Kategori: Okategoriserade (sida 2 av 25)

Full fart i körningens världscupfinal

1plac_MG_1961BoydExellspurtK

Boyd Exell vann världscupfinalen i Göteborg.

Kuskarna i världscupens inomhuskörning för fyrspann sparar inte på krutet. De lirkar runt sina långa ekipage genom hindrens portar och på fartsträckorna går det verkligen undan så sanden sprutar. Stämningen är minst sagt på topp i arenan, här vill inte kuskarna att publiken ska vara tyst utan heja på allt vad de orkar. Och som de orkar!

Boyd Exell tog hem Världscupen i körning i söndagens körfinal. I segerintervjun frågar Suzanne Sjögren hur han bara fortsätter vinna och vinna. Boyd svarar:

– Önskar jag kunde säga att jag går upp tidigt på morgnarna, men så är inte fallet. Jag har ett bra team som tar hand om mig.
Han säger också att det är speciellt att komma hit igen och vinna eftersom det var här han tog hem sin första världscupseger. En av tävlingens sponsorer var Volvo och deras representant fick åka med med och grooma efter Boyd Exells fyrspann under ärevarvet.

Se bildkavalkad signerad Lotta Karlsson!

6plac_MG_1904FredrikPerssonhinderK

Fredrik Persson hade fått ett wildcard till världscupfinalen.

prisutd_MG_2040pristagare-priserK 7plac_MG_1868GeorgvonSteinK 5plac_MG_1855IjsbrandChardonbroK 4plac_MG_1970JozsefDobrovitz 2plac_MG_2010omkrnJeromeVoutazhinderK 3Koos_MG_2057evarvK 3plac_MG_1935KoosdeRondehinderK 3plac_MG_1998omkrnKoosdeRondeskvttK 3plac_MG_2001omkrnKoosdeRondebroK 2plac_MG_2009JeromeVfilmasK 2plac_MG_1994JeromeVoutazspurtK 2plac_MG_1984JeromeVoutazhinderK 2plac_38A6101JerometackohejK 1plac_MG_2028omkrnBoydEsandskvttK 1plac_MG_1949BoydExellhinderK 1boyd_MG_2051VolvomedBoydExellrevarvK 1boyd_MG_2047groomvolvoK 1boyd_38A6106arevarvvolvogroomK

Följetongen – avsnitt åtta

Avsnitt 8ADetta har hänt: Vår huvudperson Mia lever just nu i ett virrvarr av tankar och händelser runt det stora knarkpartiet som hon hittade i sitt eget förråd och sedan var med om att gömma i ett övergivet hus på sin egen ridklubb. Hon har erkänt allt för polisen, även att hon känner sig förföljd av sin ex-man Robert. Hon är övertygad att Robert är inblandad i den här hemska historien, inte minst genom hans relation med Mias bästa vän Fredrika. Fredrika är försvunnen och när Mia försöker hämta mer styrka genom att rida en sväng med sin nya favorithäst, ser hon en livlös Fredrika ligga blodig i ett av de gamla forten nära klubben.

Avsnitt 8B
Nu börjar vi:
Det gamla fortet var avspärrat, det var blåljus överallt och på en bår, i en liksäck låg den person som varit Mias bästa vän i så många år. Fredrika var död. Någon hade dödat henne! Själv satt Mia på en sten, insvept i en filt som någon av ambulanspersonalen givit henne. Någon, hon kom inte ihåg vem, hade sett till att hästen kom tillbaka till stallet. Hon kände sig helt apatisk, det enda hon kunde tänka på var Fredrika, vilken vän hon varit i alla år och hur mycket roligt de haft tillsammans. Inte minst på den här ridanläggningen, dit de kom unga och glada och verkligen sugna på att ta upp sin stora hobby igen. Mia hade gjort ett uppehåll när hon blev gravid med Susanna och Fredrika hade gjort sin stora asiatiska resa.

Avsnitt 8C

Men sedan gjorde de verkligen comeback i hästvärlden. Mia kunde inte låta bli att le för sig själv när hon mindes alla härliga stunder med Fredrika och hästarna. Barbackaridning i hagen, sova över i stallet, ridning längs havet under sena kvällar, grillning med likasinnade på roliga ridläger, smygridning utan hjälmar, kärleken till alla de hästar som hade funnits här, vänskapligt tjafs om vilken häst som var den allra bästa och de rysligt tidiga och iskalla morgnar när man skulle åka på tävling och av någon märklig anledning först var tvungen att mocka alla boxar i det gamla tungarbetade stallet. ”Varför gjorde vi det egentligen”, mumlade Mia för sig själv, Vi borde strejkat!

