Författare: lotta (sida 1 av 2)

Den lilla hästen med det stora hjärtat

foto:Lotta Brundin Gyllensten/LottaPictures

 

 

Tillsammans med Helena Lundbäck hoppade lilla Mynta rätt in i våra hjärtan i samband med VM i Jerez 2002.
De bidrog till lagets silvermedalj genom att hoppa felfritt. (se ovan) och slutade sedan fyra i den individuella finalen.
Själv minns jag hur jag stod vid banan i Jerez och var hur nervös som helst. Hindren var så höga och Mynta så liten. Men de studsade över på sitt karaktäristiska sätt.

Helena och Mynta var ett fantastisk ekipage med GP seger i Göteborg 2000 och för dess EM guld för YR.
Idag galopperade lilla Mynta 158 cm, vidare till de evigt gröna fälten.

text&bild
Lotta

Mer info på Hippson

Grand Prix dressyr Falsterbo- bilder

Falsterbo 2017
CDI3* GP
Paulinda Friberg med Di Lapponia T
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
CDI3* GP
Minna Telde med Isac
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
CDI3* GP
snälla dressyrhästar Isac med beundrare.
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
Nations Cup Dressyr
Patrik Kittel / Deja
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
Nations Cup Dressyr
Patrik Kittel / Deja
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
Nations Cup Dressyr
Tinne Vilhelmson Silfvén / Paridon Magi
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
Nations Cup Dressyr
Rose Mathisen / Zuidenwind
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
CDI3* GP
Patrik Kittel vann med Well Done de La Roche
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
CDI3* GP
Patrik Kittel vann med Well Done de La Roche
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Sex års dressyrvinnarna i Falsterbo

Falsterbo 2017
6 års dressyr
Michael Sogaard med Jukebox
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
6 års dressyr
Marina Mattsson med Fireball Macohl
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Falsterbo 2017
6 års dressyr
Jacob Nörby Sörensen med Amplemento
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

Lite Falsterbodressyr med 5 åringarna

Vinnare  Dragon Welt riden av Ida Linn Lundholm

Falsterbo 2017
5 års dressyr
IdaLinn Lundholm med Dragon Welt
FOTO:Lotta Brundin Gyllensten/ LottaPictures

foto: Lotta Brundin Gyllensten/ LOTTAPICTURES

Ponny SM Fälttävlan

I helgen drog Falsterbotävlingarna igång och nästan hela ridsportSverige blickar dit. Men samtidigt så avgjordes Ponny SM i fälttävlan i lilla Annelöv i Skåne. Det var Tågarportens Ryttarförening som var arrangör och alltid lika välordnat och fina tävlingar. På söndagen så avslutades helgen med terrängprovet. Det började med Stil SM i P80 och söta små ponnyer flög runt i terrängen, fortsatte sedan med  Stil SM P90 för att avslutas med stora SM i CNCP1*. Många fina ritter och fantastiska ponnyer visade upp det absolut bästa med fälttävlan. Och kan även tilläggas att flera ponnyer var äldre än sina ryttare. Bland annat Katitzie som med sina 23 år och sju (!) Europa Mästerskap är en fantastisk ponny. Mer om henne senare. Här kommer en bildkavalkad på medaljörerna. Fler bilder hittar du på LottaPictures.

Tågarp 2017-07-09
Ponny SM Fälttävlan
SM P80
Ebba Eisner/ Waterloo

SM Fälttävlan Flyinge 2015
Ponny Stil
p90 -16 år
guld
Ebba Christensson med Siegårds Mynthe
FOTO:LOTTAPICTURES

