Författare: equestrianwords (sida 2 av 128)

Hästen Runa tycker till om flughuvor

Det råder viss sommarledighet hos Equestrianwords, vilket den uppmärksamme säkert har upptäckt. Detta tänker nu en av medarbetarnas hästar råda bot på och passar på att göra ett inlägg om det här med flughuvor. Runa har ordet:

”Hallå, hur har ni det i sommarvärmen? Här är det för närvarande tyvärr lite krassligt, luftrören som krånglar, men i övrigt ska jag inte klaga. Jag har en härlig sommar tillsammans med mina sommarkompisar och en väldigt snäll extramatte som håller lite koll på mig. Men helt ledigt har jag inte fått. Nädå, det ska tydligen ridas mest varje dag men det är inte så betungande faktiskt. Matte har kommit in i sommarmooooood hon också så det blir mycket skritt på långa skogsturer. Ganska mysigt. Hagarna här är stora och fina och har gott om gräs att mumsa på och så finns ju HAN här – HAN med stort Z! Tror minsann att jag gått och blivit lite kär. Farligt snygg grabb, så manlig liksom. Oh, jag blir alldeles till mig i ganasherna! Det lär bli ett kvalfyllt avsked när sommaren är över men det ska vi inte tänka på nu. Carpe Diem! (Betyder alltså fånga dagen och det är tydligen bra att göra har jag hört)

Flugrikt! Vad som också finns här i sommarhagen är – tyvärr – flugor. Och det är grannarnas fel alltihop. Rosa har haft konstant släktträff i grannhagen sedan i juni. Man tycker ju att de skulle tröttna någon gång, men icke. Riktiga partypinglor! Fast jag gillar egentligen kossorna, tycker att de är ganska trevliga faktiskt. Vi brukar ta ett snack över staketet ibland och man får ju veta ett och annat… Vad jag däremot inte gillar är flugor. Matte har fixat en nätpyjamas åt mig, modell onepiece, som skyddar min vackra lekamen ganska bra. Tack matte, det gjorde du bra, men jag har en del åsikter om de där huvudbonaderna du tvingar på mig. I sommar har det testats lite olika modeller. Här kommer ett smakprov och min betygsättning:

Kände mig mycket trendriktigt i denna zebramönstrade variant. Satt skönt och löst och ledigt. Är dessutom multifunktionell; se nästa bild. Betyg 3 hästskor

Kände mig mycket trendriktigt i denna zebramönstrade variant. Satt skönt och löst och ledigt. Är dessutom multifunktionell; se nästa bild. Betyg 3 hästskor

Och vips så har man en halsduk! Det här är väldigt lätt att åstadkomma. Man gnider bara huvudet bestämt mot ett framben så har man ordnat till det. Kräver dock matte-hjälp att få av helt och hållet. Betyg (som halsduk): 5 hästskor

Och vips så har man en halsduk! Det här är väldigt lätt att åstadkomma. Man gnider bara huvudet bestämt mot ett framben så har man ordnat till det. Kräver dock matte-hjälp att få av helt och hållet. Betyg (som halsduk): 5 hästskor

Den här modellen brukar normalt sett funka riktigt bra. Känns bekväm, sitter bra, är mjuk och skön och har ett inbyggt partytrick. Ser ni att jag har fått FYRA öron?! Fräckt va? Betyg: 5 hästskor

Den här modellen brukar normalt sett funka riktigt bra. Känns bekväm, sitter bra, är mjuk och skön och har ett inbyggt partytrick. Ser ni att jag har fått FYRA öron?! Fräckt va? Betyg: 5 hästskor

MATTE!!! MYCKET VIKTIGT MEDDELANDE!!! Denna modell vill jag ALDRIG, ALDRIG mer ha på mig!!! Det är fullkomligt OMÖJLIGT att vara snygg och sexig med något sådant här på sig!! Jag försöker ju imponera på den där snygge quartern i hagen ju. Det går sådär bra med den här clownmasken på sig... BORT MED DEN!!! Betyg: 0 hästskor

MATTE!!! MYCKET VIKTIGT MEDDELANDE!!! Denna modell vill jag ALDRIG, ALDRIG mer ha på mig!!! Det är fullkomligt OMÖJLIGT att vara snygg och sexig med något sådant här på sig!! Jag försöker ju imponera på den där snygge quartern i hagen ju. Det går sådär bra med den här clownmasken på sig… BORT MED DEN!!! Betyg: 0 hästskor

Det var allt från mig! Over and out från sommarhagen!”

Text: Runa (med viss hjälp av matte)
Foto: Anna Carlsson-Käck

Frieserfrasse fixar fina byten

Fina friesern Frasse har en alldeles egen idé om hur man gör schyssta byten.
– Vi är inte helt överens om detta, säger matte Eva Fallqvist med glimten i ögat. Bilden har några år på nacken men ryktet säger att Frasse fortfarande gör kråksparkar då och då. Frasse bor på Orust men bilden är tagen vid en uppvisning i samband med Frieserdagen i Kungälv 2012. Han är Ster-hingst i tyska stamboken och heter egentligen Frâns G, född 2001, e Adel 357 u Gezina-Helena V ue Dirk 298.

Text: Anna Carlsson-Käck
Bild: Privat

Viktiga värdeord helt uppåt väggarna

Hur får man föreningens värdegrund att finnas med i den dagliga verksamheten på ett naturligt och lättillgängligt vis? Hos Tjörns Ridklubb har man löst det helt uppåt väggarna! Och dessutom på ett snyggt sätt. Mellan några boxar har ideella krafter satt upp vitmålad panel med olika värdeord i snygg folierad text. Även på andra väggar runt om på anläggningen kan man hitta små tänkvärda ord och uttryck. En jättebra idé att ta efter tycker vi på Equestrianwords!

Text & foto: Anna Carlsson-Käck
tjorn3 tjorn2 tjorn1

Bli glad när du besöker toaletten hos Tjörns RK.

Bli glad när du besöker toaletten hos Tjörns RK.