En av poliserna kom fram till henne.
– Hur känner du dig? Kan vi pratas vid ett tag?
Mia fick ännu en gång berätta hur hon hade funnit Fredrika, att hon först bara sett hennes ridsko och sedan hoppat av hästen och gjort den förfärliga upptäckten av den döda kroppen. Plötsligt stod Stig bredvid poliskvinnan som ställde frågorna. Han lyssnade utan att kommentera något av Mias svar. När alltihop var över och ambulansen kört iväg med Fredrika, stannade han kvar hos Mia.
– Orkar du gå tillbaka till stallet.
Mia reste sig på något darrande ben men sedan var det inget problem. De gick långsamt tillbaka medan de pratade om Fredrika. Om den sista konstiga tiden, om hennes förändrade sätt, om hon försökt försvinna och den konstiga polisjakten.
– Vi klantade till oss och tappade bort henne den där kvällen, berättade Stig.
– Men nu har vi hittat hennes Mercedes. I djuphamnen här ute. Dumpad! Först trodde vi att hon var kvar i bilen. Det var en amatördykare som hittade den.
Han följde henne fram till bilen och tittade allvarligt på henne.
– Du är väldigt insyltad i den här historien, Mia, det är du väl medveten om.
– Och vi pratar om farliga människor som är med och agerar. Riktigt farliga! Vi har en man på plats vid ditt hus och han ska vara där hela tiden. Jag har sagt det förut, lås alla dörrar, öppna inte för någon okänd, ha stenkoll och ring vid minsta misstanke.

När hon kom hem var huset tomt. Flickorna borde varit hemma men kunde också vara hos kompisar eller som Susanna på sjukhuset hos Michail. Hon ringde båda men fick inte tag i dem utan lämnade meddelande.Ute på gatan stod en gammal grönsvart Volvo som hon inte kände igen. Vid förarplatsen satt en yngre man som plötsligt kom ut och gick mot hennes hus.
– Det är väl den där polisen som ska vakta mig, bäst att öppna annars blir väl Stig ännu mer irriterad.
– Hej, är det Stig som har skickat hit dig?
Mannen svarade inte men log glatt emot henne och innan hon hann hindra honom var han inne i hallen.
– Jag skulle väl kolla ditt leg, försökte Mia. Plötsligt kände hon en våldsam smärta i huvudet och sedan blev allt mörkt.

Susanna gick den numera välkända trappan upp till Michails avdelning. Nickade åt tjejerna som jobbade där och kom in på Michails rum. Han var inte där! Men Lena som var någon sorts chef på avdelningen kom in.
– Gå du ut i fikarummet, han sitter där, jättepigg dessutom så nu ska vi snart skriva ut honom.
– Susanna, hörde hon i samma stund.
Och där stod han, hennes darling (för det var han även om hon inte sagt det till någon annan.) Han var fortfarande svullen i ansiktet med massor av blåmärken men det var inte så mycket bandage längre, mest tejp eller vad det nu hette, över ställena där de fått sy ihop skadorna. De fantastiska ögonen syntes igen och när han log mot Susanna kände hon att detta, det var nog allvarligt ändå.
– Den där polisen, Stig, har både ringt och varit här, han vill ha reda på allt, om och om igen.
Michail lät orolig, det var massor som stod på spel nu och nu när han träffat Susanna ville han verkligen skjuta allt det gamla bakom sig.
– Men du är väl inte någon skurk, frågade Susanna.
– Neeej inte skurk kanske men jag vet ju vilka skurkarna är.
– Även de som misshandlade dig?
– Ja, jag kände ju igen dem, de är ju med i gänget.
– Vilket gäng, du menar det här med knarket som mamma och Fredrika höll på med. Att gömma det alltså.

Susanna hade pressat sin pappa på vad mamma och Fredrika egentligen gjort därute i stallet mitt i natten. Hon hade ännu inte funderat ut hur han kunde veta det. Så fort hon tänkte på det kändes det obehagligt.
– Var ska du bo när de skriver ut dig härifrån, frågade hon istället för att fortsätta på knarkspåret.
– Du kan bo hos oss, vi har ett gästrum, jag ska prata med mamma.
Michail såg på henne, hon var både snäll och snygg och nog var han allt lite kär i henne.
– Få se vad polisen säger först, sa han bara. Jag måste samarbeta med dem nu, har ju bara uppehållstillstånd, förstår du.
Susanna förstod inte alls. Uppehållstillstånd??
– Men jag trodde, började hon när Michail plötsligt la fingret över munnen. Bakom dem stod Stig och en annan polis.
– Så bra att du har piggnat till ordentlig, vi har en del frågor vi måste ha svar på och förklaringar som inte stämmer riktigt, sa Stig i lugn ton.
Så lugn att Susanna blev nästan rädd, för bakom det lugna fanns det superskarpa.
– Och du, fortsatte Stig. Du åker hem till din mamma. Nu!
– Gubbe, tänkte hon när hon kom utom hörhåll. Han bestämmer inte över mig och nu åker jag till stallet.

