Kategori: Gästblogg (sida 1 av 3)

Hejdå Falsterbo!

Vår gästbloggare Saga Kullberg, stallchef hos dressyrryttaren Stefan Jansson och hästskötare under Falsterboveckan åt sin chef, lämnar sista rapporten från Falsterbo. Tack Saga för att du delat med dig av din vecka! Varmt välkommen åter! Hej igen! Nu är jag hemma efter en rolig vecka i Falsterbo. Det blir väldigt långa och intensiva dagar när man ska sköta hästen på bästa sätt och samtidigt hinna träffa vänner, se på tävlingarna, shoppa på mässan, äta och så vidare, så det var faktiskt ganska skönt att komma hem igen. Dock längtar jag redan till nästa år, nu är det bara ca 51 veckor kvar, haha! I torsdags gick finalerna i Folksam Scandinavian Open för 5- och 6-åriga dressyrhästar. Stefan och Zidney startade ganska sent på dagen men för att få till bästa möjliga uppladdning var det en hel del som skulle fixas innan start… 06.00 fick Zidney sin frukost, hösilage och kraftfoder. Jag bytte även vatten och mockade boxen innan jag cyklade hem och åt frukost själv. 08.00 var jag tillbaka i stallet för att rykta och göra Zid klar för ett joggingpass. 08.30 joggades Zid i en dryg halvtimme av Stefan för att göra av med lite överskottsenergi. 09.15 badades han och gjordes fin inför eftermiddagen innan han fick gå in i boxen och torka samt vila lite. 12.00 var det dags för lunchfodring och medan Zid åt passade jag på att putsa all utrustning, sätta nummerlapp på schabraket och förbereda putsväskan som följer med till framridningen. 13.00 tog vi en promenad runt på området, Zidney fick beta lite och se sig omkring. När vi kom in igen fick han vila lite medan jag åt lunch. 14.30 möttes jag av en väldigt trött häst, Zid låg helt utsträckt i boxen och sov. Eftersom jag hade glömt pall passade jag på att knoppa honom medan han låg ner i boxen, haha, tur att han är snäll! När knopparna var klara fick han dock resa sig så att jag kunde rykta, olja hovar, kamma ur svansen, spraya honom med pälsglans och flugspray samt sätta på sadel, träns och benskydd. 15.35 satt Stefan upp och skrittade ner till framridningen. 16.27 äntrade ekipaget tävlingsbanan. De genomförde en stabil runda och fick ihop 69,375% vilket räckte till en niondeplacering i ett väldigt tufft startfält. 17.30 var det dags för prisutdelning och Zidney fick galoppera ärevarv innan han fick gå tillbaka till stallet och duschas samt äta middagsmat. 21.00 fick han kvällsmat och jag passade på att rykta honom, byta täcke samt mocka boxen. I fredags fick Zid en helt lugn dag med promenader runt på området och igår åkte han hem och fick äntligen gå ut i sin hage igen. En större tävling såsom Falsterbo tar mycket på krafterna för de yngre, mindre erfarna hästarna, så de brukar alltid uppskatta att komma hem igen! Nu tackar jag för mig och återgår till vardagen hemma i Varberg. Jag hoppas att ni har uppskattat mina inlägg och att jag får gästblogga här igen någon gång! Ni kan följa mig på min hemsida www.skdressage.se eller på Facebook där min sida heter SK Dressage. Med Vänliga Hälsningar Saga Kullberg saga2 saga1 saga5 saga3

Bakom kulisserna med Saga

Onsdagen i Falsterbo gick huvudsakligen i regnets tecken. Här bjuder vår gästbloggare Saga Kullberg, stallchef hos dressyrryttaren Stefan Jansson och hästskötare under Falsterboveckan åt sin chef, på en bildbomb från hur det såg ut bakom kulisserna igår. Inte mycket glitter och glamour här inte! Hej igen! Jag fick ett önskemål om att visa upp hur det ser ut bakom kulisserna här på Falsterbo. Som publik ser man oftast bara den glamourösa delen av tävlandet, det vill säga de få minuter som ekipaget tillbringar inne på tävlingsbanan. Det är lätt att tro att de vackra hopp- och dressyrhästarna bor i superlyxiga stallar och att hästskötarnas huvudsakliga sysslor är att fläta manar och olja hovar. Så här är dock inte riktigt fallet, speciellt inte dagar som idag när regnet öser ner och det blåser på tvären. Under dagen har jag fotat en del runt omkring stallområdet och jag tänker självklart dela med mig av bilderna till er.

Paddocken intill stallarna var helt täckt av vatten på grund av det ihållande ösregnet.

Paddocken intill stallarna var helt täckt av vatten på grund av det ihållande ösregnet.

Zid under dagens morgonpromenad, han fick ha på sig sitt regntäcke för att inte bli alltför blöt.

Zid under dagens morgonpromenad, han fick ha på sig sitt regntäcke för att inte bli alltför blöt.

Stallarna omges för tillfället av lervälling, inte lätt att hålla hästarna rena här inte!

Stallarna omges för tillfället av lervälling, inte lätt att hålla hästarna rena här inte!

Gummistövlar är att föredra sådana här dagar!

Gummistövlar är att föredra sådana här dagar!

