Författare: equestrianwords (sida 1 av 133)

En dröm om England på gårdsplan

 

Det ser nästan ut som en engelsk pub på landsbygden i England när man kommer fram till The Old Pump House. Engelska bilar står parkerade på gårdsplan och pubskylten visar vägen. Det är bara den faluröda färgen och flaggan på boningshuset som avslöjar. FOTO: LOTTA GYLLENSTEN

Det ser nästan ut som en engelsk pub på landsbygden i England när man kommer fram till The Old Pump House. Engelska bilar står parkerade på gårdsplan och pubskylten visar vägen. Det är bara den faluröda färgen och flaggan på boningshuset som avslöjar. FOTO: LOTTA GYLLENSTEN

De har levt med drömmar om England i hela sitt liv. Läst om ”Biggles” och ” Fem på äventyr” som barn och tittat på ”Miss Marple” på tv.  Nu har de satsat på en ras från Wales i stallet. På gården finns även något av det mest engelska som kan tänkas. En helt egen engelsk pub! Christer och Cia lever sin dröm idag. 

Förutom hästarna så har makarna Nilsson ett annat stort intresse. Detta bottnar i deras gemensamma intresse för England och engelska saker. Numera lockar Tyskland minst lika mycket för svenskar med hästintresse. Men tidigare var det i England som hästlivet fanns. Det var jaktridning, tweedkläder och engelska deckare. Engelskan är ju fortfarande det första utländska språk som de flesta svenskar lär sig. Många kommer ihåg sin första språkresa till Brighton eller någon annan stad längst kusten.
– Vi är riktiga anglofiler, skrattar Cia och förklarar:
– Det hela började antagligen med Pat Smytheböckerna på 1960-talet Den engelska landsbygden beskrevs så levande att man ville dit
– Tidigare var det ju just till England man åkte om man var hästintresserad, inflikar Christer, för min del var det även flygintresset och sportbilarna som lockade.

Welshcob uppfödare. Stuteriet Enderleins sto leds hem från betet av Cia, Christer och xxx. FOTO: LOTTA GYLLENSTEN

Welshcob uppfödare. Stuteriet Enderleins sto leds hem från betet av Cia och Christer
FOTO: LOTTA GYLLENSTEN

För Christer och Cia ledde intresset för England till Welsh cob-rasen men också till något helt unikt. På gården finns nämligen en engelsk pub!

The Old Pump House. Det ser precis ut som ett stycke engelsk landsbygd som landat här i det skånska landskapet. Alla som semestrat runt i den engelska landsbygden eller som följt till exempel engelska serier på tv som Morden i Midsomer känner igen sig. Planerna för puben växte fram under många år. Tidigare hade familjen en ”pub” som ställdes i ordning inför den årliga grisfesten första helgen i augusti. Men när det nya stallet skulle byggas 2005 så dök planerna upp på en permanent pub. Det gamla pumphuset revs. Drömmen stod klar julen 2007.

Det är ett gediget arbete. Från golv till tak är det engelska pubdetaljer.  Bardisken är i mörkt trä, darttavlan har engelska pilar, kungligheterna finns på bild. Öppen spis. Många olika små detaljer som andas England. Inredningen har samlats under många år till den årliga grisfesten.  Sakerna kommer från hela världen.
– Jag har arbetat inom FN och då rest en del ibland annat Cypern och Libanon, förklarar Christer.
Men deras vänner har även deltagit med själ och hjärta.
Till exempel så kom telefonkiosken på plats tack vare grannen Lars Stokholm. Han ordnade detta via affärskontakter. Nu är den omgjord till en mulltoa.  Dottern Anna som bor i England har tillsammans med sin sambo och hans familj har bidragit med många detaljer. Bland annat bilderna på drottning Elisabeth och prinsessan Diana. Och skylten som vajar i vinden som förklarar att puben är från 1777. Det är en lek med de danska grannarna.
– Vi valde det årtal som de tycker är svårast att säga på svenska, myser Christer.
Det får vara något att grunna på och en freudiansk felräkning.

Men även på ett annat plan är puben en ”Dream come true” för Christer och Cia.  Att förena kärleken för England och att kunna samla vänner och grannar i byn.
– Tidigare, innan vi hade byggt The Old Pump House så träffade vi knappast våra grannar alls. Nu har det blivit den mötesplats som vi ville ha det till, säger Cia.
– Ingen behöver längre städa hemma utan istället kommer man hit till puben.
På sommaren grillas medhavd mat och på vinterhalvåret så lagas det mat enligt ett rullande schema. Puben är dock en helt privat pub och endast öppen för sina medlemmar vissa dagar i veckan.  Föreningen anordnar trevliga pubkvällar med sång och musik. Allt utan vinstsyfte och till självkostnadspris.The Old Pump House. FOTO: LOTTA GYLLENSTEN På gården denna dag står goda vänners engelska bilar och familjens egen Morris.   På menyn en riktigt söndagsstek. I puben serveras självklart endast engelskt öl och andra engelska specialiteter. Det är dags för roast beef med Yorkshirepudding, Stekt potatis och grönsaker. För de som inte vill ha detta så serveras även gedigna hamburgare med glaserad lök.

Artikel tidigare publicerad i Tidningen Ridsport.

Christer inne vid baren på The Old Pump House. FOTO: LOTTA GYLLENSTEN

Christer inne vid baren på The Old Pump House.
FOTO: LOTTA GYLLENSTEN

Equestrianwords följetong – sjätte avsnittet

Detta har hänt: Polis och ambulans kom snabbt till ridanläggningen när Mia efter hårt motstånd från Fredrika till sist lyckades larma dem. Plötsligt försvinner Fredrika och Mia hör hur hon rivstartar sin Mercedes. Samtidigt syns blåljusen närma sig och Fredrika väljer att köra en smal promenadväg för att komma undan. Mia förhörs av kommissarien som heter Stig medan den skadade Michail tas om hand och körs till sjukhus. Mia är förvirrad och rädd och obeslutsam. Hur ska hon göra, ska hon säga sanningen om allting och visa poliserna knarkgömman? Hon väljer att hålla tyst om det och får åka hem. Väl hemma visar det sig att Robert också är i huset. Han börjar ställa frågor men Mia slänger ut honom…

Mia stirrade på displayen. Varför ringde Robert till Fredrika? För att snoka eller fjäska eller vad det något annat? Mia hade länge haft lite misstankar om att Robert och Fredrika var ett par men inte ägnat det något större intresse. Ville Fredrika hänga med hennes ex så var det väl hennes sak. För Mia var Robert ett mycket avslutat kapitel, hade det inte varit för att det var tjejernas pappa så hade hon helst sluppit att se honom mer. Någonsin.
– Kvalificerad skitstövel, tänkte hon. Förhoppningsvis upptäcker Fredrika det snart. Fast var är hon egentligen? Efter den här kvällen och natten visste Mia varken ut eller in när det gällde en av hennes absolut bästa vänner. Mobilen ringde igen men Mia svarade inte. Hon tog med den upp i sovrummet efter att hon hade kollat alla dörrar och fönster och sedan gick hon och la sig.
– Kommer aldrig att kunna sova efter den här natten, tänkte hon. I nästa ögonblick hade hon somnat.

