Kategori: LÖPSEDELN (sida 2 av 62)

Följetongen – avsnitt nio

Detta har hänt: Mia är helt chockad efter att ha hittat sin vän, död, i det gamla fortet nära ridanläggningen. Tusen tankar snurrar i huvudet och när hon äntligen får åka hem efter polisförhör är hon helt slut. Hennes polisvän Stig meddelar att man tänker ha en polis stationerad utanför Mias hus. När en man i uniform ringer på dörren öppnar hon och blir nerslagen. Samtidigt har Robert, hennes ex, kontaktat Susanna på ridskolan och beordrat henne att komma ut så de kan åka till Mia som, enligt Robert, är i fara. När Susanna kommer in i bilen ser hon Sara, som ser livrädd ut.

Mia vaknade till i mörker. Hennes huvud värkte fruktansvärt, hon hade svårt att få luft och varför kunde hon inte röra sina händer? Hon låg i en konstig ställning på golvet i något som rörde sig hela tiden. Det skumpade och hon kunde inte hålla balansen.
– Måste vara en bil, en skåpbil. Men vart åker den?

Hon försökte sätta sig upp med hennes händer var bakbundna och det kändes som om det var tejp över hennes mun. Hon kände hur panikångesten bara vällde över henne, svetten rann från pannan och allting gjorde bara så ont. Plötsligt hörde hon hur någon pratade högt. Det lät som Sara, rösten var arg, gäll och rädd på samma gång.
– Vad har du gjort med mamma, jävla svin?
Ja det var Sara. Plötsligt skrek hon till och sedan blev det tyst.

Mia gjorde ett nytt försök att sätta sig upp. Hon tog spjärn med fötterna och lyckades hålla balansen. Det var definitivt en skåpbil med täckta rutor, det kändes som om hon satt vid det ena hjulhuset och det gav stöd. Hela tiden försökte hon röra på fingarna så mycket som möjligt, hon var bunden med tejp och det verkade som om den höll på att ge efter lite. Det kändes också som om bilen lämnat en jämn väg och kommit in på en mindre väg med många hålor. Mia for hit och dit men lyckades hålla sig upprätt ändå. Hon hade hittat en vass kant längst ner vid golvet och nu jobbade hon så fort hon kunde med att få loss tejpen.

Blodet rann, hon kände inte smärtan utan jobbade på för fullt och plötsligt kom hon loss. Med domnade armar och händer tog hon bort tejpen från munnen. Nu var hon iskall, ångesten hade gett med sig, nu skulle hon klara ut det här! Fönstret i mellanväggen var helt täckt med något svart tyg men i nedre vänstra hörnet lyckades hon peta upp ett kikhål. Hon såg sina flickor i baksätet och två män i framsätet.Hon ropade till men ljudet från motorn var starkare och ingen hörde henne.

Bilen saktade farten, vägen var nu riktigt dålig och plötsligt öppnade Susanna dörren på sin sida och försökte kasta sig ut. Sara hade haft samma tanke och tog sig ut på sin sida. Mia hörde ett skrikande och sedan tvärstannade bilen. Sara sprang som hon aldrig hade sprungit förut. Rakt ut i mörkret, bara bort från den hemska bilen.
– Sara, Sara, hörde hon sin pappa ropa. Du måste komma tillbaka.

Ett skott, flera skott, men Sara bara sprang. Vid bilen stog de två männen och skrek åt varandra, Susanna låg helt orörlig på marken en bit därifrån och bakom dem på den lilla vägen syntes billyktor. Att se sin dotter ligga på marken orörlig, kanske död, kanske levande, gav Mia oanade krafter. Hon måste ut ur den jävla bilen. Hon sparkade på bakdörren med bägge fötterna samtidigt och dörren öppnades.
– Herregud den öppnades, tänkte hon medan hon reste sig och sprang fram till Susanna.

De två männen vände sig mot henne men i samma ögonblick var den andra bilen framme och två män kom snabbt ut. De ropade något på ett språk som Mia inte riktigt fattade vad det kunde vara. Hon brydde sig inte heller, det enda som var viktigt var just nu Susanna som verkade ha svimmat. En snabb koll på pulsen. Ja, hon levde men hennes ben var det värre med. Blod överallt.

De fyra männen skrek hela tiden åt varandra, Robert var mest upprörd, den andre som varit med i samma bil var tystare och hade dessutom dragit ner mössan nästan som en rånarluva. Mitt i spänningen och skräcken tyckte Mia att hans jacka var bekant på något sätt. En av männen som kommit i den andra bilen pekade på Mia och Susanna med ett vapen, i mörkret såg inte Mia vad det var.
– Nej! skrek hon. Robert gör något, hjälp oss!

Mannen som hon levt tillsammans med i många år, mannen som var far till hennes flickor, gjorde ingenting. Han sa något till mannen med vapnet och pekade sedan mot ett litet hus som fanns i närheten.

Avsnitt 9BNär Mia såg huset insåg hon var de faktiskt var. Här hade hon promenerat flera gånger, gått stavgång, grillat med tjejgänget.
– Sibbarp, tänkte hon, nära barnens badvik. Huset måste vara en av de gamla barackerna som har funnits här i evighet. Robert kom fram och lyfte upp Susanna, Mia följde efter, bakom henne kom en man med vapen i hand, och så de två övriga. Robert mer eller mindre slängde in sin egen dotter i det gamla huset, knuffade in Mia efter och sa:
– Nu har du en sista chans att tala om var knarket är och säg inte att du har skvallrat till polisen för då…
Mia såg på honom, en man som tappat allt och där girigheten var den enda drivkraften. En av de andra männen sa något och nu tyckte Mia att det lät som ryska. Kanske. Hon stack handen i fickan på sin huvtröja för att hitta en näsduk eller något. Där låg en näsduk men där låg också hennes mobil! Nu behövde hon tid.
–  Det finns i ett paket i det gamla tegelhuset vid ridklubben. På loftet bakom skorstenen, det är massor med halm över en vit plastpåse.
Robert såg på henne med hat i blicken.
–  Din jävel, det kunde du sagt från början.

De båda männen frågade något, Robert svarade på deras språk och de sprang mot sin bil. Den ene kom snabbt tillbaka och klargjorde att Robert och den andre skulle med. Kvinnorna skulle låsas in och fanns inte knarket där Mia sagt skulle alla åka tillbaka hit och döda dem.
– Ett bra jobbb för Robert, menade den ena och såg på honom.
Roberts kumpan gick runt och kollade att alla fönster var igenspikade. Så gick han ut och låste dörren. Och i det ögonblicket förstod Mia vem det var!

