Kategori: LÖPSEDELN (sida 1 av 64)

Grand Prix dressyr Falsterbo- bilder

Falsterbo 2017
CDI3* GP
Paulinda Friberg med Di Lapponia T
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
CDI3* GP
Minna Telde med Isac
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
CDI3* GP
snälla dressyrhästar Isac med beundrare.
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
Nations Cup Dressyr
Patrik Kittel / Deja
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
Nations Cup Dressyr
Patrik Kittel / Deja
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
Nations Cup Dressyr
Tinne Vilhelmson Silfvén / Paridon Magi
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
Nations Cup Dressyr
Rose Mathisen / Zuidenwind
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
CDI3* GP
Patrik Kittel vann med Well Done de La Roche
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
CDI3* GP
Patrik Kittel vann med Well Done de La Roche
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Lite Falsterbodressyr med 5 åringarna

Vinnare  Dragon Welt riden av Ida Linn Lundholm

Falsterbo 2017
5 års dressyr
IdaLinn Lundholm med Dragon Welt
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

foto: Lotta Brundin Gyllensten/ LOTTAPICTURES

Ponny SM Fälttävlan

I helgen drog Falsterbotävlingarna igång och nästan hela ridsportSverige blickar dit. Men samtidigt så avgjordes Ponny SM i fälttävlan i lilla Annelöv i Skåne. Det var Tågarportens Ryttarförening som var arrangör och alltid lika välordnat och fina tävlingar. På söndagen så avslutades helgen med terrängprovet. Det började med Stil SM i P80 och söta små ponnyer flög runt i terrängen, fortsatte sedan med  Stil SM P90 för att avslutas med stora SM i CNCP1*. Många fina ritter och fantastiska ponnyer visade upp det absolut bästa med fälttävlan. Och kan även tilläggas att flera ponnyer var äldre än sina ryttare. Bland annat Katitzie som med sina 23 år och sju (!) Europa Mästerskap är en fantastisk ponny. Mer om henne senare. Här kommer en bildkavalkad på medaljörerna. Fler bilder hittar du på LottaPictures.

Tågarp 2017-07-09
Ponny SM Fälttävlan
SM P80
Ebba Eisner/ Waterloo

SM Fälttävlan Flyinge 2015
Ponny Stil
p90 -16 år
guld
Ebba Christensson med Siegårds Mynthe
FOTO:LOTTAPICTURES

Tågarp 2017-07-09
Ponny SM Fälttävlan
SM CNCP1*
Elina Braaf med Kurant

Tågarp 2017-07-09
Ponny SM Fälttävlan
SM P80
Elly Kvarnstrand med Queen Ary

Tågarp 2017-07-09
Ponny SM Fälttävlan
SM CNCP1*
Engla Westerberg / Magnificent

Tågarp 2017-07-09
Ponny SM Fälttävlan
SM CNCP1*
Filippa Nöjd med Essenar Zara

Melins

Tågarp 2017-07-09
Ponny SM Fälttävlan
SM P90
Mia Jöransson med Kasimir

foto: Lotta Brundin Gyllensten/ LOTTAPICTURES

Allra helst vill vi inte rida i trafiken alls

Häst med ryttare räknas som fordon. Det finns många bilförare som känner till detta och som också förstår att vi samsas om utrymmet på vägarna och därmed tar nödvändig hänsyn vid möte eller omkörning. All heder åt er! Men det är de där andra som ger oss hästmänniskor rysningar och ofta lite ont i magen de gånger vi är tvungna att passera eller färdas utefter trafikerade vägar. Helst vill vi inte rida i trafiken alls, men ibland måste man. För precis som bilföraren inte vill ha sin bil i garaget alla dagar i veckan, vill inte vi ryttare ha hästen inom staket och vägg 24/7 heller.

Det finns inga trafiksäkra hästar
En häst kan aldrig vara helt trafiksäker. Den kan vara mer eller mindre van vid trafik men aldrig 100 procent trafiksäker. Det är en levande varelse som ibland kan reagera lite irrationellt. Det kan finnas hästätande löv i diket eller osynliga monster som plötsligt uppenbarar sig och då kan det hända att även den tryggaste hästen skuttar till, slår ut en hov eller kastar sig åt sidan. Och då spelar det ingen roll om det står en bil i vägen eller ej. Om alla bilförare kunde ta med sig bara detta, att hästen är en levande varelse, skulle vi komma långt.