Stallet var ändå det bästa. Susanna blev lugn och glad bara hon kom in på stallgången. Topolino stod i sin box och väntade på henne och visst var det en liten glimt av igenkännande i hans fina ögon? På boxdörren satt det en lapp från Emmy att hon kunde ta Toppen på kvällens hoppkurs. Härligt, då behövde hon inte bråka om det heller. Bästa att ringa mamma och meddela läget. Hon kollade mobilen och såg att Mia sökte henne tidigare. Inget svar från Mia nu, inget svar från Saras mobil heller. Lite skumt, mamma brukade alltid ringa upp.
– Du har väl hört vad som har hänt. Emmy kom fram till henne och berättade vad Mia funnit i den gamla krigsbunkern.
– Ligg lite lågt bara, vi vill ju inte att de små ska höra det, helst inte föräldrarna heller. Det blir så mycket snack och så mycket som sprids överallt. Jag ska försöka få ihop en allmän info i cafeterian strax. Men det var Mia som hittade henne.
Susanna blev alldeles kall. Stackars mamma, Fredrika var hennes bästa vän, hur hade hon tagit det? Och vad hade hänt egentligen? Hur kunde Fredrika råka ut för en olycka uppe i bunkern. Eller var det något ännu värre. Plötsligt ringde mobilen, det var pappa!
– Susanna var är du?
– På stallet jag har precis hört vad som har hänt Fredrika.
– Ja det är fruktansvärt vi måste hem och stötta mamma nu. Jag kommer och hämtar dig.
– …
– Inga men nu Susanna, nu ställer vi upp. Som en familj!
Efter tio minuter såg hon den stora svarta bilen köra upp på stallplan och stanna framför henne. Robert klev hur och gick fram och tog tag i hennes arm.
– Pappa jag kommer senare, jag ska rida Topolino på hoppkursen först.
– Dessa jävla hästar! In i bilen nu för helvete, sa han med en konstig röst.
Susanna lydde och såg sin lillasyster i baksättet. Hon hade aldrig sett Sara med så rädda ögon förut…

Fortsättning följer…

Av Eva Österlund

Johanna Lassnack på GHS: ”Det går att programmera om hjärnan”

Skit i vad andra tycker, koncentrera dig på dig själv och din insats, programmera om hjärnan och tänk positiva tankar. Ryttarinspirations Johanna Lassnack höll en inspirerande och välbesökt föreläsning under Gothenburg Horse Show och passade samtidigt på att ta sig in under hjälmen på flera ryttarprofiler. Hur gör man för att behålla fokus och prestera när det verkligen gäller?

Equestrianwords utsända Lotta Karlsson rapporterar från föreläsningen:

”Där du är idag, det är resultatet av dina val”. Orden kommer från Johanna Lassnack som hade seminarie på Eurohorsemässans första dag. Med inlevelse får hon med publiken i den fullsatta lokalen. Johanna påpekar hur hon själv inte ”bara hamnade” på Svenska Mässan eller på Friends. Det tog henne tre års arbete. Möjligheter uppenbarar sig sällan från ingenstans, det gäller att ta vara på de små möjligheterna som finns och därifrån skapa sina egna förutsättningar för att jobba vidare.

Johanna Lassnack, Ryttarinspiration

Johanna Lassnack, Ryttarinspiration

Hjärnan gör precis det du ber den om
Det här med att hjärnan gör precis det du ber den om är faktiskt sant. Här får publiken göra en övning där de jämför sina händer, är de lika? Troligen är den ena handen något längre. Alla får hålla den kortare handen bakom ryggen och högt upprepa ”bli längre, bli längre, bli längre”. De flesta upplevde att handen VAR längre när de sedan jämförde sina händer igen. Däremot kan hjärnan inte det här med ordet ”inte”. Om man uppmanar någon att inte tänka på rosa elefanter, vad är troligast att hen gör? Tänker på rosa elefanter … Samma sak gäller när man intalar sig själv att inte riva sista hindret, inte missa galoppfattningen osv. Istället – se den perfekta ritten framför dig. Hjärnan tänker i bilder och för att nå bästa möjliga resultat ska du se framför dig hur du genomför den perfekta ritten. Hur känns galoppsprången, hur känns sprången över hindren? Hur känns hästen? När du sedan genomför ritten i verkligheten ”kan” du redan göra det, du har ju redan gjort det en gång!

Var noga med vem du lyssnar på
Johanna tar också upp det här med påverkan. Det är lätt att påverkas av andra. Var noga med vem du lyssnar på. Ofta möter du kritik från någon som inte kan något om det du vill göra och som inte behöver vara inblandad i det. Lyssna istället på den som har erfarenhet av det du vill göra. Var i inspirerande miljöer så att du kan utvecklas själv. Vanligt är också att man tänker att ”om bara det och det hade varit bättre, då hade jag kunnat göra detta och detta”… Kraften är i stället i att göra det bästa du kan med det du har där du är just nu!