Nervös vid tävling går att träna bort

Mental träning tycker jag är intressant. Hur mycket kan man egentligen påverka bara med tankens och inställningens hjälp? För en tid sedan var jag och lyssnade till Johan Lundgren, mental tränare och tävlingsryttare, när han höll en föreläsning för ryttare i Stenungsunds Hoppryttarförening under rubriken ”Alla har förmågan – även du!”. Många nyttigheter levererades som kan vara bra att ta med sig så här när tävlingssäsongen precis sparkar igång. Bland annat tipsades det om att faktiskt vänja sig vid att vinna i tanken, rent mentalt. Hur känns det att ta emot segerrosetten? Just det tipset har jag tagit till mig på allvar och nu rider jag ärevarv mest hela tiden. I huvudet alltså.

Här kan du läsa ”träna bort nervositeten”-reportaget i sin helhet på Hippsons webb!

Text och foto: Anna Carlsson-Käck

Makarna Nilsson lever sin engelska dröm

 

Det ser nästan ut som en engelsk pub på landsbygden i England när man kommer fram till The Old Pump House. Engelska bilar står parkerade på gårdsplan och pubskylten visar vägen. Det är bara den faluröda färgen och flaggan på boningshuset som avslöjar. FOTO: LOTTA GYLLENSTEN

Det ser nästan ut som en engelsk pub på landsbygden i England när man kommer fram till The Old Pump House. Engelska bilar står parkerade på gårdsplan och pubskylten visar vägen. Det är bara den faluröda färgen och flaggan på boningshuset som avslöjar. FOTO: LOTTA GYLLENSTEN

De har levt med drömmar om England i hela sitt liv. Läst om ”Biggles” och ” Fem på äventyr” som barn och tittat på ”Miss Marple” på tv.  Nu har de satsat på en ras från Wales i stallet. På gården finns även något av det mest engelska som kan tänkas. En helt egen engelsk pub! Christer och Cia lever sin dröm idag. 

Förutom hästarna så har makarna Nilsson ett annat stort intresse. Detta bottnar i deras gemensamma intresse för England och engelska saker. Numera lockar Tyskland minst lika mycket för svenskar med hästintresse. Men tidigare var det i England som hästlivet fanns. Det var jaktridning, tweedkläder och engelska deckare. Engelskan är ju fortfarande det första utländska språk som de flesta svenskar lär sig. Många kommer ihåg sin första språkresa till Brighton eller någon annan stad längst kusten.
– Vi är riktiga anglofiler, skrattar Cia och förklarar:
– Det hela började antagligen med Pat Smytheböckerna på 1960-talet Den engelska landsbygden beskrevs så levande att man ville dit
– Tidigare var det ju just till England man åkte om man var hästintresserad, inflikar Christer, för min del var det även flygintresset och sportbilarna som lockade.

Welshcob uppfödare. Stuteriet Enderleins sto leds hem från betet av Cia, Christer och xxx. FOTO: LOTTA GYLLENSTEN

Welshcob uppfödare. Stuteriet Enderleins sto leds hem från betet av Cia och Christer
FOTO: LOTTA GYLLENSTEN

För Christer och Cia ledde intresset för England till Welsh cob-rasen men också till något helt unikt. På gården finns nämligen en engelsk pub!

The Old Pump House. Det ser precis ut som ett stycke engelsk landsbygd som landat här i det skånska landskapet. Alla som semestrat runt i den engelska landsbygden eller som följt till exempel engelska serier på tv som Morden i Midsomer känner igen sig. Planerna för puben växte fram under många år. Tidigare hade familjen en ”pub” som ställdes i ordning inför den årliga grisfesten första helgen i augusti. Men när det nya stallet skulle byggas 2005 så dök planerna upp på en permanent pub. Det gamla pumphuset revs. Drömmen stod klar julen 2007.

Det är ett gediget arbete. Från golv till tak är det engelska pubdetaljer.  Bardisken är i mörkt trä, darttavlan har engelska pilar, kungligheterna finns på bild. Öppen spis. Många olika små detaljer som andas England. Inredningen har samlats under många år till den årliga grisfesten.  Sakerna kommer från hela världen.
– Jag har arbetat inom FN och då rest en del ibland annat Cypern och Libanon, förklarar Christer.
Men deras vänner har även deltagit med själ och hjärta.
Till exempel så kom telefonkiosken på plats tack vare grannen Lars Stokholm. Han ordnade detta via affärskontakter. Nu är den omgjord till en mulltoa.  Dottern Anna som bor i England har tillsammans med sin sambo och hans familj har bidragit med många detaljer. Bland annat bilderna på drottning Elisabeth och prinsessan Diana. Och skylten som vajar i vinden som förklarar att puben är från 1777. Det är en lek med de danska grannarna.
– Vi valde det årtal som de tycker är svårast att säga på svenska, myser Christer.
Det får vara något att grunna på och en freudiansk felräkning.

Men även på ett annat plan är puben en ”Dream come true” för Christer och Cia.  Att förena kärleken för England och att kunna samla vänner och grannar i byn.
– Tidigare, innan vi hade byggt The Old Pump House så träffade vi knappast våra grannar alls. Nu har det blivit den mötesplats som vi ville ha det till, säger Cia.
– Ingen behöver längre städa hemma utan istället kommer man hit till puben.
På sommaren grillas medhavd mat och på vinterhalvåret så lagas det mat enligt ett rullande schema. Puben är dock en helt privat pub och endast öppen för sina medlemmar vissa dagar i veckan.  Föreningen anordnar trevliga pubkvällar med sång och musik. Allt utan vinstsyfte och till självkostnadspris.The Old Pump House. FOTO: LOTTA GYLLENSTEN På gården denna dag står goda vänners engelska bilar och familjens egen Morris.   På menyn en riktigt söndagsstek. I puben serveras självklart endast engelskt öl och andra engelska specialiteter. Det är dags för roast beef med Yorkshirepudding, Stekt potatis och grönsaker. För de som inte vill ha detta så serveras även gedigna hamburgare med glaserad lök.

Artikel tidigare publicerad i Tidningen Ridsport.

