Författare: Annika Grundberg

När man inte ens kan lite på veterinären

För Petra Dahlsjö och hennes dotter blev hästköpet en mardröm, läs mer på HIPPSON.

Så gjorde Vena för att minimera smittrisken

Rädslan för att få kvarka i stallet är stor. När det konstateras kvarka i någon landsända skapar det ofta panik och ryktesspridning. På Vena dressyrcenter i Kungälv blev en häst sjuk nyligen. Genast stängde stallägaren anläggningen i avvaktan på provsvar (det var inte kvarka). För Hippson berättar Venas ägare Jessica Nordin hur hon tänkte kring stängning, smittspridning och kommunikationen med omvärlden. Läs hela artikeln HÄR.

Det accepteras tills någon har modet att ryta ifrån

Ett par dagar har nyhetsrapporteringen dominerats av Hollywoodregissören som, efter många år av sexuella trakasserier av kvinnliga medarbetare, tvingats sluta. Detta efter att någon äntligen vågat säga ifrån efter att alla tigit och lidit under tiotals år. Ett förfarande som känns igen även inom hästsporten.

Jag tänkte först att jag inte skulle hashtagga #metoo för jag tycker att alla kedjebrevsliknande aktioner i sociala medier är meningslösa och rentav korkade. Men den här gången får jag ge mig, det har effekt. Och det har fått mig att äntligen få ur mig något jag upplevde i tonåren och som följt mig sedan dess. Jag har berättat den förut men aldrig så här som jag gör nu.

När jag var ung var jag aktiv på en ridlägergård. Först som lägerdeltagare och senare som lägerledare. Sommarlovet efter nian sommarjobbade jag där tillsammans med andra tjejer i min ålder. På gården fanns även sommarbarn och så fanns Sven, vi kan kalla honom det. Han var sisådär 30-40 år gammal och bodde i en husvagn på gården. Vi sommarjobbare och något av sommarbarnen bodde i en annan husvagn mittemot hans. Jag vet faktiskt inte varför han fanns på gården eller vad hans roll var, han bara fanns där. En kväll råkade jag och en kompis se att han hade en låda billigt ”fyllevin” i sin husvagn. ”Fest!”, tänkte vi som de tonåringar vi var och frågade om han inte skulle bjuda. Och visst skulle han det!

Ett av sommarbarnen (för er som inte känner igen begreppet var det barn som av någon anledning behövde komma hemifrån en tid, alltså barn som hade det svårt hemma) hade aldrig förut druckit alkohol men Sven introducerade henne glatt. Efter ett tag tröttnade jag och kompisen på Sven, som faktiskt var ganska slemmig och äcklig enligt oss, men vilka killar över 25 var inte det när man var 16?, så vi gick ut och gick en promenad. När vi kommer tillbaka har Sven lyckats supa sommarbarnet redlös och börjat klä av henne och tafsa på henne. Vi fick stopp på det hela och som jag minns berättade vi för gårdsägaren och en kort tid efteråt lämnade Sven gården. Men någon anmälan gjordes inte och jag tror inte vi förstod vad han egentligen gjort. Våra erfarenheter som så unga omfattade inte ännu sexuella övergrepp varför vi unga heller inte kunde reagera och agera så som man borde gjort. Senare samma år kom jag perifert i kontakt med Sven då jag tog ett sabbatsår från gymnasiet och hamnade på Arbetsförmedlingen. De hade en satsning på unga arbetslösa där Sven nästlat sig in men tvingats lämna då han tafsat på unga tjejer som deltog i verksamheten.

Ett par år senare stötte jag på Sven i kön till ett gatukök mitt i natten. Lite smått berusad talade jag högljutt om för Sven vilket as han var. Det var väl mitt sätt att säga ifrån, allt annat än konstruktivt förstår jag i dag. Sommarbarnet och jag tappade bort varandra på vägen mot vuxenlivet och händelsen lämnade mig för många år.