Tidningen Land har listat några bra ”tänk på detta när du möter hästar i trafiken”.

Text och foto: Anna Carlsson-Käck

Fortsatta sommartävlingar på Båstad Ridklubb

Årets stora sommartävling på Båstad Ridklubb  den 16-17-18 juni för både hästar och ponnyer i hoppning och dressyr kommer att arrangeras! Detta trots klubbens interna problem med en verksamhetsledare som slutat och en styrelse som avgått.

– Nu satsar vi mot ett framgångsrikt Båstad Horse Show för att klubben och medlemmarna behöver kunna samlas och glädjas runt ett viktigt arrangemang. Något som är viktigt att se framemot och för att tävlingarna på den fina anläggning är kända för att vara välarrangerade och roliga, säger tillförordnade verksamhetsledaren Britta G Simberg.

Britta G Simberg har tagit över rollen som verksamhetsledare under maj och juni för att, tillsammans med klubbens medlemmar, driva tävlingarna och verksamheten fram tills att en ny styrelse tillsätts.

– Jag tycker att Båstad har en fantastiskt fin anläggning och att det är något som kommuninnevånarna ska och bör känna sig stolta över. Det är en livaktig ryttarförening samt ridskola som verkligen behövs i området. Här finns i dagsläget ingen ridskola men det är något som Båstad Kommun är i ett skriande behov av. Allra helst som även Laholm står utan någon typ av ridskoleverksamhet och byggnationen samt tillväxten i kommunen växer lavinartat.  Nu gäller det att se framåt och samlas runt hästintresset på Båstad Ridcenter och självklart ska det gå bra. Ur kris föds som regel kreativitet och det är där vi står nu. En ridskola till hösten, tävlingar, clinics och övriga arrangemang ska locka till sig fler medlemmar. Ridverksamheten överlag ligger idag på plats nr 2 bland utövande idrottsaktiviteter i Sverige. Bl.a. unga tjejer får en bra fostran i stallmiljö och är eftertraktade som chefer på arbetsmarknaden framöver enligt Dagens Industri.

Föreningens styrelse avgick i april efter att dåvarande verksamhetsledaren avgått. En ny styrelse ska väljas i maj, men under tiden försöker jag hjälpa till med att få medlemmarna att samlas runt arrangemanget Båstad Horse Show veckan före midsommar, säger Britta G Simberg.

Tävlingarna i juni innehåller både Folksam Ponny Cup omgång 3, SM inverkansridning omgång 13 för ponnyer samt är sista kvalet för unga gångartshästar inför Falsterbo

(pressmeddelande Båstad Ridklubb)

foto: Lotta Gyllensten/LottaPictures

IKEA designar om hästfolkets höpåse no 1

Namnlöst-2Blåa påsar från det stora möbelvaruhuset ingår i listan över ”nödvändiga ting i stallet”. Så när IKEA nu går ut med att en ”re-design” är på gång av sagda påse snackar vi nyheter på riktigt allvar! Att ändra den klassiska höpåsens design är inget man kan göra utan att det går obemärkt förbi. Sådana beslut påverkar hela hästbranschen och varje stalls höloft.

Equestrianwords medarbetare Annika Grundberg har med anledning av detta pratat med IKEA och fått svar på alla dessa för oss hästmänniskor så viktiga frågor. Läs mer hos Hippson.

Foto: Anna Carlsson-Käck och IKEA (påse)

Gillar du galopp?

Gillar du galopp.

Läs om den nya träningen på Jägersro

 

Följetongen – tionde och sista avsnittet

Detta har hänt: Lugnet har lagt sig efter de hemska händelserna nere vid stranden där Mia och flickorna hållits fångna, där de lyckats fly, där Sara hämtat hjälp och där Robert avslöjats som en medlem i knarkligan. Mia har dessutom känt igen ledaren, en medelålder svensk man som hon träffat många gånger. Mia och Susanna togs direkt till sjukhus när allt var över och skurkarna infångade av Stig och hans medarbetare i knarkpolisen. Sara är hemma tillsammans med mormor Siri, morfar Folke och moster Lisa.

