Månad: november 2018

Reflexer – inte bara för syns skull

Mörkret är här och skymningen kommer snabbt. Det finns faktiskt dagar när det liksom aldrig blir riktigt ljust. Syns du?

Som ryttare i trafiken har du alltid ett ansvar gentemot dina medtrafikanter. Att använda reflexer är en enkel och förhållandevis billig livförsäkring. Att ge sig iväg ut på vägarna till häst utan reflexer eller lampor och sedan komma tillbaka och ha åsikter om att bilisterna inte saktar ner är argument som faller platt. Att synas i mörker kan tyckas vara en självklarhet men varför inte slänga på sig en reflexväst även dagtid?
– Jag är uppfostrad i ett ordningsamt kollektivstall där alla tog det säkra före det osäkra. Reflexer och lampor var en självklarhet och vi såg ut som riktiga julgranar ibland när vi red ut, även i dagsljus. Och när så min dotter började följa med till stallet och blev intresserad fick hon det naturligt. Det har aldrig funnits något alternativ. Du kan inte tvinga på dina barn reflexer om inte du själv använder det, säger en mamma när ämnet reflexer tas upp.

Nyttigt om att synas i mörker

  • Leder du hästar i gryning, skymning eller mörker, på eller över vägen till och från hagen? Med en reflexväst syns du bättre!
  • Med en pannlampa ser du ordentligt och får båda händerna fria vid exempelvis in- och utsläpp i mörker. OBS! Hästar som inte är vana vid pannlampor kan kräva viss tillvänjning.
  • En reflexväst kan rädda livet på både dig och din häst under jaktsäsong, även dagtid. Vem vill bli tagen för en älg?
  • Häng en reflexväst eller ett reflexkoppel innanför stalldörren. Då påminns du om dem på väg ut på din ridtur.
  • Har du grimma på Brunte i hagen? Med en reflexgrimma vet du att han syns bättre vid en eventuell rymning och du hittar honom dessutom enklare i hagen efter mörkrets inbrott.
  • Reflexer är färskvara. Se över dem ofta och byt ut de som börjar tappa stinget.
  • Hästens benreflexer ska fästas lågt på alla fyra benen. Har du bara två benreflexer ska de fästas på hästens vänstra benpar, (eftersom du rider på höger sida).
  • Lampor och reflexer med ljus/reflex åt två håll, ska fästas med rött ljus/reflex bakåt.
  • En anspänd vagn ska vara reflexmärkt med två röda positionslykor och två röda reflexer bak, en vit positionslykta fram samt orange sidomarkering. Vagnen ska även märkas som långsamtgående fordon (röd triangel).

Text & foto: Anna Carlsson-Käck

Källa: www.vagverket.se, ”Hästar i trafiken” utgiven av Svenska Ridsportförbundet

Med fyra hovar i backen

Snö, is och halka. Den tog tid på sig i år men till slut kom den; snön. På sina ställen har den både kommit och gått. Men man vet aldrig när den kommer tillbaka. Vi har träffat en hovslagare och pratat om hästens vinterdäck – isbrodden. Att brodda är nödvändigt för den ryttare som vill kunna njuta av vinterföret. Men hur roligt är det – egentligen? Förfrusna fingrar, såriga knogar och ömmande ryggar… Men det finns sätt som förenklar och gör vardagsridningen smidigare. Ett är att helt enkelt låta broddarna sitta kvar hela tiden.
– Har man hästar som fungerar bra tillsammans i hagen tycker jag absolut att det är ett alternativ. Det är minst lika viktigt med fäste i hagen och på vägen till och från, säger hovslagaren Peter Andersson från Orust.

Vilka broddar ska man välja?
– Det lönar sig kvalitetsmässigt att välja svenskt. Jag rekommenderar den lite rundare elitbrodden med en fals mot skon. Den är något dyrare men är i gengäld mycket slitstark och kräver ingen styrka när du drar åt den. Rent generellt kan man säga att ju billigare brodd, desto hårdare ska de dras.

