Månad: februari 2018 (sida 2 av 2)

Bohuscupen nästa – del 5

(Favorit i repris från våren 2015)

Våren 2015 ingick Equestrianwords medarbetare Anna i det lokala dressyrlaget i Bohuscupen. En läskig historia som hon bloggade om i sex delar.

”Å här kommer jag och leker tävling!”
Påskdagen och dags för första omgången i Bohuscupen. Så läskigt och så roligt på samma gång! Vi hade ett visst manfall i laget med två ekipage borta men fullt tillräckligt för att kunna delta med fullt lag plus reserv. Hanna och Imcke, Eva och Frasse, Malin och Gigantisch och jag och Runa. Denna första omgång gick på hemmaplan, bara tjugo minuters bilresa bort. Skönt. Det finns en viss trygghet i att det är hemma. Men var jag mindre nervös för det? Nä. Mötte några av lagkamraterna på parkeringen och vi var rörande eniga om att just precis nu var detta en jättedum idé. Tävla? Usch. Var fanns spypåsen?
Jag var första ryttare för laget ut i förklassen och med startnummer tio så fanns det inte mycket tid att vifta på. Ut med Runa ur transporten och in på framridningen. Det är nu man ska försöka hålla sig till någon form av plan. Jag är dålig på det. Sneglar på alla andra. ”Himmel vad de rider bra! Och så fina hästar! Å här kommer jag och leker tävling.” Jo men tjena. Fokus är inte min grej tyvärr, märks det? Jag kände dessutom att Runa hade anammat sitt alter ego Racerråttan. Fast hon var ändå med mig även om det inte kändes hundra. Och plötsligt var det vår tur.

Fyra och en halv minut senare var det över. Klart, färdigt, halt and good bye. Det finns alltid saker man kunde gjort bättre men på det hela taget var jag ganska nöjd. Främst för att det var över. När jag red ut genom manegeporten kom jag på att man ska andas. Det är faktiskt en himla bra grej. Och sen fick jag se mitt protokoll… ”Luktsaltet! Var är luktsaltet!” 68,701 procent! Jag skriver det igen: Sextioåttakommasjuhundraen procent med bland annat sjuor rakt igenom på allmänt intryck. Blev fånigt tårögd och slängde mig om halsen på Runa som värsta tioåringen. Vi låg tredjeplacerade länge men mot slutet gick det utför för tant i resultatlistan. Blev bland annat omriden av Lottas häst Sessan som knep första platsen med råge. Kul! För ska man nu bli slagen av någon så är det väl ok om det är av en som i normala fall tillhör laget. Just denna dag reds dock Sessan av en annan ryttare, för en annan klubb (en komplicerad historia som omfattar en fjällenresa, ett hastigt återbud och en tävlingslicens). Jag och Runa kom till slut på sjunde plats. Tjohoooo! Mitt livs första placering och deltagande i prisutdelning! Dock till fots men det må vara hänt. På åttonde placering kom Malin med Gigantisch så man kan lugnt säga att Frieserlaget från Orust RK gjorde mycket väl ifrån sig i förklassen under denna första omgång.Hejja oss!

Hur laddar man om efter detta? Det visade sig vara svårt för nu inleddes den långa väntan på start i lagklassen. Med fem timmar mellan starterna blir man lätt seg. Så här i efterhand skulle jag naturligtvis ha åkt hem med Runa ett par timmar, men det är lätt att vara efterklok. Runa stod så fint på transporten och sov och var inte direkt intresserad av att komma ut och rastas heller. Vi tog en promenad och hon fick beta lite innan det var dags att sadla på igen. Jag kände direkt att Runa tyckte att det här var ganska onödigt. Och jag hade fortfarande smilbanden från öra till öra sedan förklassen och hade jättesvårt att koncentrera mig. När det var dags för start var vi långt ifrån klara men det var bara att bita ihop. Det gick förvånansvärt bra i början. Sedan kom igångsättningen till trav efter första mellanskritten… Skulle vi kunna stryka det momentet från detta program, snälla Svenska Ridsportförbundet? Runa taktade och kastade sig iväg och där någonstans sprang hon ifrån mig totalt.

Det blev siffror i hela registret neråt, ända ner till en nolla. Siffrorna på allmänt intryck var inte roliga men det kostar att ha noll koll. Jag gläds dock åt att jag tycks sitta bättre än jag rider eftersom det åtminstone blev en sexa på ryttarens sits och hållning. Det blev ganska exakt 20 procent lägre i den här klassen och näst sist i resultatlistan. Så illa har jag aldrig ridit så slutprocenten var förmodligen helt rättvist dömt. Bara så himla tråkigt att det hände i lagklassen. Mina lagkamrater var tack och lov betydligt duktigare och samtliga red in på hyfsade siffror. Laget hamnade totalt på en nionde plats. Man skulle också kunna säga att vi kom sist i första omgången men det låter ju himla tråkigt. Vi föredrar att fokusera på framgångarna, inte på nederlagen, något som tydligen inte gillas av alla… Missunnsamhet tycker jag för övrigt är en ytterst oklädsam egenskap.