Sara stannade och försökte hämta andan. Hon hade sprungit längs stranden och nu kände hon igen sig. Bron till Danmark snett bakom, havet till vänster och nu började villaområdet på höger sida. Hon sprang fram till första bästa hus där det lyste och ringde på. Kvinnan som öppnade blev lite chockad av Saras osammanhängande berättelse men hon lånade snällt ut sin mobil så att Sara kunde ringa polisen.
– Det handlar om liv eller död, knark och blod skrek hon hysteriskt när poliskvinnan som svarat försökte få henne att tala om var hon var.
– Och Stig måste komma!
– Stig?
– Ja, Stig nånting, knarkbeslgaet på ridklubben och mordet i fortet.
Poliskvinnan var cool.
– Var är du?
Sara lämnade över mobilen till kvinnan i huset som snabbt sa adressen. Sedan tog hon med sig Sara in, satte henne i soffan, hon fick en filt om axlarna och något att dricka.
– Jag förstår att du har varit med om något hemskt, polisen kommer snart men säg mig bara om du är skadad?
– Om du undrar så heter jag Anna.
Sara skakade på huvudet.
– De har fångat mamma och Susanna, sa hon bara. Sedan satt de tysta till polisen kom.

Stig var först inne.
– Sara, sa han bara. Var är dom?
– Hittar du dit?
– Jag tror de är nära barnviken, den lilla cykelvägen ner, jag hoppade av där.
– Jag vet inte vad de här gjort med mamma och Susanna men pappa är med och en annan gubbe. Tror det är..

Innan Sara hann prata färdigt kom en annan polis in till dem och sa något till Stig. Han vände sig till Anna.
– Får Sara stanna här en stund? Det är för farligt för henne annars.
Anna nickade, det var väl självklart!

I den gamla baracken stod Mia och väntade på tystnaden. När hon inte längre hörde några billjud tog hon snabbt fram mobilen. Den var stendöd. I frustrationen och desperationen tog hon en gammal stol och slog rakt emot fönstret. Glasskärvorna yrde i rummet. Hon slog och slog tills hon gjort sönder både dubbla glasrutor och en del av fönsterkarmen. Nu skulle de ut härifrån!

Susanna var vaken, en av männen hade skjutit mot henns ben men kulan hade bara snuddat benet och gjort ett ytligt sår. Det blödde fortfarande men hon hade lyckats göra ett förband med hjälp av skjortan hon hade under tröjan. Mia kollade så att det funkade.

Hur de kom ut ur huset kunde inte Mia förklara efteråt, hur de båda kunde springa in i busksnåren, låta Susanna hämta andan, försöka stoppa en ny blödning, hur Mia plötsligt fick ett nytt anfall av sin panikångest, hur de försökte fortsätta att springa mot ljuset från husen långt därborta och hur de gömde sig under en gammal hoppgunga när det plötsligt kom bilar på den lilla vägen igen. Inget av det där kom hon ihåg förrän långt senare. Men hon hörde, Susanna ropa: ”Det är polisen!”

Mia stapplade ut och en av bilarna stannade. Ut kom Stig! Hon drog snabbt sin berättelse och två andra poliser fick undan henne och Susanna.
– Var är Sara, ropade hon.
Stig vände sig om.
– I säkerhet, sa han bara.

Och så var det tyst igen på stranden. Ingen kunde ana att här runtom den gamla baracken befann sig ett rutinerat polisgäng. Inga bilar syntes, allt var lugnt. I den lilla badviken snattrade några änder lite innan de somnade om. Bilarna hördes på långt höll, de kom snabbt innan de fick sakta ner på den mindre vägen. Först en svart skåpbil och sedan en svart BMW. Fyra män kom ut i månskenet, de som hade vapen i händerna föste de andra två framför sig mot den lilla baracken. En av dem tog upp en nyckel ur fickan.
– Nu! sa Stig och sedan hände allt på en gång. Hans rutinerade gäng var överallt, fick snabbt tag på både vapen och män, Robert gav upp innan allt ens började men hans kumpan sprang iväg i skydd av mörkret. Han kom ett par hundra meter innan han blev övermannad av en extra snabbfotad knarkpolis.
– Vilket kap, sa Stig lugnt när det hela var över. Snabbt iväg med dem, jag kommer direkt, måste bara hämta en liten tjej först.

Dagen därpå
Sara satt vid köksbordet och väntade på chokladen som mormor höll på att fixa. Både mormor, mofar och moster Lisa var här för att passa henne.
– Lite väl bra, tyckte Sara nog men det var ändå skönt att ha dem här. Mamma och Susanna skulle snart komma hem från sjukhuset. Pappa ville Sara inte ens tänka på just nu, det var för jobbigt.Hon lät istället sin älskade morfar få veta allt om skillnaden på B- och C-ponnyer och att man egentligen borde ha en D-ponny nu, så att hon kunde lämna över Willow. Morfar lyssnade snällt. Han var ganska hästkunnig faktiskt, det visste ju Sara. Mormor däremot var hopplös på hästfronten. Hon var rädd för dem.
– Rädd, tänkte Sara. Det är ju människor man ska vara rädd för!

Fortsättning följer…

Text: Eva Österlund

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Visst är hästar och ridsport friskvård!

Parallellt med Gothenburg Horse Show arrangeras som bekant den stora hästmässan Eurohorse. Förutom montrar fulla med saker man som hästmänniska förmodas inte kunna leva utan, bjuds det även på seminarier och föreläsningar. I år fanns det extra mycket med fokus på ”må bra med häst”. Lotta Karlsson rapporterar:

”På årets Eurohorse fanns det mer än vanligt som handlade om vad hästen gör med oss och hur vi mår i vårt hästande. Till exempel hade Ryttarinspiration föreläsningar om mental träning och även hästunderstödd terapi på tapeten. I BYS/Naturförvaltningen Västra Götalands monter hölls på fredagen några seminarier med anknytning till detta och i paddocken fanns Göteborgs Handikappridklubb där de visade hur terapiridning kan gå till.

Margareta Håkansson

Margareta Håkansson

Margareta Håkanson pratade om stresshantering med hästens hjälp. Margareta är fysioterapeut verksam inom OHI och har en del av sin verksamhet förlagd till Göteborgs Handikappridklubb:
– Vi utsätter oss för stora mängder stress när vi bor i städer med buller, föroreningar, ständig uppkoppling mm. I stallet kan vi få vår välbehövliga nedvarvning när vi gör våra sysslor, rör oss tillsammans med hästen osv. Det är sådant som hästmänniskor vet utan att tänka på det, men nu finns det forskning som styrker detta!