Inne i stallet är det torrt och varmt. Såhär ser det ut utanför Zids box. Det genomblöta regntäcket hänger på tork över fodertunnan. Vi har små hösilagebalar med oss som passar perfekt under sadelskåpet. Vattenkannor är bra för att lätt kunna fylla på vatten utan att behöva släpa på otympliga hinkar. Den lilla gröna skottkärran är också väldigt praktisk att ha med på tävling! Telefonnummer till både ryttare och hästskötare finns på alla boxdörrar om det skulle hända något och ingen är i närheten.

Inne i stallet är det torrt och varmt. Såhär ser det ut utanför Zids box. Det genomblöta regntäcket hänger på tork över fodertunnan. Vi har små hösilagebalar med oss som passar perfekt under sadelskåpet. Vattenkannor är bra för att lätt kunna fylla på vatten utan att behöva släpa på otympliga hinkar. Den lilla gröna skottkärran är också väldigt praktisk att ha med på tävling! Telefonnummer till både ryttare och hästskötare finns på alla boxdörrar om det skulle hända något och ingen är i närheten.

Stallet sett inifrån. Eftersom det bara är finalhästar kvar är det ganska tomt i stallet nu, skönt för hästarna för miljön blir mycket lugnare när det bara är halvfullt.

Stallet sett inifrån. Eftersom det bara är finalhästar kvar är det ganska tomt i stallet nu, skönt för hästarna för miljön blir mycket lugnare när det bara är halvfullt.

Zid är nöjd i sin mysiga box…

Zid är nöjd i sin mysiga box…

…och han har inga problem med att slappna av! Vissa hästar blir stressade av att vara på tävling men Zid är en klippa, han sover alltid oavsett var han befinner sig.

…och han har inga problem med att slappna av! Vissa hästar blir stressade av att vara på tävling men Zid är en klippa, han sover alltid oavsett var han befinner sig.

Stefan och Zid under dagens joggingpass.

Stefan och Zid under dagens joggingpass.

Paddocken vid stallarna var lite mer ridbar så Zidney fick joggas en stund där istället.

Paddocken vid stallarna var lite mer ridbar så Zidney fick joggas en stund där istället.

Bra vattenträning för hästarna, hehe!

Bra vattenträning för hästarna, hehe!

En ruta har grusats upp där man kan spola hästarna. Vattentrycket är extremt lågt så det tar hundra år att tvätta hästarna, men det är definitivt bättre än inget! Bakom spolplattan står en container där man kan slänga gödsel.

En ruta har grusats upp där man kan spola hästarna. Vattentrycket är extremt lågt så det tar hundra år att tvätta hästarna, men det är definitivt bättre än inget! Bakom spolplattan står en container där man kan slänga gödsel.

Bakom paddocken finns det möjlighet att beta hästarna, något som Zid uppskattar väldigt mycket.

Bakom paddocken finns det möjlighet att beta hästarna, något som Zid uppskattar väldigt mycket.

Ja, ungefär såhär ser det ut bakom kulisserna på Falsterbo! Imorgon (torsdag) rider Stefan och Zidney finalen i Folksam Scandinavian Open för 6-åriga hästar. Jag ska försöka att fota mycket! Till dess får ni ha det bra!

Saga bloggar från Falsterbo – häng med!

Saga Kullberg, 21 år, jobbar som stallchef hos dressyrryttaren Stefan Jansson på Marcusa Gård i Varberg. Den här veckan – Falsterboveckan – gästbloggar Saga hos Equestrianwords och låter oss ta del av hennes vardag i stort och smått. Förra året red Saga sin egen LaToya e JJ RayBan-Rubinrot i Folksam Scandinavian Open för 5-åriga dressyrhästar. (Bilden ovan. Foto: privat) Hej allesammans! Här kommer veckans första gästblogginlägg från Falsterbo Horse Show. Jag som skriver heter Saga Kullberg, är 21 år gammal och jobbar som stallchef hos dressyrryttaren Stefan Jansson. Den här veckan befinner jag mig i Falsterbo för att agera hästskötare åt Stefan och hans 6-åring Zidney som deltar i Folksam Scandinavian Open. Idag gick första omgången och Stefan och Zid genomförde ett fint program och blev tiondeplacerade, vilket precis räckte till en plats i finalen på torsdag! Mitt jobb under veckan är att se till så att Zid mår bra genom att fodra honom, rykta, promenera, göra iordning honom innan och efter ridpass, mocka hans box med mera. Jag har även ansvar för att all utrustning hålls i toppskick. Det är en av mina favorituppgifter då jag älskar att putsa och göra rent saker. Jag kommer att skriva här på Equestrianwords under hela veckan så är det något speciellt ni vill veta eller se får ni gärna kommentera! Jag kan både fotografera och skriva om allt från mässan till tävlingarna till stallområdet, det är bara att önska. Ha det bra så hörs vi snart igen! // Saga

Stefan Jansson på Zidney. Foto: Saga Kullberg

Stefan Jansson på Zidney. Foto: Saga Kullberg

Pållen rapporterar från Björbäcks meeting

Pållen softar i solen i sin tävlingsbox i Björbäck. Seger i sista starten - inte helt fel.

Pållen softar i solen i sin tävlingsbox i Björbäck. Seger i sista starten – inte helt fel.

