Kategori: Tanthästen bloggar (sida 1 av 3)

Det är jag och Skalman

Tanten säger att jag hade blivit en utmärkt tävlingshäst om jag bara hoppat lite högre. Anledningen till det är tydligen att jag är ovanligt bra på att vila mig i form och hushålla med krafterna. Om ett hinder är 1 meter då hoppar jag 1,01. Jag vill inte hoppa högre än 1,21, där går gränsen. Jag river aldrig – nästan – men jag förtar mig inte. Tanten säger att om jag bara hade velat hoppa 1,51 eller rentav 1,61 hade jag varit en perfekt tävlingshäst.

Tanthästen gillar rosetter.

Tanthästen gillar rosetter.

Jag sover för det mesta, eller står och hänger och ser på när andra rusar runt. Jag ingår i en flock om sex hästar och vi har en jättestor hage. Tanten har mätt, den är 500 meter lång och vi är ofta längst ner, den lutar lite lätt. När de andra hästarna får spunk och rusar från ena änden till den andra, då väntar jag en stund. Jag springer inte för än jag är helt säker på att de tänker stanna i andra änden. Orkar INTE springa fram och tillbaka. Ibland fintar de mig och då blir jag SÅ trött. När vi ska åka iväg någonstans sover jag medan tanten grejar, det är först när transportskydden åker fram som jag vaknar till lite, för åka iväg är skoj! Väl framme handlar det oftast om hoppning. Ibland är vi många på banan och hoppar få hinder åt gången men länge. Ibland är jag ensam, eller en häst till, och vi hoppar många hinder snabbt. Båda är lika kul men när jag gör många snabbt får jag mycket mer klappar och beröm. Folk applåderar och för det mesta får jag en färggrann grej att hänga i tränset – det gillar jag. Så fort det är min tur att hoppa blir jag pigg, så fort det är klart somnar jag. I söndags var vi iväg och då var mållinjen på kortsidans ena sida, på andra sidan var utgången. Jag vet när det är slut, det är när tanten slappnar av och folk applåderar. Jag sprang direkt till utgången och väntade. Tant sa att de nog aldrig sett en häst lämna banan så snabbt. Tant säger att det är en styrka att kunna slappna av sådär, jag tycker bara det är helt normalt, vad ska man hetsa upp sig för? Vill bara avsluta med att berätta om det generalfel tanten gjorde i söndags. Hon missade att vi placerat oss och skulle få en rosett till och få komma in och möta publikens jubel. För er som följt oss, ni vet att vi förra året tävlade en lagtävling som heter Bohuscupen. Där handlar det inte bara om hästens prestation, ryttarens prestation bedöms också. Kan meddela att tanten inte hade vilat sig i form förra året. Vi var felfria två gånger men hon fick usla poäng och i finalen trillade hon av!!! Men första omgången i år, då jäklar. Hon lät mig galoppera på och se där, vi blev placerade fast det missade hon. KATASTROF! Nästa omgång ska jag ha en annan pilot, Ronja heter hon. Tanten ska flyga iväg till en annan ö än vår och titta på hästar som tävlar i tre dagar på ett ställe som heter som en annan sport – Badminton. Hur kan den tävlingen vara viktigare än Bohuscupen? Fattar ingenting. Må så gott till nästa gång Gnägg Joe

Äntligen har tant förstått meningen med livet

Vi galopperar genom vattnet. Foto: MyChallenge/Patrik Mauritzon

Vi galopperar genom vattnet. Foto: MyChallenge/Patrik Mauritzon

I helgen fick jag åka i lådan igen och det längre än vanligt. Tidigt på morgonen dessutom, hann inte äta frukost 🙁 Men det gjorde ingenting, fast det förstod jag ju inte då men sen 🙂 Vi åkte till ett jättestort ställe där de hade ett helt fält med roliga stockar att hoppa, OCH vatten att galoppera genom – ja, jisses! Två pass blev det på samma dag och även om kroppen var trött på slutet så njöt jag, försökte till och med att göra några sådana där busiga hopp som jag sett andra hästar göra. Men det gick inte så bra, måste ju tänka på att jag är gentleman.
Galopp i havet. Foto: My Challenge/Patrik Mauritzon