Tågarp 2017-07-09
Ponny SM Fälttävlan
SM CNCP1*
Elina Braaf med Kurant

Tågarp 2017-07-09
Ponny SM Fälttävlan
SM P80
Elly Kvarnstrand med Queen Ary

Tågarp 2017-07-09
Ponny SM Fälttävlan
SM CNCP1*
Engla Westerberg / Magnificent

Tågarp 2017-07-09
Ponny SM Fälttävlan
SM CNCP1*
Filippa Nöjd med Essenar Zara

Melins

Tågarp 2017-07-09
Ponny SM Fälttävlan
SM P90
Mia Jöransson med Kasimir

foto: Lotta Brundin Gyllensten/ LOTTAPICTURES

Regnet öser ner i södra Sverige

Då drömmer jag mig tillbaka till en härlig morgon i maj då jag besökte Kulltorps gård och fotograferade Karins föl. Solen sken och fölen hade spring i benen. Karin Mattsson har varit framgångrik i sitt avelsarbete och fått fram både godkända hingstar och premierade ston.  Men jag var där för att fånga sommarkänslan och fölen.

foto: Lotta Gyllensten/LottaPictures

foto: Lotta Gyllensten/LottaPictures

foto: Lotta Gyllensten/LottaPictures

foto: Lotta Gyllensten/LottaPictures

foto: Lotta Gyllensten/LottaPictures

foto: Lotta Gyllensten/LottaPictures

foto: Lotta Gyllensten/LottaPictures

foto: Lotta Gyllensten/LottaPictures

Återblick eller kanske ett behov av nostalgi

Visst har vi ett behov av nostalgi. Att blicka bakåt istället för framåt, att tänka då istället för nu. När tiderna är svåra och märkliga och otäcka saker händer i världen och på din egen gata, ja då kanske man får tröst och lugn av en liten tillbakablick. Även i hästvärlden sparar många på saker. Det kan vara några strån tagel från favvishästen för längesen, det kan vara de första sporrarna, älsklingströjan med hästar på som man sedan länge växt ur men som finns kvar ändå. Ett nosludd man sytt själv, ett flätat pannband. Listan kan göras lång, sakerna väcker minnen och tankar.

Ok, nu går vi raskt tillsammans längs minnenas gata. Sedan är det som vanligt igen. Häng med!

Ja jag har den kvar. Skivan i LP-format som gavs ut i början på 1990-talet för att pusha för Stockholm och det allra första världsmästerskapet i ridning och körning. Benny Andersson och Björn Ulvaeaus var inblandade och det dåvarande svenska ryttarlandslaget stod för sången. Många fina formuleringar i texten som man fortfarande kan njuta av om man inte har skrotat den gamle grammofonen. Vad sägs om:
”Upp till kamp, vi vill höra visslingar och stamp
när vi kommer i skritt och i trav och galopp
För finns det kliv så finns det hopp
Upp till kamp vi vill höra visslingar och stamp
för att Sverige är bäst och får alla på fall
så ryktas det i alla stall”

Det hette plastrong. En konstig halsduk som skulle knytas på ett speciellt sätt och fästas ihop med en plastrongnål. Googlar man på ordet så inser man snabbt att detta är viktigt för många även idag. Det finns till och med speciella plastrongklubbar med kurser i knytning. Kul för dem som gillar sånt. När det var tävlingsdags i ridningen så skulle plastrongen också vara med. Som tur var fanns det fuskplastronger att ta till. Tävlingsnerverna tillät inte traditionell knytning. Men nålarna var fina. Här är min egen lilla samling. Inte överdrivet använda. Polokragen var enklare!

Gula stickiga sockar, gula stickiga vantar som aldrig blev färdiga. Övning i att stoppa strumpor!! Herregud är jag född på 1700-talet eller??? Syslöjd var ett fruktansvärt ämne när jag gick i skolan. Men ljuset i tunneln var min syslöjdslärarinna i femte klass. Som insåg att ville man sy och brodera en påse för sockerbitar till favorithästen på ridskolan – ja då fick man göra det. Vi var flera som hängde på och här är mitt exemplar. Favvishästen hette Baronessan och hon fanns på Göteborgs Fältrittklubb, Gamla Bö, för sisådär hundra år sedan. Eller? I alla fall var hon min första stora kärlek, klart hon skulle ha en fin sockerpåse. Tror jag var tredjeskötare. Eller kanske fjärde eller femte. Det var konkurrens på den tiden!