Nu börjar vi:
Sara satt kvar vid köksbordet och drack sin varma choklad. Hon hade frusit ända sedan den hemska bilfärden från stallet. En bilfärd där hon upptäckt att pappa Robert hade en annan otäck sida också och där Jörgen, den något mesige ordföranden i ridklubben, var den som bestämde allt. Hade han mördat Fredrika också, undrade Sara. Men egentligen ville hon inte tänka på detta även om hon snart måste prata mer med polisen Stig om vad som hänt och vad hon hade sett och hört.
10B  – Fattar du det här med ponnyer, frågade hon morfar ännu en gång. Jag måste ju ha en större nu med detsamma. Det ska bli en ny clinic med Henrik von Eckermann snart och då vill jag vara med och rida. Jag har redan frågat Emmy och hon har nästan lovat!
Morfar nickade:
– Ja, jag fattar. Ska fundera på detta!
Morfar var faktiskt ganska cool, tänkte Sara. Frågan var hur länge han tänkte fundera!

Lisa hade gett sig iväg till sjukhuset för att hämta Mia och Susanna och snart hörde Sara bilar som stannade utanför huset. Snart blev hela köket fullt av folk: mamma, Susanna, Stig med kollegor, Michail, Saras kompisar Wilma och Jennifer. Alla ville veta, alla ställde frågor.
Stig bestämde sig för att förklara så mycket som möjligt, det här gänget hade rätt att få höra den sanna historien:
– Det var Jörgen, ordförande i ridföreningen, som var den drivande kraften, började Stig. Han kom i kontakt med knarkmaffian från Ryssland och insåg snabbt att här fanns stora pengar att roffa åt sig. Fredrika lockades också av pengarna. Jörgen hade inga problem att övertala henne att hänga på. Jörgen har varit med länge, Fredrika ett år ungefär. Göteborgsresan gällde inte hästar först och främst, Fredrika träffade också deras ryska kontakter. Med i den bilden fanns Michail som försökte hoppa av alltihop med blev hotad till döds av ryssarna. Meningen var att misshandeln på ridklubben skulle blivit hans död men något hindrade dem.

Mia satt tyst medan Stig berättade. Hon kunde knappt fatta att Jörgen och Robert varit drivande i det här. Det var som en dålig film. Fast det var ingen film, det var verkligheten för hennes familj. Det var flickornas pappa. Stig fortsatte att berätta om hur polisen spanat på Robert, Jörgen, Fredrika men tappat spåret efter Fredrika.
– Vi trodde att de gjort sig av med henne, fortsatte Stig med en hastig blick på Mia, men inte att de mördat henne och framför allt inte där du fann henne Mia. Allt tyder på att fyndplatsen också är mordplatsen.
– Vi tyckte också att vi hade god koll på stugan vid Sibbarp men mycket tack vare Sara som rymde och att du Mia och Susanna tog er ut gjorde att ni lever idag.
Saras ögon var stora som tefat, hon sög i sig allt från Stigs berättelse, Susanna däremot hade mest blickar för Michail som satt med armen om henne och hade koll på hennes krycka, hela benet var ett stort bandage! Mia kände sig matt, hon vågade knappt fråga vad som skulle hända nu. Med Robert och Jörgen och med Michail. Det var morfar som ställde den frågan istället.
– Robert och Jörgen sitter ju häktade och Michail ska in på flera nya förhör innan vi får klarhet i hans historia. Men det är långa straff för knarkaffärer och bevis har vi ju.

Mia satt kvar vid köksbordet efter att alla försvunnit. Hennes snälla grannar hade fixat mat, gryta på nötkött med rotfrukter och små lökar och Mia, som ett tag trott att hon aldrig skulle kunna äta igen, hade tagit två portioner. Kroppen var stel, hon hade tusen sår och märken och plåster överallt men hon kände sig lugnare nu. Det var trots allt över, imorgon skulle hon ta tag i det igen, främst med Roberts del och hur hon skulle hjälpa tjejerna att inse de hade en kriminell pappa som skulle sitta i fängelse ett bra tag. Hon gick ut i hallen, allt var tyst. Här låg de och sov allihop, flickorna i sina rum, mormor och morfar i gästrummet, Lisa på TV–soffan. Vilken trygghet det var!