En vecka senare Sara stod inne i boxen hos sin älskade Willow. När inga kompisar var i närheten brukade hon prata högt med ponnyn. Det såg faktiskt ut som om Willow lyssnade. Just nu försökte hon förklara att deras vägar snart måste skiljas. Willow skulle ridas och skötas av en annan liten tjej, Sara skulle snart fylla 13 och då var det ju slut med B-ponny för hennes del. Hon hade kämpat med tanken hela vintern men det var ju så, alla hennes kompisar gick vidare till större ponnyer. Några hade till och med gjort en paus i ridningen.
6c – Du förstår väl att jag kommer att gilla dig lika mycket i fortsättningen också men Emmy säger att jag är för lång och då är det inte så bra längre? Ponnyn verkade inte direkt tagen av Saras meddelande. Med lite lagom bakåtstrukna öron och med munnen full av äpple såg hon ganska nöjd ut ändå. Hon hade varit med länge nu och sett de små ponnytjejerna komma och gå. Några hade hon slängt av, andra hade hon gillat. Den här människan som fanns i hennes box just nu var väl OK, alltid hade hon med sig godis och hon satt stilla när det var dags för hoppning så att Willow kunde göra grovjobbet själv.
– Står du här hos Willow och pratar med dig själv? Det var Susanna som kom förbi med den gyllengula Topolino som hon skulle rida nästa timme. Sara visste att hon hoppat över två lektioner för att åka till stallet lite tidigare och rykta.
– Kom ska du få se, sa Susanne och Sara hängde med bort till uppställningsplatsen som Susanna ockuperat ett bra tag. Fina långa stövränder hade hon slagit ut från skrapan. Inte konstigt att ”Toppen” blänkte som guld.
– Fick du låna mammas Haglundsborste, sa Sara förvånat. Det får aldrig jag.
– Schh, säg inget, jag snodde den ur hennes ryktkasse, hon har ju alltid med den hit men hon ryktar ju inte så mycket.
– Jag får prova på Willow, sa Sara och Susanna lämnade över både borste och skrapa. Hon stod kvar en liten stund och såg på när Sara fixade med ponnyn. Plötsligt kände hon sig lite ledsen över att hon inte var snällare mot sin lillasyster. Det var tufft att byta ponny när man bara var 12 år. Hon hade själv fått börja med c-ponnyn Muralto när hon bara var 11 år och sedan var det snart dags att byta igen.
– Man skulle ha en egen häst, men det går väl inte att tjata om det nu. Mamma är ju helt väck efter det som hände Michail.Susanna hade varit uppe på sjukhuset och hälsat på men Michail hade inte varit vaken så hon hade bara suttit där en stund innan hon blev utkörd av en sköterska.
– En kärring, tänkte Susanna. Jag störde väl inte honom precis.Trots skador och bandage var han fortfarande intressant. Gullig också och Susanna bara väntade på när hon kunde gå dit igen. Utan att mamma fick veta något förstås.
– Men Susanna skynda dig nu, vi börjar om en kvart. Emmy lät lite trött på rösten och Susanna fick fart. Sadel och träns på och var fanns hjälmen och handskarna? Strax efteråt gick nio unga tjejer och nio ponnyer över stallplan till ridhuset.

Idag var det hoppträning. Susanna kände att hon aldrig hade ridit så bra som den här gången. Hon och Topolino var perfekt samstämda och vilken fin hoppare han var. Inget var för svårt, inget gick fel, hon var med till hundra procent på alla övningarna. Till och med Emmy var uppjagad.
– Idag är du verkligen i form, sa hon. Och vad han hoppar fint, ni passar bra ihop.
– Vi får väl fundera lite på någon tävling framöver, fortsatte hon och Susannas hjärta gjorde ett skutt av glädje. Tävla med den här ponnyn, ojojoj!

6aMia hade slagit sig ner på läktaren för att kolla på Susanna. Hon var imponerad även hon. Det var en fantastisk häst och så bra han passade Susanna! Fast det var ju en ponny förstås och en ponny var väl det sista Susanna behövde om hon skulle fortsätta att rida och tävla som hon ville. Hon var ju 17 år i år och ponnytiden var strax över.
– Kanske kan jag få Robert att öppna plånboken och köpa en häst. Frågan är bara var den ska stå i så fall. Här är väl fullt i boxarna. Så fort hon tänkte på Robert började hon skaka i kroppen. Det var obehagligt, han var obehaglig. Det hade gått en dryg vecka nu sedan den hemska natten på anläggningen och Mia hade försökt att förtränga alltsammans så mycket hon kunde. Nästan varje dag hade hon varit nere på polishuset i city för förhör och två gånger hade poliserna varit hemma hon henne och letat igenom allt i hela huset. Även rotat i däcken ute i förrådet.

Mia hade fortfarande inte kunnat förmå sig till att berätta om heroinet och var det fanns nu. Hon hoppades nästan att de där skumma typerna letat igenom hela ridanläggningen och hittat påsarna. Eller att Fredrika kommit tillbaka och tagit dem. Fredrika var fortfarande som uppslukad av jorden. Det hade polisen Stig talat om. Det var han som höll i förhören med Mia. Han var tydligen kommissarie och ledare för knarkspanarna. Mia hade dålig koll när det gällde poliserna. Men Stig var trevlig, de hade fikat några gånger och pratat om andra saker. Hade det inte varit dessa vidriga omständigheter hade hon varit klart intresserad av Stig.
– Men nu har jag ju inte ens på mig mascaran när vi träffas, tänkte hon och suckade lite.Snart, mycket snart var hon tvungen att berätta alltihop och visa Stig gömstället. Men vilka konsekvenser skulle det bli av det? Hon hade ju faktiskt gömt undan en stort parti heroin och sedan inte låtsat om något.
– Det måste bli fängelse för det, tänkte hon och ryste. Knarkbrott är ju fruktansvärt och här sitter jag mitt i ett sådant?

För att slippa tänka mer gick hon ner i stallet till Darth Vader som hon skulle rida nästa timme. Hästen som hade rykte om sig att vara både argsint och opålitlig hade blivit hennes vän och hon kände sig ganska trygg med honom. Och Mia var en av de få han släppte in i boxen utan att lägga öronen bakåt och se farlig ut. Plötsligt gjorde han just det, öronen låg slickade bakåt, han trampade runt och visade till och med tänder. Mia tittade snabbt upp. Utanför boxen stod Robert…

Fortsättning följer…

Text: Eva Österlund

Equestrianwords följetong – femte avsnittet

6a

Detta har hänt: Mia och hennes bästa vän Fredrika har stämt möte på ridanläggningen. Det är mitt i natten och Mia försöker konfrontera Fredrika och få svar på alla frågor om allt det märkliga och senaste dygnet i deras liv. Fredrika är för skärrrad för att svara och i panik hjälps de åt att gömma påsarna med heroin som Mia hittat i sitt eget förråd. När de tagit sig ner från det hemliga gömstället på ridanläggningen kör plötsligt en bil in på stallplanen. Mia och Fredrika gömmer sig i stallet. Fredrika sitter ju i styrelsen för ridklubben och har nycklar till alla dörrar. Från stallets fönster har de koll på bilen men kan inte se in i alla vinklar. När bilen gett sig av, går de ut och hittar ett människobylte framför dörren till ridhusläktaren.

Mia gick fram till den skadade mannen. Var han död eller medvetslös? Hon tittade upp på Fredrika.
– Du kan ju sånt här, du är ju sjuksköterska, vad gör vi? Fredrika stod bara och stirrade, verkade helt paralyserad. Mia tänkte efter snabbt. Vad var det nu hon hade lärt sig på den där kursen? Kolla andning, kolla puls, ring ambulans! Han levde fortfarande, andning och puls fungerade.
– Men det känns så svagt, tänkte hon högt. Fredrika reagerade fortfarande inte.
– Ring ambulansen, skrek Mia. Nu!
– Vad är det med dig, han kan ju dö! Fortfarande ingen reaktion från Fredrika så Mia letade upp mobilen och slog snabbt 112. Då blev det fart på Fredrika.
– Ring inte den jävla polisen skrek hon. Då är vi till råttorna allihop. Hon gick emot Mia och såg helt vild ut på ögonen.
– Ring dem inte, skrek hon. Samtidigt fick Mia svar på sitt anrop. En kvinna ställde snabba, proffsiga frågor och Mia svarade så gott hon kunde samtidigt som hon försökte värja sig mot en rasande Fredrika.
– Ridklubben, svårt skadad man, medvetslös, ja, jag väntar. Snälla skynda er, tänk om han dör! Fredrika stirrade på henne.
– Du gjorde det, väste hon. Du kallade hit polisen. Fattar du vad du har stället till med?
– Jag? sa Mia iskallt. Du har satt oss i den här skiten och jag har knappt ens aning om vad det handlar om. Men du verkar insyltad upp till öronen. Hon tog av sin tjocka jacka och la den över mannen på marken. Någonstans hade hon läst att man skulle göra det och så stanna kvar och prata med den skadade.
– Skyll dig själv, Mia. Jag drar nu! Fredrika var helt desperat och hon sprang så fort hon kunde till platsen där de ställt bilarna. Samtidigt hördes plötsligt sirenljuden från ambulansen och strax dök blåljusen upp vid infarten. Två polisbilar kom tätt efter. Mia hade satt sig ner på marken vid mannens huvud. Hon kände sig helt initiativlös, kroppen lydde henne inte riktigt, hon kunde bara registrera vad som hände. Hon hörde Fredrikas bil dra igång men hon kunde ju inte ta den vanliga vägen ut och stå öga mot öga med ambulansfolk och poliser. Mia såg hur hon i full fart drog iväg längs promenadvägen vid havsviken. Inga problem för den kraftiga Mercedesmotorn men fort gick det ju inte. ”Hur ska hon göra nere vid småbåtshamnen, hon måste ju tillbaka samma väg”, tänkte Mia.