Hur många brodd ska man ha?
– Om du mest rider på slätt underlag, eller har hästen i en plan hage, räcker det med två traktbroddar. Är det backigt bör du ha fyra. Men ta bort tåbrodden bak innan du släpper ut i hagen, annars riskerar du balltramp fram. Vid körning har man alltid fyra brodd i varje sko. tips
Fler och fler hästägare får upp ögonen för ”guldskon” med sex eller fyra inbyggda broddar. Det finns de hovslagare som inte gillar guldskorna eftersom de är både svårriktade och svårplanade, men Peter tycker om dem:
– Skon är visserligen lite dyrare i inköp men oerhört slitstark och håller i upp till tre omskoningar. Och den ger ett fantastiskt grepp på snö och is. Det är tungt att brodda men om du placerar hoven i ett benstöd sparar du både energi och rygg.
– Det finns specialstöd i olika material men det funkar lika bra med en höj- och sänkbar pallbock från exempelvis Biltema eller Jula. Klä klykan med en gummislang och du har ett jättebra hjälpmedel.

Vad ska man annars tänka på när man broddar?
– Rensa broddhålet ordentligt. Använd en renstapp, en söm av större modell eller en liten skruvmejsel. Gör rent hela vägen ner i botten mot hoven. Skruvar du ner en sten under brodden har du snart en stengalla. Gänga om med en gängtapp om det behövs. Skruva i brodden rakt. Backa den ett halvt varv och känn efter att den sitter bra, tipsar Peter.

Text & foto: Anna Carlsson-Käck

(Artikeln har tidigare varit publicerad i Tidningen Ridsport)

Proffsgroomens 5 bästa tips!

Jenny Talinsson1wp
(Favorit i repris) Tävlingssäsongen är snart slut. Men under jullovet kan man träna på att få hästen att glänsa som ett proffs. Här kommer tips från proffset Jenny Talinsson. Jenny har arbetat som hästskötare under tre olympiska spel med hästarna Amiral, Cardento och Jaguar Mail.

För att få en häst att glänsa så handlar det om att ha en snygg vardagshäst som sedan får extra finess. Så välryktad och ren är nummer ett. Tvätta.kanske tvätta två gånger för att få manen och pannluggen riktigt rena. Gråa delningar i manen sänker vilken flätning som helst.

Det behövs bra grejor: Svamp vatten, pall, sax, gummisnoddar, kam  och sprayer

Tipsen för det lilla extra. Groomtips1wp
1. Putsa ben, huvud, och nacken. Det är de små detaljerna som gör det lilla. Jenny ser till att spretande hårstrån försvinner. Särskilt vid nacken, där huvudlaget ska ligga. Försök att inte klippa för långt, ofta blir det bara längre och längre. Det blir svårt att knoppa sedan. Öronhår ska bara putsas lite grann, det som sticker ut. De långa hårstråna på nosen klipps inte längre.

2. Svansen. Hur den trimmas beror på vilken gren hästen tävlas i. Hopphästar har kortare svansar som inte heller ansas upptill vid roten. Dressyrhästen har längre svans och där klipper gärna Jenny sidorna för att visa svansens lyft. Kom ihåg att lyfta svansen med minst en handsbredd när du ska klippa, så den inte blir för kort.

3. Manen klipps lite olika beroende på hur den och halsen ser ut.  Jenny klipper oftare manen än att hon rycker den. När man klipper så blir det färre korta hår att ta hänsyn till vid knoppningen. Klipp gärna i en liten båge uppåt. Detta för att underlätta vid knoppningen att där manen är tjockare så blir den lite kortare.  Klipp ordentligt och ryck bara om det behövs för att få manen lite tunnare. men  klipp inte ur manen för att få den tunnare. Har manen svårt att ligga ner sedan så tofsa den! Låt  tofsarna sitta under natten Groomens tips4

4. Knoppning. Den kanske viktigaste delen i Jennys tips. Öva öva öva! Disciplin och lite mode påverkar lite antalet knoppar. Hopphästar har oftare fler knoppar. Blöt ner manen, mät med kammen så du får lika stora knoppar, dra ner ordentligt och fläta hårt. Vik upp änden och fäst med en eller två gummisnoddar. Fäst sedan ytterligare en gummisnodd i änden med ett par varv. Sedan RULLAS knoppen upp genom gummiloopen och fästes upptill genom att snodden spänns runt upptill , dock inte på knoppen utan bakom. Det ska bli små golfbollar och inte kanelbullar.           Groomen5wp

5. Avsluta med olja på hovar och runt ögon och nos. Spraya eventuellt svansen igen eller använd lite olja där också. På sommaren kan det vara bättre att använda mera siliconpreparat än ren olja. Spraya inte kroppen med glansspray utan bara svansen.