Pållen har varit på meeting. Ökat sin status, tävlat mot de skarpaste. Klart att han ska få skriva ett extra blogginlägg då. Här kommer Pållens rapport från Björbäck: – Jaha, så har man hängt lite på tävling igen. Björbäck den här gången. Bott i tävlingsstall, kollat in både fyrbenta och tvåbenta. Nämnde jag det att Jan Brink passerade dagligen. Dressyrkändis om ni inte visste det. – Men det vet väl alla! – Lussan var också här liksom Elisabet Lundholm. Plus alla andra! Coolt! Pållen är ju cool, det är inget nytt. Är det någon av hästarna i dressyr-Sverige som vet sitt värde så är det väl han. – Annars är det ju inte lönt att tävla. Gå där som en mes och försöka göra sitt jobb, nä här gäller det att lägga in lite show också. Vad ska de annars titta på, domarna och publiken? Så kul är det ju inte med dressyr! – Oops det där sista var inte meningen. Ska vi dra helgen istället. Pållen inledde lite lamt. 63 procent i medelsvår B5 och 62 procent i medelsvår B4. Förklaring? – Förklaring och förklaring, varför det. Jag har gjort min egen analys och nu är det historia. Dessutom var det mycket flugor på framridningen och jag tål inte flugor. Jag hatar flugor! Jamen, det kan väl inte ha varit så många flugor inne på banan? – Det var Ryttarfel i bägge klasserna, jag säger inte mer. Men säg inget till Ryttaren. Då blir det bara depressioner och ”sluta-tävla-tjafs” igen. Pållen hade en dag och två klasser kvar att bevisa sitt värde. Medelsvår B4 först. – Gick ganska bra, tyckte jag. Bra flyt och bra schwung och gullade dessutom till ansiktsuttrycket så fort jag passerade domarkuren. Enkel men effektivt. 68, 065 inte helt fel men det räckte inte till placering. Fem placerade, jag var sexa. Typiskt orättvist! Sista klassen för Pållen var en medelsvår B2. – Starta bland de första, inte kul. Lite trött i bakhasorna och inte på samma våglängd som Ryttaren vid inridning, halt, hälsning. Ryttarfel igen. Menar jag! – Men sedan tyckte jag faktiskt lite synd om henne, skärpte till mig ordentligt och fixade det där programmet, precis som det ska fixas. – Tja, vi vann ju! Pållen tillhör inte de som jublar stort över framgången. Men han har ett sätt att se väldigt självbelåten ut när det väl går bra. Då pratar han inte om Ryttarfel, då pratar han om sin egen kapacitet och gärna också om sin berömda pappa Rohdiamant. – Dessutom var det coolt att gå ut och beta efteråt och se Ryttaren slita med utmockningen samtidigt. – Bara en sak som oroar mig lite. Det där täcket som jag vann, från Jan Brink Collection – är det verkligen min färg, man vill ju inte se ut som om man struntar i modetrenderna. Frågan är om jag ens får ha det på mig. Sedan vill Pållen inte prata mer. – Här är FLUGOR – nu åker jag hem och laddar tills nästa gång. Har ännu inte givit upp en start i Falsterbo! Vänliga hälsningar från Pållen

Dressyr-Pållen på gång igen

Pållen är på gång, bara Ryttaren hänger med.

Pållen är på gång, bara Ryttaren hänger med.

Äntligen är det vår. Överallt men allra mest i Skåne där Pållen bor. Vårens härliga solsken är hans favoritväder. För då blir han alldeles guldgul i sina fina sommarpäls och det riktigt lyser från pannlugg till svans. Matte/Ryttaren har naturligtvis blingat upp honom, så säger hästmodet just nu, men Pållen gillar bäst den naturliga looken. Men det är ok ändå. – Låt henne hålla på med bling hit och bling dit, är hans mening. – Om blinget gör henne gladare och lugnare på tävlingsplatsen, ja, då ställer jag upp! Det har varit en hel del tävlingar i vår. Pållen har inget emot det, han gillar ju att visa upp sig och väcka uppmärksamhet och till och med en liten smula avundsjuka där han drar fram. – Men ibland kan jag bli lite, lite irriterad. Jag gör ju grovgörat men motprestationen är ju att Ryttaren fixar programmet. Jag vet ju inte var det är någon sorts vändning, springa på tvären eller stå still. Det är verkligen inte min avdelning. – Och när de där domartyperna blåser i någon sorts visselpipa, ja då vill jag gärna slänga ut ett bakben för att visa Ryttaren att nu är det skärpning som gäller. Det blev fel väg på näst senaste tävlingen. Pållen svär sig fri från allt ansvar men har sina misstankar om orsaken: – Någon snygging på läktaren i kombination med slarv med läppglansen. Det är fler än min Ryttare som tappat koncentrationen på grund av detta. Men säg inte att det kommer från mig. Senaste tävlingen var på Ribersborg i Malmö. Härliga banor, mycket folk, annorlunda miljö från de vanliga ridhusen och så Tränaren på plats. – Ja, han dök plötsligt bara upp, säger Pållen. – Han brukar ju mest hänga i Florida och så, har i alla fall jag hört. Men nu stod han där och kollade. Blev ganska nervös faktiskt. Den här ”gubben” har ju varit med ett tag, här kan man inte fuska i hörnen, han ser allt.
Kompiskonkurrenten visar sin fina stil.

Kompiskonkurrenten visar sin fina stil.