Men så sitter jag på läktaren i Scandinavium under Gothenburg Horse Show drygt 25 år senare och framför mig sitter en man. När jag ser honom är det som om någon sparkar mig stenhårt i magen – det är Sven. Jag frågar folk runt mig vem han är och vad han gör där. Får till svar att han är en del av häst-Sverige än i dag. Han utför tjänster mer eller mindre gratis inom sitt gebit och är därför populär och välkommen in i många stall inom främst en av ridsportens discipliner. Jag berättar vad han gjorde den där gången. Jag säger att jag står för det jag såg även inför honom. Jag sa att han inte borde få komma i närheten av stall och unga tjejer. Men omtanken om stallets unga tjejer går inte före omtanken om den egna plånboken. Så han fick fortsätta utföra sina gratistjänster, för ett par år sedan gick han bort.

//Annika Grundberg

 

Pållen väntar otåligt på Falsterbo-biljetten

Vår gode vän Pållen är tillbaka med sin blogg. Det var länge sedan sist men han har haft fullt upp. Inte minst med Ryttaren, Tränaren och alla program som måste läras in. Men här kommer han i alla fall!

”Tjena, det är Pållen! Det var ett tag sedan sist, vintern har varit lång och, mellan oss, det har faktiskt varit en hel del gnäll också. Ja, inte från mig, jag gnäller aldrig, men ni vet ju hur Ryttaren är. Blir det inte rosett så blir det depression. Det går ju fort över men ändå.

Det är ju det här med medelsvår A. Uppriktigt sagt så tycker jag att det är ett ganska tråkigt program med en massa fjantiga svängar hit och dit. Byta galopp är väl OK det är jag för övrigt bäst på, men allt det andra? Inte riktigt min grej, helt enkelt …

Ibland försöker jag skoja till det och gör ett privat race in till märket där Ryttaren ska hälsa på domarna och le lite fjäskigt. Hehe, ibland kan det där vara svårt när jag precis har gjort min slidestopp. Tror inte att ett litet skämt uppskattas. Ryttaren är mer koncentrerad på vad de där personerna i glasskioskerna vid sidan om banan egentligen tycker. Och om de inte tycker som Ryttaren, ja då är den dagen förstörd. En av ”tanterna” i kiosken hade för övrigt mage att påstå att jag inte höll mitt huvud korrekt under programmet. Vaaaa???? Hur håller hon sitt huvud själv kan man undra?

Ja, jag blir lite upprörd ibland och då slinter kanske tungan, men hallå! Titta på mina ben istället. Så himla eleganta både i byten, i ökningar och i ”tvärgången”. Slå det den som kan! (Här kan tilläggas att Pållen genomgående får fina omdömen om sitt utseende och sina rörelser. Ibland stiger det honom lite åt huvudet och han glömmer det där med att ”Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl”) Vadå, kämpa väl? Det viktigaste är väl att kapa åt sig de där rosetterna. Där är Ryttaren och jag helt överens. Ska man väckas i gryningen, kammas och flätas som en tjej, då ska man i alla fall ha med sig rosetter hem som kompensation. Det är ju ganska självklart. (Pållen har haft lite av en bergochdalbanesäsong så här långt i år men så kom det stora genombrottet nyligen i Skabersjö.)

Medelsvår B och så nån siffra, det kan jag ju gå i sömnen. Jag vann inte men det var faktiskt en fluga som distraherade mig i en av ökningarna och alla vet ju vad jag tycker om flugor. Hatar dem! Sedan skulle jag debutera i något konstigt som hette prisantschorges eller nåt. (Här menar Pållen Prix St George.) Ja, jag sa ju det, prisantschorges. Märkte ingen större skillnad mot de vanliga programmen så varför det ska heta så kan man ju undra. Vem var Schorges för övrigt? (Pållen har ju alltid varit kaxig och det har nog blivit lite värre med åren. Men efter rosettframgången i Skabersjö har en gammal fråga blivit aktuell igen.)