Läs mer om vad Margareta sa i Hippsons reportage som du hittar HÄR.

Pia Tillberg

Pia Tillberg

I ett annat seminarium berättade Pia Tillberg från stiftelsen Hippocampus om sitt arbete med neuropsykiatriskt funktionshindrade. Ett arbete med bara tre ”måsten”: hjälm, hålla i repet samt att ge morot till hästen. I övrigt är terapitiden mycket flexibel. Terapin ger rörelseglädje och deltagarna får samarbeta både med hästen och med andra deltagare.

Robert Kölby

Robert Kölby

Göteborgs Handikappridklubb
Robert Kölby, ordförande i Göteborgs Handikappridklubb, berättade också om klubbens verksamhet och framtidsvisioner. Klubben har terapiridning, kroppskännedom till häst, fritidsridning (ridlektioner för ryttare med och utan funktionshinder) med mera.

I paddocken visade ridskolehästen Sune och instruktör Alissa Olsen tillsammans med medlemmar från ungdomssektionen olika typer av terapiridning och utrustning medan Marie-Louise Nilsson, specialpedagog, berättade.

Mot bakgrund av allt detta; visst är hästar och ridsport friskvård!”

Text & foto: Lotta Karlsson

OHI står för Organisationen för Hästunderstödda Insatser och är en organisation för alla som arbetar med hästunderstödd terapi samt att öka kunskapen om detta i allmänhet.

Hästunderstödd terapi används av t.ex. sjukgymnaster, arbetsterapeuter, läkare, psykologer, specialpedagoger mfl. Hästunderstödd terapi omfattar terapeutiska och pedagogiska insatser inom hälso- och sjukvård, psykosocialt arbete och specialpedagogik.

 

Johanna Lassnack på GHS: ”Det går att programmera om hjärnan”

Skit i vad andra tycker, koncentrera dig på dig själv och din insats, programmera om hjärnan och tänk positiva tankar. Ryttarinspirations Johanna Lassnack höll en inspirerande och välbesökt föreläsning under Gothenburg Horse Show och passade samtidigt på att ta sig in under hjälmen på flera ryttarprofiler. Hur gör man för att behålla fokus och prestera när det verkligen gäller?

Equestrianwords utsända Lotta Karlsson rapporterar från föreläsningen:

”Där du är idag, det är resultatet av dina val”. Orden kommer från Johanna Lassnack som hade seminarie på Eurohorsemässans första dag. Med inlevelse får hon med publiken i den fullsatta lokalen. Johanna påpekar hur hon själv inte ”bara hamnade” på Svenska Mässan eller på Friends. Det tog henne tre års arbete. Möjligheter uppenbarar sig sällan från ingenstans, det gäller att ta vara på de små möjligheterna som finns och därifrån skapa sina egna förutsättningar för att jobba vidare.

Johanna Lassnack, Ryttarinspiration

Johanna Lassnack, Ryttarinspiration

Hjärnan gör precis det du ber den om
Det här med att hjärnan gör precis det du ber den om är faktiskt sant. Här får publiken göra en övning där de jämför sina händer, är de lika? Troligen är den ena handen något längre. Alla får hålla den kortare handen bakom ryggen och högt upprepa ”bli längre, bli längre, bli längre”. De flesta upplevde att handen VAR längre när de sedan jämförde sina händer igen. Däremot kan hjärnan inte det här med ordet ”inte”. Om man uppmanar någon att inte tänka på rosa elefanter, vad är troligast att hen gör? Tänker på rosa elefanter … Samma sak gäller när man intalar sig själv att inte riva sista hindret, inte missa galoppfattningen osv. Istället – se den perfekta ritten framför dig. Hjärnan tänker i bilder och för att nå bästa möjliga resultat ska du se framför dig hur du genomför den perfekta ritten. Hur känns galoppsprången, hur känns sprången över hindren? Hur känns hästen? När du sedan genomför ritten i verkligheten ”kan” du redan göra det, du har ju redan gjort det en gång!

Var noga med vem du lyssnar på
Johanna tar också upp det här med påverkan. Det är lätt att påverkas av andra. Var noga med vem du lyssnar på. Ofta möter du kritik från någon som inte kan något om det du vill göra och som inte behöver vara inblandad i det. Lyssna istället på den som har erfarenhet av det du vill göra. Var i inspirerande miljöer så att du kan utvecklas själv. Vanligt är också att man tänker att ”om bara det och det hade varit bättre, då hade jag kunnat göra detta och detta”… Kraften är i stället i att göra det bästa du kan med det du har där du är just nu!

Avslutningsvis. Det finns alltid människor som inte tror på dig och din idé. Nästa gång någon säger att ”Det där kommer aldrig att gå”. Le och svara ”Du har rätt, det kommer inte att gå. Det kommer att flyga.”

Frågestund. Fr v: Johanna Lassnack, Paulina Althin, Julia Hallberg, Theodora Dörring och Pontus Hugosson.

Frågestund. Fr v: Johanna Lassnack, Paulina Althin, Julia Hallberg, Theodora Dörring och Pontus Hugosson.

Föreläsningen avslutades med en frågerunda bland  flera hästprofiler. De var eniga om att det är viktigt att ha rutiner för tävlandet, både inför avresa och på tävlingsplatsen, och dessutom att det är viktig med mental träning – att kunna fokusera inför en prestation.

Text och foto: Lotta Karlsson

PS: Equestrianwords medarbetare Anna Carlsson-Käck fanns också på plats, dock för Hippsons räkning. Läs reportaget på Hippson.

Gothenburg Horse Show med världscupdressyr

Endast elva dressyrryttare kom till start i världscupens Grand Prix i Göteborg, men nivån var hög där Isabell Werth vann med 81,08 % .