Men en klass, medelsvår B4 eller vad det nu heter, kunde jag väl fixa. Det var bara det att en kompis skulle gå samma klass. Kompis och kompis, vi hälsar när vi träffas, det är väl inte mer. Han har samma färg som jag och kan också gå på tvären så att domarna faller i trance. Kompiskonkurrent, Tränaren och så Ryttaren – det var en del att hålla ihop. – Dessutom har jag svårt att förstå det här med galoppombyten. Inte att utföra dem, det är lätt som en plätt. Men varför? Galopp är väl galopp, de snabbaste sättet att ta sig fram mellan två punkter. Ryttaren och jag har lite olika uppfattning om detta men jag gör som hon säger. Än så länge. – Nåväl, jag gjorde vad jag skulle och lite till, Ryttaren hängde på och ja, det kändes bra ända in i halt och hälsning.
Tja det gick ju vägen. Kompiskonkurrenten etta och Pållen tvåa.

Tja det gick ju vägen. Kompiskonkurrenten etta och Pållen tvåa.

Hyfsade poäng också men den här gången fick jag vika mig för Kompiskonkurrenten som vann. Han har i alla fall rätt färg. Men helblå rosett är snyggt det också. Nästa gång så… Är faktiskt lite sugen på att höra Nationalsången också. Det där Falsterbo – vad ska man göra för att få starta där. Skicka meddelande ni som vet!!! Vårhälsningar från Pållen

”Fru Carlsson ska bromsa med sätet!”

Anna på framridningen vid sista kvalomgången av Bohuscupen. Foto: Lotta Kallberg Wallden.

Anna på framridningen vid sista kvalomgången av Bohuscupen. Foto: Lotta Kallberg Wallden.

Dags för omgång två i Bohuscupen, denna gång hos Stora Höga Ridklubb, trekvarts bilresa hemifrån. Efter första omgångens underbara individuella framgång i förklassen, tätt följt av – nåväl, fem timmars väntan mellan starterna kanske inte är så tätt, men ändå, ni fattar – det totala sammanbrottet i andra klassen, var det denna gång väldigt frestande att bara anmäla till en klass, det vill säga lagklassen. – Vojne, vojne. Hur ska jag göra? Frågan dryftades under många ridpass och fikastunder, luncher, telefonsamtal… Jag får passa på att be min omgivning om ursäkt. Jag KAN ha tjatat hål i huvudet på er. Sorry. Till slut bestämde jag mig. Vi kör båda klasserna. Att Runa skulle orka fanns det inga tveksamheter kring. Det var piloten jag var orolig för. Det förelåg viss risk för omladdningsproblem. Laget anlände till tävlingsplatsen i olika omgångar. Hanna och Imcke och jag och Runa anmälde oss i sekretariatet ungefär samtidigt. En stund senare kom Lotta och Sessan. Vi skulle rida förklass och lagklass. Ytterligare lite senare kom Malin och Gigantisch som nöjde sig med start i lagklassen. Eva och Frasse stod över denna omgång och hejjarklacken bestod av Kia och Mariette, den sistnämnda med filmkameran i högsta hugg. Runa och jag fick till en hyfsad framridning inför förklassen. När mitt namn ljöd i högtalaren var vi riktigt taggade och på G. Och, alltså, vi är riktigt bra i travprogrammet, även i skritten och i första galoppen. Sedan går det liksom utför och Runas alter ego Racerråttan gör sig påmint. Det går undan och de där fjuttförhållningarna man försöker med tas det ingen som helst notis om. Ljuset är tänt men ingen är hemma och det enda svar man får är en spänd häst som jag får väldigt svårt att reda ut. Det här är ju inget nytt och jag frågade i ett annat sammanhang min tränare om råd för att lösa problemet. Gärna en quickfix som går att använda på tävling under pågående ritt. – Fru Carlsson ska bromsa med sätet och knipa med överskänkeln. Jomen tjena. Bromsa med sätet? Visserligen är mitt säte rätt så väl tilltaget men att stoppa ett halvt ton framrusande häst som ”inte är hemma” görs inte i en handvändning. Inte heller med ett sketet knip. Inser att problemet ligger hos mig själv och inte hos Runa men det gör inte det hela enklare. Nåväl, racerråtta eller ej. 64,815 % lyckades vi rida ihop, 18:e plats av 39 starter. Häppi häppi! I min tidigare tävlingskarriär – som var mycket lågmäld, synnerligen kort och med en annan häst – harvade vi oftast runt i 50+-procentsträsket. Så allt över 60 % är godkänt i min värld. Jag firade med en kopp kaffe och ett äpple. Eller nej just ja, chokladboll var det visst… Lotta och Sessan startade sent i förklassen och gjorde det så bra att det blev en tiondeplacering på dryga 67 %. Kul! Extra kul eftersom det var deras första tävling tillsammans.
Anna, Runa och resten av frieserlaget från Orust RK har tävlat färdigt i Bohuscupen för i år. Foto: Lotta Kallberg Wallden.

Anna, Runa och resten av frieserlaget från Orust RK har tävlat färdigt i Bohuscupen för i år. Foto: Lotta Kallberg Wallden.