Små tidningar/böcker som dök upp när jag rotade i en kartong på vinden. Den till vänster är en supertrevlig berättelse om de skäckiga hästarna som föddes upp på Björnstorp i Skåne. På framsidesbilden är det friherrinnan Caroline Gyllenkrook som rider egna uppfödningen Star. Den skäckiga färgen var ganska så ovanlig förr på häst så ”björnstorparna” väckte verkligen uppmärksamhet. Alla hade dessutom namn som anknöt till ordet ”stjärna” efter anmodern Stella. Själv hade jag förmånen att få rida Etoile, Estrelita och Telstar. Det var tider det. Boken om skäckarna från Björnstorp är skriven av Eva Fagerlind. Tidningen till höger, detta ex från 1969, var ett måste för den växande skara som engagerade sig i ponnyavel och ponnysport.

Malmö Ryttarspel i början på 1970-talet var ingen lite plutt-tävling precis. Dressyr Grand Prix och hoppning svår B till exempel. I det gamla ridhuset vid Jägersro-banan. Ryttare från Danmark, Finland, Tyskland och USA slogs med svenska ryttare från 19 olika ridklubbar runtom i landet. 13 tunga klasser avverkades på fyra dagar och bland de startande dressyrryttarna fanns namn som Anders Lindgren, Gunnel Strandberg, Maud von Rosen, Louise Wennerth, Finn Saksö Larsen och Nils Haagensen. I hoppningen var det inte sämre kvalitet. I startlistorna hittar man bland andra Lene Nissen-Lembke, Gösta Asker, Fredrik Thott, Marianne von Geijer, Åke Hultberg, Ted Nätterqvist, KG Svensson, Roland Nilsson och Jana Wannius.

Tja, det var här det låg. Ridhuset alltså. Göteborgs Fältrittklubb, mitt bland villorna i Bö. Femmans spårvagn körde nästan hela vägen fram och i den gamla byggnaden fanns två ridhus. Nästan alla hästar stod i spiltor och en ridlektion kostade 4.50. Hjälm var i början inte obligatoriskt men man fixade till slut en hjälm ändå. Det var ju tjusigt med en sammetsklädd kask som hölls på plats med en resårband. Hur coolt som helst. Och så blev hela anläggningen för liten, för gammalmodig och icke så hästvänlig. Föreningen flyttade, allt revs ner och det blev bostäder istället. Skylten till den lilla gatstumpen bakom Ridhuset hittade jag i en antikaffär många år senare. Gissa om den väcker minnen!

Hästarna från Ridhuset gick på sommarbete vid Rådasjön utanför Göteborg. Tvingade fadern att åka dit och hälsa på dem hela gänget. Fantastisk miljö och hästar som verkligen förtjänade sin sommarvila. Dem här, tror jag, hette Gipsy och var ljusgul med vit man och svans. Och staketet – ja, det var taggtråd!

Text & bild: Eva Österlund

Syskonen Melin

I april precis när det började grönska i gräset träffade jag syskonen Hannes och Tove Melin för nättidningen ChevalMedias räkning. Vi pratade om hur det är att driva verksamhet tillsammans.

Läs artikeln här

Bruksprovsbilder

Årets bruksprov har avverkats på Flyinge i tystnad kan man nästan säga i år. Det var nämligen ett ”tyst” prov och inga omdömen lämnades under pågående prov utan endast när det var slut. Att det inte föll publiken i smak var uppenbart för läktarna var nästan tomma. Även under testridningen. Här några bilder från denna med bruksprovsvinnaren Ironman H och sedan den 5 årige hingsten Dragon Welt 1303

Bruksprovsnämnden tillsammans med testryttarna i dressyr Eva Möller och Theo Hanzon

Bruksprovsnämnden tillsammans med testryttarna i dressyr Eva Möller och Theo Hanzon

 

Ironman H med Yvonne Österholm  och testryttaren Eva Möller gör sig beredd

Ironman H med Yvonne Österholm och testryttaren Eva Möller gör sig beredd

 

Theo Hanzon testar Ironman H

Theo Hanzon testar Ironman H

 

