Återblick eller kanske ett behov av nostalgi

Visst har vi ett behov av nostalgi. Att blicka bakåt istället för framåt, att tänka då istället för nu. När tiderna är svåra och märkliga och otäcka saker händer i världen och på din egen gata, ja då kanske man får tröst och lugn av en liten tillbakablick. Även i hästvärlden sparar många på saker. Det kan vara några strån tagel från favvishästen för längesen, det kan vara de första sporrarna, älsklingströjan med hästar på som man sedan länge växt ur men som finns kvar ändå. Ett nosludd man sytt själv, ett flätat pannband. Listan kan göras lång, sakerna väcker minnen och tankar.
Ok, nu går vi raskt tillsammans längs minnenas gata. Sedan är det som vanligt igen. Häng med!

Ja jag har den kvar. Skivan i LP-format som gavs ut i början på 1990-talet för att pusha för Stockholm och det allra första världsmästerskapet i ridning och körning. Benny Andersson och Björn Ulvaeaus var inblandade och det dåvarande svenska ryttarlandslaget stod för sången. Många fina formuleringar i texten som man fortfarande kan njuta av om man inte har skrotat den gamle grammofonen. Vad sägs om:
”Upp till kamp, vi vill höra visslingar och stamp
när vi kommer i skritt och i trav och galopp
För finns det kliv så finns det hopp
Upp till kamp vi vill höra visslingar och stamp
för att Sverige är bäst och får alla på fall
så ryktas det i alla stall”

Det hette plastrong. En konstig halsduk som skulle knytas på ett speciellt sätt och fästas ihop med en plastrongnål. Googlar man på ordet så inser man snabbt att detta är viktigt för många även idag. Det finns till och med speciella plastrongklubbar med kurser i knytning. Kul för dem som gillar sånt. När det var tävlingsdags i ridningen så skulle plastrongen också vara med. Som tur var fanns det fuskplastronger att ta till. Tävlingsnerverna tillät inte traditionell knytning. Men nålarna var fina. Här är min egen lilla samling. Inte överdrivet använda. Polokragen var enklare!

Gula stickiga sockar, gula stickiga vantar som aldrig blev färdiga. Övning i att stoppa strumpor!! Herregud är jag född på 1700-talet eller??? Syslöjd var ett fruktansvärt ämne när jag gick i skolan. Men ljuset i tunneln var min syslöjdslärarinna i femte klass. Som insåg att ville man sy och brodera en påse för sockerbitar till favorithästen på ridskolan – ja då fick man göra det. Vi var flera som hängde på och här är mitt exemplar. Favvishästen hette Baronessan och hon fanns på Göteborgs Fältrittklubb, Gamla Bö, för sisådär hundra år sedan. Eller? I alla fall var hon min första stora kärlek, klart hon skulle ha en fin sockerpåse. Tror jag var tredjeskötare. Eller kanske fjärde eller femte. Det var konkurrens på den tiden!

Små tidningar/böcker som dök upp när jag rotade i en kartong på vinden. Den till vänster är en supertrevlig berättelse om de skäckiga hästarna som föddes upp på Björnstorp i Skåne. På framsidesbilden är det friherrinnan Caroline Gyllenkrook som rider egna uppfödningen Star. Den skäckiga färgen var ganska så ovanlig förr på häst så ”björnstorparna” väckte verkligen uppmärksamhet. Alla hade dessutom namn som anknöt till ordet ”stjärna” efter anmodern Stella. Själv hade jag förmånen att få rida Etoile, Estrelita och Telstar. Det var tider det. Boken om skäckarna från Björnstorp är skriven av Eva Fagerlind. Tidningen till höger, detta ex från 1969, var ett måste för den växande skara som engagerade sig i ponnyavel och ponnysport.

Malmö Ryttarspel i början på 1970-talet var ingen lite plutt-tävling precis. Dressyr Grand Prix och hoppning svår B till exempel. I det gamla ridhuset vid Jägersro-banan. Ryttare från Danmark, Finland, Tyskland och USA slogs med svenska ryttare från 19 olika ridklubbar runtom i landet. 13 tunga klasser avverkades på fyra dagar och bland de startande dressyrryttarna fanns namn som Anders Lindgren, Gunnel Strandberg, Maud von Rosen, Louise Wennerth, Finn Saksö Larsen och Nils Haagensen. I hoppningen var det inte sämre kvalitet. I startlistorna hittar man bland andra Lene Nissen-Lembke, Gösta Asker, Fredrik Thott, Marianne von Geijer, Åke Hultberg, Ted Nätterqvist, KG Svensson, Roland Nilsson och Jana Wannius.

Tja, det var här det låg. Ridhuset alltså. Göteborgs Fältrittklubb, mitt bland villorna i Bö. Femmans spårvagn körde nästan hela vägen fram och i den gamla byggnaden fanns två ridhus. Nästan alla hästar stod i spiltor och en ridlektion kostade 4.50. Hjälm var i början inte obligatoriskt men man fixade till slut en hjälm ändå. Det var ju tjusigt med en sammetsklädd kask som hölls på plats med en resårband. Hur coolt som helst. Och så blev hela anläggningen för liten, för gammalmodig och icke så hästvänlig. Föreningen flyttade, allt revs ner och det blev bostäder istället. Skylten till den lilla gatstumpen bakom Ridhuset hittade jag i en antikaffär många år senare. Gissa om den väcker minnen!

Hästarna från Ridhuset gick på sommarbete vid Rådasjön utanför Göteborg. Tvingade fadern att åka dit och hälsa på dem hela gänget. Fantastisk miljö och hästar som verkligen förtjänade sin sommarvila. Dem här, tror jag, hette Gipsy och var ljusgul med vit man och svans. Och staketet – ja, det var taggtråd!

Text & bild: Eva Österlund

Leave A Comment