Den här gången blev det inte lika långt mellan starterna så efter lite lunch och taktiksnack tillsammans i Stora Högas trevliga klubbhus var det dags att ta ut Runa för framridning nummer två. Lotta hjälpte mig att fiffa och greja – så skönt att kunna hjälpa varandra – och sedan hängde hon upp sig på staketet vid framridningsbanan. – Kom igen Anna. Ladda!!! Dra en repa här nu!! Lotta hade fattat det där med omladdningsproblemet. Hihi. Jag hade lagt in en lika lång framridning som till förklassen men skrittade mycket. Efter Lottas peppning och lite pillemasande hade jag en jättefin och lösgjord Runa som tog förhållningar och fram och back i alla gångarter. Övergångarna från galopp till trav satt som en smäck. Kul! Mindre kul då att avspändheten försvann ner i manegebotten strax innan den första galoppen. Here we go again. Racerråttan Runa med lätt avhängd pilot fick en spänd avslutning med kommentarer i protokollet som ”hög i nacken, spänt, springer in i galoppen” och liknande. Jag väljer att fokusera på åttorna i början istället. Vi är bra på inridning och serpentiner! Finns det möjligen något program med bara de linjerna? Tillbaka ute på framridningen igen gjorde vi ett par galoppfattningar och övergångar ner till trav bara för att stämma av. Och då sitter allt som en smäck igen! Tröttsamt. Det sitter ju i mitt huvud. Mental träning någon? Nåväl, det blev 60,556 % och – ännu en gång – en 18:e plats bland 40 starter. Jag får vara nöjd med det. Som sagt; allt över 60 procent är godkänt och vi lyckades ladda om till andra klassen så det finns hopp inför framtiden. Annat som det däremot inte verkar finnas hopp om är tävlingskavajsproblematiken. Att hitta en snygg, välsittande och skön kavaj i storlek 46 är ett problem. (Läs om mina våndor HÄR). Efter att ha misslyckats med kavajjakten valde jag att flytta ut knapparna på en av mina gamla kavajer och hoppas på det bästa. Den sitter inte snyggt och den är inte bekväm. Å andra sidan får den mig att sitta rakt och inte sjunka ihop, för då glipar det och spänner och blir definitivt varken snyggt eller skönt. Under dagens andra ritt glömde jag nog bort det där med att hålla in magen för nu ligger det en guldfärgad kavajknapp någonstans inne i Stora Högas ridhus. – Men Anna…. Mina lagkamrater som varit ytterst delaktiga i mina klädbekymmer skrattade deltagande när jag med en djup suck konstaterade knappens frånvaro. Kia tog hand om Runa – tack! – medan Mariette som filmat hela ritten, försökte klura ut om jag haft knappen kvar när jag fick startsignal eller om jag tappat den tidigare. Lite oklart men det kändes hur som, helst inte aktuellt att gå in och avbryta pågående ritter för att leta efter min knapp. Hem och sy! Ska bara köpa björntråd först. Och en ny knapp. Det blev flera fina ritter med blandade resultat för resten av vårt lag. Malin och Gigantisch charmade alla på framridningen och den vackra hingsten hade sin egen fanclub på läktaren. ”Det är en hiiiiiingst!!!!” väste en yngre tjej till sin kompis. De nästan grät när de fick reda på resultatet och tyckte att både Malin och Gigantisch var värda betydligt högre poäng. Det tyckte vi också. Vid dagens slut låg vi på en delad åttondeplats totalt efter två omgångar. Tyvärr ganska långt ifrån en plats i finalomgången i slutet av maj, men livet går vidare och vi har haft väldigt roligt på vägen. Vi fortsätter att träffas för att rida och träna och ha kul tillsammans och det står helt klart att frieserekipagen från Orust RK kommer att fortsätta synas på tävlingsplatserna i Bohuslän. Runa och jag har börjat plugga in det nya LB:1-programmet (mååånga volter var det) och jag har anmält oss till ett par tävlingar senare i vår. Jag ska jobba med både mina egna och Runas rumpmuskler – det var det där med knipet och bromsen ni vet – och antalet övergångar från galopp till trav på träning är redan uppe i en ansenlig siffra. Någon frågade mig om det verkligen är nödvändigt att flänga runt på tävling så där. Mitt svar på det är: Nödvändigt? Nej. Roligt? Ja. Det är motiverande att ha ett mål med sin träning, att få någon slags bekräftelse på att det man gör är rätt. Det är roligt att träffa likasinnade, att träffa andra som förstår varför man står och dansar hambo utanför sekretariatet, eller varför man smyger bakom transporten och svär ett par minuter, eller varför man gråter lyckotårar efter sista halten bara för att KÄNSLAN var så bra. För mig är inte tävlandet på blodigt allvar, men visst är det roligt när det går bra. Runa och jag jobbar vidare men ser också fram emot sommarens långa, långa skogsturer på lika långa tyglar, många härliga galopper och massor med hästprat ihop med världens bästa vänner. Och i juli åker jag till Falsterbo. Dock utan Runa. Den här gången. 😉 Här sätter jag punkt för mitt bloggande, men vem vet, kanske vi hörs igen? /Anna Anna har bloggat för oss på Equestrianwords genom hela Bohuscupen, läs hennes tidigare inlägg via länkarna nedan: Första inlägget Andra inlägget Tredje inlägget Fjärde inlägget Femte inlägget

”Å här kommer jag och leker tävling!”

Anna och Runa tog karriärens första placering.

Anna och Runa tog karriärens första placering.