Avslutningsvis. Det finns alltid människor som inte tror på dig och din idé. Nästa gång någon säger att ”Det där kommer aldrig att gå”. Le och svara ”Du har rätt, det kommer inte att gå. Det kommer att flyga.”

Frågestund. Fr v: Johanna Lassnack, Paulina Althin, Julia Hallberg, Theodora Dörring och Pontus Hugosson.

Frågestund. Fr v: Johanna Lassnack, Paulina Althin, Julia Hallberg, Theodora Dörring och Pontus Hugosson.

Föreläsningen avslutades med en frågerunda bland  flera hästprofiler. De var eniga om att det är viktigt att ha rutiner för tävlandet, både inför avresa och på tävlingsplatsen, och dessutom att det är viktig med mental träning – att kunna fokusera inför en prestation.

Text och foto: Lotta Karlsson

PS: Equestrianwords medarbetare Anna Carlsson-Käck fanns också på plats, dock för Hippsons räkning. Läs reportaget på Hippson.

SJV backar på tidigare passuppgifter

Märkligt, orimligt och inte solklart – det var på så vis många av oss hästmänniskor uppfattade Jordbruksverket och deras passregler i samband med en artikel före jul. Nu har de backat – eller förtydligat som de själva säger. Equestrianwords medarbetare Anna Carlsson-Käck har pratat med Jordbruksverket å Hippsons vägnar. Läs artikeln HÄR .

Equestrianwords följetong – sjätte avsnittet

Detta har hänt: Polis och ambulans kom snabbt till ridanläggningen när Mia efter hårt motstånd från Fredrika till sist lyckades larma dem. Plötsligt försvinner Fredrika och Mia hör hur hon rivstartar sin Mercedes. Samtidigt syns blåljusen närma sig och Fredrika väljer att köra en smal promenadväg för att komma undan. Mia förhörs av kommissarien som heter Stig medan den skadade Michail tas om hand och körs till sjukhus. Mia är förvirrad och rädd och obeslutsam. Hur ska hon göra, ska hon säga sanningen om allting och visa poliserna knarkgömman? Hon väljer att hålla tyst om det och får åka hem. Väl hemma visar det sig att Robert också är i huset. Han börjar ställa frågor men Mia slänger ut honom…

Mia stirrade på displayen. Varför ringde Robert till Fredrika? För att snoka eller fjäska eller vad det något annat? Mia hade länge haft lite misstankar om att Robert och Fredrika var ett par men inte ägnat det något större intresse. Ville Fredrika hänga med hennes ex så var det väl hennes sak. För Mia var Robert ett mycket avslutat kapitel, hade det inte varit för att det var tjejernas pappa så hade hon helst sluppit att se honom mer. Någonsin.
– Kvalificerad skitstövel, tänkte hon. Förhoppningsvis upptäcker Fredrika det snart. Fast var är hon egentligen? Efter den här kvällen och natten visste Mia varken ut eller in när det gällde en av hennes absolut bästa vänner. Mobilen ringde igen men Mia svarade inte. Hon tog med den upp i sovrummet efter att hon hade kollat alla dörrar och fönster och sedan gick hon och la sig.
– Kommer aldrig att kunna sova efter den här natten, tänkte hon. I nästa ögonblick hade hon somnat.