Galopp i havet. Foto: My Challenge/Patrik Mauritzon

Men det tog inte stopp där, nejdå. Efter en god natts sömn fick alla vi hästar som blivit kompisar gå på långpromenad. Vi gick till havet och där fick vi springa. Alltså vet ni hur kul det är att galoppera i havet på sandbotten. Varken vi hästar eller tanterna som satt på fann ord – vi var nästan som stumma av lycka efteråt! Jag hoppas verkligen att tanten tänker ta med mig på mer sådant här och det snart, roligare än så blir liksom inte livet som ridhäst, det är jag säker på.

Rosett – check

rosettIgår var jag och tanten på tävling, jisses så kul det var fastän tant envisas med att vi inte ska hoppa så högt. Det blev en rosett och jag fick applåder, det gillar jag. Andra klassen var vi felfria – trodde vi – men en säkerhetsskålla (vad tusan är det) löstes visst ut, alla bommar låg kvar men vi fick fyra fel. Fast jag var bäst ändå, så det så 🙂 Sedan fick jag åka hem till kompisarna i hagen. Jag älskar kompisarna i hagen på det nya stället och hoppas att tanten aldrig flyttar mig. Det har kommit två söta ponnysar också. Och det finns ett par unghästar som jag vallar runt i skogen. De är ju rädda för en massa men det är inte jag. Det som kan vara lite besvärligt är att unga hästar går så fort, jag spankulerar ju mer än jag power-walkar liksom. Tjingeling till nästa gång Eder tanthäst <

Bromsar, brudar och sommarglädje

Tanten har inte släppt till tangentbordet på ett bra tag – har ni saknat mig? Det har hänt mycket sen sist, jag har flyttat bland annat. Det är ju så att vi hästar har ytterst lite, om ens något, att säga till om var vi ska bo. Vi har också ytterst lite att säga till om vad gäller hur vi tycker att livet ska vara. Det är täcken, ansiktsmasker, illaluktande spray, leriga hagar, för lite tid ute, tråkiga kompisar, mobbing i hagen som ingen tar itu med och så vidare i all oändlighet. Ofta flyttar ju de tvåbenta oss för att de själva inte trivs. Min tant är snäll, rätt så i alla fall. Och om jag är ledsen är hon ledsen – tror att det var därför vi flyttade. Jag var ju störtkär på förra stället men hade liksom ingen chans. Tänk fjortisen i Smålandsstenar som försöker lägga in en stöt på Justin Bieber så förstår ni hur jag hade det. På nya stället har jag två tjejer, den ena är bara tre år, kanske lite för ungt – jag är ju 17 år. Men till mitt försvar ska sägas att det är hon som stöter mest, jag försöker hålla mig lite cool ändå. Jag går ute och äter gräs mest hela tiden och har blivit på gränsen till överviktig – fast lite rondör på äldre herrar är bara charmigt tycker jag. Tanten är väldigt nöjd med avsaknaden av träd i sommarhagen för då kan jag inte klia av mig man och svans. En avkliad man i sommartid tar ett år att växa ut, det vet vi eftersom jag provade förra sommaren. Tanten säger att nu är den så lång att den behöver friseras. Med svansen är det värre, den har aldrig varit tjock och vacker och nu är nog loppet kört helt. När matte ska hitta mig i hagen så tittar hon på svansarna, tunnaste svansen hör till hennes häst 😉 Jag har ju tävlat också, blivit tvåa med mina fina lagkamrater i Bohuscupen. Vi låg förbannat bra till inför finalen, vet ni vad tanten gjorde då? Hon ramlade av – hade lust att sparka henne i baken faktiskt. Förra veckan var matte på semester – trodde att det innebar semester även för mig men icke. Ronja, en liten tjej som inte väger många kilo red mig i paddocken nästa varje dag, det var ju jobbigt. Igår red hon igen fast då var tanten med. Då busade jag lite, visade att det minsann faktiskt är jag som bestämmer. Fast jag är snäll så jag busar bara väldigt lite, mitt bästa bus är att hoppa jämfota på stället – det är lagom, den som sitter på skrattar eller blir i värsta fall lite småsur. På slutet gjorde jag som Ronja och matte ville, det måste man annars blir det inga morötter efteråt. Nu måste jag vifta bort lite äckliga bromsar på mig och polarna. Gnägg på er till nästa gång Tanthästen