Christer inne vid baren på The Old Pump House. FOTO: LOTTA GYLLENSTEN

Christer inne vid baren på The Old Pump House.
FOTO: LOTTA GYLLENSTEN

Equestrianwords följetong – sjätte avsnittet

Detta har hänt: Polis och ambulans kom snabbt till ridanläggningen när Mia efter hårt motstånd från Fredrika till sist lyckades larma dem. Plötsligt försvinner Fredrika och Mia hör hur hon rivstartar sin Mercedes. Samtidigt syns blåljusen närma sig och Fredrika väljer att köra en smal promenadväg för att komma undan. Mia förhörs av kommissarien som heter Stig medan den skadade Michail tas om hand och körs till sjukhus. Mia är förvirrad och rädd och obeslutsam. Hur ska hon göra, ska hon säga sanningen om allting och visa poliserna knarkgömman? Hon väljer att hålla tyst om det och får åka hem. Väl hemma visar det sig att Robert också är i huset. Han börjar ställa frågor men Mia slänger ut honom…

Mia stirrade på displayen. Varför ringde Robert till Fredrika? För att snoka eller fjäska eller vad det något annat? Mia hade länge haft lite misstankar om att Robert och Fredrika var ett par men inte ägnat det något större intresse. Ville Fredrika hänga med hennes ex så var det väl hennes sak. För Mia var Robert ett mycket avslutat kapitel, hade det inte varit för att det var tjejernas pappa så hade hon helst sluppit att se honom mer. Någonsin.
– Kvalificerad skitstövel, tänkte hon. Förhoppningsvis upptäcker Fredrika det snart. Fast var är hon egentligen? Efter den här kvällen och natten visste Mia varken ut eller in när det gällde en av hennes absolut bästa vänner. Mobilen ringde igen men Mia svarade inte. Hon tog med den upp i sovrummet efter att hon hade kollat alla dörrar och fönster och sedan gick hon och la sig.
– Kommer aldrig att kunna sova efter den här natten, tänkte hon. I nästa ögonblick hade hon somnat.

En vecka senare Sara stod inne i boxen hos sin älskade Willow. När inga kompisar var i närheten brukade hon prata högt med ponnyn. Det såg faktiskt ut som om Willow lyssnade. Just nu försökte hon förklara att deras vägar snart måste skiljas. Willow skulle ridas och skötas av en annan liten tjej, Sara skulle snart fylla 13 och då var det ju slut med B-ponny för hennes del. Hon hade kämpat med tanken hela vintern men det var ju så, alla hennes kompisar gick vidare till större ponnyer. Några hade till och med gjort en paus i ridningen.
6c – Du förstår väl att jag kommer att gilla dig lika mycket i fortsättningen också men Emmy säger att jag är för lång och då är det inte så bra längre? Ponnyn verkade inte direkt tagen av Saras meddelande. Med lite lagom bakåtstrukna öron och med munnen full av äpple såg hon ganska nöjd ut ändå. Hon hade varit med länge nu och sett de små ponnytjejerna komma och gå. Några hade hon slängt av, andra hade hon gillat. Den här människan som fanns i hennes box just nu var väl OK, alltid hade hon med sig godis och hon satt stilla när det var dags för hoppning så att Willow kunde göra grovjobbet själv.
– Står du här hos Willow och pratar med dig själv? Det var Susanna som kom förbi med den gyllengula Topolino som hon skulle rida nästa timme. Sara visste att hon hoppat över två lektioner för att åka till stallet lite tidigare och rykta.
– Kom ska du få se, sa Susanne och Sara hängde med bort till uppställningsplatsen som Susanna ockuperat ett bra tag. Fina långa stövränder hade hon slagit ut från skrapan. Inte konstigt att ”Toppen” blänkte som guld.
– Fick du låna mammas Haglundsborste, sa Sara förvånat. Det får aldrig jag.
– Schh, säg inget, jag snodde den ur hennes ryktkasse, hon har ju alltid med den hit men hon ryktar ju inte så mycket.
– Jag får prova på Willow, sa Sara och Susanna lämnade över både borste och skrapa. Hon stod kvar en liten stund och såg på när Sara fixade med ponnyn. Plötsligt kände hon sig lite ledsen över att hon inte var snällare mot sin lillasyster. Det var tufft att byta ponny när man bara var 12 år. Hon hade själv fått börja med c-ponnyn Muralto när hon bara var 11 år och sedan var det snart dags att byta igen.
– Man skulle ha en egen häst, men det går väl inte att tjata om det nu. Mamma är ju helt väck efter det som hände Michail.Susanna hade varit uppe på sjukhuset och hälsat på men Michail hade inte varit vaken så hon hade bara suttit där en stund innan hon blev utkörd av en sköterska.
– En kärring, tänkte Susanna. Jag störde väl inte honom precis.Trots skador och bandage var han fortfarande intressant. Gullig också och Susanna bara väntade på när hon kunde gå dit igen. Utan att mamma fick veta något förstås.
– Men Susanna skynda dig nu, vi börjar om en kvart. Emmy lät lite trött på rösten och Susanna fick fart. Sadel och träns på och var fanns hjälmen och handskarna? Strax efteråt gick nio unga tjejer och nio ponnyer över stallplan till ridhuset.

Idag var det hoppträning. Susanna kände att hon aldrig hade ridit så bra som den här gången. Hon och Topolino var perfekt samstämda och vilken fin hoppare han var. Inget var för svårt, inget gick fel, hon var med till hundra procent på alla övningarna. Till och med Emmy var uppjagad.
– Idag är du verkligen i form, sa hon. Och vad han hoppar fint, ni passar bra ihop.
– Vi får väl fundera lite på någon tävling framöver, fortsatte hon och Susannas hjärta gjorde ett skutt av glädje. Tävla med den här ponnyn, ojojoj!

