Kategori: Uncategorized (sida 2 av 2)

Bohuscupen nästa – del 3

(Favorit i repris från våren 2015)

Våren 2015 ingick Equestrianwords medarbetare Anna i det lokala dressyrlaget i Bohuscupen. En läskig historia som hon bloggade om i sex delar.

”Jag föredrar att fokusera på nian vid serpentinerna”
Efter min och Runas dåliga insats på den i övrigt oerhört trevliga lagträningen hos Hanna och Imcke för snart två veckor sedan, var jag inte speciellt taggad alls att starta i clearround-dressyren på hemmaklubben dagen efter. Bågen spändes inte så högt kan man väl säga. Mål ett var att få till en bra framridning och ha en Runa som INTE var spänd. Mål två var att rida med kontroll och så avslappnad häst som möjligt. Måluppfyllnad ett sket sig hejdlöst. Vi är inte bra på framridning utomhus. Det blev alldeles för mycket att titta på. Runa var ofokuserad, jag blev frustrerad och Runa blev spänd. När högtalaren deklarerade att det var dags för oss att komma in i collecting ring hade jag en svart och stel planka under mig, framför allt i vänster varv.

– Jaja tjejen. Det är bara att gå in och rida och lida, sa jag till Runa och klappade henne på halsen. Och vet ni vad? Det var precis som att det hände något när vi kom i ridhuset. Vi pillemasade och ställde och böjde för oss själva i collecting ring ett par minuter och när det var vår tur kändes det faktiskt riktigt bra. Här fanns förutsättningar för en lyckad måluppfyllnad nummer två! Och hej vad vi red. Och det gick fantastiskt bra – med något undantag vid upptagningen efter den fria skritten – ända tills andra galoppen. Runa Racerråttan Carlsson drog järnet och tanten på ryggen såg med skräck hur det vita dressyrstaketet närmade sig i raketfart. Förhållningar modell ”oj, jag rider ett program och det sitter folk på läktaren och en domare som ska döma så jag måste rida fint” funkade inte. I höjd med F gjorde jag en panikförhållning med händerna i öronhöjd och skrek ”Ptroooooooo!!!” (till publikens förtjusning) Men detfunkade! Vi tog högersvängen lätt liggande i kurvan och kunde avsluta med hyfsad om än något forcerad värdighet. Halt, hälsning och klapp. Väl utanför ridhuset kom jag på att andas är en bra grej. Jag tappade dock andan en aning igen när jag hämtade protokollet. Snäll domare men härliga 65,56 % belönades vi med! (På bilden har jag väldigt genomtänkt lagt CR-rosetten så man inte ser poängen vid andra galoppen och några moment därefter. Moahahaha! Vi pratar nån fyra och lite jox men jag föredrar att fokusera på nian vid serpentinerna…)

Att överhuvudtaget vara över 60 procent är stort för mig. Och nu har vi varit det två gånger i rad. Nöjd och glad. Därefter har det tyvärr gått utför rent träningsmässigt. Det är inte mycket som funkar just nu. Konstaterade just att jag haft åtminstone tre, kanske fyra riktigt dåliga träningar sedan dess. På lördag ska jag tjuvträna på att tävla och rida en klass hos en grannklubb. Jag kan lika gärna åka dit och rida som att jag gör det i paddocken här hemma. Dagen efter är det dags för första omgången i Bohuscupen, på hemmaplan på Orust Ridklubb, och då ska vårt frieserlag bekänna färg på allvar. Roligt men pirrigt! Om jag överlever helgen så återkommer jag med rapporter. Håll alla tummar och hovar ni kan!

Text och foto: Anna Carlsson-Käck

Bohuscupen nästa – del 4

(Favorit i repris från våren 2015)

Våren 2015 ingick Equestrianwords medarbetare Anna i det lokala dressyrlaget i Bohuscupen. En läskig historia som hon bloggade om i sex delar.

Vi har tjuvtränat!
När andra kokade ägg och klädde ris med fjädrar stod jag i stallet och slogs med en vattenslang och kastade blöta svampar omkring mig. Det var på långfredagens afton och Runa skulle bli snygg(are) än vanligt. Tvätt och puts och fejjande som slutade med att hela stallet var blött, inklusive jag själv. Slangen envisades med att släppa från väggen och den såååå fantastiska spiralslangen slog knut på sig själv och höll på att driva mig till vansinne. Runa gillar inte när man sprutar vatten på halsen och manen men det är svårt att undvika det om man ska få bort schampot. Vi var inte helt överens på den punkten. Nåväl, ren och fin väldoftande blev hon i alla fall till slut och efter viss övertalning fick jag till och med putsa öronen lite. Men bara lite. Någonstans måste man ju dra gränsen, tycktes Runa säga och markerade tydligt att nu fick det vara nog.