Text och bild: Lotta Gyllensten.

Artikeln tidigare publicerad i Tidningen Ridsport

Häng med på en hopprunda!

Favorit i repris (från 2015)

Ludwig Svennerstål har gjort det i terrängen, Tinne Vilhelmson Silfvén har gjort det på dressyrbanan och nu har även Susanna Aronsson från Orust Ridklubb gjort det; ridit med go pro-kamera på hjälmen. Följ med Susanna och hennes Lego på tomtehoppning! Hindren ligger på 60 centimeter och glada Lego tar med sig matte och renhorn – är det tomtehoppning så är det! – över bommar och plank utan att blinka.
– Lego heter egentligen Gvitilego. Han är ett 12-årigt lettiskt halvblod, 168 centimeter hög och har den holländska hoppstjärnan Guido till pappa. Jag köpte Lego i mars i år och nu står han uppstallad här på klubben och stormtrivs. Han älskar mat och är en riktig gentleman och dessutom en klok läromästare åt mig. Lego har tidigare tävlat upp till 90 cm i hoppning men jag är en fegis så vi nöjer oss med lägre höjder, skrattar Susanna och fortsätter:
– Go pro-kameran vann jag i en tävling nyss. Jag tyckte att det var en rolig idé för alla på klubben som inte rider att få uppleva känslan av att få flyga över hinder. I söndagens Tomtetävlingar på Orust Ridklubb blev det clear round-rosett för Lego och Susanna i både hoppning och dressyr och dessutom pris för bästa utklädnad i dressyren.

Text: Anna Carlsson-Käck hopp

Låt oss lära av varandra

Jag har aldrig förstått mig på den smutskastning som tycks pågå mellan olika hästvärldar. Vad är det som säger att den ena världen är bättre en det andra? Nä, ta vara på russinen och njut av det ni har gemensamt istället – kärleken till hästen.

Att umgås över disciplin- och hästvärldsgränserna behöver inte vara så komplicerat. Jag är skogsmulleryttaren som blev dressyrnörd och som numera umgås och rider mycket tillsammans med westernryttare, både på bana och i skog och mark. Och vet ni vad? Det fungerar alldeles utmärkt. För om man bortser från den rena trevlighetsaspekten – för det ÄR trevligt att umgås med hästiga kamrater! – så har vi mycket att lära av varandra, bara man har ett öppet sinne. Och det gäller oavsett om vi pratar dressyr, hoppning, western, islandshästar, akademisk ridning, körning osv.

Mer som förenar än skiljer
Trygga hästar, go stämning och härlig kamratskap. Okomplicerat och vänligt. Så ser den westernvärld jag upplever ut. ”Hej! Vad kul att du vill vara med oss! Jaha, du rider klassiskt. Spännande! Välkommen till oss!” I min klassiska värld är det uppriktigt sagt inte alltid lika vänligt och öppet. Fördomarna och de förutfattade meningarna är ibland pinsamt tydliga. De kommentarer som fälls när man berättar att man försöker sig på lite trail ibland tillsammans med dressyrhästen är inte nådiga. Jag fattar inte. Visst har vi olika sätt att nå målen med ridningen och visst är det mycket som skiljer oss åt men det är ju trots allt så mycket mer som förenar oss.

Text och foto: Anna Carlsson-Käck

På historiska ridstigar i London

I oktober 2018 stängde anrika Hyde Park Stables i London. Under försommaren 2004 befann jag mig i London och hade packat ned ridkläderna i resväskan; jag ville rida i Hyde Park och hade fått tips om just sagda Hyde Park Stables. Nedanstående reportage publicerades samma år i den numera nedlagda tidningen Hästmagazinet.