10CNågra veckor senare
Sol, nästan sommar, snart skolavslutning och snart semester. Mia satt på en bänk vid ridklubben och tittade på Susannas grupp som red dressyr på utebanan. Susanna på den gula Topolino som gick riktigt trevligt. När de båda kom förbi Mia, blinkade Susanna och log glatt.
– När hade det hänt förut? Mia såg stolt på sin äldsta dotter som just gjorde en perfekt galoppfattning under Emmys vakande ögon. Susanna hade mognat den här våren. En pappa som satt i fängelse var svårt men Susanna hade full koll och snabbt fått kompisarna både i skolan och på ridklubben att förstå att detta var familjens sak, ingen annans. Även Sara hade förändrats, blivit äldre snabbare än Mia egentligen förstått.
– Det är hästarna som klarar oss igenom det här, vad skulle vi gjort annars? Finns det något bättre sätt att komma igen än att vara med hästar?

Det var dags att gå in och rykta Darth Vader. Mia hade fått lov att rida ut själv. Emmy hade varit mycket tveksam, det var ju emot reglerna och titta vad som hade hänt när Mia red ut sist på den hästen, vad hon hittat i fortet.
– OK, sa Emmy till sist, bara en kort stund och du måste rida förbi fortet och få ännu mer distans till vad som hände med Fredrika. Man måste arbeta bort hemska bilder som man går och bär på.
– Klok flicka det där, tänkte Mia, varför har jag inte fattat det innan.
När hon kom tillbaka till stallet hade mormor och morfar dykt upp. Morfar kunde som vanligt inte hålla masken riktigt.
– Du måste se ut som vanligt, viskade Mia, det ska ju vara en överraskning.
– Överraskning, vem ska få en överraskning, hörde hon tätt bakom sig. Sara förstås.
– Varför smyger du, sa Mia irriterat, kan man aldrig få ha en hemlighet med morfar och mormor?
– Jag vill veta alla hemligheter NU, sa Sara.

10ADå kom Susanna ut från stallet med Topolino. Hästen hade ett nytt täcke på sig, nytt träns med blingpannband och i vänstra tygel hade någon bundit fast ett kuvert. På kuvertet stod det ”Till Sara”.
Sara bara tittade, det där var ju Susannas ponny, hade man bara gått i närheten så hade hon ju skällt. Nu…
– Kom hit nu då, sa Susanna med sin snälla röst. Öppna kuvertet!
Sara öppnade och läste;
– Nu är jag din ponny, bara din. Men du får gärna låna ut mig till Susanna ibland när du har prov och viktiga skolsaker att göra. Sköt mig väl, tyck om mig mycket så ska jag nog kunna hoppa några banor precis som du vill att de ska hoppas. Kram från Topolino, morfar, mormor, mamma och Susanna!
Hon fattade det knappt. Skulle den här fantastiska ponny nu vara hennes. Hon tittade på morfar som blinkade åt henne.
– Jo du Sara, ibland lönar det sig att tjata lite.
När Sara hade gråtit, kramat alla, skrittat en liten sväng med Topolino och bäddat in honom för natten, med tusen råd och regler från Susanna ringandes i öronen, åkte de hem, Sara hela tiden med en lyckligt leende i ansiktet. Sara – ponnyägare!
Hon log sig igenom kvällsmaten och stunden i TV–soffan.
– Asch, ungen är ju helt borta, sa Susanna. Bara allt går bra nu!10D

I nattens tysta timmar gick Mia runt i sitt hus och plockade undan lite. Dagen hade varit fantastisk. Pappa som hade betalat ponnyn, Susanna som hade avstått den (hon ville ju ha en stor häst), nyheten om att Michail frikänts och dessutom fått tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige. Själv kände hon att hon började lägga händelserna med Fredrika bakom sig, hon kunde till och med gå ut i förrådet numera. Och (fast det var fortfarande hemligt) att hon om två dagar skulle gå ut och äta med Stig. Bara så där.
– Det är nog gott att leva i alla fall, tänkte hon och plockade upp ett block som var Saras. Tvärs över sidan stod det:

”Segrare i den svåra klassen: Sara von Eckermann – Topolino”

Slut

Text och foto: Eva Österlund

 

 

 

Följetongen – avsnitt nio

Detta har hänt: Mia är helt chockad efter att ha hittat sin vän, död, i det gamla fortet nära ridanläggningen. Tusen tankar snurrar i huvudet och när hon äntligen får åka hem efter polisförhör är hon helt slut. Hennes polisvän Stig meddelar att man tänker ha en polis stationerad utanför Mias hus. När en man i uniform ringer på dörren öppnar hon och blir nerslagen. Samtidigt har Robert, hennes ex, kontaktat Susanna på ridskolan och beordrat henne att komma ut så de kan åka till Mia som, enligt Robert, är i fara. När Susanna kommer in i bilen ser hon Sara, som ser livrädd ut.

Mia vaknade till i mörker. Hennes huvud värkte fruktansvärt, hon hade svårt att få luft och varför kunde hon inte röra sina händer? Hon låg i en konstig ställning på golvet i något som rörde sig hela tiden. Det skumpade och hon kunde inte hålla balansen.
– Måste vara en bil, en skåpbil. Men vart åker den?

Hon försökte sätta sig upp med hennes händer var bakbundna och det kändes som om det var tejp över hennes mun. Hon kände hur panikångesten bara vällde över henne, svetten rann från pannan och allting gjorde bara så ont. Plötsligt hörde hon hur någon pratade högt. Det lät som Sara, rösten var arg, gäll och rädd på samma gång.
– Vad har du gjort med mamma, jävla svin?
Ja det var Sara. Plötsligt skrek hon till och sedan blev det tyst.

Mia gjorde ett nytt försök att sätta sig upp. Hon tog spjärn med fötterna och lyckades hålla balansen. Det var definitivt en skåpbil med täckta rutor, det kändes som om hon satt vid det ena hjulhuset och det gav stöd. Hela tiden försökte hon röra på fingarna så mycket som möjligt, hon var bunden med tejp och det verkade som om den höll på att ge efter lite. Det kändes också som om bilen lämnat en jämn väg och kommit in på en mindre väg med många hålor. Mia for hit och dit men lyckades hålla sig upprätt ändå. Hon hade hittat en vass kant längst ner vid golvet och nu jobbade hon så fort hon kunde med att få loss tejpen.

Blodet rann, hon kände inte smärtan utan jobbade på för fullt och plötsligt kom hon loss. Med domnade armar och händer tog hon bort tejpen från munnen. Nu var hon iskall, ångesten hade gett med sig, nu skulle hon klara ut det här! Fönstret i mellanväggen var helt täckt med något svart tyg men i nedre vänstra hörnet lyckades hon peta upp ett kikhål. Hon såg sina flickor i baksätet och två män i framsätet.Hon ropade till men ljudet från motorn var starkare och ingen hörde henne.

Bilen saktade farten, vägen var nu riktigt dålig och plötsligt öppnade Susanna dörren på sin sida och försökte kasta sig ut. Sara hade haft samma tanke och tog sig ut på sin sida. Mia hörde ett skrikande och sedan tvärstannade bilen. Sara sprang som hon aldrig hade sprungit förut. Rakt ut i mörkret, bara bort från den hemska bilen.
– Sara, Sara, hörde hon sin pappa ropa. Du måste komma tillbaka.

Ett skott, flera skott, men Sara bara sprang. Vid bilen stog de två männen och skrek åt varandra, Susanna låg helt orörlig på marken en bit därifrån och bakom dem på den lilla vägen syntes billyktor. Att se sin dotter ligga på marken orörlig, kanske död, kanske levande, gav Mia oanade krafter. Hon måste ut ur den jävla bilen. Hon sparkade på bakdörren med bägge fötterna samtidigt och dörren öppnades.
– Herregud den öppnades, tänkte hon medan hon reste sig och sprang fram till Susanna.