Ett himla hallå

Jag har jobbat! Och jag har gjort det bra också, två täcken och ett schabrak har jag tjänat, inte illa, eller hur? Tanten har varit med men hon är virrig, bäst går det när jag får bestämma. Igår bestämde hon och det gick åt pipsvängen. Först ramlade hon av nästan, sedan ramlade hon av helt och hållet. SÅÅÅÅ pinsamt att lämna en tävlingsbana ledd från marken, ni förstår va, gräsligt!!! Speciellt som jag gjorde precis ingenting fel. Tant fick för sig att sluta bromsa sig igenom hoppbanan, smart, när det går så där långsamt är det jobbigare att hoppa. Men hon blev ju helt fartblind, det finns gränser. Jag var tvungen att dra i handbromsen men hon, hon hoppade – de tvåbenta är konstiga. Fast vi har varit duktiga flera tävlingar i rad och de där tävlingarna sitter tydligen ihop och två vinster och en sistaplats blir tydligen blårosettplats i slutänden. Jag bryr mig inte så mycket egentligen förutom att det där att få gå in och galoppera fort utan att hoppa och tillsammans med massa andra hästar, det är kul.

Vill inte vara med på bild!

Vill inte vara med på bild!

Men sen ville jag hem, fast då skulle det tas kort, syns det att jag inte var på det humöret? Jag ville verkligen hem, försökte forcera min hästskötare Ronja och gå på transporten ändå men det gick inte. Varför jag har bråttom hem? Jag har skaffat tjej! Hon kanske är lite för ung för mig, 3 år, men det var hon som la in stöten först och då tycker jag ändå att det är okej. Jag har ju flyttat. I gamla stallet hade jag två tjejer, eller hade och hade, de är förbannat snygga båda två och jag trånade men de såg liksom aldrig alla mina kvaliteter. Jag fick bara gosa lite ibland. På nya stället är min tjej klängig rentav, det är ganska mysigt. Hon är röd, tycker att vi matchar varandra bra. Igår hade jag så bråttom till henne så jag sprang iväg med grimma och grimskaft, då blev tanten sur. Vår hage är lång, väldigt lång, så lång att tant var tvungen att sätta sig och kissa efter att hon tagit sig ända ner till oss. Funderade på att gå fram och välta henne men lät bli. Nu ska jag förhoppningsvis få vila mig i form några dagar, tycker att jag är värd det.