Att rida i Hyde Park i London är inget för den som hyser en dröm om att få utföra de högre skolorna sittandes på tjusiga hästar i den världsberömda parken. Men nöjer du dig med att få känna dig mycket engelsk, känna doften av häst och samtidigt få rida längs historiska vägar, ja då ska du absolut ta en ridtur i Hyde Park!

Är du i London och vill rida i Hyde Park gör du det hos anrika Hyde Park Stables på 63 Bathurst Mews. Hyde Park Stables erbjuder såväl entimmasturer i parken som ridlektioner, både privata och i grupp. Här finns även två anlagda ridbanor för mer organiserat lektionsridande och möjligen kan det bli tal om de högre skolorna där. Man välkomnar alla ryttare, både nybörjare och mer erfarna ryttare. Hyde Park Stables etablerades för ett fyrtiotal år sedan och ligger inklämt mellan Sussex Place och Bathurs Street.

Bostadslägenheter och stall o botten
Stället är inte helt enkelt att hitta och till och med den taxichaufför som tog mig dit hade svårt att komma rätt. När man väl är på plats är det fortfarande svårt att förstå att det faktiskt är ett stall man kommit till. Bathurst Mews är en söt bakgata kantad av tvåvåningshus och pelargoner. Husen inrymmer mestadels bostadslägenheter men bakom några av dörrarna i bottenvåningen har invånarna fyra ben, man och svans och gnäggar. Stallet är från 1830-talet då det var mer vanligt att ha häst än bil.

”Mews” betyder just ”stallgård” eller ”länga som ursprungligen varit stall”. Om du i London finner en adress med namnet ”mews” kan du alltid vara säker på att det någon gång har funnits hästar där. Hyde Park Stables erbjuder ridning året om. Under högsäsong rids hästarna upp till sex entimmaspass om dagen. Inte en hage finns i sikte och mellan passen ställs de därför helt enkelt in i sina boxar eller spiltor. Det är dock inte många minuter de blir stående under dagen, åtminstone inte under högsäsong. Hästarna får rejäla vilopauser ute på landet i stora hagar så snart de visar tecken på att eventuellt må dåligt. Och oavsett vad kommer samtliga hästar ut på ett par månaders sammanhängande bete under året.

James blir min kompanjon
Den svenska ridinstruktören Sara Henriksson arbetar hos Hyde Park Stables. Hon berättar om verksamheten samtidigt som hon förbereder en häst åt mig.
– Det är jättemycket att göra så här års. På sommaren är det full snurr, helt vansinnigt. Det blir betydligt lugnare under vinterhalvåret och det är också då som vi hinner jobba med hästarna och utbilda dem en smula, berättar Sara och sadlar en söt Irish Cob med det engelskklingande namnet James. Det är han som ska ta mig runt Hyde Park under en timme. Sara följer med på en ståtlig herre av okänd ras och innan vi ger oss ut i London-trafiken knäpper Sara på ett grimskaft i James ena bettring och tar mig ”på släp”.
– Vi gör alltid så här innan vi kommer in i själva parken, säger hon urskuldande och tar täten ut genom porten. James och jag lommar efter och jag märker ganska snart att den stora cobben är totalt skänkeldöv.
– Tyvärr är de flesta hästarna som gått här ett tag ganska tråkiga att rida för den som är van ryttare. Hästarna kopplar på autopiloten och vem kan egentligen klandra dem, menar Sara.
Autopilot eller ej, det är en häftig känsla att till häst kryssa fram mellan bilar och motorcyklar mitt i Londons morgontrafik. Sara rider ett par steg rakt ut i gatan, gör stopptecknet och jag förundras över att bilarna faktiskt stannar och att hästarna inte ens viftar på öronen åt den livliga trafiken. Efter knappt fem minuters skritt är vi inne i ett grönskande Hyde Park och har mer än 8 kilometers sandad ridväg framför oss. Sara tar bort grimskaftet och om än något oengagerat så svarar plötsligt den sömnige James på mina hjälper. Det blir till och med en hyfsat samlad galopp på ökända Rotten Row.