En vecka senare Sara stod inne i boxen hos sin älskade Willow. När inga kompisar var i närheten brukade hon prata högt med ponnyn. Det såg faktiskt ut som om Willow lyssnade. Just nu försökte hon förklara att deras vägar snart måste skiljas. Willow skulle ridas och skötas av en annan liten tjej, Sara skulle snart fylla 13 och då var det ju slut med B-ponny för hennes del. Hon hade kämpat med tanken hela vintern men det var ju så, alla hennes kompisar gick vidare till större ponnyer. Några hade till och med gjort en paus i ridningen.
6c – Du förstår väl att jag kommer att gilla dig lika mycket i fortsättningen också men Emmy säger att jag är för lång och då är det inte så bra längre? Ponnyn verkade inte direkt tagen av Saras meddelande. Med lite lagom bakåtstrukna öron och med munnen full av äpple såg hon ganska nöjd ut ändå. Hon hade varit med länge nu och sett de små ponnytjejerna komma och gå. Några hade hon slängt av, andra hade hon gillat. Den här människan som fanns i hennes box just nu var väl OK, alltid hade hon med sig godis och hon satt stilla när det var dags för hoppning så att Willow kunde göra grovjobbet själv.
– Står du här hos Willow och pratar med dig själv? Det var Susanna som kom förbi med den gyllengula Topolino som hon skulle rida nästa timme. Sara visste att hon hoppat över två lektioner för att åka till stallet lite tidigare och rykta.
– Kom ska du få se, sa Susanne och Sara hängde med bort till uppställningsplatsen som Susanna ockuperat ett bra tag. Fina långa stövränder hade hon slagit ut från skrapan. Inte konstigt att ”Toppen” blänkte som guld.
– Fick du låna mammas Haglundsborste, sa Sara förvånat. Det får aldrig jag.
– Schh, säg inget, jag snodde den ur hennes ryktkasse, hon har ju alltid med den hit men hon ryktar ju inte så mycket.
– Jag får prova på Willow, sa Sara och Susanna lämnade över både borste och skrapa. Hon stod kvar en liten stund och såg på när Sara fixade med ponnyn. Plötsligt kände hon sig lite ledsen över att hon inte var snällare mot sin lillasyster. Det var tufft att byta ponny när man bara var 12 år. Hon hade själv fått börja med c-ponnyn Muralto när hon bara var 11 år och sedan var det snart dags att byta igen.
– Man skulle ha en egen häst, men det går väl inte att tjata om det nu. Mamma är ju helt väck efter det som hände Michail.Susanna hade varit uppe på sjukhuset och hälsat på men Michail hade inte varit vaken så hon hade bara suttit där en stund innan hon blev utkörd av en sköterska.
– En kärring, tänkte Susanna. Jag störde väl inte honom precis.Trots skador och bandage var han fortfarande intressant. Gullig också och Susanna bara väntade på när hon kunde gå dit igen. Utan att mamma fick veta något förstås.
– Men Susanna skynda dig nu, vi börjar om en kvart. Emmy lät lite trött på rösten och Susanna fick fart. Sadel och träns på och var fanns hjälmen och handskarna? Strax efteråt gick nio unga tjejer och nio ponnyer över stallplan till ridhuset.

Idag var det hoppträning. Susanna kände att hon aldrig hade ridit så bra som den här gången. Hon och Topolino var perfekt samstämda och vilken fin hoppare han var. Inget var för svårt, inget gick fel, hon var med till hundra procent på alla övningarna. Till och med Emmy var uppjagad.
– Idag är du verkligen i form, sa hon. Och vad han hoppar fint, ni passar bra ihop.
– Vi får väl fundera lite på någon tävling framöver, fortsatte hon och Susannas hjärta gjorde ett skutt av glädje. Tävla med den här ponnyn, ojojoj!

6aMia hade slagit sig ner på läktaren för att kolla på Susanna. Hon var imponerad även hon. Det var en fantastisk häst och så bra han passade Susanna! Fast det var ju en ponny förstås och en ponny var väl det sista Susanna behövde om hon skulle fortsätta att rida och tävla som hon ville. Hon var ju 17 år i år och ponnytiden var strax över.
– Kanske kan jag få Robert att öppna plånboken och köpa en häst. Frågan är bara var den ska stå i så fall. Här är väl fullt i boxarna. Så fort hon tänkte på Robert började hon skaka i kroppen. Det var obehagligt, han var obehaglig. Det hade gått en dryg vecka nu sedan den hemska natten på anläggningen och Mia hade försökt att förtränga alltsammans så mycket hon kunde. Nästan varje dag hade hon varit nere på polishuset i city för förhör och två gånger hade poliserna varit hemma hon henne och letat igenom allt i hela huset. Även rotat i däcken ute i förrådet.

Mia hade fortfarande inte kunnat förmå sig till att berätta om heroinet och var det fanns nu. Hon hoppades nästan att de där skumma typerna letat igenom hela ridanläggningen och hittat påsarna. Eller att Fredrika kommit tillbaka och tagit dem. Fredrika var fortfarande som uppslukad av jorden. Det hade polisen Stig talat om. Det var han som höll i förhören med Mia. Han var tydligen kommissarie och ledare för knarkspanarna. Mia hade dålig koll när det gällde poliserna. Men Stig var trevlig, de hade fikat några gånger och pratat om andra saker. Hade det inte varit dessa vidriga omständigheter hade hon varit klart intresserad av Stig.
– Men nu har jag ju inte ens på mig mascaran när vi träffas, tänkte hon och suckade lite.Snart, mycket snart var hon tvungen att berätta alltihop och visa Stig gömstället. Men vilka konsekvenser skulle det bli av det? Hon hade ju faktiskt gömt undan en stort parti heroin och sedan inte låtsat om något.
– Det måste bli fängelse för det, tänkte hon och ryste. Knarkbrott är ju fruktansvärt och här sitter jag mitt i ett sådant?