På påskaftonens morgon ringde klockan halv sex. Lasta häst och groom – både groom och häst var lättlastade. De gick ombord alldeles själva. – och iväg till en klubb nån timmes bilfärd bort. Det var dags för att träna på att tävla ”på riktigt”. Runa är fantastisk att ha med sig på utflykter. Hon står stilla och fint på transporten, både under färd och på plats på tävlingsplatsen. Man kan fokusera på uppgiften istället för att oroa sig för att hon ska dansa hambo inne i lådan. Hon är dessutom ganska cool på nya platser, även om hon är lite onödigt uppmärksam när man väl lastat av och kommit upp i sadeln. Det finns ju så mycket att titta på; det kommer en bil, en häst går förbi, det slår i en dörr… Men lilla Runisen skötte sig fint och vi fick till en riktigt bra framridning. Härligt!

En framridningsreflektion: Den här tävlingsplatsen har en ganska liten framridning vilket inte är något problem alls egentligen. Men hur man som groom/medhjälpare/förälder/tränare ens kan komma på tanken att då klampa in till fots och ställa sig mitt i röran för att, får vi väl förmoda, hjälpa sin ryttare (oklart med vad) är för mig en gåta. När vi var flera som snällt bad hen att flytta sig till ett hörn istället ”du står lite i vägen”, såg hen ytterst förvirrad ut men lommade snällt iväg till en bättre plats. Ett hörn var dock redan upptaget. Av en som höll någon form av framridningslektion för sina ryttare. Den volten var liksom upptagen. Då blir det väldigt trångt på en redan trång framridning. Missförstå mig rätt. Jag tycker det är fantastiskt att kunna ha med sig sin tränare på tävling, det skulle jag också vilja ha, men det är inte OK att abonnera på en del av framridningen och det är inte OK att stå och skrika ut över hela banan. Använd Bluetooth eller snacka vid staketet i normal samtalston. Det kallas för H.Ä.N.S.Y.N.

Jag var inte speciellt nervös den här gången faktiskt. Lite fjärilar ska man ha och det hade jag, men de höll sig i schack. Vi var ju där för att träna på att tävla. Inte för att tävla på riktigt. Typ. Och vi gick in, vi red och vi segrade! Eller, nä. Inte segrade. Möjligen över fjärilarna och mig själv och det kan jag tycka räcker ganska långt. Sådant som vi haft problem med tidigare – upptagningen efter fria skritten bland annat och igångsättningen till trav därefter – fick vi sjuor på. Roligt! Träning gör nytta! Däremot fick vi nya problem… Piloten fick hjärnsläpp och det blev fel galopp i andra volten. Rättades visserligen men väldigt sent så det kostade massor även i flera moment därefter. Ett lätt forcerat hysteriskt avslut med slarviga vägar och en plötsligt jättespänd Runa, ledde till knappa 59 %. Inte helt nöjd med mig själv, däremot var jag väldigt nöjd med Runa. Och faktum är att vi låg på placering ganska länge, de låga procenten till trots, men blev till slut nedpetade till en tiondeplats. Helt OK och vi kunde åka hem i vårsolen och ladda om inför påskhelgens största uppgift; Bohuscupen omgång 1 som gick av stapeln på påskdagen.
Nu var vi laddade och det skulle bli riktigt, riktigt roligt! Och att ladda upp med en liten tjuvträningstävling visade sig vara ett vinnande koncept. Åtminstone delvis…

Text och foto: Anna Carlsson-Käck

Bohuscupen nästa – del 5

(Favorit i repris från våren 2015)

Våren 2015 ingick Equestrianwords medarbetare Anna i det lokala dressyrlaget i Bohuscupen. En läskig historia som hon bloggade om i sex delar.