Här ett bildgalleri med samtliga ryttare:

Per Duvefelt / Edvin FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

Per Duvefelt / Edvin
FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

PAULINDA FRIBERG/ DI LAPPONIA FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

PAULINDA FRIBERG/ DI LAPPONIA
FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

PAULINDA FRIBERG/ DI LAPPONIA FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

PAULINDA FRIBERG/ DI LAPPONIA
FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

Margo Thimmermans / Catch me FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

Margo Thimmermans / Catch me
FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

MALIN RINNE/ SCHARMEUR FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

MALIN RINNE/ SCHARMEUR
FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

MAI TOFTE OLESEN / RUSTIQUE FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

MAI TOFTE OLESEN / RUSTIQUE
FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

KRISTIAN VON KRUSENSTIERNA/ LANGUEDOC FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

KRISTIAN VON KRUSENSTIERNA/ LANGUEDOC
FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

PATRIK KITTEL / DELAUNAY FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

PATRIK KITTEL / DELAUNAY
FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

PATRIK KITTEL / DELAUNAY FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

PATRIK KITTEL / DELAUNAY
FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

KATJA GEVERS/ THRILLER FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

KATJA GEVERS/ THRILLER
FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

JESSICA VON BREDOW - WERNDL / UNEE BB FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

JESSICA VON BREDOW – WERNDL / UNEE BB
FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

JESSICA VON BREDOW - WERNDL / UNEE BB FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

JESSICA VON BREDOW – WERNDL / UNEE BB
FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

ISABELLE WERTH/ EMILIO FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

ISABELLE WERTH/ EMILIO
FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

FABIENNE LUTKEMEIER/ D'AGOSTINE FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

FABIENNE LUTKEMEIER/ D’AGOSTINE
FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

DELAUNAY FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

DELAUNAY
FOTO: Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

foto: Lotta Gyllensten/LottaPictures

foto: Lotta Gyllensten/LottaPictures

Följetongen avsnitt 7

Avsnitt 7B

Äntligen är följetongen tillbaka. Vi presenterar här det sjunde avsnittet och vad är det egentligen som händer?

Vår huvudperson Mia har varit på polisförhör flera gånger. Och hon har berättat allt hon vet om de skrämmande händelserna på ridanläggningen när hon var där med sin väninna Fredrika. Det enda som inte förhörsledaren Stig vet om är att det stora knarkpartiet fortfarande finns gömt i det gamla huset vid ridskolan. Mia vet inte hur hon ska göra. Hon är rädd för de mystiska män som följde dem den där hemska natten, hon är rädd att få ett straff eftersom hon inte informerar polisen, hon vet inte vad som har hänt Fredrika och hon grubblar mer och mer på sin exmans Robets roll i alltihop. Hon vill heller inte berätta allt för sina döttrar men sjuttonåriga Susanna vet nog mer än hon vill erkänna. Och varför känner sig Mia förföljd?

Den stora hästen trampade runt i boxen och visade tydligt hur irriterad han var.
– Måste du stå här, sa Mia till Robert. Ser du inte att den här hästen inte gillar dig?
Hon gick ut på stallgången.
– Ville du något?
Ja, det ville jag Mia lilla, sa Robert med sin fjäskigaste röst. Jag har pratat med Stig inne på polisen och nu vet han att du döljer något när det gäller knarkgömman. Visst har du gömt alltihop härute nånstans?
– Har du pratat med Stig? Mia nästan skrek till.
– Varför då?
– Tja, det är ju en utredning som pågår och självklart måste man tala om allt man vet. Så fram med det nu bara. Var?

Mia tittade på Robert. Det var som om hon aldrig sett honom förut, och de har ändå två barn ihop och hade levt tillsammans. Länge. Varför var han så påstridig? Vad visste han egentligen? Och inte hade väl Stig pratat med Robert om alla detaljer i den här affären?
– Jag vet faktiskt inte vad du pratar om, sa hon och försökte låta extra kaxig. Knark och gömställen och allt vad det är. Och försök inte inbilla mig att en polis låter dig få reda på saker i en pågående utredning, det måste väl ändå vara tjänstefel. Hon gick in i boxen igen utan att titta på Robert. Då gjorde han det stora misstaget att följa efter och ta henne hårt i armen.
– Mia, nu talar du om vad du vet annars….
Den stora hästen visade tydligt ännu en gång vad han tyckte. Men öronen slickade bakåt och med blottade tänder lättade han i frambenen och högg Robert i armen. Det gick på en sekund.
– Den jävla hästen, skrek Robert och höll om sin arm. Han backade bakåt ut från boxen och höll om sin arm.

Folk i stallet kom springande.
– Vad hände, var det Darth Vader igen.
– Det var inte hästens fel, fick Mia fram, fortfarande chockad inte på grund av hästbettet utan hur Robert sett ut när han hotade henne.
Emmy fick in Robert på stallkontoret och kollade upp hur djupt hästen bitit honom.
– Den här tjocka tröjan kan du tacka för mycket, sa hon. Det kunde gått riktigt illa men nu blir det väl mest ett stort blåmärke.
Robert blängde på Emmy, de hade aldrig gillat varandra under alla de år han kört flickorna hit. Flickorna, ja. Nu kom Susanna och undrade vad som hänt.
– Den där hästen som din mamma håller på med bet mig, sa Robert. Jag ska skjuta den jäveln!
– Både Susanna och Emmy reagerade direkt.
– Sådana kommentarer håller du dig ifrån.
– Pappa du är inte klok, du ska inte vara i stallet. Försvinn!

Emmy gick bort till Mia som stod kvar hos Darth Vader. Nu såg han så lugn och fin ut som aldrig det.
– Hur är det med dig, frågade Emmy.
– Jo det är väl OK, det var ju inte mig han bet.
– Bli färdig nu så rider vi sa Emma. Ridning är det bästa botemedlet mot allt.

Hon hade rätt som vanligt. Mia glömde sitt grubblande en stund och ägnade all sin kraft åt att få den stora hästen att gå i skänkelvikning så att till och med Emmy blev nöjd. Bakdelsvändning, galoppfattningar, till och med ett enkelt byte gick utan problem. Emmy såg nöjd ut, Mia kunde vara svår ibland men hon var definitivt en av de bästa vuxenryttarna de hade på klubben.
– Riktigt bra, sa hon när det till sist blev dags att skritta av, samtidigt som det hördes ett glatt ”heja morsan” från läktaren där både Susanna och Sara slagit sig ner.
”Darthen” skulle gå timmen därpå också så Mia blev plötsligt sysslolös. Då kom alla tankar tillbaka.
– Har pappa åkt, frågade hon Susanna.
– Ja han stack direkt efter bettet, sa Susanna och fnissade till. Attans Darth Vader!
– Mamma, Michail är mycket bättre nu. Jag tänker hälsa på honom efter skolan i morgon!
– Ja, det är väl OK, tyckte Mia. Imorgon måste hon själv prata med Stig och avslöja alltihop.