Nya tag i andra omgången om några veckor. Och då jäklar!

Text och foto: Anna Carlsson-Käck

Bohuscupen nästa – del 6

(Favorit i repris från våren 2015)

Våren 2015 ingick Equestrianwords medarbetare Anna i det lokala dressyrlaget i Bohuscupen. En läskig historia som hon bloggade om i sex delar. Det här är sjätte och sista delen.

”Fru Carlsson ska bromsa med sätet!”
Dags för omgång två i Bohuscupen, denna gång hos Stora Höga Ridklubb, trekvarts bilresa hemifrån. Efter första omgångens underbara individuella framgång i förklassen, tätt följt av – nåväl, fem timmars väntan mellan starterna kanske inte är så tätt, men ändå, ni fattar – det totala sammanbrottet i andra klassen, var det denna gång väldigt frestande att bara anmäla till en klass, det vill säga lagklassen.
– Vojne, vojne. Hur ska jag göra? Frågan dryftades under många ridpass och fikastunder, luncher, telefonsamtal… Jag får passa på att be min omgivning om ursäkt. Jag KAN ha tjatat hål i huvudet på er. Sorry. Till slut bestämde jag mig. Vi kör båda klasserna. Att Runa skulle orka fanns det inga tveksamheter kring. Det var piloten jag var orolig för. Det förelåg viss risk för omladdningsproblem.

Laget anlände till tävlingsplatsen i olika omgångar. Hanna och Imcke och jag och Runa anmälde oss i sekretariatet ungefär samtidigt. En stund senare kom Lotta och Sessan. Vi skulle rida förklass och lagklass. Ytterligare lite senare kom Malin och Gigantisch som nöjde sig med start i lagklassen. Eva och Frasse stod över denna omgång och hejjarklacken bestod av Kia och Mariette, den sistnämnda med filmkameran i högsta hugg.

Runa och jag fick till en hyfsad framridning inför förklassen. När mitt namn ljöd i högtalaren var vi riktigt taggade och på G. Och, alltså, vi är riktigt bra i travprogrammet, även i skritten och i första galoppen. Sedan går det liksom utför och Runas alter ego Racerråttan gör sig påmint. Det går undan och de där fjuttförhållningarna man försöker med tas det ingen som helst notis om. Ljuset är tänt men ingen är hemma och det enda svar man får är en spänd häst som jag får väldigt svårt att reda ut. Det här är ju inget nytt och jag frågade i ett annat sammanhang min tränare om råd för att lösa problemet. Gärna en quickfix som går att använda på tävling under pågående ritt.
– Fru Carlsson ska bromsa med sätet och knipa med överskänkeln.

Jomen tjena. Bromsa med sätet? Visserligen är mitt säte rätt så väl tilltaget men att stoppa ett halvt ton framrusande häst som ”inte är hemma” görs inte i en handvändning. Inte heller med ett sketet knip. Inser att problemet ligger hos mig själv och inte hos Runa men det gör inte det hela enklare. Nåväl, racerråtta eller ej. 64,815 % lyckades vi rida ihop, 18:e plats av 39 starter. Häppi häppi! I min tidigare tävlingskarriär – som var mycket lågmäld, synnerligen kort och med en annan häst – harvade vi oftast runt i 50+-procentsträsket.  Så allt över 60 % är godkänt i min värld. Jag firade med en kopp kaffe och ett äpple. Eller nej just ja, chokladboll var det visst…

Lotta och Sessan startade sent i förklassen och gjorde det så bra att det blev en tiondeplacering på dryga 67 %. Kul! Extra kul eftersom det var deras första tävling tillsammans.

Den här gången blev det inte lika långt mellan starterna så efter lite lunch och taktiksnack tillsammans i Stora Högas trevliga klubbhus var det dags att ta ut Runa för framridning nummer två. Lotta hjälpte mig att fiffa och greja – så skönt att kunna hjälpa varandra – och sedan hängde hon upp sig på staketet vid framridningsbanan.
– Kom igen Anna. Ladda!!! Dra en repa här nu!!
Lotta hade fattat det där med omladdningsproblemet. Hihi. Jag hade lagt in en lika lång framridning som till förklassen men skrittade mycket. Efter Lottas peppning och lite pillemasande hade jag en jättefin och lösgjord Runa som tog förhållningar och fram och back i alla gångarter. Övergångarna från galopp till trav satt som en smäck. Kul! Mindre kul då att avspändheten försvann ner i manegebotten strax innan den första galoppen. Here we go again. Racerråttan Runa med lätt avhängd pilot fick en spänd avslutning med kommentarer i protokollet som ”hög i nacken, spänt, springer in i galoppen” och liknande. Jag väljer att fokusera på åttorna i början istället. Vi är bra på inridning och serpentiner! Finns det möjligen något program med bara de linjerna?