”Å här kommer jag och leker tävling!”
Påskdagen och dags för första omgången i Bohuscupen. Så läskigt och så roligt på samma gång! Vi hade ett visst manfall i laget med två ekipage borta men fullt tillräckligt för att kunna delta med fullt lag plus reserv. Hanna och Imcke, Eva och Frasse, Malin och Gigantisch och jag och Runa. Denna första omgång gick på hemmaplan, bara tjugo minuters bilresa bort. Skönt. Det finns en viss trygghet i att det är hemma. Men var jag mindre nervös för det? Nä. Mötte några av lagkamraterna på parkeringen och vi var rörande eniga om att just precis nu var detta en jättedum idé. Tävla? Usch. Var fanns spypåsen?
Jag var första ryttare för laget ut i förklassen och med startnummer tio så fanns det inte mycket tid att vifta på. Ut med Runa ur transporten och in på framridningen. Det är nu man ska försöka hålla sig till någon form av plan. Jag är dålig på det. Sneglar på alla andra. ”Himmel vad de rider bra! Och så fina hästar! Å här kommer jag och leker tävling.” Jo men tjena. Fokus är inte min grej tyvärr, märks det? Jag kände dessutom att Runa hade anammat sitt alter ego Racerråttan. Fast hon var ändå med mig även om det inte kändes hundra. Och plötsligt var det vår tur.

Fyra och en halv minut senare var det över. Klart, färdigt, halt and good bye. Det finns alltid saker man kunde gjort bättre men på det hela taget var jag ganska nöjd. Främst för att det var över. När jag red ut genom manegeporten kom jag på att man ska andas. Det är faktiskt en himla bra grej. Och sen fick jag se mitt protokoll… ”Luktsaltet! Var är luktsaltet!” 68,701 procent! Jag skriver det igen: Sextioåttakommasjuhundraen procent med bland annat sjuor rakt igenom på allmänt intryck. Blev fånigt tårögd och slängde mig om halsen på Runa som värsta tioåringen. Vi låg tredjeplacerade länge men mot slutet gick det utför för tant i resultatlistan. Blev bland annat omriden av Lottas häst Sessan som knep första platsen med råge. Kul! För ska man nu bli slagen av någon så är det väl ok om det är av en som i normala fall tillhör laget. Just denna dag reds dock Sessan av en annan ryttare, för en annan klubb (en komplicerad historia som omfattar en fjällenresa, ett hastigt återbud och en tävlingslicens). Jag och Runa kom till slut på sjunde plats. Tjohoooo! Mitt livs första placering och deltagande i prisutdelning! Dock till fots men det må vara hänt. På åttonde placering kom Malin med Gigantisch så man kan lugnt säga att Frieserlaget från Orust RK gjorde mycket väl ifrån sig i förklassen under denna första omgång.Hejja oss!

Hur laddar man om efter detta? Det visade sig vara svårt för nu inleddes den långa väntan på start i lagklassen. Med fem timmar mellan starterna blir man lätt seg. Så här i efterhand skulle jag naturligtvis ha åkt hem med Runa ett par timmar, men det är lätt att vara efterklok. Runa stod så fint på transporten och sov och var inte direkt intresserad av att komma ut och rastas heller. Vi tog en promenad och hon fick beta lite innan det var dags att sadla på igen. Jag kände direkt att Runa tyckte att det här var ganska onödigt. Och jag hade fortfarande smilbanden från öra till öra sedan förklassen och hade jättesvårt att koncentrera mig. När det var dags för start var vi långt ifrån klara men det var bara att bita ihop. Det gick förvånansvärt bra i början. Sedan kom igångsättningen till trav efter första mellanskritten… Skulle vi kunna stryka det momentet från detta program, snälla Svenska Ridsportförbundet? Runa taktade och kastade sig iväg och där någonstans sprang hon ifrån mig totalt.

Det blev siffror i hela registret neråt, ända ner till en nolla. Siffrorna på allmänt intryck var inte roliga men det kostar att ha noll koll. Jag gläds dock åt att jag tycks sitta bättre än jag rider eftersom det åtminstone blev en sexa på ryttarens sits och hållning. Det blev ganska exakt 20 procent lägre i den här klassen och näst sist i resultatlistan. Så illa har jag aldrig ridit så slutprocenten var förmodligen helt rättvist dömt. Bara så himla tråkigt att det hände i lagklassen. Mina lagkamrater var tack och lov betydligt duktigare och samtliga red in på hyfsade siffror. Laget hamnade totalt på en nionde plats. Man skulle också kunna säga att vi kom sist i första omgången men det låter ju himla tråkigt. Vi föredrar att fokusera på framgångarna, inte på nederlagen, något som tydligen inte gillas av alla… Missunnsamhet tycker jag för övrigt är en ytterst oklädsam egenskap.

Nya tag i andra omgången om några veckor. Och då jäklar!

Text och foto: Anna Carlsson-Käck

Bohuscupen nästa – del 6

(Favorit i repris från våren 2015)

Våren 2015 ingick Equestrianwords medarbetare Anna i det lokala dressyrlaget i Bohuscupen. En läskig historia som hon bloggade om i sex delar. Det här är sjätte och sista delen.