Avsnitt 7C

Dagen därpå …
Det var mycket tungt för Mia att ringa till polisen och be att få tala med Stig. Först ville de knappt släppa fram henne men när hon gång på gång påpekade att hon hade nya uppgifter i det stora knarkfallet gick det till slut bra.
– Vi måste pratas vid igen, sa hon till Stig. Det handlar om knarket.
Hon fick order om att komma direkt och bilresan ner till stan var oändlig. Mia var genomsvettig av nervositet när hon kom fram och inte fanns det någon parkering heller. Hon chansade till slut på en ledig plats med handikappsymbol.
– Jag är ju redan kriminell så det gör väl inte så mycket det här tänkte hon och vandrade port till polishuset.
Stig sa inte så mycket när hon väl bekänt. Han fick snabbt iväg folk till ridanläggningen och det gamla huset där de gömt påsarna. Och så tittade han på Mia.
– Det var väl inte så bra det här, eller hur?
– Du förstår väl att det här är superfarligt, Mia. Det är ju inte dagisfröknar som håller på med knarkaffärer i den här storleken?
– Jag har burit väldigt dumt åt jag vet, men hela historien blev så konstig från början och så tänkte jag på flickorna och så det här med Robert?
– Robert?
Mia berättade hela historien om Robert besök i stallet, hotet och att Darth Vader fick honom att ge upp. Stig lyssnade medan han hela tiden skrev på sin dator. Tyvärr satt Mia så att hon inte kunde se.
– Är det något konstigt med just Robert.

Stig tittade på henne och nu såg hon vilka fina ögon han hade, bruna precis som skådespelaren Colin Firth.
– Jag kan ju säga så mycket att han har dykt upp i den här historien lite för ofta och det var tur att du hade hjälp av den där hästen sist ni träffades, sa Stig samtidigt som hans mobil ringde.
Ett kort samtal och sedan såg Stig intensivt på Mia igen.
– ”Sakerna” var kvar i ert gömställe, vi har precis hittat dem.
Efter ytterligare frågor och svar fick Mia äntligen åka hem. Hon fick poliseskort ända fram till ytterdörren.
– Vi kommer att hålla koll, öppna inte för okända eller för Robert, försök förklara lite för flickorna, håll dig helst hemma, håll koll på mobilen och försök att inte jaga upp dig. Ring direkt om något händer!
Stigs uppmaningar ringde i öronen och hon kollade återigen alla fönster och dörrar och förrådet.

Snart kom Sara från skolan och då kändes det lättare. Mia försökte verka som vanligt och snart satt de och fikade och pratade häst, killar och den nya coola jackan som Sara absolut ville ha i vår.
– Och så tävlingen, sa Sara.
– Vilken tävling?
– Men mamma, min sista med Willow. Det är ju den här utmaningstävlingen för alla klubbar i Skåne. Vårt lag ska möta Åstorp. Var ligger det?
– Är det som allsvenskan? Och Åstorp ligger i nordvästra Skåne, tar en och halv timma att köra dit.
– Det är en ny tävling som dom har hittat på och jag ska vara med. Emmy säger att jag och Willow är det bästa ekipaget i laget.
Sara såg väldigt mallig ut.
– Tror jag inte att Emmy har sagt, påpekade Mia. Alla är väl bra annars skulle de väl inte få vara med.
– Fast jag är bäst, sa Sara sorglöst.

Det självförtroendet skulle man haft tänkte Mia sedan Sara stuckit iväg till en kompis. Susanna skulle ju till Michail och sjukhuset efter skolan så hon var solo i huset. Och då kom alla tankarna och rädslan tillbaka.
– Jag åker ut till stallet istället, då blir jag lugnare.
Allt verkade som vanligt när hon kom ut till ridklubben. I stallgången mötte hon Emmy som såg lite fundersam ut.
– Polisen har varit här och de letade tydligen efter något i gamla tegelhuset.
– Jaså, sa Mia och försökte se ut som om hon inte hade en aning.
– Det har ju alltid varit lite skumt här i de gamla byggnaderna försökte hon. Jag menar, mycket skurkar och så. Förr alltså.
– Tror knappast det var skurkar de letade efter men vi får väl veta snart. Jörgen skulle kolla upp.
– Har du hört av Fredrika förresten, fortsatte Emmy.
– Nej ingen aning. Tror det är nåt med nån ny man, jag vet inget sa Mia lite för snabbt.
– Du har ingen häst som behöver skritta ut, fortsatte hon innan Emmy hann fråga mer.
– Jodå, du kan ta din nya vän ”Darthen”, sa Emmy och log lite. Han kan behöva komma ut.

Att skritta längs havet i solskenet på en häst som man tycker mycket om och det enda man hör är måsarnas skrik och gässflockarnas rop till varandra. Glittret från vattnet och den nya grönskan som verkligen tagit fart. Doften av tång på stranden. Mia njöt i fulla drag, på hästryggen glömde man allt. Hon lät Darth Vader bestämma vägen och han skrittade in på den lilla stigen bland björkar och hagtorn, mot det gamla fortet från det gamla kriget. När Mia kom närmare såg hon att dörren till den stora betongbunkern som alltid varit tillbommad med tunga järn plötsligt stod öppen. Hon hoppade av hästen och gick fram till trappan. Det första hon såg var sina egna ridkängor. De som hon sålt till Fredrika. Några steg till och där låg hennes ridkompis och bästa vän, huvudet i en konstig vinkel och blod i ansiktet och på jackan. Massor av blod …

Fortsättning följer …

Text och foto: Eva Österlund

 

 

 

 

 

 

 

SJV backar på tidigare passuppgifter

Märkligt, orimligt och inte solklart – det var på så vis många av oss hästmänniskor uppfattade Jordbruksverket och deras passregler i samband med en artikel före jul. Nu har de backat – eller förtydligat som de själva säger. Equestrianwords medarbetare Anna Carlsson-Käck har pratat med Jordbruksverket å Hippsons vägnar. Läs artikeln HÄR .

Equestrianwords följetong – sjätte avsnittet

Detta har hänt: Polis och ambulans kom snabbt till ridanläggningen när Mia efter hårt motstånd från Fredrika till sist lyckades larma dem. Plötsligt försvinner Fredrika och Mia hör hur hon rivstartar sin Mercedes. Samtidigt syns blåljusen närma sig och Fredrika väljer att köra en smal promenadväg för att komma undan. Mia förhörs av kommissarien som heter Stig medan den skadade Michail tas om hand och körs till sjukhus. Mia är förvirrad och rädd och obeslutsam. Hur ska hon göra, ska hon säga sanningen om allting och visa poliserna knarkgömman? Hon väljer att hålla tyst om det och får åka hem. Väl hemma visar det sig att Robert också är i huset. Han börjar ställa frågor men Mia slänger ut honom…

Mia stirrade på displayen. Varför ringde Robert till Fredrika? För att snoka eller fjäska eller vad det något annat? Mia hade länge haft lite misstankar om att Robert och Fredrika var ett par men inte ägnat det något större intresse. Ville Fredrika hänga med hennes ex så var det väl hennes sak. För Mia var Robert ett mycket avslutat kapitel, hade det inte varit för att det var tjejernas pappa så hade hon helst sluppit att se honom mer. Någonsin.
– Kvalificerad skitstövel, tänkte hon. Förhoppningsvis upptäcker Fredrika det snart. Fast var är hon egentligen? Efter den här kvällen och natten visste Mia varken ut eller in när det gällde en av hennes absolut bästa vänner. Mobilen ringde igen men Mia svarade inte. Hon tog med den upp i sovrummet efter att hon hade kollat alla dörrar och fönster och sedan gick hon och la sig.
– Kommer aldrig att kunna sova efter den här natten, tänkte hon. I nästa ögonblick hade hon somnat.