De två männen vände sig mot henne men i samma ögonblick var den andra bilen framme och två män kom snabbt ut. De ropade något på ett språk som Mia inte riktigt fattade vad det kunde vara. Hon brydde sig inte heller, det enda som var viktigt var just nu Susanna som verkade ha svimmat. En snabb koll på pulsen. Ja, hon levde men hennes ben var det värre med. Blod överallt.

De fyra männen skrek hela tiden åt varandra, Robert var mest upprörd, den andre som varit med i samma bil var tystare och hade dessutom dragit ner mössan nästan som en rånarluva. Mitt i spänningen och skräcken tyckte Mia att hans jacka var bekant på något sätt. En av männen som kommit i den andra bilen pekade på Mia och Susanna med ett vapen, i mörkret såg inte Mia vad det var.
– Nej! skrek hon. Robert gör något, hjälp oss!

Mannen som hon levt tillsammans med i många år, mannen som var far till hennes flickor, gjorde ingenting. Han sa något till mannen med vapnet och pekade sedan mot ett litet hus som fanns i närheten.

Avsnitt 9BNär Mia såg huset insåg hon var de faktiskt var. Här hade hon promenerat flera gånger, gått stavgång, grillat med tjejgänget.
– Sibbarp, tänkte hon, nära barnens badvik. Huset måste vara en av de gamla barackerna som har funnits här i evighet. Robert kom fram och lyfte upp Susanna, Mia följde efter, bakom henne kom en man med vapen i hand, och så de två övriga. Robert mer eller mindre slängde in sin egen dotter i det gamla huset, knuffade in Mia efter och sa:
– Nu har du en sista chans att tala om var knarket är och säg inte att du har skvallrat till polisen för då…
Mia såg på honom, en man som tappat allt och där girigheten var den enda drivkraften. En av de andra männen sa något och nu tyckte Mia att det lät som ryska. Kanske. Hon stack handen i fickan på sin huvtröja för att hitta en näsduk eller något. Där låg en näsduk men där låg också hennes mobil! Nu behövde hon tid.
–  Det finns i ett paket i det gamla tegelhuset vid ridklubben. På loftet bakom skorstenen, det är massor med halm över en vit plastpåse.
Robert såg på henne med hat i blicken.
–  Din jävel, det kunde du sagt från början.

De båda männen frågade något, Robert svarade på deras språk och de sprang mot sin bil. Den ene kom snabbt tillbaka och klargjorde att Robert och den andre skulle med. Kvinnorna skulle låsas in och fanns inte knarket där Mia sagt skulle alla åka tillbaka hit och döda dem.
– Ett bra jobbb för Robert, menade den ena och såg på honom.
Roberts kumpan gick runt och kollade att alla fönster var igenspikade. Så gick han ut och låste dörren. Och i det ögonblicket förstod Mia vem det var!

Sara stannade och försökte hämta andan. Hon hade sprungit längs stranden och nu kände hon igen sig. Bron till Danmark snett bakom, havet till vänster och nu började villaområdet på höger sida. Hon sprang fram till första bästa hus där det lyste och ringde på. Kvinnan som öppnade blev lite chockad av Saras osammanhängande berättelse men hon lånade snällt ut sin mobil så att Sara kunde ringa polisen.
– Det handlar om liv eller död, knark och blod skrek hon hysteriskt när poliskvinnan som svarat försökte få henne att tala om var hon var.
– Och Stig måste komma!
– Stig?
– Ja, Stig nånting, knarkbeslgaet på ridklubben och mordet i fortet.
Poliskvinnan var cool.
– Var är du?
Sara lämnade över mobilen till kvinnan i huset som snabbt sa adressen. Sedan tog hon med sig Sara in, satte henne i soffan, hon fick en filt om axlarna och något att dricka.
– Jag förstår att du har varit med om något hemskt, polisen kommer snart men säg mig bara om du är skadad?
– Om du undrar så heter jag Anna.
Sara skakade på huvudet.
– De har fångat mamma och Susanna, sa hon bara. Sedan satt de tysta till polisen kom.