6aMia hade slagit sig ner på läktaren för att kolla på Susanna. Hon var imponerad även hon. Det var en fantastisk häst och så bra han passade Susanna! Fast det var ju en ponny förstås och en ponny var väl det sista Susanna behövde om hon skulle fortsätta att rida och tävla som hon ville. Hon var ju 17 år i år och ponnytiden var strax över.
– Kanske kan jag få Robert att öppna plånboken och köpa en häst. Frågan är bara var den ska stå i så fall. Här är väl fullt i boxarna. Så fort hon tänkte på Robert började hon skaka i kroppen. Det var obehagligt, han var obehaglig. Det hade gått en dryg vecka nu sedan den hemska natten på anläggningen och Mia hade försökt att förtränga alltsammans så mycket hon kunde. Nästan varje dag hade hon varit nere på polishuset i city för förhör och två gånger hade poliserna varit hemma hon henne och letat igenom allt i hela huset. Även rotat i däcken ute i förrådet.

Mia hade fortfarande inte kunnat förmå sig till att berätta om heroinet och var det fanns nu. Hon hoppades nästan att de där skumma typerna letat igenom hela ridanläggningen och hittat påsarna. Eller att Fredrika kommit tillbaka och tagit dem. Fredrika var fortfarande som uppslukad av jorden. Det hade polisen Stig talat om. Det var han som höll i förhören med Mia. Han var tydligen kommissarie och ledare för knarkspanarna. Mia hade dålig koll när det gällde poliserna. Men Stig var trevlig, de hade fikat några gånger och pratat om andra saker. Hade det inte varit dessa vidriga omständigheter hade hon varit klart intresserad av Stig.
– Men nu har jag ju inte ens på mig mascaran när vi träffas, tänkte hon och suckade lite.Snart, mycket snart var hon tvungen att berätta alltihop och visa Stig gömstället. Men vilka konsekvenser skulle det bli av det? Hon hade ju faktiskt gömt undan en stort parti heroin och sedan inte låtsat om något.
– Det måste bli fängelse för det, tänkte hon och ryste. Knarkbrott är ju fruktansvärt och här sitter jag mitt i ett sådant?

För att slippa tänka mer gick hon ner i stallet till Darth Vader som hon skulle rida nästa timme. Hästen som hade rykte om sig att vara både argsint och opålitlig hade blivit hennes vän och hon kände sig ganska trygg med honom. Och Mia var en av de få han släppte in i boxen utan att lägga öronen bakåt och se farlig ut. Plötsligt gjorde han just det, öronen låg slickade bakåt, han trampade runt och visade till och med tänder. Mia tittade snabbt upp. Utanför boxen stod Robert…

Fortsättning följer…

Text: Eva Österlund

Equestrianwords följetong – femte avsnittet

6a

Detta har hänt: Mia och hennes bästa vän Fredrika har stämt möte på ridanläggningen. Det är mitt i natten och Mia försöker konfrontera Fredrika och få svar på alla frågor om allt det märkliga och senaste dygnet i deras liv. Fredrika är för skärrrad för att svara och i panik hjälps de åt att gömma påsarna med heroin som Mia hittat i sitt eget förråd. När de tagit sig ner från det hemliga gömstället på ridanläggningen kör plötsligt en bil in på stallplanen. Mia och Fredrika gömmer sig i stallet. Fredrika sitter ju i styrelsen för ridklubben och har nycklar till alla dörrar. Från stallets fönster har de koll på bilen men kan inte se in i alla vinklar. När bilen gett sig av, går de ut och hittar ett människobylte framför dörren till ridhusläktaren.

Mia gick fram till den skadade mannen. Var han död eller medvetslös? Hon tittade upp på Fredrika.
– Du kan ju sånt här, du är ju sjuksköterska, vad gör vi? Fredrika stod bara och stirrade, verkade helt paralyserad. Mia tänkte efter snabbt. Vad var det nu hon hade lärt sig på den där kursen? Kolla andning, kolla puls, ring ambulans! Han levde fortfarande, andning och puls fungerade.
– Men det känns så svagt, tänkte hon högt. Fredrika reagerade fortfarande inte.
– Ring ambulansen, skrek Mia. Nu!
– Vad är det med dig, han kan ju dö! Fortfarande ingen reaktion från Fredrika så Mia letade upp mobilen och slog snabbt 112. Då blev det fart på Fredrika.
– Ring inte den jävla polisen skrek hon. Då är vi till råttorna allihop. Hon gick emot Mia och såg helt vild ut på ögonen.
– Ring dem inte, skrek hon. Samtidigt fick Mia svar på sitt anrop. En kvinna ställde snabba, proffsiga frågor och Mia svarade så gott hon kunde samtidigt som hon försökte värja sig mot en rasande Fredrika.
– Ridklubben, svårt skadad man, medvetslös, ja, jag väntar. Snälla skynda er, tänk om han dör! Fredrika stirrade på henne.
– Du gjorde det, väste hon. Du kallade hit polisen. Fattar du vad du har stället till med?
– Jag? sa Mia iskallt. Du har satt oss i den här skiten och jag har knappt ens aning om vad det handlar om. Men du verkar insyltad upp till öronen. Hon tog av sin tjocka jacka och la den över mannen på marken. Någonstans hade hon läst att man skulle göra det och så stanna kvar och prata med den skadade.
– Skyll dig själv, Mia. Jag drar nu! Fredrika var helt desperat och hon sprang så fort hon kunde till platsen där de ställt bilarna. Samtidigt hördes plötsligt sirenljuden från ambulansen och strax dök blåljusen upp vid infarten. Två polisbilar kom tätt efter. Mia hade satt sig ner på marken vid mannens huvud. Hon kände sig helt initiativlös, kroppen lydde henne inte riktigt, hon kunde bara registrera vad som hände. Hon hörde Fredrikas bil dra igång men hon kunde ju inte ta den vanliga vägen ut och stå öga mot öga med ambulansfolk och poliser. Mia såg hur hon i full fart drog iväg längs promenadvägen vid havsviken. Inga problem för den kraftiga Mercedesmotorn men fort gick det ju inte. ”Hur ska hon göra nere vid småbåtshamnen, hon måste ju tillbaka samma väg”, tänkte Mia.