En vecka senare Sara stod inne i boxen hos sin älskade Willow. När inga kompisar var i närheten brukade hon prata högt med ponnyn. Det såg faktiskt ut som om Willow lyssnade. Just nu försökte hon förklara att deras vägar snart måste skiljas. Willow skulle ridas och skötas av en annan liten tjej, Sara skulle snart fylla 13 och då var det ju slut med B-ponny för hennes del. Hon hade kämpat med tanken hela vintern men det var ju så, alla hennes kompisar gick vidare till större ponnyer. Några hade till och med gjort en paus i ridningen.
6c – Du förstår väl att jag kommer att gilla dig lika mycket i fortsättningen också men Emmy säger att jag är för lång och då är det inte så bra längre? Ponnyn verkade inte direkt tagen av Saras meddelande. Med lite lagom bakåtstrukna öron och med munnen full av äpple såg hon ganska nöjd ut ändå. Hon hade varit med länge nu och sett de små ponnytjejerna komma och gå. Några hade hon slängt av, andra hade hon gillat. Den här människan som fanns i hennes box just nu var väl OK, alltid hade hon med sig godis och hon satt stilla när det var dags för hoppning så att Willow kunde göra grovjobbet själv.
– Står du här hos Willow och pratar med dig själv? Det var Susanna som kom förbi med den gyllengula Topolino som hon skulle rida nästa timme. Sara visste att hon hoppat över två lektioner för att åka till stallet lite tidigare och rykta.
– Kom ska du få se, sa Susanne och Sara hängde med bort till uppställningsplatsen som Susanna ockuperat ett bra tag. Fina långa stövränder hade hon slagit ut från skrapan. Inte konstigt att ”Toppen” blänkte som guld.
– Fick du låna mammas Haglundsborste, sa Sara förvånat. Det får aldrig jag.
– Schh, säg inget, jag snodde den ur hennes ryktkasse, hon har ju alltid med den hit men hon ryktar ju inte så mycket.
– Jag får prova på Willow, sa Sara och Susanna lämnade över både borste och skrapa. Hon stod kvar en liten stund och såg på när Sara fixade med ponnyn. Plötsligt kände hon sig lite ledsen över att hon inte var snällare mot sin lillasyster. Det var tufft att byta ponny när man bara var 12 år. Hon hade själv fått börja med c-ponnyn Muralto när hon bara var 11 år och sedan var det snart dags att byta igen.
– Man skulle ha en egen häst, men det går väl inte att tjata om det nu. Mamma är ju helt väck efter det som hände Michail.Susanna hade varit uppe på sjukhuset och hälsat på men Michail hade inte varit vaken så hon hade bara suttit där en stund innan hon blev utkörd av en sköterska.
– En kärring, tänkte Susanna. Jag störde väl inte honom precis.Trots skador och bandage var han fortfarande intressant. Gullig också och Susanna bara väntade på när hon kunde gå dit igen. Utan att mamma fick veta något förstås.
– Men Susanna skynda dig nu, vi börjar om en kvart. Emmy lät lite trött på rösten och Susanna fick fart. Sadel och träns på och var fanns hjälmen och handskarna? Strax efteråt gick nio unga tjejer och nio ponnyer över stallplan till ridhuset.

Idag var det hoppträning. Susanna kände att hon aldrig hade ridit så bra som den här gången. Hon och Topolino var perfekt samstämda och vilken fin hoppare han var. Inget var för svårt, inget gick fel, hon var med till hundra procent på alla övningarna. Till och med Emmy var uppjagad.
– Idag är du verkligen i form, sa hon. Och vad han hoppar fint, ni passar bra ihop.
– Vi får väl fundera lite på någon tävling framöver, fortsatte hon och Susannas hjärta gjorde ett skutt av glädje. Tävla med den här ponnyn, ojojoj!

6aMia hade slagit sig ner på läktaren för att kolla på Susanna. Hon var imponerad även hon. Det var en fantastisk häst och så bra han passade Susanna! Fast det var ju en ponny förstås och en ponny var väl det sista Susanna behövde om hon skulle fortsätta att rida och tävla som hon ville. Hon var ju 17 år i år och ponnytiden var strax över.
– Kanske kan jag få Robert att öppna plånboken och köpa en häst. Frågan är bara var den ska stå i så fall. Här är väl fullt i boxarna. Så fort hon tänkte på Robert började hon skaka i kroppen. Det var obehagligt, han var obehaglig. Det hade gått en dryg vecka nu sedan den hemska natten på anläggningen och Mia hade försökt att förtränga alltsammans så mycket hon kunde. Nästan varje dag hade hon varit nere på polishuset i city för förhör och två gånger hade poliserna varit hemma hon henne och letat igenom allt i hela huset. Även rotat i däcken ute i förrådet.

Mia hade fortfarande inte kunnat förmå sig till att berätta om heroinet och var det fanns nu. Hon hoppades nästan att de där skumma typerna letat igenom hela ridanläggningen och hittat påsarna. Eller att Fredrika kommit tillbaka och tagit dem. Fredrika var fortfarande som uppslukad av jorden. Det hade polisen Stig talat om. Det var han som höll i förhören med Mia. Han var tydligen kommissarie och ledare för knarkspanarna. Mia hade dålig koll när det gällde poliserna. Men Stig var trevlig, de hade fikat några gånger och pratat om andra saker. Hade det inte varit dessa vidriga omständigheter hade hon varit klart intresserad av Stig.
– Men nu har jag ju inte ens på mig mascaran när vi träffas, tänkte hon och suckade lite.Snart, mycket snart var hon tvungen att berätta alltihop och visa Stig gömstället. Men vilka konsekvenser skulle det bli av det? Hon hade ju faktiskt gömt undan en stort parti heroin och sedan inte låtsat om något.
– Det måste bli fängelse för det, tänkte hon och ryste. Knarkbrott är ju fruktansvärt och här sitter jag mitt i ett sådant?

