(Tidigare publicerad hos Hippson i samband med EuroHorse 2016)

Paddockprogrammet inne på Svenska Mässan har varit ett givet inslag i tio, tolv år. Det är populärt och lättillgängligt och det är ofta helt fullt runt staketet och på den lilla läktaren utefter långsidan. Under den ena programpunkten pratas det säkerhet, handskar, stålhätteskor och vikten av att bära hjälm vid all ridning och gärna även vid hantering av hästarna. I nästa handlar det om cowboys i full fart med filthattar på huvudet alternativt är det en rasuppvisning där det både stegras och slås bakut med barhuvad ryttare på ryggen. Det må vara hur skickligt och kontrollerat som helst men vilka signaler ger det? Publiken runt paddocken är ofta av yngre modell och barn tar som bekant efter vuxna. Viss förvirring råder och man kan inte annat än hålla med den lille killen som drar sin pappa i ärmen och undrar: ”Men varför har inte tanten hjälm?”.
– Vi ser paddockprogrammet som ett komplement till tävlingarna inne på Scandinavium. Här vill vi visa bredden inom hästsporten med allt från trav till western och det mesta däremellan, säger Klas Pettersson, affärsansvarig för EuroHorse.

Och med önskan om att visa bredden smyger det även in hjälmfria inslag?

– Vi är medvetna om att det är så men vi kan inte gå in och kräva hjälm. Det är svårt när man vill visa på olikheterna mellan disciplinerna, menar Helle Dahlgren som ansvarar för paddockprogrammet. Hon syftar framförallt på den livsstil som western representerar och att det där är allmänt vedertaget att rida utan hjälm, även om allt fler av westernryttarna ses skydda huvudet numera.

Hur ser du på rasuppvisningar utan hjälm?
– Ja, det var däremot en överraskning att det var så. Jag trodde faktiskt att de bar hjälm. Vi är så noga vi kan med säkerheten och tar till oss den kritik som kommer. Man kan alltid bli bättre.

Kan man tänka sig att man innan eventuella hjälmfria uppvisningar berättar för publiken varför man väljer att inte ha hjälm?
– En mycket bra idé. Jag ska titta på detta redan idag (fredag).

Text: Anna Carlsson-Käck