Ambulansen var framme och Mia kunde lämna över till proffsen som visste vad som skulle göras. Hon berättade hur de hittat honom och sedan kom han snabbt över i ambulansen och strax efter det for de iväg. Mia följde blåljusen med blicken så länge de syntes.
– Vi måste prata, orkar du? En vänlig röst. Mia nickade! Polismannen som presenterade sig som Stig fick henne att sätta sig i baksätet i en av polisbilarna. Hon berättade om vem hon var, hur hon hade funnit kroppen, vad hon gjort och sedan bara väntat. Polismannen såg lugnt på henne.
– Var du ensam härute?
– Ja, jag skulle titta till en häst. Mia hörde hur ynkligt det lät.
– Titta till en häst, men det finns väl ansvariga som gör sånt, även mitt i natten?
– Jo det är klart men det är min favorithäst och så… Den förnuftiga delen av Mia hörde hur otroligt fånigt det lät, den rädda delen av Mia visste inte hur hon skulle handskas med sanningen om det nattliga besöket. Varför hon och Fredrika träffats där.
– Ja, det var Fredrika som sa att jag skulle åka ut hit, sa hon samtidigt som tårarna kom.
– Fredrika, sa polisen Stig och växlade en blick med polisen i framsätet. Menar du Fredrika Malmkvist.
– Ja, hur visste du det?
– Du ringde 112 på hennes mobil. Hur kunde det vara möjligt? Mia funderade och insåg att hon faktiskt nästan brottats med Fredrika för att få en chans att ringa polisen. Bägge mobilerna hade hamnat på marken och hon måste ha plockat upp båda två och stoppat i jackfickan. Poliserna från den andra bilen kom fram till dem. Stig gick ur deras bil och Mia hörde inte vad de pratade om. Hon kunde bara tänka på hur hon skulle fortsätta. Hon borde ju berätta hela historien och avslöja gömstället – men vad skulle då hända. Så mycket knark, hon skulle säkert åka in i fängelse. Medhjälp och sånt. Flickorna. Plötsligt insåg hon att hon måste hem omedelbart. Det var inte längre så mörkt, hur länge hade de fått vara själva hemma i huset? En koll på mobilen gjorde henne inte lugnare, klockan var snart halv fem. Hon steg ur polisbilen och gick bort till de tre poliserna. Stig vände sig om.
– Jag måste hem, mina flickor är ensamma hemma. Stig lyssnade inte.
– Din vän Fredrika, hon kör en suv eller hur?
– Ja, en Mercedes, sa Mia lite ynkligt. kan jag åka hem nu? Till hennes förvåning var det ok, men hon måste stanna hemma för nya frågor om några timmar.
– Jag räknar med att du håller dig på hemmaplan, sa Stig. Hur Mia egentligen kom hem hade hon ingen större koll på. Tusen tankar i huvudet samtidigt som hon körde den gamla vanliga vägen, en av polisbilarna körde efter henne ända fram till grinden, sedan vek den av och försvann. Hennes lilla radhus såg ut precis som vanligt men det lyste i köksfönstret. Innan hon hann sätta nyckeln i låset öppnades ytterdörren och där stod Robert, bakom honom bägge flickorna. Tusen frågor senare, lugnande svar, löften, bedyranden, ursäkter, gick Mia in i duschen. Efteråt kändes det litet bättre, nu var det dags att fixa en bra frukost så tjejerna kom iväg till skolan. Susanna var fortfarande lite avvaktande men på ett annorlunda sätt än Mia var van vid. Susanna funderade men hade slutat ställa frågor och när Robert kom ut i köket ägnade hon sig till hundra procent åt sin flingor och sin juice.
– Kör du flickorna till skolan, frågade Mia.
– Hade inte tänkt det, de kan väl ta sig dit själva. Jag vill gärna veta mer om vad du har gjort i natt Mia lilla. Och denna gången kan du gärna berätta allt. Flickorna kom iväg, Mia ringde sitt jobb, som tur var kunde hon ta ut en semesterdag. Hon fick komma dit och förklara senare. Jenny hennes chef var ju fantastisk så det var inget problem.
– Jag tänker inte berätta ett enda dugg mer för dig, jag vill att du ska gå härifrån nu, sa hon i vass ton. Robert trodde fortfarande att han kunde lägga sig i hennes liv och det retade hennes ordentligt.
– Jag går nu sa Robert, men du vet ju att du inte kan ha några hemligheter för mig, så jag kommer tillbaka. Snart! Och så gick han, Mia hörde hur den nya fina bilen rivstartade och så var han borta. Plötsligt ringde det i hennes mobil. Mia hoppade till, ljudet lät skärande högt och hon kände inte igen signalen riktigt. Hon skulle just svara när hon insåg att det var Fredrikas mobil hon hade i handen. Och på displayen stod Roberts namn!

Fortsättning följer…

Av Eva Österlund

Jerringpriset engagerar – som alltid

Pågår det en orättvis exponering av två av de fem som är kvar och kämpar om Jerringpriset? Är Stenson och Sjöström givna på förhand? När övergår Folkets pris till att bli ett pris som röstats fram genom ”kuppande”? Ja, frågeställningarna är många. Hippson har pratat med Radiosportens redaktionschef om en krönika publicerad i GP i ämnet. Läs Hippsons artikel HÄR.

Equestrianwords följetong – fjärde avsnittet

Detta har hänt: I förra avsnittet av vår följetong har Mia precis fått en fruktansvärd chock. Främmande personer har varit inne i hennes och döttrarnas hem, det verkar om som de i rasande fart har letat efter något. Mia kan inte släppa tankarna på det som har hänt och många timmar senare när polisen har varit där, lås- och larmföretag har gjort en jourinsats och när flickorna äntligen sover, ja då går hon ut i förrådet. Där står hennes vinterdäck staplade under ett gammalt skynke. Längst inne i ett av däcken gör hon ett sensationellt fynd!

