(Favorit i repris från juli 2013)

”Den här hönan har varit på ridläger. Ja jisses, det har hon varit. Nu skulle kanske inte hönan beskriva sig som gammal och stel men några kacklande år har man ju trots allt tagit sig igenom. Och nog är det så att ett ridläger i dagarna tre sätter sina spår. En har det allt lite svårt att hålla sig på pinnen idag kan man säga. Nu sitter kycklingarna mina här bredvid och påpekar lite näbbigt att ”dagarna tre” egentligen var ”kvällarna tre”. Men herregud; detaljer säger jag och hävdar ändå att tre kvällars intensiv ridning med en ytterst intensiv instruktörstupp galandes på en, kan KÄNNAS som tre hela dagar. Åtminstone i min ömma kropp, så här dagen efter. Det är ju lätt att tro att det är rumpan som gör mest ont men inte den här gången. Stjärtfjädrarna har klarat sig bra. Det är värre med fläskfiléerna. Och övre delen av ryggen. Och bröstmusklerna. Och ljumskarna. Och ovansidan låren. Och delar av överarmarna.

Spöke i spegeln
Vi var sju hönor och en tupp som deltog i kvällsridlägret. Några hade egna hästar med sig och några lånade på ridklubben. Själv är jag ”mellan hästar” just nu men fick låna med mig grannens svarta skönhet – ett friesersto med glimten i ögat och ett hjärta av guld. Hönan kände sig trygg. När hönan var kyckling var ridläger lika med busiga ritter i skogen, bada med ponnyer, grilla korv vid öppen eld, massor med fniss och en och annan spökhistoria vid midnatt på höloftet. Men jag blev snabbt varse att ridläger som vuxen höna är något helt annat… Inga busiga ritter, inget bad, ingen korv – mer än på mackan till fikat efteråt – och det enda spöket jag kunde märka av var den där som mötte mig i varje hörn i ridhuset. Jag kom senare på att det visst var jag själv. Det finns ju speglar i ridhuset…  Nä, ridläger för vuxna handlar om hårt arbete, svett och – lyckorus.

”Man ser ju mest kissnödig ut…”
Kväll ett koncentrerades på sidvärtsrörelser. Jag och min lånade svarta skönhet kom snabbt på att skänkelvikningar åt höger är himla onödiga. När behövs egentligen dessa? Man ser ju faktiskt bara mest kissnödig ut där man går med benen i kors. Möjligen kan vi tänka oss att utföra rörelsen åt vänster. Funkar mycket bättre. Ridlärartuppen Mr J menade att sidvärtsproblematiken åt höger berodde på min – MOI! – klena vänsterbensmuskulatur och urusla tajming i skänkelarbetet. Bah! Inga vidare kommentarer på det. Vid fikat efter ridpasset talades det mycket om utbildningsskalan. Tyckte först att Mr J mumlade något om galan och tänkte: ”Ja inte vore det så konstigt. Med två tuppar på plats kändes ju just gala som helt naturligt men var det verkligen något vi skulle behöva utbilda dem i? Tycker att de där tupparna brukar gala på ganska bra. Men jag hörde visst fel. Det var takt och lösgjordhet och schvung och sånt kacklande det handlade om. Jag fattar fortfarande inte riktigt det där. Jag menar, ska det vara en bra sak att man är taktlös så länge man är det med schvung? Nåväl, jag packade in min vackra svarta skönhet i transporten och åkte hem för att fundera på tingens varanden och förberedde mig på kväll två.

Koll på frisyren
Inför kvällsridlägerkväll nummer två ägnades extra tid åt den svarta skönhetens man. Att vara höna och rida på lånad häst är ingen ursäkt för att ha dålig koll på frisyren. På hästen alltså. Hönans frisyr är liksom körd i samma ögonblick som hjälmen åker på. Eller snarare när den åker av. Då är man långt från räddning… Inbakad fläta har jag aldrig i hela mitt liv gjort tidigare, vare sig på mig själv eller på någon kyckling och då rakt inte på någon häst. Men inför detta läger har hönan minsann fått träna. Tur att den svarta skönheten är av den tåligare sorten. Och mutbar. Det blev faktiskt riktigt bra om jag får säga det själv.

Ät mask och var glad!
Kväll nummer två gick vi i cirklar. Väldigt små cirklar. En blev riktigt yr i fjädrarna ska jag säga. Men det var roligt! Åter igen klagades det dock på hönans klena vänsterben. Hade visst något att göra med att vi flöt ut i högervolterna. Tjöta. Här är det inget som flyter ut åt något håll vill jag mena! Oförskämda karlslok till tupp! Visst har man ätit en och annan mask i sina dagar och kanske är man inte riktigt lika smärt om äggläggningsmaskineriet längre som förr, men ”flyta ut”!? Tycker nog att det är trevligare med en viss rondör. Tänk om det blir krig och nödår?! Vad ska man då leva av?! De där klena störarna har ju inte mycket att ta av när den dagen kommer. Hönan står kvar som vinnare. Häpp! Ät mask och var glad. Så lyder mitt motto.

Fullt sjå
Kväll tre skulle kväll ett och kväll två liksom läggas ihop. Det var raka spår och cirklar och sidvärts om vartannat. Utmaningen låg i att komma ihåg övningen. Innanför konen, utanför konen, inte rida över Mr J, rakt fram, sidvärts, ställ om, böj, räta ut, volta… ”Rid på vad ni känner!” Herregud. En hade ju fullt sjå med att komma ihåg hur man skulle rida, inte fasen fanns det tid att känna efter också. Men det där är något han har snöat in på, Mr J. Ett annat uttryck som tycktes förfölja en stackars höna är ”Följ med din häst!” Men alltså, jag är HELT SÄKER på att den svarta skönheten och jag var på samma ställe HELA TIDEN. Jag kollade flera gånger och vi både travade och galopperade åt samma håll, båda två.

Bulle i rätt ben
Men något hände trots allt denna lägrets sista afton. Den svarta skönheten dansade till slut fram – ja ja, jag kanske överdriver en aaaaning – och till och med skänkelvikningarna åt vänster gick igenom.  Kan det möjligen vara så att träning ger resultat och att den där Mr J har rätt i alla sina råd..? Att faktiskt FÖRSÖKA ge hundra procent om än bara för några få steg. Att rida på den där känslan och att rida med kvalitet. Tål att tänkas på. Kaffet smakade iallafall extra bra efteråt och med en liten – OBS! väldigt liten – tanke åt det där med att flyta ut, unnade jag mig en hembakt bulle till javan. Man kan ju hoppas att bullen la sig i rätt ben…

Putsar ömma fjädrar
Idag är det alltså dagen efter kväll tre och hönan är hemma på sin pinne och putsar sina ömma fjädrar. Den svarta skönheten står i hagen nedanför backen och njuter av en välförtjänt vila. Om ett par timmar ska vi ta en lugn och kravlös tur i skritt. Hönan tackar grannhönan för lånet av häst och funderar på om det kanske faktiskt är så att det är en svart skönhet från Holland som ska bli hennes nästa häst? Jag tror baske mig det.

Hur som helst; hönan konstaterar att man blir aldrig för stor för att älska hästar och ridläger funkar i alla åldrar. Även om det sätter sina spår. I ryggen. I bröstmusklerna. I ljumskarna. I ovansidan av låren…

Kackel på er!”

Text och illustration: Anna Carlsson-Käck