Ambulansen var framme och Mia kunde lämna över till proffsen som visste vad som skulle göras. Hon berättade hur de hittat honom och sedan kom han snabbt över i ambulansen och strax efter det for de iväg. Mia följde blåljusen med blicken så länge de syntes.
– Vi måste prata, orkar du? En vänlig röst. Mia nickade! Polismannen som presenterade sig som Stig fick henne att sätta sig i baksätet i en av polisbilarna. Hon berättade om vem hon var, hur hon hade funnit kroppen, vad hon gjort och sedan bara väntat. Polismannen såg lugnt på henne.
– Var du ensam härute?
– Ja, jag skulle titta till en häst. Mia hörde hur ynkligt det lät.
– Titta till en häst, men det finns väl ansvariga som gör sånt, även mitt i natten?
– Jo det är klart men det är min favorithäst och så… Den förnuftiga delen av Mia hörde hur otroligt fånigt det lät, den rädda delen av Mia visste inte hur hon skulle handskas med sanningen om det nattliga besöket. Varför hon och Fredrika träffats där.
– Ja, det var Fredrika som sa att jag skulle åka ut hit, sa hon samtidigt som tårarna kom.
– Fredrika, sa polisen Stig och växlade en blick med polisen i framsätet. Menar du Fredrika Malmkvist.
– Ja, hur visste du det?
– Du ringde 112 på hennes mobil. Hur kunde det vara möjligt? Mia funderade och insåg att hon faktiskt nästan brottats med Fredrika för att få en chans att ringa polisen. Bägge mobilerna hade hamnat på marken och hon måste ha plockat upp båda två och stoppat i jackfickan. Poliserna från den andra bilen kom fram till dem. Stig gick ur deras bil och Mia hörde inte vad de pratade om. Hon kunde bara tänka på hur hon skulle fortsätta. Hon borde ju berätta hela historien och avslöja gömstället – men vad skulle då hända. Så mycket knark, hon skulle säkert åka in i fängelse. Medhjälp och sånt. Flickorna. Plötsligt insåg hon att hon måste hem omedelbart. Det var inte längre så mörkt, hur länge hade de fått vara själva hemma i huset? En koll på mobilen gjorde henne inte lugnare, klockan var snart halv fem. Hon steg ur polisbilen och gick bort till de tre poliserna. Stig vände sig om.
– Jag måste hem, mina flickor är ensamma hemma. Stig lyssnade inte.
– Din vän Fredrika, hon kör en suv eller hur?
– Ja, en Mercedes, sa Mia lite ynkligt. kan jag åka hem nu? Till hennes förvåning var det ok, men hon måste stanna hemma för nya frågor om några timmar.
– Jag räknar med att du håller dig på hemmaplan, sa Stig. Hur Mia egentligen kom hem hade hon ingen större koll på. Tusen tankar i huvudet samtidigt som hon körde den gamla vanliga vägen, en av polisbilarna körde efter henne ända fram till grinden, sedan vek den av och försvann. Hennes lilla radhus såg ut precis som vanligt men det lyste i köksfönstret. Innan hon hann sätta nyckeln i låset öppnades ytterdörren och där stod Robert, bakom honom bägge flickorna. Tusen frågor senare, lugnande svar, löften, bedyranden, ursäkter, gick Mia in i duschen. Efteråt kändes det litet bättre, nu var det dags att fixa en bra frukost så tjejerna kom iväg till skolan. Susanna var fortfarande lite avvaktande men på ett annorlunda sätt än Mia var van vid. Susanna funderade men hade slutat ställa frågor och när Robert kom ut i köket ägnade hon sig till hundra procent åt sin flingor och sin juice.
– Kör du flickorna till skolan, frågade Mia.
– Hade inte tänkt det, de kan väl ta sig dit själva. Jag vill gärna veta mer om vad du har gjort i natt Mia lilla. Och denna gången kan du gärna berätta allt. Flickorna kom iväg, Mia ringde sitt jobb, som tur var kunde hon ta ut en semesterdag. Hon fick komma dit och förklara senare. Jenny hennes chef var ju fantastisk så det var inget problem.
– Jag tänker inte berätta ett enda dugg mer för dig, jag vill att du ska gå härifrån nu, sa hon i vass ton. Robert trodde fortfarande att han kunde lägga sig i hennes liv och det retade hennes ordentligt.
– Jag går nu sa Robert, men du vet ju att du inte kan ha några hemligheter för mig, så jag kommer tillbaka. Snart! Och så gick han, Mia hörde hur den nya fina bilen rivstartade och så var han borta. Plötsligt ringde det i hennes mobil. Mia hoppade till, ljudet lät skärande högt och hon kände inte igen signalen riktigt. Hon skulle just svara när hon insåg att det var Fredrikas mobil hon hade i handen. Och på displayen stod Roberts namn!

Fortsättning följer…

Av Eva Österlund

Jerringpriset engagerar – som alltid

Pågår det en orättvis exponering av två av de fem som är kvar och kämpar om Jerringpriset? Är Stenson och Sjöström givna på förhand? När övergår Folkets pris till att bli ett pris som röstats fram genom ”kuppande”? Ja, frågeställningarna är många. Hippson har pratat med Radiosportens redaktionschef om en krönika publicerad i GP i ämnet. Läs Hippsons artikel HÄR.

Equestrianwords följetong – fjärde avsnittet

Detta har hänt: I förra avsnittet av vår följetong har Mia precis fått en fruktansvärd chock. Främmande personer har varit inne i hennes och döttrarnas hem, det verkar om som de i rasande fart har letat efter något. Mia kan inte släppa tankarna på det som har hänt och många timmar senare när polisen har varit där, lås- och larmföretag har gjort en jourinsats och när flickorna äntligen sover, ja då går hon ut i förrådet. Där står hennes vinterdäck staplade under ett gammalt skynke. Längst inne i ett av däcken gör hon ett sensationellt fynd!