”Fru Carlsson ska bromsa med sätet!”
Dags för omgång två i Bohuscupen, denna gång hos Stora Höga Ridklubb, trekvarts bilresa hemifrån. Efter första omgångens underbara individuella framgång i förklassen, tätt följt av – nåväl, fem timmars väntan mellan starterna kanske inte är så tätt, men ändå, ni fattar – det totala sammanbrottet i andra klassen, var det denna gång väldigt frestande att bara anmäla till en klass, det vill säga lagklassen.
– Vojne, vojne. Hur ska jag göra? Frågan dryftades under många ridpass och fikastunder, luncher, telefonsamtal… Jag får passa på att be min omgivning om ursäkt. Jag KAN ha tjatat hål i huvudet på er. Sorry. Till slut bestämde jag mig. Vi kör båda klasserna. Att Runa skulle orka fanns det inga tveksamheter kring. Det var piloten jag var orolig för. Det förelåg viss risk för omladdningsproblem.

Laget anlände till tävlingsplatsen i olika omgångar. Hanna och Imcke och jag och Runa anmälde oss i sekretariatet ungefär samtidigt. En stund senare kom Lotta och Sessan. Vi skulle rida förklass och lagklass. Ytterligare lite senare kom Malin och Gigantisch som nöjde sig med start i lagklassen. Eva och Frasse stod över denna omgång och hejjarklacken bestod av Kia och Mariette, den sistnämnda med filmkameran i högsta hugg.

Runa och jag fick till en hyfsad framridning inför förklassen. När mitt namn ljöd i högtalaren var vi riktigt taggade och på G. Och, alltså, vi är riktigt bra i travprogrammet, även i skritten och i första galoppen. Sedan går det liksom utför och Runas alter ego Racerråttan gör sig påmint. Det går undan och de där fjuttförhållningarna man försöker med tas det ingen som helst notis om. Ljuset är tänt men ingen är hemma och det enda svar man får är en spänd häst som jag får väldigt svårt att reda ut. Det här är ju inget nytt och jag frågade i ett annat sammanhang min tränare om råd för att lösa problemet. Gärna en quickfix som går att använda på tävling under pågående ritt.
– Fru Carlsson ska bromsa med sätet och knipa med överskänkeln.

Jomen tjena. Bromsa med sätet? Visserligen är mitt säte rätt så väl tilltaget men att stoppa ett halvt ton framrusande häst som ”inte är hemma” görs inte i en handvändning. Inte heller med ett sketet knip. Inser att problemet ligger hos mig själv och inte hos Runa men det gör inte det hela enklare. Nåväl, racerråtta eller ej. 64,815 % lyckades vi rida ihop, 18:e plats av 39 starter. Häppi häppi! I min tidigare tävlingskarriär – som var mycket lågmäld, synnerligen kort och med en annan häst – harvade vi oftast runt i 50+-procentsträsket.  Så allt över 60 % är godkänt i min värld. Jag firade med en kopp kaffe och ett äpple. Eller nej just ja, chokladboll var det visst…

Lotta och Sessan startade sent i förklassen och gjorde det så bra att det blev en tiondeplacering på dryga 67 %. Kul! Extra kul eftersom det var deras första tävling tillsammans.

Den här gången blev det inte lika långt mellan starterna så efter lite lunch och taktiksnack tillsammans i Stora Högas trevliga klubbhus var det dags att ta ut Runa för framridning nummer två. Lotta hjälpte mig att fiffa och greja – så skönt att kunna hjälpa varandra – och sedan hängde hon upp sig på staketet vid framridningsbanan.
– Kom igen Anna. Ladda!!! Dra en repa här nu!!
Lotta hade fattat det där med omladdningsproblemet. Hihi. Jag hade lagt in en lika lång framridning som till förklassen men skrittade mycket. Efter Lottas peppning och lite pillemasande hade jag en jättefin och lösgjord Runa som tog förhållningar och fram och back i alla gångarter. Övergångarna från galopp till trav satt som en smäck. Kul! Mindre kul då att avspändheten försvann ner i manegebotten strax innan den första galoppen. Here we go again. Racerråttan Runa med lätt avhängd pilot fick en spänd avslutning med kommentarer i protokollet som ”hög i nacken, spänt, springer in i galoppen” och liknande. Jag väljer att fokusera på åttorna i början istället. Vi är bra på inridning och serpentiner! Finns det möjligen något program med bara de linjerna?