Stig var först inne.
– Sara, sa han bara. Var är dom?
– Hittar du dit?
– Jag tror de är nära barnviken, den lilla cykelvägen ner, jag hoppade av där.
– Jag vet inte vad de här gjort med mamma och Susanna men pappa är med och en annan gubbe. Tror det är..

Innan Sara hann prata färdigt kom en annan polis in till dem och sa något till Stig. Han vände sig till Anna.
– Får Sara stanna här en stund? Det är för farligt för henne annars.
Anna nickade, det var väl självklart!

I den gamla baracken stod Mia och väntade på tystnaden. När hon inte längre hörde några billjud tog hon snabbt fram mobilen. Den var stendöd. I frustrationen och desperationen tog hon en gammal stol och slog rakt emot fönstret. Glasskärvorna yrde i rummet. Hon slog och slog tills hon gjort sönder både dubbla glasrutor och en del av fönsterkarmen. Nu skulle de ut härifrån!

Susanna var vaken, en av männen hade skjutit mot henns ben men kulan hade bara snuddat benet och gjort ett ytligt sår. Det blödde fortfarande men hon hade lyckats göra ett förband med hjälp av skjortan hon hade under tröjan. Mia kollade så att det funkade.

Hur de kom ut ur huset kunde inte Mia förklara efteråt, hur de båda kunde springa in i busksnåren, låta Susanna hämta andan, försöka stoppa en ny blödning, hur Mia plötsligt fick ett nytt anfall av sin panikångest, hur de försökte fortsätta att springa mot ljuset från husen långt därborta och hur de gömde sig under en gammal hoppgunga när det plötsligt kom bilar på den lilla vägen igen. Inget av det där kom hon ihåg förrän långt senare. Men hon hörde, Susanna ropa: ”Det är polisen!”

Mia stapplade ut och en av bilarna stannade. Ut kom Stig! Hon drog snabbt sin berättelse och två andra poliser fick undan henne och Susanna.
– Var är Sara, ropade hon.
Stig vände sig om.
– I säkerhet, sa han bara.

Och så var det tyst igen på stranden. Ingen kunde ana att här runtom den gamla baracken befann sig ett rutinerat polisgäng. Inga bilar syntes, allt var lugnt. I den lilla badviken snattrade några änder lite innan de somnade om. Bilarna hördes på långt höll, de kom snabbt innan de fick sakta ner på den mindre vägen. Först en svart skåpbil och sedan en svart BMW. Fyra män kom ut i månskenet, de som hade vapen i händerna föste de andra två framför sig mot den lilla baracken. En av dem tog upp en nyckel ur fickan.
– Nu! sa Stig och sedan hände allt på en gång. Hans rutinerade gäng var överallt, fick snabbt tag på både vapen och män, Robert gav upp innan allt ens började men hans kumpan sprang iväg i skydd av mörkret. Han kom ett par hundra meter innan han blev övermannad av en extra snabbfotad knarkpolis.
– Vilket kap, sa Stig lugnt när det hela var över. Snabbt iväg med dem, jag kommer direkt, måste bara hämta en liten tjej först.

Dagen därpå
Sara satt vid köksbordet och väntade på chokladen som mormor höll på att fixa. Både mormor, mofar och moster Lisa var här för att passa henne.
– Lite väl bra, tyckte Sara nog men det var ändå skönt att ha dem här. Mamma och Susanna skulle snart komma hem från sjukhuset. Pappa ville Sara inte ens tänka på just nu, det var för jobbigt.Hon lät istället sin älskade morfar få veta allt om skillnaden på B- och C-ponnyer och att man egentligen borde ha en D-ponny nu, så att hon kunde lämna över Willow. Morfar lyssnade snällt. Han var ganska hästkunnig faktiskt, det visste ju Sara. Mormor däremot var hopplös på hästfronten. Hon var rädd för dem.
– Rädd, tänkte Sara. Det är ju människor man ska vara rädd för!