Mobilsignalerna ville aldrig ge sig. Mia, som satt sig ner på förrådsgolvet kände sig fortfarande yr, det blev värre hela tiden. Det enda hon kunde tänka på var hur fånigt den där ringsignalen på hennes mobil egentligen lät.
– Måste byta den, måste ringa polisen igen, måste låsa överallt, var finns den gamla luftpistolen egentligen? Det ringde igen. Fan, fan, fan! Mia kravlade sig upp, benen var fortfarande skakiga. Hon hittade en nästan tom tioliters färgburk i plast och petade ner alla påsarna med vitt pulver i den. Hon satte burken bland alla de andra färgburkarna som aldrig kom iväg till återvinningen, låste förrådet och gick in i huset igen. Beväpnad med luftpistolen och ett gammalt brännbollsträ av den platta sorten gick hon runt i hela huset, kollade fönster och ytterdörrar. Under köksingångens dörrhandtag satte hon en stol, det hade hon sett på film att det kunde funka! Mobilen ringde igen. Nu kände hon sig starkare så hon svarade.
– Äntligen Mia, var har du varit, jag har ringt som en galning! Fredrika lät upprörd, upprörd och rädd.
– Vi har haft inbrott, polisen har varit här!
– Polisen, nästan viskade Fredrika.
– Vad sa du till dem?
– Vad skulle jag säga, jag vet ju ingenting men om du på något sätt är inblandad så vill jag att du talar om vad du vet nu!
– Varför skulle jag vara inblandad? Fredrika lät lite tuffare nu.
– För att du har nyckel hit och för att jag har gjort ett fynd i förrådet. Någonstans känns det som om du vet var det är för ett fynd. Fredrika var tyst. Plötsligt lät det som om hon grät.
– Åh, Mia förlåt. Förlåt för allting. Jag har gjort bort mig, dragit in dig i skiten och nu vet jag inte vad jag ska göra. Hjälp mig! Mia kände sig plötsligt som en superkvinna. Hon som vanligtvis var en ganska feg, konflikträdd människa, växte plötsligt.
– Det är som om jag fått superkrafter, tänkte hon. Nej men så fånigt, tänk om Susanna visste detta. Jag hade hamnat på nördlistan för evigt.
– Fredrika är det du som har gömt knarket i vinterdäcken, frågade hon stillsamt.
– Ja, lät det ynkligt. Ja det är jag, jag visste inte vad jag skulle göra. Hade tänkt att komma hem till dig ikväll och hämta det utan att du visste något. Jag ville verkligen inte dra in dig i det här.
– Jag ringer polisen, knarkspanarna!
– Nej, skrek Fredrika, det kan du inte. Kommer detta fram till polisen bryter helvetet lös för oss alla.
– Ta med påsarna och kom ut till ridklubben nu!
– Nu? Klockan ett på natten?
– Ja, vi möts på parkeringen!

Skulle hon väcka tjejerna och ta dem med sig. Konstigt nog sov båda två fortfarande fast hon klampat runt i hela huset alldeles nyss. Mia skrev snabbt en lapp och la på köksbordet. På med jackan och iväg. Nästan! Hon skickade ett meddelande till Susanna att hon var tvungen att sticka iväg en stund med Fredrika. Det skulle bli tusen frågor men dem fick hon ta sen.

Den nya fina ridanläggningen låg vid havet. På samma plats som den gamla omgjorda fabriken där de ridit tidigare, hade funnits. Intill de nya byggnaderna hade man dock sparat en del av det gamla. I den gamla stall-längan var till exempel de gamla betongpelarna kvar. Pelarna sträckte sig mot himlen som ett gammalt romerskt tempel.
– Eller som resterna av byggnader i det krigshärjade Aleppo, tänkte Mia när hon körde in på ridklubbens parkering. Konstigt att man har sparat en massa betong, en massa tegel och armeringsjärn till förbannelse. Parkeringen låg i mörker medan den stora stallplanen var upplyst av starka strålkastare. Men var hade Fredrika parkerat? Plötsligt dök hon upp från baksidan av ridhuset och vinkade våldsamt åt Mia.
– Kör in på baksidan, skynda dig, sa hon. Ingen får ju se att det står bilar här nu, så här dags. Klockan är ju för fan snart två. Mia körde in på baksidan och närmast gömde sin bil bakom en foderlada. Fredrika gick efter. Så snart Mia stannat var hon framme vid bilen och ryckte i den ena bakdörren.
– Var har du grejerna?
– Vilka grejer, frågade Mia och försökte låta oskyldig.
– Mia du vet, du tog väl med dig påsarna som låg i däcket?
– Ja, jag gjorde faktiskt det, trodde inte att det här gällde ett studiebesök på vår egen anläggning. Men jag vill ha en förklaring nu!! Annars åker jag hem och spolar ner alltihop på toa.
– Är du medveten om att det handlar om heroin för hundratusentals kronor.
– Ja, jag har förstått det, sa Mia som nu började bli upprörd på allvar. Jag har också förstått att du dragit in mig och min familj i något riktigt allvarligt, du har snott pengar från föreningen, du sysslar med knark, Fredrika. Fattar du hur fruktansvärt allvarligt detta är? Jag vill ha en förklaring nu och här innan vi kontaktar polisen.

Tvåhundra meter ut från ridklubben gick det en allmän väg ner till en badplats och en hamn för fritidsbåtar. Dagtid var här ganska mycket trafik men just ingenting på natten. Plötsligt såg både Mia och Fredrika en bil närma sig på vägen. Helljuset på och extra lampor på taket. Men den fortsatte förbi ridklubben och ner mot hamnen utan att sakta farten. Fredrika blev dock orolig:
– Mia vi måste gömma grejerna nu, heroinet får inte kopplas ihop med oss eller hittas i våra bilar. Det där kanske var polisen eller väktarbolaget, eller… Hon tystnade tvärt. Plötsligt slocknade ljuset och hela ridanläggningen låg i kolmörker. Ljuset från halvmånen var allt de hade.
– Skynda dig, sa Fredrika. Jag har ett gömställe. Och så sprang hon emot en gammal tegelbyggnad som blivit kvar vid ombyggnaden. Fönster och dörrar var förspikade men Fredrika verkade vara säker.
– Jag har fixat dörren så att den bara ser förspikad ut, viskade hon. Den gamla byggnaden var full av skräp och gammalt hö och det var helt kolmörkt.
– Vi måste upp för trappan!
– Trappan? Det har väl aldrig funnits en trappa här? Men det fanns det, en bit upp i det utrymmet som Mia alltid trott varit en rökgång.
– De tog sig upp på det lilla loftet och längst in i ett hörn satte Fredrika burken med påsarna, fyllde upp med gammalt skräp och välte en stol som sett bättre dagar över alltihop. Det såg faktiskt riktigt bra ut. Sakta tog de sig ner igen, tryckte igen dörren och började gå i riktning mot bilarna. Det var fortfarande strömavbrott tydligen. Då, plötsligt, kom bilen med de många strålkastarna tillbaka från hamnområdet och den här gången svängde den in mot ridklubben.
– Fort in i stallet. Fredrika sprang emot den lilla ingången på ena gaveln. Mia hängde på och hjälpte till att dra igen den tunga dörren efter dem. Fredrika larmade av och sedan var det bara att vänta. De gick in i varsin box, två yrvakna hästar var väl inte så pigga på att få besök så dags men det var ok ändå. Mia stod inne hos en svartskäckig valack och spanade ut i mörkret från boxens fönster. Hennes hjärta slog dubbelvolter av rädsla men samtidigt var det en sådan otrolig situation. Mörkret, lugnet i stallet, doften från trygga hästar, hösilage, ja allt påverkade henne och fick henne att lugna ner sig. Svartskäcken märkte det och kom fram och ville gosa lite.