Nu är det väl månaden maj eller? Och Falsterbo Horse Show är i juli eller? Var är min inbjudan? Har de glömt den i år igen, eller? Jag kan bara tala om att om det inte händer något på Falsterbofronten i år så blir jag riktigt sur. Jag har fått mer bling och nytt träns, Ryttaren har ny mössa/hjälm och bling på sporrarna. Programmen kan vi som ett smäck och vi är supersnygga att titta på! Behövs det något mer? Jag bara frågar? (Här fixar Pållen fram sin mobil och frågar diskret efter telenumret till Falsterbos president Jana Wannius. Om ingen annan kan fixa en resa till Falsterbo får ju Pållen göra det själv!)”

//Hälsningar Pållen

 

 

 

Vilja + Zelma = sant

Igår hade jag en helt ljuvlig dag på jobbet. Jag åkte till Vena Dressyrcenter utanför Kungälv för att träffa lilla islandshästfölet Vilja och hennes amma, det dressyrstammade stoet Zinfandel Vena eller Zelma som hon kallas till vardags.

Vilja föddes förra veckan på Ulltuna i Uppsala men efter ett par dagar avlivades hennes mamma Von. Ungefär samtidigt fick Zelma, under stor dramatik, ett dödfött föl. Två sorgliga historier som slutar i dur då Zelma tagit sig an Vilja som sitt eget föl.

Läs solskenshistorien på Hippsons sajt.

//Annika Grundberg

Full fart i körningens världscupfinal

1plac_MG_1961BoydExellspurtK

Boyd Exell vann världscupfinalen i Göteborg.

Kuskarna i världscupens inomhuskörning för fyrspann sparar inte på krutet. De lirkar runt sina långa ekipage genom hindrens portar och på fartsträckorna går det verkligen undan så sanden sprutar. Stämningen är minst sagt på topp i arenan, här vill inte kuskarna att publiken ska vara tyst utan heja på allt vad de orkar. Och som de orkar!

Boyd Exell tog hem Världscupen i körning i söndagens körfinal. I segerintervjun frågar Suzanne Sjögren hur han bara fortsätter vinna och vinna. Boyd svarar:

– Önskar jag kunde säga att jag går upp tidigt på morgnarna, men så är inte fallet. Jag har ett bra team som tar hand om mig.
Han säger också att det är speciellt att komma hit igen och vinna eftersom det var här han tog hem sin första världscupseger. En av tävlingens sponsorer var Volvo och deras representant fick åka med med och grooma efter Boyd Exells fyrspann under ärevarvet.

Se bildkavalkad signerad Lotta Karlsson!

6plac_MG_1904FredrikPerssonhinderK

Fredrik Persson hade fått ett wildcard till världscupfinalen.

prisutd_MG_2040pristagare-priserK 7plac_MG_1868GeorgvonSteinK 5plac_MG_1855IjsbrandChardonbroK 4plac_MG_1970JozsefDobrovitz 2plac_MG_2010omkrnJeromeVoutazhinderK 3Koos_MG_2057evarvK 3plac_MG_1935KoosdeRondehinderK 3plac_MG_1998omkrnKoosdeRondeskvttK 3plac_MG_2001omkrnKoosdeRondebroK 2plac_MG_2009JeromeVfilmasK 2plac_MG_1994JeromeVoutazspurtK 2plac_MG_1984JeromeVoutazhinderK 2plac_38A6101JerometackohejK 1plac_MG_2028omkrnBoydEsandskvttK 1plac_MG_1949BoydExellhinderK 1boyd_MG_2051VolvomedBoydExellrevarvK 1boyd_MG_2047groomvolvoK 1boyd_38A6106arevarvvolvogroomK