Påskdagen och dags för första omgången i Bohuscupen. Så läskigt och så roligt på samma gång! Vi hade ett visst manfall i laget med två ekipage borta men fullt tillräckligt för att kunna delta med fullt lag plus reserv. Hanna och Imcke, Eva och Frasse, Malin och Gigantisch och jag och Runa. Denna första omgång gick på hemmaplan, bara tjugo minuters bilresa bort. Skönt. Det finns en viss trygghet i att det är hemma. Men var jag mindre nervös för det? Nä. Mötte några av lagkamraterna på parkeringen och vi var rörande eniga om att just precis nu var detta en jättedum idé. Tävla? Usch. Var fanns spypåsen? Jag var första ryttare för laget ut i förklassen och med startnummer tio så fanns det inte mycket tid att vifta på. Ut med Runa ur transporten och in på framridningen. Det är nu man ska försöka hålla sig till någon form av plan. Jag är dålig på det. Sneglar på alla andra. ”Himmel vad de rider bra! Och så fina hästar! Å här kommer jag och leker tävling. Jo men tjena.” Fokus är inte min grej tyvärr, märks det? Jag kände dessutom att Runa hade anammat sitt alter ego Racerråttan. Fast hon var ändå med mig även om det inte kändes hundra. Och plötsligt var det vår tur.
Anna och Runa på väg mot sin livs första placering. Foto: Jessica Norén

Anna och Runa på väg mot sin livs första placering. Foto: Jessica Norén

Fyra och en halv minut senare var det över. Klart, färdigt, halt and good bye. Det finns alltid saker man kunde gjort bättre men på det hela taget var jag ganska nöjd. Främst för att det var över. När jag red ut genom manegeporten kom jag på att man ska andas. Det är faktiskt en himla bra grej. Och sen fick jag se mitt protokoll… ”Luktsaltet! Var är luktsaltet!” 68,701 procent! Jag skriver det igen: Sextioåttakommasjuhundraen procent med bland annat sjuor rakt igenom på allmänt intryck. Blev fånigt tårögd och slängde mig om halsen på Runa som värsta tioåringen. Vi låg tredjeplacerade länge men mot slutet gick det utför för tant i resultatlistan. Blev bland annat omriden av Lottas häst Sessan som knep första platsen med råge. Kul! För ska man nu bli slagen av någon så är det väl ok om det är av en som i normala fall tillhör laget. Just denna dag reds dock Sessan av en annan ryttare, för en annan klubb (en komplicerad historia som omfattar en fjällenresa, ett hastigt återbud och en tävlingslicens). Jag och Runa kom till slut på sjunde plats. Tjohoooo! Mitt livs första placering och deltagande i prisutdelning! Dock till fots men det må vara hänt. På åttonde placering kom Malin med Gigantisch så man kan lugnt säga att Frieserlaget från Orust RK gjorde mycket väl ifrån sig i förklassen under denna första omgång. Hejja oss! Hur laddar man om efter detta? Det visade sig vara svårt för nu inleddes den långa väntan på start i lagklassen. Med fem timmar mellan starterna blir man lätt seg. Så här i efterhand skulle jag naturligtvis ha åkt hem med Runa ett par timmar, men det är lätt att vara efterklok. Runa stod så fint på transporten och sov och var inte direkt intresserad av att komma ut och rastas heller. Vi tog en promenad och hon fick beta lite innan det var dags att sadla på igen. Jag kände direkt att Runa tyckte att det här var ganska onödigt. Och jag hade fortfarande smilbanden från öra till öra sedan förklassen och hade jättesvårt att koncentrera mig. När det var dags för start var vi långt ifrån klara men det var bara att bita ihop. Det gick förvånansvärt bra i början. Sedan kom igångsättningen till trav efter första mellanskritten… Skulle vi kunna stryka det momentet från detta program, snälla Svenska Ridsportförbundet? Runa taktade och kastade sig iväg och där någonstans sprang hon ifrån mig totalt. Det blev siffror i hela registret neråt, ända ner till en nolla. Siffrorna på allmänt intryck var inte roliga men det kostar att ha noll koll. Jag gläds dock åt att jag tycks sitta bättre än jag rider eftersom det åtminstone blev en sexa på ryttarens sits och hållning. Det blev ganska exakt 20 procent lägre i den här klassen och näst sist i resultatlistan. Så illa har jag aldrig ridit så slutprocenten var förmodligen helt rättvist dömt. Bara så himla tråkigt att det hände i lagklassen. Mina lagkamrater var tack och lov betydligt duktigare och samtliga red in på hyfsade siffror. Laget hamnade totalt på en nionde plats. Man skulle också kunna säga att vi kom sist i första omgången men det låter ju himla tråkigt. Vi föredrar att fokusera på framgångarna, inte på nederlagen, något som tydligen inte gillas av alla… Missunnsamhet tycker jag för övrigt är en ytterst oklädsam egenskap. Nya tag i andra omgången om några veckor. Och då jäklar! //Anna Läs Annas tidigare blogginlägg HÄR.  

Vi har tjuvtränat!

Anna och Runa har övningstävlat i Munkedal under påskhelgen.

Anna och Runa har övningstävlat i Munkedal under påskhelgen.