 

 

Dragon Welt väntar på att testridås

Dragon Welt väntar på att testridås

 

Theo Hanzon testroder Dragon Welt

Theo Hanzon testroder Dragon Welt

Följetongen – avsnitt nio

Detta har hänt: Mia är helt chockad efter att ha hittat sin vän, död, i det gamla fortet nära ridanläggningen. Tusen tankar snurrar i huvudet och när hon äntligen får åka hem efter polisförhör är hon helt slut. Hennes polisvän Stig meddelar att man tänker ha en polis stationerad utanför Mias hus. När en man i uniform ringer på dörren öppnar hon och blir nerslagen. Samtidigt har Robert, hennes ex, kontaktat Susanna på ridskolan och beordrat henne att komma ut så de kan åka till Mia som, enligt Robert, är i fara. När Susanna kommer in i bilen ser hon Sara, som ser livrädd ut.

Mia vaknade till i mörker. Hennes huvud värkte fruktansvärt, hon hade svårt att få luft och varför kunde hon inte röra sina händer? Hon låg i en konstig ställning på golvet i något som rörde sig hela tiden. Det skumpade och hon kunde inte hålla balansen.
– Måste vara en bil, en skåpbil. Men vart åker den?

Hon försökte sätta sig upp med hennes händer var bakbundna och det kändes som om det var tejp över hennes mun. Hon kände hur panikångesten bara vällde över henne, svetten rann från pannan och allting gjorde bara så ont. Plötsligt hörde hon hur någon pratade högt. Det lät som Sara, rösten var arg, gäll och rädd på samma gång.
– Vad har du gjort med mamma, jävla svin?
Ja det var Sara. Plötsligt skrek hon till och sedan blev det tyst.

Mia gjorde ett nytt försök att sätta sig upp. Hon tog spjärn med fötterna och lyckades hålla balansen. Det var definitivt en skåpbil med täckta rutor, det kändes som om hon satt vid det ena hjulhuset och det gav stöd. Hela tiden försökte hon röra på fingarna så mycket som möjligt, hon var bunden med tejp och det verkade som om den höll på att ge efter lite. Det kändes också som om bilen lämnat en jämn väg och kommit in på en mindre väg med många hålor. Mia for hit och dit men lyckades hålla sig upprätt ändå. Hon hade hittat en vass kant längst ner vid golvet och nu jobbade hon så fort hon kunde med att få loss tejpen.

Blodet rann, hon kände inte smärtan utan jobbade på för fullt och plötsligt kom hon loss. Med domnade armar och händer tog hon bort tejpen från munnen. Nu var hon iskall, ångesten hade gett med sig, nu skulle hon klara ut det här! Fönstret i mellanväggen var helt täckt med något svart tyg men i nedre vänstra hörnet lyckades hon peta upp ett kikhål. Hon såg sina flickor i baksätet och två män i framsätet.Hon ropade till men ljudet från motorn var starkare och ingen hörde henne.

Bilen saktade farten, vägen var nu riktigt dålig och plötsligt öppnade Susanna dörren på sin sida och försökte kasta sig ut. Sara hade haft samma tanke och tog sig ut på sin sida. Mia hörde ett skrikande och sedan tvärstannade bilen. Sara sprang som hon aldrig hade sprungit förut. Rakt ut i mörkret, bara bort från den hemska bilen.
– Sara, Sara, hörde hon sin pappa ropa. Du måste komma tillbaka.

Ett skott, flera skott, men Sara bara sprang. Vid bilen stog de två männen och skrek åt varandra, Susanna låg helt orörlig på marken en bit därifrån och bakom dem på den lilla vägen syntes billyktor. Att se sin dotter ligga på marken orörlig, kanske död, kanske levande, gav Mia oanade krafter. Hon måste ut ur den jävla bilen. Hon sparkade på bakdörren med bägge fötterna samtidigt och dörren öppnades.
– Herregud den öppnades, tänkte hon medan hon reste sig och sprang fram till Susanna.