Följetongen – avsnitt åtta

Avsnitt 8ADetta har hänt: Vår huvudperson Mia lever just nu i ett virrvarr av tankar och händelser runt det stora knarkpartiet som hon hittade i sitt eget förråd och sedan var med om att gömma i ett övergivet hus på sin egen ridklubb. Hon har erkänt allt för polisen, även att hon känner sig förföljd av sin ex-man Robert. Hon är övertygad att Robert är inblandad i den här hemska historien, inte minst genom hans relation med Mias bästa vän Fredrika. Fredrika är försvunnen och när Mia försöker hämta mer styrka genom att rida en sväng med sin nya favorithäst, ser hon en livlös Fredrika ligga blodig i ett av de gamla forten nära klubben.

Avsnitt 8B
Nu börjar vi:
Det gamla fortet var avspärrat, det var blåljus överallt och på en bår, i en liksäck låg den person som varit Mias bästa vän i så många år. Fredrika var död. Någon hade dödat henne! Själv satt Mia på en sten, insvept i en filt som någon av ambulanspersonalen givit henne. Någon, hon kom inte ihåg vem, hade sett till att hästen kom tillbaka till stallet. Hon kände sig helt apatisk, det enda hon kunde tänka på var Fredrika, vilken vän hon varit i alla år och hur mycket roligt de haft tillsammans. Inte minst på den här ridanläggningen, dit de kom unga och glada och verkligen sugna på att ta upp sin stora hobby igen. Mia hade gjort ett uppehåll när hon blev gravid med Susanna och Fredrika hade gjort sin stora asiatiska resa.

Avsnitt 8C

Men sedan gjorde de verkligen comeback i hästvärlden. Mia kunde inte låta bli att le för sig själv när hon mindes alla härliga stunder med Fredrika och hästarna. Barbackaridning i hagen, sova över i stallet, ridning längs havet under sena kvällar, grillning med likasinnade på roliga ridläger, smygridning utan hjälmar, kärleken till alla de hästar som hade funnits här, vänskapligt tjafs om vilken häst som var den allra bästa och de rysligt tidiga och iskalla morgnar när man skulle åka på tävling och av någon märklig anledning först var tvungen att mocka alla boxar i det gamla tungarbetade stallet. ”Varför gjorde vi det egentligen”, mumlade Mia för sig själv, Vi borde strejkat!

En av poliserna kom fram till henne.
– Hur känner du dig? Kan vi pratas vid ett tag?
Mia fick ännu en gång berätta hur hon hade funnit Fredrika, att hon först bara sett hennes ridsko och sedan hoppat av hästen och gjort den förfärliga upptäckten av den döda kroppen. Plötsligt stod Stig bredvid poliskvinnan som ställde frågorna. Han lyssnade utan att kommentera något av Mias svar. När alltihop var över och ambulansen kört iväg med Fredrika, stannade han kvar hos Mia.
– Orkar du gå tillbaka till stallet.
Mia reste sig på något darrande ben men sedan var det inget problem. De gick långsamt tillbaka medan de pratade om Fredrika. Om den sista konstiga tiden, om hennes förändrade sätt, om hon försökt försvinna och den konstiga polisjakten.
– Vi klantade till oss och tappade bort henne den där kvällen, berättade Stig.
– Men nu har vi hittat hennes Mercedes. I djuphamnen här ute. Dumpad! Först trodde vi att hon var kvar i bilen. Det var en amatördykare som hittade den.
Han följde henne fram till bilen och tittade allvarligt på henne.
– Du är väldigt insyltad i den här historien, Mia, det är du väl medveten om.
– Och vi pratar om farliga människor som är med och agerar. Riktigt farliga! Vi har en man på plats vid ditt hus och han ska vara där hela tiden. Jag har sagt det förut, lås alla dörrar, öppna inte för någon okänd, ha stenkoll och ring vid minsta misstanke.