För att slippa tänka mer gick hon ner i stallet till Darth Vader som hon skulle rida nästa timme. Hästen som hade rykte om sig att vara både argsint och opålitlig hade blivit hennes vän och hon kände sig ganska trygg med honom. Och Mia var en av de få han släppte in i boxen utan att lägga öronen bakåt och se farlig ut. Plötsligt gjorde han just det, öronen låg slickade bakåt, han trampade runt och visade till och med tänder. Mia tittade snabbt upp. Utanför boxen stod Robert…

Fortsättning följer…

Text: Eva Österlund

Equestrianwords följetong – fjärde avsnittet

Detta har hänt: I förra avsnittet av vår följetong har Mia precis fått en fruktansvärd chock. Främmande personer har varit inne i hennes och döttrarnas hem, det verkar om som de i rasande fart har letat efter något. Mia kan inte släppa tankarna på det som har hänt och många timmar senare när polisen har varit där, lås- och larmföretag har gjort en jourinsats och när flickorna äntligen sover, ja då går hon ut i förrådet. Där står hennes vinterdäck staplade under ett gammalt skynke. Längst inne i ett av däcken gör hon ett sensationellt fynd!

Mobilsignalerna ville aldrig ge sig. Mia, som satt sig ner på förrådsgolvet kände sig fortfarande yr, det blev värre hela tiden. Det enda hon kunde tänka på var hur fånigt den där ringsignalen på hennes mobil egentligen lät.
– Måste byta den, måste ringa polisen igen, måste låsa överallt, var finns den gamla luftpistolen egentligen? Det ringde igen. Fan, fan, fan! Mia kravlade sig upp, benen var fortfarande skakiga. Hon hittade en nästan tom tioliters färgburk i plast och petade ner alla påsarna med vitt pulver i den. Hon satte burken bland alla de andra färgburkarna som aldrig kom iväg till återvinningen, låste förrådet och gick in i huset igen. Beväpnad med luftpistolen och ett gammalt brännbollsträ av den platta sorten gick hon runt i hela huset, kollade fönster och ytterdörrar. Under köksingångens dörrhandtag satte hon en stol, det hade hon sett på film att det kunde funka! Mobilen ringde igen. Nu kände hon sig starkare så hon svarade.
– Äntligen Mia, var har du varit, jag har ringt som en galning! Fredrika lät upprörd, upprörd och rädd.
– Vi har haft inbrott, polisen har varit här!
– Polisen, nästan viskade Fredrika.
– Vad sa du till dem?
– Vad skulle jag säga, jag vet ju ingenting men om du på något sätt är inblandad så vill jag att du talar om vad du vet nu!
– Varför skulle jag vara inblandad? Fredrika lät lite tuffare nu.
– För att du har nyckel hit och för att jag har gjort ett fynd i förrådet. Någonstans känns det som om du vet var det är för ett fynd. Fredrika var tyst. Plötsligt lät det som om hon grät.
– Åh, Mia förlåt. Förlåt för allting. Jag har gjort bort mig, dragit in dig i skiten och nu vet jag inte vad jag ska göra. Hjälp mig! Mia kände sig plötsligt som en superkvinna. Hon som vanligtvis var en ganska feg, konflikträdd människa, växte plötsligt.
– Det är som om jag fått superkrafter, tänkte hon. Nej men så fånigt, tänk om Susanna visste detta. Jag hade hamnat på nördlistan för evigt.
– Fredrika är det du som har gömt knarket i vinterdäcken, frågade hon stillsamt.
– Ja, lät det ynkligt. Ja det är jag, jag visste inte vad jag skulle göra. Hade tänkt att komma hem till dig ikväll och hämta det utan att du visste något. Jag ville verkligen inte dra in dig i det här.
– Jag ringer polisen, knarkspanarna!
– Nej, skrek Fredrika, det kan du inte. Kommer detta fram till polisen bryter helvetet lös för oss alla.
– Ta med påsarna och kom ut till ridklubben nu!
– Nu? Klockan ett på natten?
– Ja, vi möts på parkeringen!

Skulle hon väcka tjejerna och ta dem med sig. Konstigt nog sov båda två fortfarande fast hon klampat runt i hela huset alldeles nyss. Mia skrev snabbt en lapp och la på köksbordet. På med jackan och iväg. Nästan! Hon skickade ett meddelande till Susanna att hon var tvungen att sticka iväg en stund med Fredrika. Det skulle bli tusen frågor men dem fick hon ta sen.

Den nya fina ridanläggningen låg vid havet. På samma plats som den gamla omgjorda fabriken där de ridit tidigare, hade funnits. Intill de nya byggnaderna hade man dock sparat en del av det gamla. I den gamla stall-längan var till exempel de gamla betongpelarna kvar. Pelarna sträckte sig mot himlen som ett gammalt romerskt tempel.
– Eller som resterna av byggnader i det krigshärjade Aleppo, tänkte Mia när hon körde in på ridklubbens parkering. Konstigt att man har sparat en massa betong, en massa tegel och armeringsjärn till förbannelse. Parkeringen låg i mörker medan den stora stallplanen var upplyst av starka strålkastare. Men var hade Fredrika parkerat? Plötsligt dök hon upp från baksidan av ridhuset och vinkade våldsamt åt Mia.
– Kör in på baksidan, skynda dig, sa hon. Ingen får ju se att det står bilar här nu, så här dags. Klockan är ju för fan snart två. Mia körde in på baksidan och närmast gömde sin bil bakom en foderlada. Fredrika gick efter. Så snart Mia stannat var hon framme vid bilen och ryckte i den ena bakdörren.
– Var har du grejerna?
– Vilka grejer, frågade Mia och försökte låta oskyldig.
– Mia du vet, du tog väl med dig påsarna som låg i däcket?
– Ja, jag gjorde faktiskt det, trodde inte att det här gällde ett studiebesök på vår egen anläggning. Men jag vill ha en förklaring nu!! Annars åker jag hem och spolar ner alltihop på toa.
– Är du medveten om att det handlar om heroin för hundratusentals kronor.
– Ja, jag har förstått det, sa Mia som nu började bli upprörd på allvar. Jag har också förstått att du dragit in mig och min familj i något riktigt allvarligt, du har snott pengar från föreningen, du sysslar med knark, Fredrika. Fattar du hur fruktansvärt allvarligt detta är? Jag vill ha en förklaring nu och här innan vi kontaktar polisen.