De två männen vände sig mot henne men i samma ögonblick var den andra bilen framme och två män kom snabbt ut. De ropade något på ett språk som Mia inte riktigt fattade vad det kunde vara. Hon brydde sig inte heller, det enda som var viktigt var just nu Susanna som verkade ha svimmat. En snabb koll på pulsen. Ja, hon levde men hennes ben var det värre med. Blod överallt.

De fyra männen skrek hela tiden åt varandra, Robert var mest upprörd, den andre som varit med i samma bil var tystare och hade dessutom dragit ner mössan nästan som en rånarluva. Mitt i spänningen och skräcken tyckte Mia att hans jacka var bekant på något sätt. En av männen som kommit i den andra bilen pekade på Mia och Susanna med ett vapen, i mörkret såg inte Mia vad det var.
– Nej! skrek hon. Robert gör något, hjälp oss!

Mannen som hon levt tillsammans med i många år, mannen som var far till hennes flickor, gjorde ingenting. Han sa något till mannen med vapnet och pekade sedan mot ett litet hus som fanns i närheten.

Avsnitt 9BNär Mia såg huset insåg hon var de faktiskt var. Här hade hon promenerat flera gånger, gått stavgång, grillat med tjejgänget.
– Sibbarp, tänkte hon, nära barnens badvik. Huset måste vara en av de gamla barackerna som har funnits här i evighet. Robert kom fram och lyfte upp Susanna, Mia följde efter, bakom henne kom en man med vapen i hand, och så de två övriga. Robert mer eller mindre slängde in sin egen dotter i det gamla huset, knuffade in Mia efter och sa:
– Nu har du en sista chans att tala om var knarket är och säg inte att du har skvallrat till polisen för då…
Mia såg på honom, en man som tappat allt och där girigheten var den enda drivkraften. En av de andra männen sa något och nu tyckte Mia att det lät som ryska. Kanske. Hon stack handen i fickan på sin huvtröja för att hitta en näsduk eller något. Där låg en näsduk men där låg också hennes mobil! Nu behövde hon tid.
–  Det finns i ett paket i det gamla tegelhuset vid ridklubben. På loftet bakom skorstenen, det är massor med halm över en vit plastpåse.
Robert såg på henne med hat i blicken.
–  Din jävel, det kunde du sagt från början.

De båda männen frågade något, Robert svarade på deras språk och de sprang mot sin bil. Den ene kom snabbt tillbaka och klargjorde att Robert och den andre skulle med. Kvinnorna skulle låsas in och fanns inte knarket där Mia sagt skulle alla åka tillbaka hit och döda dem.
– Ett bra jobbb för Robert, menade den ena och såg på honom.
Roberts kumpan gick runt och kollade att alla fönster var igenspikade. Så gick han ut och låste dörren. Och i det ögonblicket förstod Mia vem det var!

Sara stannade och försökte hämta andan. Hon hade sprungit längs stranden och nu kände hon igen sig. Bron till Danmark snett bakom, havet till vänster och nu började villaområdet på höger sida. Hon sprang fram till första bästa hus där det lyste och ringde på. Kvinnan som öppnade blev lite chockad av Saras osammanhängande berättelse men hon lånade snällt ut sin mobil så att Sara kunde ringa polisen.
– Det handlar om liv eller död, knark och blod skrek hon hysteriskt när poliskvinnan som svarat försökte få henne att tala om var hon var.
– Och Stig måste komma!
– Stig?
– Ja, Stig nånting, knarkbeslgaet på ridklubben och mordet i fortet.
Poliskvinnan var cool.
– Var är du?
Sara lämnade över mobilen till kvinnan i huset som snabbt sa adressen. Sedan tog hon med sig Sara in, satte henne i soffan, hon fick en filt om axlarna och något att dricka.
– Jag förstår att du har varit med om något hemskt, polisen kommer snart men säg mig bara om du är skadad?
– Om du undrar så heter jag Anna.
Sara skakade på huvudet.
– De har fångat mamma och Susanna, sa hon bara. Sedan satt de tysta till polisen kom.