När hon kom hem var huset tomt. Flickorna borde varit hemma men kunde också vara hos kompisar eller som Susanna på sjukhuset hos Michail. Hon ringde båda men fick inte tag i dem utan lämnade meddelande.Ute på gatan stod en gammal grönsvart Volvo som hon inte kände igen. Vid förarplatsen satt en yngre man som plötsligt kom ut och gick mot hennes hus.
– Det är väl den där polisen som ska vakta mig, bäst att öppna annars blir väl Stig ännu mer irriterad.
– Hej, är det Stig som har skickat hit dig?
Mannen svarade inte men log glatt emot henne och innan hon hann hindra honom var han inne i hallen.
– Jag skulle väl kolla ditt leg, försökte Mia. Plötsligt kände hon en våldsam smärta i huvudet och sedan blev allt mörkt.

Susanna gick den numera välkända trappan upp till Michails avdelning. Nickade åt tjejerna som jobbade där och kom in på Michails rum. Han var inte där! Men Lena som var någon sorts chef på avdelningen kom in.
– Gå du ut i fikarummet, han sitter där, jättepigg dessutom så nu ska vi snart skriva ut honom.
– Susanna, hörde hon i samma stund.
Och där stod han, hennes darling (för det var han även om hon inte sagt det till någon annan.) Han var fortfarande svullen i ansiktet med massor av blåmärken men det var inte så mycket bandage längre, mest tejp eller vad det nu hette, över ställena där de fått sy ihop skadorna. De fantastiska ögonen syntes igen och när han log mot Susanna kände hon att detta, det var nog allvarligt ändå.
– Den där polisen, Stig, har både ringt och varit här, han vill ha reda på allt, om och om igen.
Michail lät orolig, det var massor som stod på spel nu och nu när han träffat Susanna ville han verkligen skjuta allt det gamla bakom sig.
– Men du är väl inte någon skurk, frågade Susanna.
– Neeej inte skurk kanske men jag vet ju vilka skurkarna är.
– Även de som misshandlade dig?
– Ja, jag kände ju igen dem, de är ju med i gänget.
– Vilket gäng, du menar det här med knarket som mamma och Fredrika höll på med. Att gömma det alltså.

Susanna hade pressat sin pappa på vad mamma och Fredrika egentligen gjort därute i stallet mitt i natten. Hon hade ännu inte funderat ut hur han kunde veta det. Så fort hon tänkte på det kändes det obehagligt.
– Var ska du bo när de skriver ut dig härifrån, frågade hon istället för att fortsätta på knarkspåret.
– Du kan bo hos oss, vi har ett gästrum, jag ska prata med mamma.
Michail såg på henne, hon var både snäll och snygg och nog var han allt lite kär i henne.
– Få se vad polisen säger först, sa han bara. Jag måste samarbeta med dem nu, har ju bara uppehållstillstånd, förstår du.
Susanna förstod inte alls. Uppehållstillstånd??
– Men jag trodde, började hon när Michail plötsligt la fingret över munnen. Bakom dem stod Stig och en annan polis.
– Så bra att du har piggnat till ordentlig, vi har en del frågor vi måste ha svar på och förklaringar som inte stämmer riktigt, sa Stig i lugn ton.
Så lugn att Susanna blev nästan rädd, för bakom det lugna fanns det superskarpa.
– Och du, fortsatte Stig. Du åker hem till din mamma. Nu!
– Gubbe, tänkte hon när hon kom utom hörhåll. Han bestämmer inte över mig och nu åker jag till stallet.