Tvåhundra meter ut från ridklubben gick det en allmän väg ner till en badplats och en hamn för fritidsbåtar. Dagtid var här ganska mycket trafik men just ingenting på natten. Plötsligt såg både Mia och Fredrika en bil närma sig på vägen. Helljuset på och extra lampor på taket. Men den fortsatte förbi ridklubben och ner mot hamnen utan att sakta farten. Fredrika blev dock orolig:
– Mia vi måste gömma grejerna nu, heroinet får inte kopplas ihop med oss eller hittas i våra bilar. Det där kanske var polisen eller väktarbolaget, eller… Hon tystnade tvärt. Plötsligt slocknade ljuset och hela ridanläggningen låg i kolmörker. Ljuset från halvmånen var allt de hade.
– Skynda dig, sa Fredrika. Jag har ett gömställe. Och så sprang hon emot en gammal tegelbyggnad som blivit kvar vid ombyggnaden. Fönster och dörrar var förspikade men Fredrika verkade vara säker.
– Jag har fixat dörren så att den bara ser förspikad ut, viskade hon. Den gamla byggnaden var full av skräp och gammalt hö och det var helt kolmörkt.
– Vi måste upp för trappan!
– Trappan? Det har väl aldrig funnits en trappa här? Men det fanns det, en bit upp i det utrymmet som Mia alltid trott varit en rökgång.
– De tog sig upp på det lilla loftet och längst in i ett hörn satte Fredrika burken med påsarna, fyllde upp med gammalt skräp och välte en stol som sett bättre dagar över alltihop. Det såg faktiskt riktigt bra ut. Sakta tog de sig ner igen, tryckte igen dörren och började gå i riktning mot bilarna. Det var fortfarande strömavbrott tydligen. Då, plötsligt, kom bilen med de många strålkastarna tillbaka från hamnområdet och den här gången svängde den in mot ridklubben.
– Fort in i stallet. Fredrika sprang emot den lilla ingången på ena gaveln. Mia hängde på och hjälpte till att dra igen den tunga dörren efter dem. Fredrika larmade av och sedan var det bara att vänta. De gick in i varsin box, två yrvakna hästar var väl inte så pigga på att få besök så dags men det var ok ändå. Mia stod inne hos en svartskäckig valack och spanade ut i mörkret från boxens fönster. Hennes hjärta slog dubbelvolter av rädsla men samtidigt var det en sådan otrolig situation. Mörkret, lugnet i stallet, doften från trygga hästar, hösilage, ja allt påverkade henne och fick henne att lugna ner sig. Svartskäcken märkte det och kom fram och ville gosa lite.

Den främmande bilen körde långsamt längs stallplanen. Personen på passagerarsätet lyste med en stark ficklampa länga ridhusväggen. Så försvann bilen och Mia började andas igen. Plötsligt kom den från andra hållet och kollade stall-längan istället. Snart skulle ljuset från ficklampan nå fönstret i svartskäckens box. Mia kastade sig ner på golvet, Fredrika likaså i sin box… Det kändes som en evighet innan bilen fortsatte, för att kolla andra sidan.
– Vi sticker upp i rummet ovanför ”luckan” väste Fredrika, jag har alla nycklar med mig. De tog sig snabbt upp i det lilla utrymmet som få kände till och där man ännu inte bestämt vad det skulle användas till. Det bästa var nog att det fanns ett litet fönster på gaveln. Hur länge de stod där och smög vid fönstret anade inte Mia. Till slut försvann dock bilen ut på stora vägen och så småningom smög de sig ner igen. Precis som de småsprang över stallplan kom ljuset i strålkastarna tillbaka. Plötsligt tvärstannade Mia och tog Fredrika i armen.
– Det ligger något där vid läktaringången, viskade hon.
– Det är ju en människa! De smög sig fram och tittade. Jo nog var det en människa alltid. Håret var mörkt och lite lockigt men ansiktet var sönderslaget och blodigt och på händerna var det fula märken och djupa jack efter vassa föremål. Fredrika drog djupt efter andan och pekade på huvtröjan som var smutsig och blodig, själva huvan hängde på en enda tråd, det andra var avslitet.
– Det är ju Michail, sa hon tyst. Vad har hänt honom…

Fortsättning följer…

Text: Eva Österlund

Visst får hästar oss att må bra!

Oavsett hur trött jag är, frustrerad, arg eller ledsen så mår jag alltid bra av att vara i stallet. Alla bekymmer och all oro försvinner på väg ner för backen mot stallet och jag får en lugn stund där jag helar både mig själv och min själ.

Det handlar inte om att rida eller att vara aktiv på det viset; det kan räcka med att mocka en box och fläta en man eller städa ett skåp i sadelkammaren. Oftast kommer visserligen känslorna tillbaka på väg upp för backen igen, men då är de sällan lika starka och jag kan ta mig an vad det nu handlar om på ett helt annat och konstruktivt sätt än innan. Hästen och hästlivet har definitivt en terapeutisk inverkan på mig.

Lisa Lidehäll är veckans gästbloggare hos Hippson och hon tar just upp hur hästen kan hjälpa den som mår (riktigt) dåligt att må bra. ”Hästar botar inte psykisk ohälsa, men de kan verkligen hjälpa till!” Och Lisa vet vad hon pratar om; hon har själv generaliserat ångestsyndrom (GAD), AD(H)D och ett Aspergerliknande tillstånd (AST) och har som en följd av detta drabbats av både utbrändhet och depressiva episoder. I sitt blogginlägg ställer hon sig frågan: varför är hästar så bra mot psykisk ohälsa? I inlägget berättar hon också vad hon kom fram tlll.

Läs Lisa Lidehälls gästblogg på Hippson HÄR.

Text & foto: Anna Carlsson-Käck

Musrestaurangen som hyllas över världen

Alla har vi sett bilderna på den underbara lilla restaurangen som öppnat på Bergsgatan i Malmö. Och även om detta inte har något med hästar att göra så kan ju Equestrianwords inte vara sämre. Dags att besöka mysrestaurangen Il Topolino! Igårkväll gick jag dit och tittade. Och den är verkligen precis så söt som den ser ut på bild. Så passerar du Malmö under julledigheten- glöm inte ett besök på Bergsgatan.

foto: LottaPictures

foto: LottaPictures

foto: LottaPictures

foto: LottaPictures

Men även på Djäknegatan har Pysslingar flyttat in. Så hem för möss och småfolk dyker upp över hela stan
foto: LottaPictures

foto: LottaPictures

Vill du se mer? Titta här // Lotta

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2019 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