När andra kokade ägg och klädde ris med fjädrar stod jag i stallet och slogs med en vattenslang och kastade blöta svampar omkring mig. Det var på långfredagens afton och Runa skulle bli snygg(are) än vanligt. Tvätt och puts och fejjande som slutade med att hela stallet var blött, inklusive jag själv. Slangen envisades med att släppa från väggen och den såååå fantastiska spiralslangen slog knut på sig själv och höll på att driva mig till vansinne. Runa gillar inte när man sprutar vatten på halsen och manen men det är svårt att undvika det om man ska få bort schampot. Vi var inte helt överens på den punkten. Nåväl, ren och fin väldoftande blev hon i alla fall till slut och efter viss övertalning fick jag till och med putsa öronen lite. Men bara lite. Någonstans måste man ju dra gränsen, tycktes Runa säga och markerade tydligt att nu fick det vara nog. På påskaftonens morgon ringde klockan halv sex. Lasta häst och groom – både groom och häst var lättlastade. De gick ombord alldeles själva. – och iväg till en klubb nån timmes bilfärd bort. Det var dags för att träna på att tävla ”på riktigt”. Runa är fantastisk att ha med sig på utflykter. Hon står stilla och fint på transporten, både under färd och på plats på tävlingsplatsen. Man kan fokusera på uppgiften istället för att oroa sig för att hon ska dansa hambo inne i lådan. Hon är dessutom ganska cool på nya platser, även om hon är lite onödigt uppmärksam när man väl lastat av och kommit upp i sadeln. Det finns ju så mycket att titta på; det kommer en bil, en häst går förbi, det slår i en dörr… Men lilla Runisen skötte sig fint och vi fick till en riktigt bra framridning. Härligt! En framridningsreflektion: Den här tävlingsplatsen har en ganska liten framridning vilket inte är något problem alls egentligen. Men hur man som groom/medhjälpare/förälder/tränare ens kan komma på tanken att då klampa in till fots och ställa sig mitt i röran för att, får vi väl förmoda, hjälpa sin ryttare (oklart med vad) är för mig en gåta. När vi var flera som snällt bad hen att flytta sig till ett hörn istället ”du står lite i vägen”, såg hen ytterst förvirrad ut men lommade snällt iväg till en bättre plats. Ett hörn var dock redan upptaget. Av en som höll någon form av framridningslektion för sina ryttare. Den volten var liksom upptagen. Då blir det väldigt trångt på en redan trång framridning. Missförstå mig rätt. Jag tycker det är fantastiskt att kunna ha med sig sin tränare på tävling, det skulle jag också vilja ha, men det är inte OK att abonnera på en del av framridningen och det är inte OK att stå och skrika ut över hela banan. Använd Bluetooth eller snacka vid staketet i normal samtalston. Det kallas för H.Ä.N.S.Y.N. Jag var inte speciellt nervös den här gången faktiskt. Lite fjärilar ska man ha och det hade jag, men de höll sig i schack. Vi var ju där för att träna på att tävla. Inte för att tävla på riktigt. Typ. Och vi gick in, vi red och vi segrade! Eller, nä. Inte segrade. Möjligen över fjärilarna och mig själv och det kan jag tycka räcker ganska långt. Sådant som vi haft problem med tidigare – upptagningen efter fria skritten bland annat och igångsättningen till trav därefter – fick vi sjuor på. Roligt! Träning gör nytta! Däremot fick vi nya problem… Piloten fick hjärnsläpp och det blev fel galopp i andra volten. Rättades visserligen men väldigt sent så det kostade massor även i flera moment därefter. Ett lätt forcerat hysteriskt avslut med slarviga vägar och en plötsligt jättespänd Runa, ledde till knappa 59 %. Inte helt nöjd med mig själv, däremot var jag väldigt nöjd med Runa. Och faktum är att vi låg på placering ganska länge, de låga procenten till trots, men blev till slut nedpetade till en tiondeplats. Helt OK och vi kunde åka hem i vårsolen och ladda om inför påskhelgens största uppgift; Bohuscupen omgång 1 som gick av stapeln på påskdagen. Nu var vi laddade och det skulle bli riktigt, riktigt roligt! Och att ladda upp med en liten tjuvträningstävling visade sig vara ett vinnande koncept. Åtminstone delvis… //Anna Läs Annas tidigare blogginlägg via länkarna nedan: Blogginlägg 1 Blogginlägg 2 Blogginlägg 3