Mobilsignalerna ville aldrig ge sig. Mia, som satt sig ner på förrådsgolvet kände sig fortfarande yr, det blev värre hela tiden. Det enda hon kunde tänka på var hur fånigt den där ringsignalen på hennes mobil egentligen lät.
– Måste byta den, måste ringa polisen igen, måste låsa överallt, var finns den gamla luftpistolen egentligen? Det ringde igen. Fan, fan, fan! Mia kravlade sig upp, benen var fortfarande skakiga. Hon hittade en nästan tom tioliters färgburk i plast och petade ner alla påsarna med vitt pulver i den. Hon satte burken bland alla de andra färgburkarna som aldrig kom iväg till återvinningen, låste förrådet och gick in i huset igen. Beväpnad med luftpistolen och ett gammalt brännbollsträ av den platta sorten gick hon runt i hela huset, kollade fönster och ytterdörrar. Under köksingångens dörrhandtag satte hon en stol, det hade hon sett på film att det kunde funka! Mobilen ringde igen. Nu kände hon sig starkare så hon svarade.
– Äntligen Mia, var har du varit, jag har ringt som en galning! Fredrika lät upprörd, upprörd och rädd.
– Vi har haft inbrott, polisen har varit här!
– Polisen, nästan viskade Fredrika.
– Vad sa du till dem?
– Vad skulle jag säga, jag vet ju ingenting men om du på något sätt är inblandad så vill jag att du talar om vad du vet nu!
– Varför skulle jag vara inblandad? Fredrika lät lite tuffare nu.
– För att du har nyckel hit och för att jag har gjort ett fynd i förrådet. Någonstans känns det som om du vet var det är för ett fynd. Fredrika var tyst. Plötsligt lät det som om hon grät.
– Åh, Mia förlåt. Förlåt för allting. Jag har gjort bort mig, dragit in dig i skiten och nu vet jag inte vad jag ska göra. Hjälp mig! Mia kände sig plötsligt som en superkvinna. Hon som vanligtvis var en ganska feg, konflikträdd människa, växte plötsligt.
– Det är som om jag fått superkrafter, tänkte hon. Nej men så fånigt, tänk om Susanna visste detta. Jag hade hamnat på nördlistan för evigt.
– Fredrika är det du som har gömt knarket i vinterdäcken, frågade hon stillsamt.
– Ja, lät det ynkligt. Ja det är jag, jag visste inte vad jag skulle göra. Hade tänkt att komma hem till dig ikväll och hämta det utan att du visste något. Jag ville verkligen inte dra in dig i det här.
– Jag ringer polisen, knarkspanarna!
– Nej, skrek Fredrika, det kan du inte. Kommer detta fram till polisen bryter helvetet lös för oss alla.
– Ta med påsarna och kom ut till ridklubben nu!
– Nu? Klockan ett på natten?
– Ja, vi möts på parkeringen!

Skulle hon väcka tjejerna och ta dem med sig. Konstigt nog sov båda två fortfarande fast hon klampat runt i hela huset alldeles nyss. Mia skrev snabbt en lapp och la på köksbordet. På med jackan och iväg. Nästan! Hon skickade ett meddelande till Susanna att hon var tvungen att sticka iväg en stund med Fredrika. Det skulle bli tusen frågor men dem fick hon ta sen.

Den nya fina ridanläggningen låg vid havet. På samma plats som den gamla omgjorda fabriken där de ridit tidigare, hade funnits. Intill de nya byggnaderna hade man dock sparat en del av det gamla. I den gamla stall-längan var till exempel de gamla betongpelarna kvar. Pelarna sträckte sig mot himlen som ett gammalt romerskt tempel.
– Eller som resterna av byggnader i det krigshärjade Aleppo, tänkte Mia när hon körde in på ridklubbens parkering. Konstigt att man har sparat en massa betong, en massa tegel och armeringsjärn till förbannelse. Parkeringen låg i mörker medan den stora stallplanen var upplyst av starka strålkastare. Men var hade Fredrika parkerat? Plötsligt dök hon upp från baksidan av ridhuset och vinkade våldsamt åt Mia.
– Kör in på baksidan, skynda dig, sa hon. Ingen får ju se att det står bilar här nu, så här dags. Klockan är ju för fan snart två. Mia körde in på baksidan och närmast gömde sin bil bakom en foderlada. Fredrika gick efter. Så snart Mia stannat var hon framme vid bilen och ryckte i den ena bakdörren.
– Var har du grejerna?
– Vilka grejer, frågade Mia och försökte låta oskyldig.
– Mia du vet, du tog väl med dig påsarna som låg i däcket?
– Ja, jag gjorde faktiskt det, trodde inte att det här gällde ett studiebesök på vår egen anläggning. Men jag vill ha en förklaring nu!! Annars åker jag hem och spolar ner alltihop på toa.
– Är du medveten om att det handlar om heroin för hundratusentals kronor.
– Ja, jag har förstått det, sa Mia som nu började bli upprörd på allvar. Jag har också förstått att du dragit in mig och min familj i något riktigt allvarligt, du har snott pengar från föreningen, du sysslar med knark, Fredrika. Fattar du hur fruktansvärt allvarligt detta är? Jag vill ha en förklaring nu och här innan vi kontaktar polisen.

Tvåhundra meter ut från ridklubben gick det en allmän väg ner till en badplats och en hamn för fritidsbåtar. Dagtid var här ganska mycket trafik men just ingenting på natten. Plötsligt såg både Mia och Fredrika en bil närma sig på vägen. Helljuset på och extra lampor på taket. Men den fortsatte förbi ridklubben och ner mot hamnen utan att sakta farten. Fredrika blev dock orolig:
– Mia vi måste gömma grejerna nu, heroinet får inte kopplas ihop med oss eller hittas i våra bilar. Det där kanske var polisen eller väktarbolaget, eller… Hon tystnade tvärt. Plötsligt slocknade ljuset och hela ridanläggningen låg i kolmörker. Ljuset från halvmånen var allt de hade.
– Skynda dig, sa Fredrika. Jag har ett gömställe. Och så sprang hon emot en gammal tegelbyggnad som blivit kvar vid ombyggnaden. Fönster och dörrar var förspikade men Fredrika verkade vara säker.
– Jag har fixat dörren så att den bara ser förspikad ut, viskade hon. Den gamla byggnaden var full av skräp och gammalt hö och det var helt kolmörkt.
– Vi måste upp för trappan!
– Trappan? Det har väl aldrig funnits en trappa här? Men det fanns det, en bit upp i det utrymmet som Mia alltid trott varit en rökgång.
– De tog sig upp på det lilla loftet och längst in i ett hörn satte Fredrika burken med påsarna, fyllde upp med gammalt skräp och välte en stol som sett bättre dagar över alltihop. Det såg faktiskt riktigt bra ut. Sakta tog de sig ner igen, tryckte igen dörren och började gå i riktning mot bilarna. Det var fortfarande strömavbrott tydligen. Då, plötsligt, kom bilen med de många strålkastarna tillbaka från hamnområdet och den här gången svängde den in mot ridklubben.
– Fort in i stallet. Fredrika sprang emot den lilla ingången på ena gaveln. Mia hängde på och hjälpte till att dra igen den tunga dörren efter dem. Fredrika larmade av och sedan var det bara att vänta. De gick in i varsin box, två yrvakna hästar var väl inte så pigga på att få besök så dags men det var ok ändå. Mia stod inne hos en svartskäckig valack och spanade ut i mörkret från boxens fönster. Hennes hjärta slog dubbelvolter av rädsla men samtidigt var det en sådan otrolig situation. Mörkret, lugnet i stallet, doften från trygga hästar, hösilage, ja allt påverkade henne och fick henne att lugna ner sig. Svartskäcken märkte det och kom fram och ville gosa lite.