Tillbaka ute på framridningen igen gjorde vi ett par galoppfattningar och övergångar ner till trav bara för att stämma av. Och då sitter allt som en smäck igen! Tröttsamt. Det sitter ju i mitt huvud. Mental träning någon? Nåväl, det blev 60,556 % och – ännu en gång – en 18:e plats bland 40 starter. Jag får vara nöjd med det. Som sagt; allt över 60 procent är godkänt och vi lyckades ladda om till andra klassen så det finns hopp inför framtiden.

Annat som det däremot inte verkar finnas hopp om är tävlingskavajsproblematiken. Att hitta en snygg, välsittande och skön kavaj i storlek 46 är ett problem. (Läs om mina våndor HÄR). Efter att ha misslyckats med kavajjakten valde jag att flytta ut knapparna på en av mina gamla kavajer och hoppas på det bästa. Den sitter inte snyggt och den är inte bekväm. Å andra sidan får den mig att sitta rakt och inte sjunka ihop, för då glipar det och spänner och blir definitivt varken snyggt eller skönt. Under dagens andra ritt glömde jag nog bort det där med att hålla in magen för nu ligger det en guldfärgad kavajknapp någonstans inne i Stora Högas ridhus.
– Men Anna…. Mina lagkamrater som varit ytterst delaktiga i mina klädbekymmer skrattade deltagande när jag med en djup suck konstaterade knappens frånvaro. Kia tog hand om Runa – tack! – medan Mariette som filmat hela ritten, försökte klura ut om jag haft knappen kvar när jag fick startsignal eller om jag tappat den tidigare. Lite oklart men det kändes hur som, helst inte aktuellt att gå in och avbryta pågående ritter för att leta efter min knapp. Hem och sy! Ska bara köpa björntråd först. Och en ny knapp.

Det blev flera fina ritter med blandade resultat för resten av vårt lag. Malin och Gigantisch charmade alla på framridningen och den vackra hingsten hade sin egen fanclub på läktaren. ”Det är en hiiiiiingst!!!!” väste en yngre tjej till sin kompis. De nästan grät när de fick reda på resultatet och tyckte att både Malin och Gigantisch var värda betydligt högre poäng. Det tyckte vi också. Vid dagens slut låg vi på en delad åttondeplats totalt efter två omgångar. Tyvärr ganska långt ifrån en plats i finalomgången i slutet av maj, men livet går vidare och vi har haft väldigt roligt på vägen. Vi fortsätter att träffas för att rida och träna och ha kul tillsammans och det står helt klart att frieserekipagen från Orust RK kommer att fortsätta synas på tävlingsplatserna i Bohuslän. Runa och jag har börjat plugga in det nya LB:1-programmet (mååånga volter var det) och jag har anmält oss till ett par tävlingar senare i vår. Jag ska jobba med både mina egna och Runas rumpmuskler – det var det där med knipet och bromsen ni vet – och antalet övergångar från galopp till trav på träning är redan uppe i en ansenlig siffra.

Någon frågade mig om det verkligen är nödvändigt att flänga runt på tävling så där. Mitt svar på det är: Nödvändigt? Nej. Roligt? Ja. Det är motiverande att ha ett mål med sin träning, att få någon slags bekräftelse på att det man gör är rätt. Det är roligt att träffa likasinnade, att träffa andra som förstår varför man står och dansar hambo utanför sekretariatet, eller varför man smyger bakom transporten och svär ett par minuter, eller varför man gråter lyckotårar efter sista halten bara för att KÄNSLAN var så bra. För mig är inte tävlandet på blodigt allvar, men visst är det roligt när det går bra. Runa och jag jobbar vidare men ser också fram emot sommarens långa, långa skogsturer på lika långa tyglar, många härliga galopper och massor med hästprat ihop med världens bästa vänner.  Och i juli åker jag till Falsterbo. Dock utan Runa. Den här gången. 😉

Här sätter jag punkt för mitt bloggande, men vem vet, kanske vi hörs igen?

Text: Anna Carlsson-Käck
Foto: Lotta Kallberg Walldén

Nyare inlägg

© 2018 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