Den främmande bilen körde långsamt längs stallplanen. Personen på passagerarsätet lyste med en stark ficklampa länga ridhusväggen. Så försvann bilen och Mia började andas igen. Plötsligt kom den från andra hållet och kollade stall-längan istället. Snart skulle ljuset från ficklampan nå fönstret i svartskäckens box. Mia kastade sig ner på golvet, Fredrika likaså i sin box… Det kändes som en evighet innan bilen fortsatte, för att kolla andra sidan.
– Vi sticker upp i rummet ovanför ”luckan” väste Fredrika, jag har alla nycklar med mig. De tog sig snabbt upp i det lilla utrymmet som få kände till och där man ännu inte bestämt vad det skulle användas till. Det bästa var nog att det fanns ett litet fönster på gaveln. Hur länge de stod där och smög vid fönstret anade inte Mia. Till slut försvann dock bilen ut på stora vägen och så småningom smög de sig ner igen. Precis som de småsprang över stallplan kom ljuset i strålkastarna tillbaka. Plötsligt tvärstannade Mia och tog Fredrika i armen.
– Det ligger något där vid läktaringången, viskade hon.
– Det är ju en människa! De smög sig fram och tittade. Jo nog var det en människa alltid. Håret var mörkt och lite lockigt men ansiktet var sönderslaget och blodigt och på händerna var det fula märken och djupa jack efter vassa föremål. Fredrika drog djupt efter andan och pekade på huvtröjan som var smutsig och blodig, själva huvan hängde på en enda tråd, det andra var avslitet.
– Det är ju Michail, sa hon tyst. Vad har hänt honom…

Fortsättning följer…

Text: Eva Österlund

Sett med Kyras ögon – clinic på Flyinge

När Kyra Kyrklund kommer tillbaka till sin gamla arbetsplats Flyinge, och håller clinic ja då kommer också publiken. I drygt fem timmar satt hundratals intresserade tysta och stilla och tog till sig varje ord av den enorma kunskap som Professor Kyrklund delade med sig av. Till sin hjälp hade hon ett gäng duktiga ryttare och lånehästen Dexter som hon själv red. Hon inledde med ett resonemang runt utvecklingen av dressyrsporten och de förändringar som skett i den svenska hästaveln. Och med lite oro för att mycket kunskap går förlorad. – Det finns hästar som inte har naturlig talang och då måste vi ryttare kunna utbilda dem. – Att få nordsvensken att trava fint på volten kan ge samma tillfredsställelse som att rida Grand Prix på en dressyrtalang. – Alla hästar går att utveckla och få att bli bättre.

Vikten, sitsen och skänkarnas placering "förr red alla i sverige med för långa stigläder" FOTO:LottaGyllensten/LottaPictures

Vikten, sitsen och skänkarnas placering
”förr red alla i sverige med för långa stigläder”
FOTO:LottaGyllensten/LottaPictures

Moa Sundelöf med Dancing Daylight red i första passet för Kyra Kyrklund FOTO:Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

Moa Sundelöf med Dancing Daylight red i första passet för Kyra Kyrklund
FOTO:Lotta Gyllensten/LOTTAPICTURES

fantastiskt kroppspråk Kyra Kyrklund FOTO:LottaGyllensten/LOTTAPICTURES

fantastiskt kroppspråk
Kyra Kyrklund
FOTO:LottaGyllensten/LOTTAPICTURES

Först ut att rida under Kyras vakande öga var ponnyryttarna Sahra Edseth Solbakken på Valerossi (e. Valido) och Moa Sundelöf på HB Dancing Daylight (e. HB Daylight). Det var mycket med händer, placering över hästen och att inte klämma så mycket med skänkeln. Kyra vill gärna ha en fjäder mellan skänkel och häst. Tufft att rida för en så uppmärksam publik men också nyttigt för alla unga tjejer på läktarna som fick se att allt är inte självklart även om man har nått de högsta klasserna och haft stora framgångar med sin ponny. Eva Fahlbrinks Dexter (e. Westpoint) fick ny ryttare under clinicen. Kyra satt själv upp på valacken och visade hur man bland annat tränar piruetter. Och hur man tar hjälp av ett kort ridspö för att understryka vad man begär av sin häst.

– Jag använder ett vanligt, enkelt som man kan köpa överallt för tjugo kronor, man behöver inte alltid de långa dressyrspöna.

Kyra Kyrklund Clinic 2017 här rider Kyra Eva Fahlbrinks Desxter FOTO:LottaGyllensten/LOTTAPICTURES

Kyra Kyrklund Clinic 2017
här rider Kyra Eva Fahlbrinks Desxter
FOTO:LottaGyllensten/LOTTAPICTURES

KyraKyrklund_LGw-8

Kyra Kyrklund Clinic 2017 FOTO:LottaGyllensten/LOTTAPICTURES

Kyra Kyrklund Clinic 2017
FOTO:LottaGyllensten/LOTTAPICTURES

(I pausen var ridsportsbutiken på Flyinge öppen och full av kunder. Kön till kassan var lång och nog köptes de korta spön här också. Kyra inspirerar.) Hoppryttaren Alexander Zetterman var med. Stoet Berdina, som går 1.50-hoppningar och är e. Untouchable, har inte samma inställning till ryggningar som sin ryttare. Stoet blir stressad och nervös. Kyra Kyrklund visade hur man kan träna på att flytta in bakbenen, träna, hålla koll i spegeln och se till att bakbenen är där man vill ha dem och hur detta sedan går vidare med ryggningen.

Alexander visade gång på gång hur man ska göra och fick så småningom det hela att fungera. Kyra Kyrklund talar ju med hela kroppen när hon undervisar och håller sina clinics, hon är inte heller rädd för att tala klarspråk. Som till exempel; – Sitt på skinkorna, spänn dem inte, du måste släppa ner analringen i sadeln! – Ja, det är något som vi alla har, fortsatte hon efter publikens lite försiktiga reaktion. Kyra inbjöd också till frågestund, de som ville fick skriva ner frågor och så försökte hon besvara dem under clinicens gång. Hon påpekade dock att det ibland inte finns klara svar. Att rida sin häst väl är ju en fråga om känsla, känsla är något man upplever själv. För att utveckla sin känsla kan man ta till olika hjälpmedel. Till exempel en enkel rem om hästens hals. En hand i remmen skapar mer stabilitet i den handen.

Kyra Kyrklund Clinic 2017 Mia von Essen med Invoice "använd halsrem" FOTO:LottaGyllensten/LOTTAPICTURES

Kyra Kyrklund Clinic 2017
Mia von Essen med Invoice
”använd halsrem”
FOTO:LottaGyllensten/LOTTAPICTURES

Kyra talade sig också varm för den gamla övningen framdelsvändning, inte så populär idag men ett bra sätt att lära sig att flytta hästens bakdel. Att man skumpar i sadeln i trav är ingen katastrof, enligt Kyra. Det gäller bara att utnyttja det där skumpandet rätt. – Titta på Isabell Werth till exempel. Hon har gjort skumpandet till en konst och ett verktyg till att skapa mer energi. Eva Fahlbrink på Amberson (e. Don Primero) och Susanne Oberlies på Frequens (e. French Kiss) avslutade dagen genom att visa hur man tränar byten, från byte i vart fjärde till byte i varje steg. Trevligt att se hästar som gått den långa vägen med ambitiösa och superkunniga ryttare. På frågan om vad man ska titta på när man köper en bra häst, förklarade Kyra det mesta om exteriör, halsansättning, gångarter med mera. – Men det är viktigt att man blir kär i hästen också, avslöjade denna fantastiska professor i ridkonsten som avtackades med stående ovationer på Flyinge.

Kyra Kyrklund Clinic 2017 publiken fick testa lite övningar FOTO:LottaGyllensten/LOTTAPICTURES

Kyra Kyrklund Clinic 2017
publiken fick testa lite övningar
FOTO:LottaGyllensten/LOTTAPICTURES

 

Text: Eva Österlund

Equestrianwords följetong – tredje avsnittet

Foljetong 3C
I tredje avsnittet av vår följetong är Mia med döttrar och kompisar tillbaka i vardagsmiljö och på sin ”egen” ridskola. Susanna får prova en ny ponny, Sara rider sin favvisponny och hänger med kompisarna. Men ordföranden i ridklubben, Jörgen, är bekymrad. Det fattas pengar, mycket pengar. Han konfronterar Mias kompis Fredrika som är klubbens kassör. Vad vet hon? Och är hennes nya superbil ”inblandad”? Och hur känner Susanna killen med huvtröjan?