För att slippa tänka mer gick hon ner i stallet till Darth Vader som hon skulle rida nästa timme. Hästen som hade rykte om sig att vara både argsint och opålitlig hade blivit hennes vän och hon kände sig ganska trygg med honom. Och Mia var en av de få han släppte in i boxen utan att lägga öronen bakåt och se farlig ut. Plötsligt gjorde han just det, öronen låg slickade bakåt, han trampade runt och visade till och med tänder. Mia tittade snabbt upp. Utanför boxen stod Robert…

Fortsättning följer…

Text: Eva Österlund

Equestrianwords följetong – fjärde avsnittet

Detta har hänt: I förra avsnittet av vår följetong har Mia precis fått en fruktansvärd chock. Främmande personer har varit inne i hennes och döttrarnas hem, det verkar om som de i rasande fart har letat efter något. Mia kan inte släppa tankarna på det som har hänt och många timmar senare när polisen har varit där, lås- och larmföretag har gjort en jourinsats och när flickorna äntligen sover, ja då går hon ut i förrådet. Där står hennes vinterdäck staplade under ett gammalt skynke. Längst inne i ett av däcken gör hon ett sensationellt fynd!

Mobilsignalerna ville aldrig ge sig. Mia, som satt sig ner på förrådsgolvet kände sig fortfarande yr, det blev värre hela tiden. Det enda hon kunde tänka på var hur fånigt den där ringsignalen på hennes mobil egentligen lät.
– Måste byta den, måste ringa polisen igen, måste låsa överallt, var finns den gamla luftpistolen egentligen? Det ringde igen. Fan, fan, fan! Mia kravlade sig upp, benen var fortfarande skakiga. Hon hittade en nästan tom tioliters färgburk i plast och petade ner alla påsarna med vitt pulver i den. Hon satte burken bland alla de andra färgburkarna som aldrig kom iväg till återvinningen, låste förrådet och gick in i huset igen. Beväpnad med luftpistolen och ett gammalt brännbollsträ av den platta sorten gick hon runt i hela huset, kollade fönster och ytterdörrar. Under köksingångens dörrhandtag satte hon en stol, det hade hon sett på film att det kunde funka! Mobilen ringde igen. Nu kände hon sig starkare så hon svarade.
– Äntligen Mia, var har du varit, jag har ringt som en galning! Fredrika lät upprörd, upprörd och rädd.
– Vi har haft inbrott, polisen har varit här!
– Polisen, nästan viskade Fredrika.
– Vad sa du till dem?
– Vad skulle jag säga, jag vet ju ingenting men om du på något sätt är inblandad så vill jag att du talar om vad du vet nu!
– Varför skulle jag vara inblandad? Fredrika lät lite tuffare nu.
– För att du har nyckel hit och för att jag har gjort ett fynd i förrådet. Någonstans känns det som om du vet var det är för ett fynd. Fredrika var tyst. Plötsligt lät det som om hon grät.
– Åh, Mia förlåt. Förlåt för allting. Jag har gjort bort mig, dragit in dig i skiten och nu vet jag inte vad jag ska göra. Hjälp mig! Mia kände sig plötsligt som en superkvinna. Hon som vanligtvis var en ganska feg, konflikträdd människa, växte plötsligt.
– Det är som om jag fått superkrafter, tänkte hon. Nej men så fånigt, tänk om Susanna visste detta. Jag hade hamnat på nördlistan för evigt.
– Fredrika är det du som har gömt knarket i vinterdäcken, frågade hon stillsamt.
– Ja, lät det ynkligt. Ja det är jag, jag visste inte vad jag skulle göra. Hade tänkt att komma hem till dig ikväll och hämta det utan att du visste något. Jag ville verkligen inte dra in dig i det här.
– Jag ringer polisen, knarkspanarna!
– Nej, skrek Fredrika, det kan du inte. Kommer detta fram till polisen bryter helvetet lös för oss alla.
– Ta med påsarna och kom ut till ridklubben nu!
– Nu? Klockan ett på natten?
– Ja, vi möts på parkeringen!

Skulle hon väcka tjejerna och ta dem med sig. Konstigt nog sov båda två fortfarande fast hon klampat runt i hela huset alldeles nyss. Mia skrev snabbt en lapp och la på köksbordet. På med jackan och iväg. Nästan! Hon skickade ett meddelande till Susanna att hon var tvungen att sticka iväg en stund med Fredrika. Det skulle bli tusen frågor men dem fick hon ta sen.