Stallet var ändå det bästa. Susanna blev lugn och glad bara hon kom in på stallgången. Topolino stod i sin box och väntade på henne och visst var det en liten glimt av igenkännande i hans fina ögon? På boxdörren satt det en lapp från Emmy att hon kunde ta Toppen på kvällens hoppkurs. Härligt, då behövde hon inte bråka om det heller. Bästa att ringa mamma och meddela läget. Hon kollade mobilen och såg att Mia sökte henne tidigare. Inget svar från Mia nu, inget svar från Saras mobil heller. Lite skumt, mamma brukade alltid ringa upp.
– Du har väl hört vad som har hänt. Emmy kom fram till henne och berättade vad Mia funnit i den gamla krigsbunkern.
– Ligg lite lågt bara, vi vill ju inte att de små ska höra det, helst inte föräldrarna heller. Det blir så mycket snack och så mycket som sprids överallt. Jag ska försöka få ihop en allmän info i cafeterian strax. Men det var Mia som hittade henne.
Susanna blev alldeles kall. Stackars mamma, Fredrika var hennes bästa vän, hur hade hon tagit det? Och vad hade hänt egentligen? Hur kunde Fredrika råka ut för en olycka uppe i bunkern. Eller var det något ännu värre. Plötsligt ringde mobilen, det var pappa!
– Susanna var är du?
– På stallet jag har precis hört vad som har hänt Fredrika.
– Ja det är fruktansvärt vi måste hem och stötta mamma nu. Jag kommer och hämtar dig.
– …
– Inga men nu Susanna, nu ställer vi upp. Som en familj!
Efter tio minuter såg hon den stora svarta bilen köra upp på stallplan och stanna framför henne. Robert klev hur och gick fram och tog tag i hennes arm.
– Pappa jag kommer senare, jag ska rida Topolino på hoppkursen först.
– Dessa jävla hästar! In i bilen nu för helvete, sa han med en konstig röst.
Susanna lydde och såg sin lillasyster i baksättet. Hon hade aldrig sett Sara med så rädda ögon förut…

Fortsättning följer…

Av Eva Österlund

Sverigeponnyn – en höjdpunkt i ryttarkarriären

Vid årets Gothenburg Horse Show var det debut för Sverigeponnyn, som ersatt tidigare GP-ponnyn. I år fick c-ponnyekipage från hela landet vara med och kvala. 30 stycken tävlade på onsdagen i Scandinavium om de tio platserna i den åtråvärda lördagsfinalen inför fullsatta läktare. Segrare i både semfinal och final blev Tiffani Ling på ponnyn Jessie. Tiffani är från Lerum och tävlar för Nääs Hästsportförening. Här följer en bildkavalkad signerad Lotta Karlsson:

Ronja Nåred från Stenungsunds Hoppryttarförening med sin ponny Tjalve. Foto: Annika Grundberg

Ronja Nåred från Stenungsunds Hoppryttarförening med sin ponny Tjalve. Foto: Annika Grundberg

Hejarklacken från Stenungsunds Hoppryttarförening fick högsta betyg av speaker Stefan Fur. Foto: Annika Grundberg

Hejarklacken från Stenungsunds Hoppryttarförening fick högsta betyg av speaker Stefan Fur.

Madeleine Sigeholt och War Paint Apache.

Madeleine Sigeholt och War Paint Apache.

Agnes Berglund och My Cinderella.

Agnes Berglund och My Cinderella.

Ronja Nåred och Tjalve.

Ronja Nåred och Tjalve.

Bella Lidgren och Chapmans Lupo.

Bella Lidgren och Chapmans Lupo.

Elsa Norgren och Fuego.

Elsa Norgren och Fuego.

Johanna Liljegren och Romy.

Johanna Liljegren och Romy.

Signe Svensson och Törnrosa.

Signe Svensson och Törnrosa.

Thelma Stjernberg och Ballinaclogh Holly.

Thelma Stjernberg och Ballinaclogh Holly.

Lilly Landgren och Oysters River Pearl.

Lilly Landgren och Oysters River Pearl.

1Tiffani_MG_1281TiffaniLing_plac1K

Tiffani Ling och Jessie.

Bangång inför finalen.

Bangång inför finalen.

Stämningsfullt på arenan.

Stämningsfullt på arenan.

Segerintervju.

Segerintervju.

© 2018 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