Mia kände att hon riktigt hoppade till där i sadeln på Darth Vader. Samma kille igen, med samma huvtröja! Och varför pratade han med Susanna? Hur kände de varandra? Mia red in på medellinjen och gjorde halt. Hon kunde absolut inte rida längre, Emmy fick tycka vad hon ville om att avbryta lektionen i förväg.
– Du, jag känner mig sjuk, förklarade Mia. Kanske är det kräksjukan eller nåt? Lika bra jag går in med hästen nu innan det händer något tråkigt.
Emmy nickade bara och Mia gick ut.

Hon kastade en blick mot den del på ridhuset där Susanna var. Jodå, han stod kvar! In med Darth Vader i boxen, ingen skulle ha honom nästa lektion så Mia fixade till honom och la på täcket. Konstigt att jag inte är rädd för honom längre, tänkte hon. Och konstigt att han inte gör något, hugger eller sparkar eller nåt. Han är ju fin att rida faktiskt. In i sadelkammaren med grejerna och sedan snabbt ut på stallplan mot ridhuset. Men när hon hunnit så långt försvann precis en bil från parkeringen. I detsamma kom Susanna ut med den nya ponnyn.
– Är han inte gullig, han heter Topolino, fint va?
Susanna verkade ovanligt glad.
– Vem var det du pratade med på läktaren, frågade Mia.
Hon försökte låta snäll och inte så nyfiken och rädd som hon kände sig.
– Det var Michail, fast han kallas för Micke. Vi träffade honom i Göteborg den kvällen vi var ute med pappa och käkade räkmacka på hotellrestaurangen högst upp. Han bor i Lund men ville kolla in vår klubb och kanske börja rida här.
– Hoppas han gör det, han är ju supercool!

Samma kille som sedan dök upp på klubben där Mia och Fredrika höll igång, samma kille som hängt med framför allt Fredrika, som dansat med henne och som haft stenkoll på dem hela kvällen. Och nu dök han upp på ridklubben! Det är något som inte stämmer, tänkte Mia. Det här är inga tillfälligheter. Men vad är det och hur har jag hamnat i detta mysterium. Hon drog sig för att ringa Fredrika som bara kört iväg. Mia var inte feg av sig men lite konflikträdd både när det gällde bästa kompisen och faktiskt också sina döttrar.

De körde en omväg hemåt. Mia hade läst i tidningen Ridsport att en av de stora gårdarna runt Malmö precis hade köpts av en känd hoppryttare. Hon hade en bekant som hade häst på just den gården. Lite skvaller om försäljningen var inte fel.
– Vilken hoppryttare är det, frågade Sara.
– Henrik von Eckermann? Då kan vi flytta dit.
– Sluta tjata om Eckermann jämt, fräste Susanna. Han är väl inte bättre än Rolf-Göran Bengtsson. DET är en av världens bästa ryttare det!
– Ha, han är ju en gammal gubbe, tyckte Sara. och så var det gamla vanliga tjafset igång.
Mia vägrade delta utan körde snabbt upp mot gården. Snart syntes också den stora IKEA-loggan i skymningsljuset. Staden växte verkligen åt det här hållet.

Foljetong 3B
När de körde in på gårdsplanen hade de en annan bil efter sig, nära och med helljuset riktat rakt emot dem. Men plötsligt bländades ljuset av. Bilen gjorde helt om och försvann. Någon som körde fel bara, tänkte Mia. Besöket på gården blev en besvikelse, Mias bekant hade redan varit hos sin häst och de andra inackorderingarna ville inte diskutera de nya gårdsägarna.
– Ja vi har träffat dem, det blir nog bra var allt Mia fick veta.
– Varför skulle du hit och snoka, ville Susanna veta när de körde hem.
– Alltid bra att ha koll på vilka som har stallplatser, försökte Mia försvara sig men det lät inte riktigt bra.
– Tänk om hon hade varit där, Linda Heed, som köpt stället. Så pinsamt för oss!
– Vi kanske behöver stallplats en dag och du vet själv att det bara finns några få på vår egen klubb, försökte Mia komma ur situationen. Ett dåligt försök.
– Va, ropade plötsligt bägge tjejerna. Ska vi köpa häst, en egen häst. När då? Snart?
– Jag vill ha en ponny, vi köper Willow, tjatade Sara.
– Jag delar inte häst med ungen eller med dig mamma. Jag vill ha en egen.
– Vi får se, måste prata med pappa om detta, nu kör vi hem!

Nu hade Mia gett sig ut på djupt vatten. Hon hade inte en chans att köpa ens en egen sadel. Varför hade hon sagt detta? De närmade sig hemmet och då såg Mia att det lyste i hennes sovrum på gaveln på andra våningen. Hade hon verkligen glömt att släcka där i morse? Det lyste i förrådet också och där hade hon minsann inte varit på minst en vecka. Det här kändes inte bra! Flickorna hoppade ur bilen och Sara kände på ytterdörren som gick upp. Olåst! Mia och Susanna tittade på varandra. Hade det varit tjuvar framme? Alla tre gick försiktigt in och tände ljuset i taket. Allt såg ut som vanligt. Men när Sara sprang upp till sitt rum kom det stora tjutet.
– Mamma, Susanna, kom genast!
Rummen på ovanvåningen såg ut som om stormen Gorm hade farit fram. Allt låg huller om buller, söndrigt och helt om vartannat. Någon hade letat efter något och någon hade haft riktigt bråttom.
– Fan också, sa Mia och bara satte sig ner, hon kände sig helt matt. Rädd och äcklad över att någon främmande varit inne i hennes hus och rotat bland hennes och flickornas väldigt privata saker.
– Jag ringer polisen , sa Susanna. Du får ringa pappa!

Foljetong 3a
Några timmar senare hade lugnet lagt sig i huset. Polisen hade varit där, Robert hade kommit dit, alla hade gått igenom sina saker och alla hade hjälpts åt att städa upp.
– Ingenting saknas, det är det som är riktigt skumt, sa Mia till Robert som stannat kvar en stund.
– Frågan är vad de var ute efter, det här var inga vanliga tjuvar. Du har väl inget skumt gömt i kåken, Robert försökte skämta men Mia funderade.

Det hade faktiskt inte varit rörigt i förrådet, där var bara ljuset tänt. Skumt det också. Hon var säker på att inget av dem varit där på flera dagar.
– Vem har nyckel hit mer än du och jag, frågade Robert.
– Tja, Fredrika har ju en extranyckel och där sitter faktiskt en förrådsnyckel på den ringen också. Men varför skulle hon gå in i vårt förråd?
– Ja, säg det, fortsatte Robert. Nu måste jag åka. Du klarar dig?
Mia hade lugnat ner sig, från Susannas rum kom musik och Sara satt och kollade på en film. Ingen var uppjagad längre. Robert kunde gott åka, han hade väl någon ny på gång någonstans!

Mia fixade te och efter tedrickningen gick tjejerna och la sig. Susanna var ovanligt lugn och gick inte igång mot lillasyster trots att Sara försökte dra upp ännu en diskussion om Henrik von Eckermanns alla förtjänster och att hon faktiskt hade hans autograf. När lugnet lagt sig tog Mia sin vanliga stund i soffhörnet. Ett glas rödvin unnade hon sig också.
– Ett litet glas är det ju faktiskt.
Imorgon skulle hon fixa lås och larm, galler för källarfönstren och kamera över förrådet och garaget. Robert hade lovat att betala. Det var mystiskt med förrådet, bäst att ta en titt igen. Hon tog en klunk vin, drog på sig de gamla Australienbootsen och gick ut. Allt var som vanligt. Gamla fasters draperier låg som vanligt över högen med vinterdäck. Men var det inte något konstigt där i alla fall. Varför låg det ena draperiet med avigan ut? Så hade hon definitivt inte lämnat det efter att hon nyligen fått på sommardäcken.