Den nya fina ridanläggningen låg vid havet. På samma plats som den gamla omgjorda fabriken där de ridit tidigare, hade funnits. Intill de nya byggnaderna hade man dock sparat en del av det gamla. I den gamla stall-längan var till exempel de gamla betongpelarna kvar. Pelarna sträckte sig mot himlen som ett gammalt romerskt tempel.
– Eller som resterna av byggnader i det krigshärjade Aleppo, tänkte Mia när hon körde in på ridklubbens parkering. Konstigt att man har sparat en massa betong, en massa tegel och armeringsjärn till förbannelse. Parkeringen låg i mörker medan den stora stallplanen var upplyst av starka strålkastare. Men var hade Fredrika parkerat? Plötsligt dök hon upp från baksidan av ridhuset och vinkade våldsamt åt Mia.
– Kör in på baksidan, skynda dig, sa hon. Ingen får ju se att det står bilar här nu, så här dags. Klockan är ju för fan snart två. Mia körde in på baksidan och närmast gömde sin bil bakom en foderlada. Fredrika gick efter. Så snart Mia stannat var hon framme vid bilen och ryckte i den ena bakdörren.
– Var har du grejerna?
– Vilka grejer, frågade Mia och försökte låta oskyldig.
– Mia du vet, du tog väl med dig påsarna som låg i däcket?
– Ja, jag gjorde faktiskt det, trodde inte att det här gällde ett studiebesök på vår egen anläggning. Men jag vill ha en förklaring nu!! Annars åker jag hem och spolar ner alltihop på toa.
– Är du medveten om att det handlar om heroin för hundratusentals kronor.
– Ja, jag har förstått det, sa Mia som nu började bli upprörd på allvar. Jag har också förstått att du dragit in mig och min familj i något riktigt allvarligt, du har snott pengar från föreningen, du sysslar med knark, Fredrika. Fattar du hur fruktansvärt allvarligt detta är? Jag vill ha en förklaring nu och här innan vi kontaktar polisen.

Tvåhundra meter ut från ridklubben gick det en allmän väg ner till en badplats och en hamn för fritidsbåtar. Dagtid var här ganska mycket trafik men just ingenting på natten. Plötsligt såg både Mia och Fredrika en bil närma sig på vägen. Helljuset på och extra lampor på taket. Men den fortsatte förbi ridklubben och ner mot hamnen utan att sakta farten. Fredrika blev dock orolig:
– Mia vi måste gömma grejerna nu, heroinet får inte kopplas ihop med oss eller hittas i våra bilar. Det där kanske var polisen eller väktarbolaget, eller… Hon tystnade tvärt. Plötsligt slocknade ljuset och hela ridanläggningen låg i kolmörker. Ljuset från halvmånen var allt de hade.
– Skynda dig, sa Fredrika. Jag har ett gömställe. Och så sprang hon emot en gammal tegelbyggnad som blivit kvar vid ombyggnaden. Fönster och dörrar var förspikade men Fredrika verkade vara säker.
– Jag har fixat dörren så att den bara ser förspikad ut, viskade hon. Den gamla byggnaden var full av skräp och gammalt hö och det var helt kolmörkt.
– Vi måste upp för trappan!
– Trappan? Det har väl aldrig funnits en trappa här? Men det fanns det, en bit upp i det utrymmet som Mia alltid trott varit en rökgång.
– De tog sig upp på det lilla loftet och längst in i ett hörn satte Fredrika burken med påsarna, fyllde upp med gammalt skräp och välte en stol som sett bättre dagar över alltihop. Det såg faktiskt riktigt bra ut. Sakta tog de sig ner igen, tryckte igen dörren och började gå i riktning mot bilarna. Det var fortfarande strömavbrott tydligen. Då, plötsligt, kom bilen med de många strålkastarna tillbaka från hamnområdet och den här gången svängde den in mot ridklubben.
– Fort in i stallet. Fredrika sprang emot den lilla ingången på ena gaveln. Mia hängde på och hjälpte till att dra igen den tunga dörren efter dem. Fredrika larmade av och sedan var det bara att vänta. De gick in i varsin box, två yrvakna hästar var väl inte så pigga på att få besök så dags men det var ok ändå. Mia stod inne hos en svartskäckig valack och spanade ut i mörkret från boxens fönster. Hennes hjärta slog dubbelvolter av rädsla men samtidigt var det en sådan otrolig situation. Mörkret, lugnet i stallet, doften från trygga hästar, hösilage, ja allt påverkade henne och fick henne att lugna ner sig. Svartskäcken märkte det och kom fram och ville gosa lite.

