle jag vara inblandad? Fredrika lät lite tuffare nu.
– För att du har nyckel hit och för att jag har gjort ett fynd i förrådet. Någonstans känns det som om du vet var det är för ett fynd. Fredrika var tyst. Plötsligt lät det som om hon grät.
– Åh, Mia förlåt. Förlåt för allting. Jag har gjort bort mig, dragit in dig i skiten och nu vet jag inte vad jag ska göra. Hjälp mig! Mia kände sig plötsligt som en superkvinna. Hon som vanligtvis var en ganska feg, konflikträdd människa, växte plötsligt.
– Det är som om jag fått superkrafter, tänkte hon. Nej men så fånigt, tänk om Susanna visste detta. Jag hade hamnat på nördlistan för evigt.
– Fredrika är det du som har gömt knarket i vinterdäcken, frågade hon stillsamt.
– Ja, lät det ynkligt. Ja det är jag, jag visste inte vad jag skulle göra. Hade tänkt att komma hem till dig ikväll och hämta det utan att du visste något. Jag ville verkligen inte dra in dig i det här.
– Jag ringer polisen, knarkspanarna!
– Nej, skrek Fredrika, det kan du inte. Kommer detta fram till polisen bryter helvetet lös för oss alla.
– Ta med påsarna och kom ut till ridklubben nu!
– Nu? Klockan ett på natten?
– Ja, vi möts på parkeringen!

Skulle hon väcka tjejerna och ta dem med sig. Konstigt nog sov båda två fortfarande fast hon klampat runt i hela huset alldeles nyss. Mia skrev snabbt en lapp och la på köksbordet. På med jackan och iväg. Nästan! Hon skickade ett meddelande till Susanna att hon var tvungen att sticka iväg en stund med Fredrika. Det skulle bli tusen frågor men dem fick hon ta sen.

Den nya fina ridanläggningen låg vid havet. På samma plats som den gamla omgjorda fabriken där de ridit tidigare, hade funnits. Intill de nya byggnaderna hade man dock sparat en del av det gamla. I den gamla stall-längan var till exempel de gamla betongpelarna kvar. Pelarna sträckte sig mot himlen som ett gammalt romerskt tempel.
– Eller som resterna av byggnader i det krigshärjade Aleppo, tänkte Mia när hon körde in på ridklubbens parkering. Konstigt att man har sparat en massa betong, en massa tegel och armeringsjärn till förbannelse. Parkeringen låg i mörker medan den stora stallplanen var upplyst av starka strålkastare. Men var hade Fredrika parkerat? Plötsligt dök hon upp från baksidan av ridhuset och vinkade våldsamt åt Mia.
– Kör in på baksidan, skynda dig, sa hon. Ingen får ju se att det står bilar här nu, så här dags. Klockan är ju för fan snart två. Mia körde in på baksidan och närmast gömde sin bil bakom en foderlada. Fredrika gick efter. Så snart Mia stannat var hon framme vid bilen och ryckte i den ena bakdörren.
– Var har du grejerna?
– Vilka grejer, frågade Mia och försökte låta oskyldig.
– Mia du vet, du tog väl med dig påsarna som låg i däcket?
– Ja, jag gjorde faktiskt det, trodde inte att det här gällde ett studiebesök på vår egen anläggning. Men jag vill ha en förklaring nu!! Annars åker jag hem och spolar ner alltihop på toa.
– Är du medveten om att det handlar om heroin för hundratusentals kronor.
– Ja, jag har förstått det, sa Mia som nu började bli upprörd på allvar. Jag har också förstått att du dragit in mig och min familj i något riktigt allvarligt, du har snott pengar från föreningen, du sysslar med knark, Fredrika. Fattar du hur fruktansvärt allvarligt detta är? Jag vill ha en förklaring nu och här innan vi kontaktar polisen.