Den främmande bilen körde långsamt längs stallplanen. Personen på passagerarsätet lyste med en stark ficklampa länga ridhusväggen. Så försvann bilen och Mia började andas igen. Plötsligt kom den från andra hållet och kollade stall-längan istället. Snart skulle ljuset från ficklampan nå fönstret i svartskäckens box. Mia kastade sig ner på golvet, Fredrika likaså i sin box… Det kändes som en evighet innan bilen fortsatte, för att kolla andra sidan.
– Vi sticker upp i rummet ovanför ”luckan” väste Fredrika, jag har alla nycklar med mig. De tog sig snabbt upp i det lilla utrymmet som få kände till och där man ännu inte bestämt vad det skulle användas till. Det bästa var nog att det fanns ett litet fönster på gaveln. Hur länge de stod där och smög vid fönstret anade inte Mia. Till slut försvann dock bilen ut på stora vägen och så småningom smög de sig ner igen. Precis som de småsprang över stallplan kom ljuset i strålkastarna tillbaka. Plötsligt tvärstannade Mia och tog Fredrika i armen.
– Det ligger något där vid läktaringången, viskade hon.
– Det är ju en människa! De smög sig fram och tittade. Jo nog var det en människa alltid. Håret var mörkt och lite lockigt men ansiktet var sönderslaget och blodigt och på händerna var det fula märken och djupa jack efter vassa föremål. Fredrika drog djupt efter andan och pekade på huvtröjan som var smutsig och blodig, själva huvan hängde på en enda tråd, det andra var avslitet.
– Det är ju Michail, sa hon tyst. Vad har hänt honom…

Fortsättning följer…

Text: Eva Österlund

Equestrianwords följetong – tredje avsnittet

Foljetong 3C
I tredje avsnittet av vår följetong är Mia med döttrar och kompisar tillbaka i vardagsmiljö och på sin ”egen” ridskola. Susanna får prova en ny ponny, Sara rider sin favvisponny och hänger med kompisarna. Men ordföranden i ridklubben, Jörgen, är bekymrad. Det fattas pengar, mycket pengar. Han konfronterar Mias kompis Fredrika som är klubbens kassör. Vad vet hon? Och är hennes nya superbil ”inblandad”? Och hur känner Susanna killen med huvtröjan?

Mia kände att hon riktigt hoppade till där i sadeln på Darth Vader. Samma kille igen, med samma huvtröja! Och varför pratade han med Susanna? Hur kände de varandra? Mia red in på medellinjen och gjorde halt. Hon kunde absolut inte rida längre, Emmy fick tycka vad hon ville om att avbryta lektionen i förväg.
– Du, jag känner mig sjuk, förklarade Mia. Kanske är det kräksjukan eller nåt? Lika bra jag går in med hästen nu innan det händer något tråkigt.
Emmy nickade bara och Mia gick ut.

Hon kastade en blick mot den del på ridhuset där Susanna var. Jodå, han stod kvar! In med Darth Vader i boxen, ingen skulle ha honom nästa lektion så Mia fixade till honom och la på täcket. Konstigt att jag inte är rädd för honom längre, tänkte hon. Och konstigt att han inte gör något, hugger eller sparkar eller nåt. Han är ju fin att rida faktiskt. In i sadelkammaren med grejerna och sedan snabbt ut på stallplan mot ridhuset. Men när hon hunnit så långt försvann precis en bil från parkeringen. I detsamma kom Susanna ut med den nya ponnyn.
– Är han inte gullig, han heter Topolino, fint va?
Susanna verkade ovanligt glad.
– Vem var det du pratade med på läktaren, frågade Mia.
Hon försökte låta snäll och inte så nyfiken och rädd som hon kände sig.
– Det var Michail, fast han kallas för Micke. Vi träffade honom i Göteborg den kvällen vi var ute med pappa och käkade räkmacka på hotellrestaurangen högst upp. Han bor i Lund men ville kolla in vår klubb och kanske börja rida här.
– Hoppas han gör det, han är ju supercool!

Samma kille som sedan dök upp på klubben där Mia och Fredrika höll igång, samma kille som hängt med framför allt Fredrika, som dansat med henne och som haft stenkoll på dem hela kvällen. Och nu dök han upp på ridklubben! Det är något som inte stämmer, tänkte Mia. Det här är inga tillfälligheter. Men vad är det och hur har jag hamnat i detta mysterium. Hon drog sig för att ringa Fredrika som bara kört iväg. Mia var inte feg av sig men lite konflikträdd både när det gällde bästa kompisen och faktiskt också sina döttrar.