Den främmande bilen körde långsamt längs stallplanen. Personen på passagerarsätet lyste med en stark ficklampa länga ridhusväggen. Så försvann bilen och Mia började andas igen. Plötsligt kom den från andra hållet och kollade stall-längan istället. Snart skulle ljuset från ficklampan nå fönstret i svartskäckens box. Mia kastade sig ner på golvet, Fredrika likaså i sin box… Det kändes som en evighet innan bilen fortsatte, för att kolla andra sidan.
– Vi sticker upp i rummet ovanför ”luckan” väste Fredrika, jag har alla nycklar med mig. De tog sig snabbt upp i det lilla utrymmet som få kände till och där man ännu inte bestämt vad det skulle användas till. Det bästa var nog att det fanns ett litet fönster på gaveln. Hur länge de stod där och smög vid fönstret anade inte Mia. Till slut försvann dock bilen ut på stora vägen och så småningom smög de sig ner igen. Precis som de småsprang över stallplan kom ljuset i strålkastarna tillbaka. Plötsligt tvärstannade Mia och tog Fredrika i armen.
– Det ligger något där vid läktaringången, viskade hon.
– Det är ju en människa! De smög sig fram och tittade. Jo nog var det en människa alltid. Håret var mörkt och lite lockigt men ansiktet var sönderslaget och blodigt och på händerna var det fula märken och djupa jack efter vassa föremål. Fredrika drog djupt efter andan och pekade på huvtröjan som var smutsig och blodig, själva huvan hängde på en enda tråd, det andra var avslitet.
– Det är ju Michail, sa hon tyst. Vad har hänt honom…

Fortsättning följer…

Text: Eva Österlund

Visst får hästar oss att må bra!

Oavsett hur trött jag är, frustrerad, arg eller ledsen så mår jag alltid bra av att vara i stallet. Alla bekymmer och all oro försvinner på väg ner för backen mot stallet och jag får en lugn stund där jag helar både mig själv och min själ.

Det handlar inte om att rida eller att vara aktiv på det viset; det kan räcka med att mocka en box och fläta en man eller städa ett skåp i sadelkammaren. Oftast kommer visserligen känslorna tillbaka på väg upp för backen igen, men då är de sällan lika starka och jag kan ta mig an vad det nu handlar om på ett helt annat och konstruktivt sätt än innan. Hästen och hästlivet har definitivt en terapeutisk inverkan på mig.

Lisa Lidehäll är veckans gästbloggare hos Hippson och hon tar just upp hur hästen kan hjälpa den som mår (riktigt) dåligt att må bra. ”Hästar botar inte psykisk ohälsa, men de kan verkligen hjälpa till!” Och Lisa vet vad hon pratar om; hon har själv generaliserat ångestsyndrom (GAD), AD(H)D och ett Aspergerliknande tillstånd (AST) och har som en följd av detta drabbats av både utbrändhet och depressiva episoder. I sitt blogginlägg ställer hon sig frågan: varför är hästar så bra mot psykisk ohälsa? I inlägget berättar hon också vad hon kom fram tlll.

Läs Lisa Lidehälls gästblogg på Hippson HÄR.

Text & foto: Anna Carlsson-Käck

Annelie red för Musikhjälpen

Annelie Eriksson, svensk mästare i distansritt, antog utmaningen och gjorde gott för både ridsporten och Musikhjälpen – samtidigt! Efter 20 mil till häst anlände hon igår, tillsammans med sitt följe, till Örebro och Musihjälpens glasbur på Stora torget. Med sig hade hon både välfyllda insamlingsbössor och lilla minishettisen Bosse:
– Det har varit jobbigare att rida 20 mil på fem dagar än vad det är att rida fem mil på en dag, konstaterade Annelie när hon pratade med Hippson någon timme innan slutmålet. När innehållet i bössorna räknats och lagts ihop med den digitala insamlingen slutade totalsumman på närmare 50 000 kronor som oavkortat skänktes till Musikhjälpens insamling för krigsdrabbade barns rätt att gå i skolan. Läs mer på Hippson.se.

Text: Anna Carlsson-Käck
Bild: Privat och Youtube

Adventskalender – Equestrianwords tipsar

19 Bakom lucka 19 döljer sig ett tips.Det är Sveriges Radios Ridpodden som sänts under 2016. Avsnitten är cirka 30 minuter långa, ibland lite kortare, ibland lite längre. Ämnena har skiftat stort och det finns med största säkerhet program för alla stilar och smaker. Vad sägs om distansritt med Annelie Eriksson, råd inför hästköpet med Alexander Zetterman och Lisen Bratt Fredricson, att köpa häst som vuxen med Carolina Gynning och så vidare och så vidare. Programledare är Ulrika Lindqvist och som bisittare i många av programmen har hon Lisen Bratt Fredricson. Ni hittar alla avsnitten HÄR.

Adventskalender – Equestrianwords hissar

Bakom lucka 17 hittar vi ändringarna i dressyrens tävlingsreglemente inför 2017, ändringar som i flera fall snarare handlar om förtydliganden. Härmed hissar Equestrianwords TYDLIGHETEN! Tydlighet är bra. Tydlighet underlättar och minimerar risken för feltolkning och diskussion. Då kan vi lägga energin på andra saker, som till exempel att umgås med våra hästar. Det gillar vi! HÄR hittar du TR II (dressyr) med samtliga ändringar inför 2017

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2019 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