Tillbaka ute på framridningen igen gjorde vi ett par galoppfattningar och övergångar ner till trav bara för att stämma av. Och då sitter allt som en smäck igen! Tröttsamt. Det sitter ju i mitt huvud. Mental träning någon? Nåväl, det blev 60,556 % och – ännu en gång – en 18:e plats bland 40 starter. Jag får vara nöjd med det. Som sagt; allt över 60 procent är godkänt och vi lyckades ladda om till andra klassen så det finns hopp inför framtiden.

Annat som det däremot inte verkar finnas hopp om är tävlingskavajsproblematiken. Att hitta en snygg, välsittande och skön kavaj i storlek 46 är ett problem. (Läs om mina våndor HÄR). Efter att ha misslyckats med kavajjakten valde jag att flytta ut knapparna på en av mina gamla kavajer och hoppas på det bästa. Den sitter inte snyggt och den är inte bekväm. Å andra sidan får den mig att sitta rakt och inte sjunka ihop, för då glipar det och spänner och blir definitivt varken snyggt eller skönt. Under dagens andra ritt glömde jag nog bort det där med att hålla in magen för nu ligger det en guldfärgad kavajknapp någonstans inne i Stora Högas ridhus.
– Men Anna…. Mina lagkamrater som varit ytterst delaktiga i mina klädbekymmer skrattade deltagande när jag med en djup suck konstaterade knappens frånvaro. Kia tog hand om Runa – tack! – medan Mariette som filmat hela ritten, försökte klura ut om jag haft knappen kvar när jag fick startsignal eller om jag tappat den tidigare. Lite oklart men det kändes hur som, helst inte aktuellt att gå in och avbryta pågående ritter för att leta efter min knapp. Hem och sy! Ska bara köpa björntråd först. Och en ny knapp.

Det blev flera fina ritter med blandade resultat för resten av vårt lag. Malin och Gigantisch charmade alla på framridningen och den vackra hingsten hade sin egen fanclub på läktaren. ”Det är en hiiiiiingst!!!!” väste en yngre tjej till sin kompis. De nästan grät när de fick reda på resultatet och tyckte att både Malin och Gigantisch var värda betydligt högre poäng. Det tyckte vi också. Vid dagens slut låg vi på en delad åttondeplats totalt efter två omgångar. Tyvärr ganska långt ifrån en plats i finalomgången i slutet av maj, men livet går vidare och vi har haft väldigt roligt på vägen. Vi fortsätter att träffas för att rida och träna och ha kul tillsammans och det står helt klart att frieserekipagen från Orust RK kommer att fortsätta synas på tävlingsplatserna i Bohuslän. Runa och jag har börjat plugga in det nya LB:1-programmet (mååånga volter var det) och jag har anmält oss till ett par tävlingar senare i vår. Jag ska jobba med både mina egna och Runas rumpmuskler – det var det där med knipet och bromsen ni vet – och antalet övergångar från galopp till trav på träning är redan uppe i en ansenlig siffra.

Någon frågade mig om det verkligen är nödvändigt att flänga runt på tävling så där. Mitt svar på det är: Nödvändigt? Nej. Roligt? Ja. Det är motiverande att ha ett mål med sin träning, att få någon slags bekräftelse på att det man gör är rätt. Det är roligt att träffa likasinnade, att träffa andra som förstår varför man står och dansar hambo utanför sekretariatet, eller varför man smyger bakom transporten och svär ett par minuter, eller varför man gråter lyckotårar efter sista halten bara för att KÄNSLAN var så bra. För mig är inte tävlandet på blodigt allvar, men visst är det roligt när det går bra. Runa och jag jobbar vidare men ser också fram emot sommarens långa, långa skogsturer på lika långa tyglar, många härliga galopper och massor med hästprat ihop med världens bästa vänner.  Och i juli åker jag till Falsterbo. Dock utan Runa. Den här gången. 😉

Här sätter jag punkt för mitt bloggande, men vem vet, kanske vi hörs igen?

Text: Anna Carlsson-Käck
Foto: Lotta Kallberg Walldén

Vi gör en omstart och är snart tillbaka!

Efter många och långa problem hos tidigare webbhotell har vi nu bytt leverantör och planerar för en pigg och fräsch omstart. Snart är vi igång igen! Tyvärr är det mesta  av tidigare publicerat material inte tillgängligt längre men allt eftersom tid finnes läggs en del av det upp på nytt. Nu kör vi! Välkommen åter!

===========================================

Equestrianwords.se drivs av frilansjournalisterna Annika Grundberg och Anna Carlsson-KäckAnsvarig utgivare: Annika Grundberg, 0738 16 14 24

Nyare inlägg

© 2018 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