Tvåhundra meter ut från ridklubben gick det en allmän väg ner till en badplats och en hamn för fritidsbåtar. Dagtid var här ganska mycket trafik men just ingenting på natten. Plötsligt såg både Mia och Fredrika en bil närma sig på vägen. Helljuset på och extra lampor på taket. Men den fortsatte förbi ridklubben och ner mot hamnen utan att sakta farten. Fredrika blev dock orolig:
– Mia vi måste gömma grejerna nu, heroinet får inte kopplas ihop med oss eller hittas i våra bilar. Det där kanske var polisen eller väktarbolaget, eller… Hon tystnade tvärt. Plötsligt slocknade ljuset och hela ridanläggningen låg i kolmörker. Ljuset från halvmånen var allt de hade.
– Skynda dig, sa Fredrika. Jag har ett gömställe. Och så sprang hon emot en gammal tegelbyggnad som blivit kvar vid ombyggnaden. Fönster och dörrar var förspikade men Fredrika verkade vara säker.
– Jag har fixat dörren så att den bara ser förspikad ut, viskade hon. Den gamla byggnaden var full av skräp och gammalt hö och det var helt kolmörkt.
– Vi måste upp för trappan!
– Trappan? Det har väl aldrig funnits en trappa här? Men det fanns det, en bit upp i det utrymmet som Mia alltid trott varit en rökgång.
– De tog sig upp på det lilla loftet och längst in i ett hörn satte Fredrika burken med påsarna, fyllde upp med gammalt skräp och välte en stol som sett bättre dagar över alltihop. Det såg faktiskt riktigt bra ut. Sakta tog de sig ner igen, tryckte igen dörren och började gå i riktning mot bilarna. Det var fortfarande strömavbrott tydligen. Då, plötsligt, kom bilen med de många strålkastarna tillbaka från hamnområdet och den här gången svängde den in mot ridklubben.
– Fort in i stallet. Fredrika sprang emot den lilla ingången på ena gaveln. Mia hängde på och hjälpte till att dra igen den tunga dörren efter dem. Fredrika larmade av och sedan var det bara att vänta. De gick in i varsin box, två yrvakna hästar var väl inte så pigga på att få besök så dags men det var ok ändå. Mia stod inne hos en svartskäckig valack och spanade ut i mörkret från boxens fönster. Hennes hjärta slog dubbelvolter av rädsla men samtidigt var det en sådan otrolig situation. Mörkret, lugnet i stallet, doften från trygga hästar, hösilage, ja allt påverkade henne och fick henne att lugna ner sig. Svartskäcken märkte det och kom fram och ville gosa lite.

Den främmande bilen körde långsamt längs stallplanen. Personen på passagerarsätet lyste med en stark ficklampa länga ridhusväggen. Så försvann bilen och Mia började andas igen. Plötsligt kom den från andra hållet och kollade stall-längan istället. Snart skulle ljuset från ficklampan nå fönstret i svartskäckens box. Mia kastade sig ner på golvet, Fredrika likaså i sin box… Det kändes som en evighet innan bilen fortsatte, för att kolla andra sidan.
– Vi sticker upp i rummet ovanför ”luckan” väste Fredrika, jag har alla nycklar med mig. De tog sig snabbt upp i det lilla utrymmet som få kände till och där man ännu inte bestämt vad det skulle användas till. Det bästa var nog att det fanns ett litet fönster på gaveln. Hur länge de stod där och smög vid fönstret anade inte Mia. Till slut försvann dock bilen ut på stora vägen och så småningom smög de sig ner igen. Precis som de småsprang över stallplan kom ljuset i strålkastarna tillbaka. Plötsligt tvärstannade Mia och tog Fredrika i armen.
– Det ligger något där vid läktaringången, viskade hon.
– Det är ju en människa! De smög sig fram och tittade. Jo nog var det en människa alltid. Håret var mörkt och lite lockigt men ansiktet var sönderslaget och blodigt och på händerna var det fula märken och djupa jack efter vassa föremål. Fredrika drog djupt efter andan och pekade på huvtröjan som var smutsig och blodig, själva huvan hängde på en enda tråd, det andra var avslitet.
– Det är ju Michail, sa hon tyst. Vad har hänt honom…

Fortsättning följer…

Text: Eva Österlund

Leave A Comment