Stig var först inne.
– Sara, sa han bara. Var är dom?
– Hittar du dit?
– Jag tror de är nära barnviken, den lilla cykelvägen ner, jag hoppade av där.
– Jag vet inte vad de här gjort med mamma och Susanna men pappa är med och en annan gubbe. Tror det är..

Innan Sara hann prata färdigt kom en annan polis in till dem och sa något till Stig. Han vände sig till Anna.
– Får Sara stanna här en stund? Det är för farligt för henne annars.
Anna nickade, det var väl självklart!

I den gamla baracken stod Mia och väntade på tystnaden. När hon inte längre hörde några billjud tog hon snabbt fram mobilen. Den var stendöd. I frustrationen och desperationen tog hon en gammal stol och slog rakt emot fönstret. Glasskärvorna yrde i rummet. Hon slog och slog tills hon gjort sönder både dubbla glasrutor och en del av fönsterkarmen. Nu skulle de ut härifrån!

Susanna var vaken, en av männen hade skjutit mot henns ben men kulan hade bara snuddat benet och gjort ett ytligt sår. Det blödde fortfarande men hon hade lyckats göra ett förband med hjälp av skjortan hon hade under tröjan. Mia kollade så att det funkade.

Hur de kom ut ur huset kunde inte Mia förklara efteråt, hur de båda kunde springa in i busksnåren, låta Susanna hämta andan, försöka stoppa en ny blödning, hur Mia plötsligt fick ett nytt anfall av sin panikångest, hur de försökte fortsätta att springa mot ljuset från husen långt därborta och hur de gömde sig under en gammal hoppgunga när det plötsligt kom bilar på den lilla vägen igen. Inget av det där kom hon ihåg förrän långt senare. Men hon hörde, Susanna ropa: ”Det är polisen!”

Mia stapplade ut och en av bilarna stannade. Ut kom Stig! Hon drog snabbt sin berättelse och två andra poliser fick undan henne och Susanna.
– Var är Sara, ropade hon.
Stig vände sig om.
– I säkerhet, sa han bara.

Och så var det tyst igen på stranden. Ingen kunde ana att här runtom den gamla baracken befann sig ett rutinerat polisgäng. Inga bilar syntes, allt var lugnt. I den lilla badviken snattrade några änder lite innan de somnade om. Bilarna hördes på långt höll, de kom snabbt innan de fick sakta ner på den mindre vägen. Först en svart skåpbil och sedan en svart BMW. Fyra män kom ut i månskenet, de som hade vapen i händerna föste de andra två framför sig mot den lilla baracken. En av dem tog upp en nyckel ur fickan.
– Nu! sa Stig och sedan hände allt på en gång. Hans rutinerade gäng var överallt, fick snabbt tag på både vapen och män, Robert gav upp innan allt ens började men hans kumpan sprang iväg i skydd av mörkret. Han kom ett par hundra meter innan han blev övermannad av en extra snabbfotad knarkpolis.
– Vilket kap, sa Stig lugnt när det hela var över. Snabbt iväg med dem, jag kommer direkt, måste bara hämta en liten tjej först.

Dagen därpå
Sara satt vid köksbordet och väntade på chokladen som mormor höll på att fixa. Både mormor, mofar och moster Lisa var här för att passa henne.
– Lite väl bra, tyckte Sara nog men det var ändå skönt att ha dem här. Mamma och Susanna skulle snart komma hem från sjukhuset. Pappa ville Sara inte ens tänka på just nu, det var för jobbigt.Hon lät istället sin älskade morfar få veta allt om skillnaden på B- och C-ponnyer och att man egentligen borde ha en D-ponny nu, så att hon kunde lämna över Willow. Morfar lyssnade snällt. Han var ganska hästkunnig faktiskt, det visste ju Sara. Mormor däremot var hopplös på hästfronten. Hon var rädd för dem.
– Rädd, tänkte Sara. Det är ju människor man ska vara rädd för!

Fortsättning följer…

Text: Eva Österlund

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Äldre inlägg

© 2019 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