Jag har aldrig förstått mig på den smutskastning som tycks pågå mellan olika hästvärldar. Vad är det som säger att den ena världen är bättre en det andra? Nä, ta vara på russinen och njut av det ni har gemensamt istället – kärleken till hästen.

Att umgås över disciplin- och hästvärldsgränserna behöver inte vara så komplicerat. Jag är skogsmulleryttaren som blev dressyrnörd och som numera umgås och rider mycket tillsammans med westernryttare, både på bana och i skog och mark. Och vet ni vad? Det fungerar alldeles utmärkt. För om man bortser från den rena trevlighetsaspekten – för det ÄR trevligt att umgås med hästiga kamrater! – så har vi mycket att lära av varandra, bara man har ett öppet sinne. Och det gäller oavsett om vi pratar dressyr, hoppning, western, islandshästar, akademisk ridning, körning osv.

Mer som förenar än skiljer
Trygga hästar, go stämning och härlig kamratskap. Okomplicerat och vänligt. Så ser den westernvärld jag upplever ut. ”Hej! Vad kul att du vill vara med oss! Jaha, du rider klassiskt. Spännande! Välkommen till oss!” I min klassiska värld är det uppriktigt sagt inte alltid lika vänligt och öppet. Fördomarna och de förutfattade meningarna är ibland pinsamt tydliga. De kommentarer som fälls när man berättar att man försöker sig på lite trail ibland tillsammans med dressyrhästen är inte nådiga. Jag fattar inte. Visst har vi olika sätt att nå målen med ridningen och visst är det mycket som skiljer oss åt men det är ju trots allt så mycket mer som förenar oss.

Text och foto: Anna Carlsson-Käck