Fortsättning följer…

Text: Eva Österlund

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Favorit i repris på förekommen anledning – ”Storlek 46 göre sig icke besvär”

Equestrianwords uppmärksammade nyligen via Facebook en artikel hos Hippson om Viktoria Persson i Halmstad. Viktoria har tröttnat på de krympande storlekarna i ridsportbutikerna och har startat ett upprop på nätet, mot vikthetsen. Bra initiativ! Men visst är det tragiskt att det ens ska behövas? Equestrianwords uppmärksammade problematiken redan för ett par år sedan, i samband med Gothenburg Horse Show och hästmässan Eurohorse. På förekommen anledning publicerar vi inlägget här igen. Missa inte slutklämmen, med en rapport om hur det faktiskt gick till slut, så här ett par år senare.

Text: Anna Carlsson-Käck
Foto: Clip Art och privat 


Storlek 46 göre sig icke besvär
– Oj. Näääää. Så stora storlekar har vi inte med oss. Jag vet faktiskt inte ens om den här kavajen görs i storlek 46..? Kvinnan tittar medlidsamt på mig och min lekamen. Hela hon blir ett under av besväran. Jag, en lokal dressyrryttare, som efter två barn och lite för mycket av livets goda, har vuxit ur min tävlingskavaj kryssar mellan mässmontrarna i ett försök att hitta en ny i en större storlek. Jag har liksom kapitulerat; jag hinner inte gå ner tio kilo innan tävlingssäsongen och jag ser ut som jag gör. Punkt.

Det står dock ganska snabbt klart att överviktiga tävlingsryttare göre sig icke besvär. Det är faktiskt tveksamt om man som vanlig sketen storlek 46-ryttare överhuvudtaget ska kunna handla något alls, annat än grimmor och schabrak; det vill säga sådant som inte behöver provas på den egna kroppen. Att hitta något bland reaställen är inte att tänka på. Den tanken växte jag ifrån redan vid passerandet av storlek 42, en gång för femton år sedan, någonstans mellan barn ett och två. Nu, nästan tio år senare, pratar vi om 44, ibland 46:a eller till och med – ve och fasa – ännu större, lite beroende på märke och modell. Och plötsligt har utbudet krympt. Tyvärr har inte jag krympt i samma takt. Men det är mitt val. Jag har accepterat det, åtminstone för stunden. Vad jag däremot inte har accepterat är hur man blir bemött av butikspersonal, eller monterpersonal i det här fallet eftersom jag befinner mig på mässan EuroHorse i Göteborg.

Visst finns det ridkläder för oss större, det gör det. Om man är beredd att betala och vill leka detektiv och be om hjälp. Hjälp får man, men ofta ackompanjerat av ”Nääää, vi har bara normal konfektionsstorlek…” Och så ser de så där besvärade ut. Alternativt ler de lite tvunget och tittar på en som om ”Men snälla du. Skyll dig själv tjockis.” Det sistnämnda ofta från unga småtjejer, storlek 34, som står i montern under tiden som mamma alternativt pappa är och äter lunch. Det kan hända att jag blivit lite paranoid. Det kan hända att inte alla är dumma. Det kan faktiskt hända att det finns en och annan där ute i montrarna som är snälla, rara och fullt förstående för större storlekar. Jag har bara inte träffat dem ännu.

Om jag hittade någon kavaj? Både ja och nej. Efter att ha behandlats enligt modell ”skyll dig själv tjockis” i en monter valde jag istället att beställa min kavaj på nätet. Där slipper man taskiga kommentarer och ”stackars dig-blickar”. Hur var det nu Tony Richardsson sa? ”Men jag är inte bitter!”

/ Anna Carlsson-Käck

Rapport så här ett par år senare: Kavajen som beställdes på nätet passade visserligen men var så ful i verkligheten så den skickades tillbaka ögonaböj. Istället fick jag till slut fantastisk hjälp i vår lokala ridsportbutik, av Susanne på Sjöängen Ridshop på Tjörn. Jag var mycket skeptisk till en början men Susanne var envis: ”Det är väl klart att det här går att ordna!” Och det gjorde det! Idag har jag en underbart skön och stretchig tävlingskavaj (dock inte den på bilden ovan) som det är en ren fröjd att sätta på sig. Och baske mig om vi inte har lyckats knipa några rosetter i den också. 🙂

Äldre inlägg

© 2018 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