Man kan säga samma sak på många olika vis

Kommer ni ihåg mitt inlägg om när jag och tanthästen blev stilbedömda av en spydig stildomare? Några av er tänker kanske att ”äsch, kärringen är bara bitter”. Själv tänkte jag att om jag bara kunde rida exakt likadant vid nästa omgång av den lagtävling vi deltar i, så ska jag jämföra protokollen. Men hästar är levande djur liksom vi tanter så att jag skulle göra en exakt likadan prestation var väl aldrig något som jag egentligen trodde på. Men, det blev intressant ändå. Andra omgången gick i strålande sol och sommarvärme vilket medförde att tanthästen, som inte fällt färdigt, var ganska trött när det var dags för andra klassen och stilbedömning. Första tre hindren gick lååångsamt, kära nån, kan man faktiskt säga. Vi var i ett hinder, jag gjorde det man absolut INTE får göra, vände mig om, inte en utan två gånger, FY SKÄMS. Vi var nolla men jag kände att det här var inte det en stildomare sätter höga poäng på och jag fick rätt, fick nästan samma poäng som sist, en halv poäng skilde. Det som däremot blev intressant var stildomarens formuleringar, protokoll två var konstruktivt, jag köper alla hennes kommentarer och känner mig supernöjd trots allt. Jämför: ”Kära nån, slappna av och låt hästen galoppera” med ”Något undertempo som bättrar sig. Bra jobbat! Lycka till! Och som sagt man ska inte vända sig om och se om bommen ligger kvar, ”Titta bara framåt” – jag vet, det ska aldrig hända igen, förlåt stildomaren. I samband med ”kära-nån-domaren” skickade jag ett antal frågor till Svenska Ridsportförbundet om just vilka krav det finns på stildomare, om protokollen sparas och några frågor till. Dessa frågor är vidarebefordrade till en expert i ämnet men trots att det gått en dryg månad så har experten inte klarat av att svara. Kära nån, hur svårt kan det vara 😉 Annika Grundberg

Kära nån så det kan bli

rosetterIgår var det dags för årets tävlingspremiär i strålande solsken. Och det var lagtävlingspremiär för mig och tanthästen – Bohuscupen med vår ridklubb. Bohuscupens banor har 90 centimeter höga hinder och stilbedömning. Ekipage med placering i 1,10 får inte delta. En riktig amatörtävling med andra ord. Det var unga, gamla, privathästar, lektionshästar, debutanter och veteraner i en härlig blandning och solen sken. Många med liten eller ingen tävlingserfarenhet gjorde framridningen spännande och inne på banan gjorde spänningen och nervositeten att en del inte lyckades så bra. Andra gick felfritt och var jublande glada precis som det ska vara. Jag och tanthästen var felfria i förklassen som var 90 cm clear round. Till lagklassen var jag inte ens speciellt nervös och även den rundan gick finemang. Vi höll oss inom maxtiden men var inte bland de snabbaste precis, vi var felfria, galoppen var rätt hela vägen och vi red ut i svängarna som man ska. Stilpoängen brydde jag mig inte så mycket om, jag hade gjort en bra ritt och tänkte att jag får väl hyfsade poäng helt enkelt. När jag fick stilpoängen blev jag häpen, inte så mycket över poängen. Inte över omdömet heller, jag vet att jag behöver rida på mer, våga galoppera och lita på att min häst kan hoppa de där pluttbanorna i sömnen med förbundna ögon. Vi är inte där än men snart. Det som jag häpnade över var hur stildomaren formulerade sig. Hon vet ingenting om mig där hon sitter och dömer, jag kunde vara en ryttare som fått låna en lektionshäst och begett mig ut på min allra första tävling. Om så varit fallet så är det troligt att jag inte gjort om det. Stilbedömning och dess protokoll ska väl ändå vara till för att man ska få med sig kommentarer för att kunna göra bättre nästa gång? Så tycker jag och det är så Svenska Ridsportförbundet uttrycker sig i debatten om stilbedömningens vara eller inte vara. Förklara hur följande kommentarer ska utveckla min ridning: ”Du inverkar med lite på fel sätt” (punkt 3, ryttarens inverkansridning och effekten av inverkan) ”Kära nån, våga slappna av så hästen kan galoppera” (punkt 4, ryttarens hand – känslighet och följsamhet) För att stilbedömning ska göra nytta så får stildomarna göra bättre än så. Min lagkamrat vann stilklassen för privatekipage, hon fick idel fina siffror men inte en enda kommentar, pappret var blankt – hur utvecklande är det? Hur det gick – vi vann, delad seger med Ljungskile RK, om en månad är det en ny omgång, en ny stildomare och då tar vi nya tag 🙂 Tanten (Som inte är bitter men ändå inte kunde låta bli att kolla stildomaren i tdb, gick in på en tävling hon ridit där hon var placerad som 46:a av 54 ekipage och med den långsammaste tiden, kära nån – låt hästkraken galoppera)