Mia gick fram till däckhögen, drog av draperierna och stod och stirrade på däcken som staplats i ena hörnet. Inget konstigt där. Eller? Jag håller på att bli tokig, så enkelt är det, tänkte hon och kände med handen inne i det översta däcket. Inget där, inte i nummer två heller. I det tredje mötte hennes fingrar mjuk plast. Hon petade längre in, fick tag i ännu mer mjuk plast och plötsligt hade hon en påse med ett vitt pulver i handen. Petade igen och igen och efter ett tag låg det en stor hög med plastpåsar med innehåll på förrådsgolvet. Mia kände sig yr.
– Det här är fan inte bikarbonat, tänkte hon. Det var detta någon letade efter.
Plötsligt ringde mobilen…

Fortsättning följer…

Text och foto: Eva Österlund

Visst får hästar oss att må bra!

Oavsett hur trött jag är, frustrerad, arg eller ledsen så mår jag alltid bra av att vara i stallet. Alla bekymmer och all oro försvinner på väg ner för backen mot stallet och jag får en lugn stund där jag helar både mig själv och min själ.

Det handlar inte om att rida eller att vara aktiv på det viset; det kan räcka med att mocka en box och fläta en man eller städa ett skåp i sadelkammaren. Oftast kommer visserligen känslorna tillbaka på väg upp för backen igen, men då är de sällan lika starka och jag kan ta mig an vad det nu handlar om på ett helt annat och konstruktivt sätt än innan. Hästen och hästlivet har definitivt en terapeutisk inverkan på mig.

Lisa Lidehäll är veckans gästbloggare hos Hippson och hon tar just upp hur hästen kan hjälpa den som mår (riktigt) dåligt att må bra. ”Hästar botar inte psykisk ohälsa, men de kan verkligen hjälpa till!” Och Lisa vet vad hon pratar om; hon har själv generaliserat ångestsyndrom (GAD), AD(H)D och ett Aspergerliknande tillstånd (AST) och har som en följd av detta drabbats av både utbrändhet och depressiva episoder. I sitt blogginlägg ställer hon sig frågan: varför är hästar så bra mot psykisk ohälsa? I inlägget berättar hon också vad hon kom fram tlll.

Läs Lisa Lidehälls gästblogg på Hippson HÄR.

Text & foto: Anna Carlsson-Käck

Equestrianwords följetong – andra avsnittet

I andra avsnittet av vår följetong är de internationella ridsporttävlingarna slut för den här gången. Mia, hennes döttrar Susanna och Sara och Mias bästa väninna Fredrika åker hem tillsammans i Fredrikas bil. 

Den stora bilen rullade söderut. Mia sträckte ut benen, äntligen fick hon plats igen efter fyra dagar på den trånga arenan. I baksätet var det lugnt för en gångs skull. Tjejerna satt med sina Iphones och hörlurar.
– De som klagar på att ungar använder telefonerna för mycket har nog aldrig upplevt det ljuva lugnet och tystnaden som uppstår när de väl är igång, tänkte Mia. Fredrika körde fort, alldeles för fort. Men Mia vågade inte säga något. Det hade varit en konstig stämning hela sista dagen. Och så det där med att hon fortfarande bara hade dimmiga begrepp om vad som egentligen hänt på den där klubben i centrala Göteborg.

– Fredrika måste ha känt den där killen sedan tidigare, funderade Mia och plötsligt var det som om minnet kom tillbaka. De hade hängt i baren och då hade Huvtröjan varit med. Fredrika hade också varit uppe på dansgolvet. Med Huvtröjan. Och när Mia kom tillbaka från toan så var de tillsammans i baren igen.
– Kände du den där unge killen, frågade hon lite försiktigt.
– Vilken kille, fräste Fredrika.
– Hur många killar träffade vi egentligen på klubben, fortsatte Mia med en snabb blick bakåt. Du vet vem jag menar. Huvtröjan!
– Ja, ja, jag har träffat honom förut, på en krog hemma i Malmö, sa Fredrika snäsigt. Jag tycker han är snygg!
– Men alldeles för ung, eller hur?
– Mia, lägg dig inte i så mycket. Du kollade in honom själv. Han heter Michail förresten, bor i Lund.
Egentligen hade hon ju inte med Fredrikas privata liv att göra. Mia blev ändå fundersam. Fredrika brukade berätta allt om sina killar, mer än Mia egentligen ville lyssna till men det här var tydligen hemligt. Bästa att hålla tyst så hon inte åkte ut. När Fredrika var riktigt sur kunde allt hända. Bilen ja, vems var den. En Mercedes, SUV, var väl knappast något som Fredrika hade råd med, ensamstående ambulanssjuksköterska. Jag frågar henne i morgon i stallet! Äntligen var de hemma i radhuset i södra Malmö. ”Bara 20 minuter från stallet” som Mia brukade beskriva det.

När all packning burits in, när tjejerna gått upp på sina rum, när Mia bytt till mysdressen som hon egentligen inte fick ha för Susanna och när hon hällt upp ett glas rött vin och bara njöt av tystnaden i sitt eget hem, kom tankarna tillbaka. Vad höll Fredrika egentligen på med? Och vems var bilen? Ridanläggningen låg vid havet och det som för några år sedan tillhört landets mest förfallna ställen hade nu återuppstått som fågel Fenix ur askan. Modernt, luftigt, väl anpassat för både djur och människor – en drömanläggning helt enkelt. Mias tjejer tog det redan för självklart att ridskolan skulle vara så här, för Mia och hennes årgång hade de gamla besvärligheterna på den här ridklubben numera föminskats till roliga minnen som man kunde skratta åt tillsammans vid fikat. Eller minnas med en notalgisk klump i halsen. ”Kommer du ihåg när vi fick en riktig toa?” ”Kommer du ihåg de gamla gödselvagnarna som vägde flera ton?” ”Kommer du ihåg fikarummet i den gamla kiosken? Och musen i knivlådan?” ”Kommer du ihåg när vi var 26 ekipage i ridhuset på julafton, trots att det bara var 18×32 meter?” Men redan nu dök de där minnena upp alltmer sällan och när Mia och flickorna körde till stallet på måndagskvällen så var det det nya som var i centrum, inte det gamla. Susanna var mer uppåt än vanligt, hon skulle få prova en ny häst idag. Emmy, ridläraren hade ringt och frågat om hon hade lust, visserligen var det en D-ponny men Seriösa Susanna var fortfarande ponnyryttare innerst inne.
2b– Prova kan jag ju och visa småungarna hur man ska rida! Så fort de kom fram försvann Sara snabbt in till ”sin” B-ponny. Det var visserligen ridskolan som ägde Willow men Sara hade mutat in det grå stoet. Hon var skötare och hon ansåg att hon bestämde det mesta runt ponnyn. Åtminstone ett tag till. Mia gick bort till ”luckan”. Vuxengruppen halv åtta var det som gällde och hon hoppades på att få rida ”Eldfågeln”.
– I helvete heller, sa hon högt efter att ha kollat runt så inga barn var i närheten. Hon stod uppskriven på Darth Vader, stallets största häst och dessutom den elakaste, enligt Mia. Längre bort i den ena stallgången skymtade hon Jörgen, föreningens ordförande. Lika bra att ta problemet med honom direkt. Vad tänkte Emmy på egentligen. Mia var verkligen inte vem som helst på klubben, hon hade minsann suttit i styrelsen i flera omgångar, stöttat, fixat och bakat bullar. Var tacken för det att rida på Darth Vader?
– Jörgen, nästan skrek hon. Här är ett problem som du måste lösa. Omedelbart! Jörgen såg lite trött ut, men det märkte inte Mia, upptagen som hon var av sitt eget. – Vad vill du att jag ska göra åt det, frågade Jörgen när han fått situationen klart för sig. Du får väl prata med Emmy själv, hon sköter ju ridskolan. Innan Mia hann samla ny luft till en mottattack kom Fredrika. Och hon och Jörgen försvann snabbt in bakom luckan. Mia såg dem prata och nästan skrika åt varandra men tyvärr hörde hon inget. Plötsligt stormade Fredrika ut, arg som ett bi och snart rivstartade en bil utanför.
– Vad var det med henne, frågade Mia när Jörgen kom tillbaka.
– Det fattas pengar på klubbens konto, mycket pengar, Fredrika är ju vår kassör. Hon borde ju veta vart de har tagit vägen. Jag hoppas inte att klubben har betalat den där bilen hon kör omkring med. Bilen igen. Mia funderade så hon glömde vara rädd för Darth Vader och snart var det dags att rida lektion. Tio stora hästar skrittade lugnt på spåret i ridhallen. Det luktade häst, ridhusunderlag och nybryggt kaffe från cafeterian. Emmy kom in och lektionen satte igång. Mia kämpade på och mellan skänkelvikningen, som gick riktigt bra och galoppfattningen som blev lite för snabb kastade hon en blick upp på läktaren. Sara var där med sina kompisar Crista, Wilma och Jennifer. En fnissande grupp tjejer som visste och kunde allt om ponnyer. Precis likadana som hon själv varit en gång. I andra delen av ridhuset satt Susanna på en gul ponny med vit man och svans. Den rörde sig trevligt och avspänt.
– Susanna är en duktig ryttare egentligen, bara hon inte var så kaxig. Hann Mia fundera innan det var dags att öka och minska volten och fokusera bättre på den egna lektionen. I ögonvrån såg hon plötligt hur en ung man gick fram emot sargen borta vid Sara. Han hade lockigt mörkt hår och var klädd i en huvtröja!