Jag föredrar att fokusera på nian vid serpentinerna

Efter min och Runas dåliga insats på den i övrigt oerhört trevliga lagträningen hos Hanna och Imcke för snart två veckor sedan, var jag inte speciellt taggad alls att starta i clearround-dressyren på hemmaklubben dagen efter. Bågen spändes inte så högt kan man väl säga. Mål ett var att få till en bra framridning och ha en Runa som INTE var spänd. Mål två var att rida med kontroll och så avslappnad häst som möjligt. Måluppfyllnad ett sket sig hejdlöst. Vi är inte bra på framridning utomhus. Det blev alldeles för mycket att titta på. Runa var ofokuserad, jag blev frustrerad och Runa blev spänd. När högtalaren deklarerade att det var dags för oss att komma in i collecting ring hade jag en svart och stel planka under mig, framför allt i vänster varv. – Jaja tjejen. Det är bara att gå in och rida och lida, sa jag till Runa och klappade henne på halsen. Och vet ni vad? Det var precis som att det hände något när vi kom i ridhuset. Vi pillemasade och ställde och böjde för oss själva i collecting ring ett par minuter och när det var vår tur kändes det faktiskt riktigt bra. Här fanns förutsättningar för en lyckad måluppfyllnad nummer två! Och hej vad vi red. Och det gick fantastiskt bra – med något undantag vid upptagningen efter den fria skritten – ända tills andra galoppen. Runa Racerråttan Carlsson drog järnet och tanten på ryggen såg med skräck hur det vita dressyrstaketet närmade sig i raketfart. Förhållningar modell ”oj, jag rider ett program och det sitter folk på läktaren och en domare som ska döma så jag måste rida fint” funkade inte. I höjd med F gjorde jag en panikförhållning med händerna i öronhöjd och skrek ”Ptroooooooo!!!” (till publikens förtjusning) Men det funkade! Vi tog högersvängen lätt liggande i kurvan och kunde avsluta med hyfsad om än något forcerad värdighet. Halt, hälsning och klapp. dressyrprotokollVäl utanför ridhuset kom jag på att andas är en bra grej. Jag tappade dock andan en aning igen när jag hämtade protokollet. Snäll domare men härliga 65,56 % belönades vi med! (På bilden har jag väldigt genomtänkt lagt CR-rosetten så man inte ser poängen vid andra galoppen och några moment därefter. Moahahaha! Vi pratar nån fyra och lite jox men jag föredrar att fokusera på nian vid serpentinerna…) Att överhuvudtaget vara över 60 procent är stort för mig. Och nu har vi varit det två gånger i rad. Nöjd och glad. Därefter har det tyvärr gått utför rent träningsmässigt. Det är inte mycket som funkar just nu. Konstaterade just att jag haft åtminstone tre, kanske fyra riktigt dåliga träningar sedan dess. På lördag ska jag tjuvträna på att tävla och rida en klass hos en grannklubb. Jag kan lika gärna åka dit och rida som att jag gör det i paddocken här hemma. Dagen efter är det dags för första omgången i Bohuscupen, på hemmaplan på Orust Ridklubb, och då ska vårt frieserlag bekänna färg på allvar. Roligt men pirrigt! Om jag överlever helgen så återkommer jag med rapporter. Håll alla tummar och hovar ni kan! /Anna   Läs Annas tidigare inlägg via länkarna nedan: Inlägg 1 Inlägg 2

Giraffskritt?

Runa gillade sig vid helgens träningsträff. Två hingstar att flirta med minsann.

Runa gillade sig vid helgens träningsträff. Två hingstar att flirta med minsann.

Anna Carlsson-Käck och Runa laddar för fullt inför Bohuscupen i dressyr. Läs Annas andra blogginlägg här nedan: ”I lördags hade vi lagträff hemma hos Hanna och hennes Imcke. Hanna och hennes familj har en fantastisk anläggning med fina stallar, stora hagar, vita staket och – inte minst – ett ridhus! Sex friesrar (och en nordsvensk som följde med på ett hörn) delades in i två grupper så vi kunde hjälpa varandra. Runa och jag red i första gruppen. Tillsammans med den ena av lagets två hingstar… – Mumsigt! sa Runa och spände upp sig och tyckte att livet var extra livat. Malins Gigantisch – det är Hanna och hennes Lars som äger Gigantisch men den ståtlige herren rids av Hannas dotter Malin – var nämligen något av det absolut snyggaste Runa sett på länge. Det tog väl en halvtimme innan hon slappnade av så att det gick att komma till någon slags ridning överhuvudtaget. Men när vi mot slutet av passet skulle rida programmet inför de andra hade jag ändå någon form av giraff-frieser med högt huvud och sänkt rygg större delen av ritten. Gissar på omkring 37 procent. – Men hon var jättefin i serpentinbågarna, sa mina snälla lagkamrater på läktaren. =) Nåväl, man kan inte lyckas jämt och när vi provade en gång till när det blev lugnare i ridhuset gick det betydligt bättre. Långt ifrån bra men ändå bättre, tack och lov.
Friesrarna Frasse och Imcke och några ur Orust RK:s Bohuscuplag analyserar dagens träningspass.

Friesrarna Frasse och Imcke och några ur Orust RK:s Bohuscuplag analyserar dagens träningspass.

När nästa grupp ridit och vi hade tyckt något om allas ritter var det dags för lunch och fika. Fika är väldigt viktigt. Faktum är att när startlistorna kommer ut är den gemensamma fikapausen det som först måste planeras in. Hanna hade fixat god soppa som vi glatt smaskade i oss. Tyvärr var jag tvungen att lasta häst och åka hem innan efterrätten dukades fram men ryktet säger att det var en vansinnigt god äpplepaj.
Kia är medryttare på friesern Sanne som också ingår i laget. Men under träningsträffen hjäpte hon till där det behövdes. Här håller hon Runa en stund.

Kia är medryttare på friesern Sanne som också ingår i laget. Men under träningsträffen hjäpte hon till där det behövdes. Här håller hon Runa en stund.

Dagen efter startade jag och Runa i en klubbdressyr hemma på Orust Ridklubb. Med lördagens eländesritt i bakhuvudet kändes det väl så där får jag erkänna. Det var en LC:1 jag anmält oss till, en clear round, och så vitt jag vet står det inget i det programmet om ”giraffskritt” eller ”spänd trav med blandade småhopp”. Men faktum är att det gick riktigt bra! Jag berättar mer i nästa inlägg men jag kan väl avslöja så mycket som att vi åkte hem med en rosett. Dutti Runa!” /Anna Carlsson-Käck Annas första blogginlägg hittar ni HÄR.

Äldre inlägg

© 2018 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