Jag behöver plats

I går var det dags att åka i den där rullande lådan igen. Det gick ju inte så bra sist som ni kanske minns (annars kommer en påminnelse HÄR). Nåväl, det finns hopp för de tvåbenta. Tanten hade slängt ut den där eländiga väggen som delar lådan i två. Nu fick jag stå fritt med benen brett isär och det var skönt. Tant kunde svänga åt höger mest hela tiden om hon ville, jag rörde inte en fena. Tänk att det ska vara så svårt att förstå att jag behövde mer plats, så enkelt var det 🙂 Vart vi åkte? Till ett ställe med roliga hinder att skutta över såklart. Igår med en samling hästar jag inte brukar skutta med, de var inte så gamla de där hästarna, bebisar liksom. Men jag är den som gillar läget så jag var lite busig jag med. Galopperade när vi skulle travskutta bland annat. Tant tyckte det var kul, hon skrattade. Och så var tonåringen från hemmastallet med och hon gav mig morot mest hela tiden mellan skuttandet. Så jag antar att jag gjorde bra ifrån mig – som vanligt. Tjingeling pling

Frågor på det

Som ni vet var jag ju inte helt nöjd med min åktur förra veckan. Tant blev ju rätt nervös fast nu har hon lugnat ner sig. I alla fall, jag har googlat runt lite och hittat några alternativ för transport som jag kan tänka mig att stå still i. Ni hittar dem via länkarna nedan. Tjingeling pling ”Tanthästen” Här får de ett smörgåsbord att välja från, jag är inte knusslig, kan tänka mig de flesta som visas. Finns tydligen en kille som heter Patrik vars hästar åker ståndsmässigt värre, kan de så kan jag. Här finns ju utrymme både för tanten och hennes gubbe. Här kan de ju ta med bilen också, kan det bli bättre?

Tant var väldigt arg

Igår skulle jag åka i den där lådan igen. Tanten gillar inte snö så då hade hon med gubben som chaufför. Fast det gillar hon egentligen inte, hon tycker att han kör för fort fast hon kör lika fort själv. Vi åkte inte till något roligt ställe och dessutom kom hon in i stallet och bara slängde på mig en grimma och slängde in mig i lådan utan att göra några förberedelser alls. Så när hon stängt in mig försökte jag välta transporten, då öppnade hon igen och satte på mig mina snygga rutiga transportskydd, nå’n ordning får det ju ändå vara. Sen åkte vi och igår var det inte bara högersvängarna jag ogillade, jag ogillade det mesta. När vi kom fram höll tant på att spy av stress och gubben sa att jag borde skjutas. Vi åkte inte länge och när vi kom fram fick jag inte komma ut. Istället kom det en annan tant, hon som bara kommer när man mår dåligt, hon gick in till mig, stack en nål i halsen och gick ut igen. Sen stängdes dörren och vi åkte igen. MYCKET konstigt. Väl hemma så upptäckte tanten att jag var VÄLDIGT svettig. Hon blev riktigt nervös, det blev täckesbyten och så blev jag ledd i ridhuset jättelänge. Fast det var kul, min tjej Svea hoppade. Ni ska bara veta vad snygg hon är, och som hon hoppar. Tant säger att om Svea varit människa hade hon varit elitgymnast. Jag kan inte hoppa så högt men jag är viktig ändå, för jag hjälper till att höja hindren, det tycker jag är kul. När tanten var klar med mig var hon inte lika arg längre. Tror egentligen inte hon är så arg utan när hon blir nervös låter hon arg. Om hon ändå bara kunde förstå att jag vill ha en ny transport, en sådan där skitsnygg och ny! Som det anstår en häst som mig 😉

Äldre inlägg

© 2018 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