Fortsättning följer…

Text och foto: Eva Österlund

Ny följetong – följ de spännande intrigerna i hästmiljö

Vår följetong börjar på den stora arenan där man i åratal har arrangerat stora internationella hästtävlingar som alltid har lockat mängder med åskådare. Den här gången även Mia 38 år, numera singel och hennes två döttrar Susanna och Sara. Samt Mias bästa vännina Fredrika. Nu börjar vi, häng med!

Den stora arenan luktade. En blandning av häst, hästbajs, blommor, svettiga människor, popcorn, avgaser från maskinerna som fixade ridunderlaget och så något annat.
– Allmän trötthet, tänkte Mia där hon för fjärde dagen i rad satt i sektion G i väntan på ännu en hoppklass. I torsdags hade det varit superkul, fredagen likaså, igår lördag var det spännande fast lite segt men idag!
– Jag vill hem. Nu! Stolarna är för små, rumpan får inte plats längre och benen protesterade redan första kvällen. Och varför måste alla äta de där hemska popcornen eller hamburgare där köttet knappt varit i närheten av en ko. Det stinker! Jag mår illa! Mia lät blicken hänga på den stora jumbotronen i mitten av taket. Kameran gled över den nästan fullsatta arenan, zoomade in och fick folk att vinka som galningar. Och så lite tillbakablickar på ett meeting där svenskarna verkligen stått i fokus trots den tuffa internationella konkurrensen. Frågan var om den störste svenske idolen skulle fixa till det i Grand Prixen idag.
– Hade man varit tjugo år yngre så hade jag tvingat honom att anställa mig som hästskötare. Sedan beridare, sedan försteberidare, sedan flickvän och så bröllop. Mia lät tankarna sväva fritt, hennes både döttrar var ute på den stora mässan ännu en gång för ännu några fynd. Mias drömmar om livet på den tyska landsbygden tillsammans med idolen fick ett abrupt slut. Ett gäng tjejer intog raden bakom, fullastade med nyshoppade prylar, kebab, cola och mobiler.
– Hur kan de vara så smala när de hela tiden äter skräpmat, funderade Mia. Vid 38 års ålder hade hon blivit ganska rund både här och där. Susanna, hennes äldsta dotter ville få henne att sluta med ridningen.
– Mamma det är ju pinsamt, stackars hästar. Och tänk inte tanken på att rida på Twilight, då blir jag tokig! Susanna var 17 år och kritisk mot det mesta.
– Mest mot mig, funderade Mia. Skilsmässan från Robert för två år sedan tog Susanna hårt. Hon ansåg att det var Mias fel att föräldrarna skilts åt och det lät hon Mia få veta i stort sett varje dag.
– Fortfarande hackar hon om det. Någon gång borde hon väl komma vidare. Mia hade svårt att komma överens med sin äldsta, argsinta dotter. Annat var det med Sara, lillasystern som hunnit bli 12 år och som var Mias gosebarn. När ingen annan såg det. När Susanna var med fick man inte kramas eller gulla, då sa hon ifrån så det ekade i väggarna hemma i radhusvillan där Mias bodde kvar. Robert hade köpt sig ett nytt ställe, mycket större. Han hade också hunnit med två förhållanden efter Mia men just nu verkade han vara singel. Susanna var nöjd, hon ville ha sin pappa i fred. Inga tanter skulle komma och sno honom ifrån henne.
– Det var visst inga tanter, tyckte mer toleranta Sara. Speciellt Lisa var jättecool!
– Robert var i alla fall generös mot sina flickor, fortsatte Mia. All shopping på den stora hästmässan stod Robert för, han hade också bjudit på middag på den trendiga restaurangen högst upp i ett av hotelltornen. Mia hade hoppat av, hon och bästa vänninan Fredrika ville kolla in utbudet på den stora avenyn mitt i stan istället men flickorna hade fått hänga med flera ryttare och lagledare, både utländska gäster och de svenska.
– Jag älskar Henrik von Eckermann var Saras omdöme om den kvällen. Fortfarande gick kameran runt på de olika sektionerna av den stora arenan. Mia fortsatte att slötitta – att man aldrig såg någon man kände – och så plötsligt var han där, en kille i huvtröja, solglasögon och lockigt mörkt hår.
– Solglasögon, härinne, tänkte Mia och tittade igen. Och plötsligt såg hon. Det var ju han, killen från igår! I samma ögonblick dök tjejerna upp. Sara var röd om kinderna, glad och lycklig. Hon har shoppat ett nytt träns till sin favoritponny.
– Senaste modellen, kolla mamma. Malin Baryard har såna till sina hästar.
– Malin rider väl inte ponny eller har hon börjat om igen. Susanna var sur som vanligt och den här gången fick lillasyster betala för det.
– Sluta tjafsa, sa Mia lite frånvarande. Hennes ögon hängde kvar på jumbotronen men nu drog den sista klassen strax igång. Ljuset tonades ner, funktionärerna var på plats och den populäre veteranspeakern verkade ha laddat om. Dags för Grand Prix! Två timmar senare var Mia och hennes döttrar del av ett väldigt människohav som dels försökte ta sig ut, dels försökte ta sig till mässan för ett sista halvdesperat shoppingförsök. Mia försökte förgäves ringa Fredrika, de skulle åka tillsammans. Var fanns människan och varför svarade hon inte i mobilen?
– Hon har ju inga ungar att hålla reda på, tänkte Mia samtidigt som hon fick en longeringspisk rakt i ryggen. En mesig ursäkt av en kvinna som försökte kolla sin mobil samtidigt som hon trängdes våldsamt räckte inte för Mia. Nu var hon irriterad, riktigt irriterad.
– Se dig för din jävel, skrek hon.
– Men mamma! Den här gången var till och med Sara arg på henne. Susanna bara försvann.
– Alla kvinnor gillar väl lite pisk, menade en man i närheten. Av hans andedräkt att döma hade det varit några pilsner inne på mässrestaurangen. Mia valde att inte svara fast hon kände att hon lätt hade kunnat smocka till honom. Hon drog mot utgången istället och nu brydde hon sig inte om att flera klagade på hennes framfart. Äntligen frisk luft, äntligen var det dags att gå till bilen och åka hem. Sara var med henne men var fanns Fredrika och Susanna?
– Där är de, pekade Sara. Vem är det Fredrika pratar med? Har hon skaffat sig en ny kille under tävlingarna? Ny kille. Det var ju killen i huvtröjan. Absolut! När han fick syn på Mia, flinade han lite spydigt och försvann sedan i folkmassan!

Fortsättning följer…

Text och bild: Eva Österlund

Äldre inlägg

© 2018 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