Utan ledtygel i trafiken
Vår ridtur går utefter the North Ride och the New Ride. Det glittrar i The Serpentine Lake och då och då möter vi fler ryttare som alla hälsar med en nick och ett artigt ”good morning!” eller ”nice weather for a ride” och liknande fraser. Morgonsolen strilar genom trädkronorna och jag känner mig som om jag befinner mig mitt i en roman av Jane Austen. En timme går fort och allt för snart ser jag bilarna på Bayswater Road skymta mellan träden. Vi rider igenom Victoria Gate och ut i trafiken igen. Den här gången får jag och James klara oss utan ledtygel men för säkerhets skull håller jag mig tätt bakom Sara. James starka hovar klapprar mot asfalten och det ekar mellan husen när vi skrittar in genom porten till Bathurst Mews igen. Utanför stallet råder det full aktivitet. Jag hinner knappt sitta av förrän nästa ryttare har satt upp på James. Inom några minuter ser jag hans breda bakdel försvinna ut mot Bathurst Street med den andra av dagens sex inbokade ryttare i sadeln. Än återstår många arbetstimmar för James och hans fyrbenta kollegor i stallet. Alla ser ut att må bra men även om jag själv just njutit av en härlig tur i Hyde Park, kan jag inte låta bli att fundera över om detta verkligen är ett värdigt hästliv? /

Text & foto: Anna Carlsson-Käck

Luftvägsproblem gav ändrad hästhållning

Runa efter ett uppsuttet arbetsprov med kamera ner i luftvägarna.

Runa efter ett uppsuttet arbetsprov med kamera ner i luftvägarna.

För några år sedan drabbades min häst av luftvägsproblem. Big ones. Efter många oroliga besök hos veterinären vet vi nu att hon är pollenallergiker och om man bara är observant i början av våren, går det att hålla stånget  med en kur  cortison. Peppar peppar så har det räckt med en kur och vi hoppas att det håller sig på den nivån även framöver. I år har hon varit precis som vanligt. Om jag hade vetat då, vad jag vet idag, så hade det sparat både massor av oro och massor av pengar. Min häst är av rasen frieser. En frieser har högre andningsfrekvens än genomsnittshästen och den har betydligt trängre luftvägar. Det kände varken jag eller veterinärerna till vilket gjorde att vi nog slog på stora trumman lite tidigt och lite – kan man tycka idag – i onödan. Å andra sidan är jag glad för att veterinären tog min oro på allvar och att jag nu kan säga att hon iallafall är genomgången från öron till svans. 🙂

Det här skrev jag när vi precis hade börjat förstå att det kanske kunde vara pollen som var boven i dramat:

Allt började med en bronkit, fortsatte med en kraftig reaktion på pollen och slutade med att man upptäckte att mjuka gommen inte såg ut och betedde sig som den skulle. Problemen kom och gick och vid något tillfälle trodde jag faktiskt att det var dags att ta farväl. Men så under senhösten vände allt. En preliminärt inplanerad operation ställdes in och veterinären och jag bestämde oss för att hon nog faktiskt var frisk. Eller snarare, frisk just nu, vi avvaktar och ser vad som händer i vår.

Förändringar
Runas tillstånd har inneburit en del förändringar i min hästhållning. Bland annat får hon eget hösilage ur småbalar så långt det går att lösa praktiskt. Allt övrigt hösilage dubbelkollas extra noga (till alla hästarna i stallet naturligtvis). Kraftfoder blöts vare sig det behövs eller inte. Samtliga ventilationsfönster står alltid vidöppna numera och ett har tagits bort helt och hållet. Ingen sopning av gången över huvudtaget när Runa är inomhus. Jag städar ur transporten mer noggrant än tidigare och tar bort överblivet hösilage direkt. Boxen skurades extra noga innan installningen i höstas och numera står hon och boxgrannen på hampa och jag dammar av väggar, fönster och galler lite då och då. (Jag är så glad över förstående stallkamrater och stallägare. Inser att jag plötsligt har blivit en gräsligt besvärlig inackordering…)

Vad som har betytt vad i den här proceduren kring Runa vet jag ju inte säkert men jag konstaterar att hon mår bra. Nu håller jag tummarna för att inget händer i vår, att vi kan få en frisk säsong med en glad häst som andas som hon ska.

Undertecknad tog reda på lite mer om hampa. Läs artikeln på Hippson.

Text och foto: Anna Carlsson-Käck

© 2018 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