De körde en omväg hemåt. Mia hade läst i tidningen Ridsport att en av de stora gårdarna runt Malmö precis hade köpts av en känd hoppryttare. Hon hade en bekant som hade häst på just den gården. Lite skvaller om försäljningen var inte fel.
– Vilken hoppryttare är det, frågade Sara.
– Henrik von Eckermann? Då kan vi flytta dit.
– Sluta tjata om Eckermann jämt, fräste Susanna. Han är väl inte bättre än Rolf-Göran Bengtsson. DET är en av världens bästa ryttare det!
– Ha, han är ju en gammal gubbe, tyckte Sara. och så var det gamla vanliga tjafset igång.
Mia vägrade delta utan körde snabbt upp mot gården. Snart syntes också den stora IKEA-loggan i skymningsljuset. Staden växte verkligen åt det här hållet.

Foljetong 3B
När de körde in på gårdsplanen hade de en annan bil efter sig, nära och med helljuset riktat rakt emot dem. Men plötsligt bländades ljuset av. Bilen gjorde helt om och försvann. Någon som körde fel bara, tänkte Mia. Besöket på gården blev en besvikelse, Mias bekant hade redan varit hos sin häst och de andra inackorderingarna ville inte diskutera de nya gårdsägarna.
– Ja vi har träffat dem, det blir nog bra var allt Mia fick veta.
– Varför skulle du hit och snoka, ville Susanna veta när de körde hem.
– Alltid bra att ha koll på vilka som har stallplatser, försökte Mia försvara sig men det lät inte riktigt bra.
– Tänk om hon hade varit där, Linda Heed, som köpt stället. Så pinsamt för oss!
– Vi kanske behöver stallplats en dag och du vet själv att det bara finns några få på vår egen klubb, försökte Mia komma ur situationen. Ett dåligt försök.
– Va, ropade plötsligt bägge tjejerna. Ska vi köpa häst, en egen häst. När då? Snart?
– Jag vill ha en ponny, vi köper Willow, tjatade Sara.
– Jag delar inte häst med ungen eller med dig mamma. Jag vill ha en egen.
– Vi får se, måste prata med pappa om detta, nu kör vi hem!

Nu hade Mia gett sig ut på djupt vatten. Hon hade inte en chans att köpa ens en egen sadel. Varför hade hon sagt detta? De närmade sig hemmet och då såg Mia att det lyste i hennes sovrum på gaveln på andra våningen. Hade hon verkligen glömt att släcka där i morse? Det lyste i förrådet också och där hade hon minsann inte varit på minst en vecka. Det här kändes inte bra! Flickorna hoppade ur bilen och Sara kände på ytterdörren som gick upp. Olåst! Mia och Susanna tittade på varandra. Hade det varit tjuvar framme? Alla tre gick försiktigt in och tände ljuset i taket. Allt såg ut som vanligt. Men när Sara sprang upp till sitt rum kom det stora tjutet.
– Mamma, Susanna, kom genast!
Rummen på ovanvåningen såg ut som om stormen Gorm hade farit fram. Allt låg huller om buller, söndrigt och helt om vartannat. Någon hade letat efter något och någon hade haft riktigt bråttom.
– Fan också, sa Mia och bara satte sig ner, hon kände sig helt matt. Rädd och äcklad över att någon främmande varit inne i hennes hus och rotat bland hennes och flickornas väldigt privata saker.
– Jag ringer polisen , sa Susanna. Du får ringa pappa!

Foljetong 3a
Några timmar senare hade lugnet lagt sig i huset. Polisen hade varit där, Robert hade kommit dit, alla hade gått igenom sina saker och alla hade hjälpts åt att städa upp.
– Ingenting saknas, det är det som är riktigt skumt, sa Mia till Robert som stannat kvar en stund.
– Frågan är vad de var ute efter, det här var inga vanliga tjuvar. Du har väl inget skumt gömt i kåken, Robert försökte skämta men Mia funderade.

Det hade faktiskt inte varit rörigt i förrådet, där var bara ljuset tänt. Skumt det också. Hon var säker på att inget av dem varit där på flera dagar.
– Vem har nyckel hit mer än du och jag, frågade Robert.
– Tja, Fredrika har ju en extranyckel och där sitter faktiskt en förrådsnyckel på den ringen också. Men varför skulle hon gå in i vårt förråd?
– Ja, säg det, fortsatte Robert. Nu måste jag åka. Du klarar dig?
Mia hade lugnat ner sig, från Susannas rum kom musik och Sara satt och kollade på en film. Ingen var uppjagad längre. Robert kunde gott åka, han hade väl någon ny på gång någonstans!

Mia fixade te och efter tedrickningen gick tjejerna och la sig. Susanna var ovanligt lugn och gick inte igång mot lillasyster trots att Sara försökte dra upp ännu en diskussion om Henrik von Eckermanns alla förtjänster och att hon faktiskt hade hans autograf. När lugnet lagt sig tog Mia sin vanliga stund i soffhörnet. Ett glas rödvin unnade hon sig också.
– Ett litet glas är det ju faktiskt.
Imorgon skulle hon fixa lås och larm, galler för källarfönstren och kamera över förrådet och garaget. Robert hade lovat att betala. Det var mystiskt med förrådet, bäst att ta en titt igen. Hon tog en klunk vin, drog på sig de gamla Australienbootsen och gick ut. Allt var som vanligt. Gamla fasters draperier låg som vanligt över högen med vinterdäck. Men var det inte något konstigt där i alla fall. Varför låg det ena draperiet med avigan ut? Så hade hon definitivt inte lämnat det efter att hon nyligen fått på sommardäcken.

Mia gick fram till däckhögen, drog av draperierna och stod och stirrade på däcken som staplats i ena hörnet. Inget konstigt där. Eller? Jag håller på att bli tokig, så enkelt är det, tänkte hon och kände med handen inne i det översta däcket. Inget där, inte i nummer två heller. I det tredje mötte hennes fingrar mjuk plast. Hon petade längre in, fick tag i ännu mer mjuk plast och plötsligt hade hon en påse med ett vitt pulver i handen. Petade igen och igen och efter ett tag låg det en stor hög med plastpåsar med innehåll på förrådsgolvet. Mia kände sig yr.
– Det här är fan inte bikarbonat, tänkte hon. Det var detta någon letade efter.
Plötsligt ringde mobilen…

Fortsättning följer…

Text och foto: Eva Österlund

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