(publicerad första gången i samband med EuroHorse 2015)

– Oj. Näääää. Så stora storlekar har vi inte med oss. Jag vet faktiskt inte ens om den här kavajen görs i storlek 46..?
Kvinnan tittar medlidsamt på mig och min lekamen. Hela hon blir ett under av besväran. Jag, en lokal dressyrryttare, som efter två barn och lite för mycket av livets goda, har vuxit ur min tävlingskavaj kryssar mellan mässmontrarna i ett försök att hitta en ny i en större storlek. Jag har liksom kapitulerat; jag hinner inte gå ner tio kilo innan tävlingssäsongen och jag ser ut som jag gör. Punkt. Det står dock ganska snabbt klart att överviktiga tävlingsryttare göre sig icke besvär.  Det är faktiskt tveksamt om man som vanlig sketen storlek 46-ryttare överhuvudtaget ska kunna handla något alls, annat än grimmor och schabrak; det vill säga sådant som inte behöver provas på den egna kroppen. Att hitta något bland reaställen är inte att tänka på. Den tanken växte jag ifrån redan vid passerandet av storlek 42, en gång för femton år sedan, någonstans mellan barn ett och två. Nu, nästan tio år senare, pratar vi om 44, ibland 46:a eller till och med – ve och fasa – ännu större, lite beroende på märke och modell. Och plötsligt har utbudet krympt. Tyvärr har inte jag krympt i samma takt. Men det är mitt val. Jag har accepterat det, åtminstone för stunden. Vad jag däremot inte har accepterat är hur man blir bemött av butikspersonal, eller monterpersonal i det här fallet eftersom jag befinner mig på EuroHorse i Göteborg. Visst finns det ridkläder för oss större, det gör det. Om man är beredd att betala och vill leka detektiv och be om hjälp. Hjälp får man, men ofta ackompanjerat av ”Nääää, vi har bara normal konfektionsstorlek…” Och så ser de så där besvärade ut. Alternativt ler de lite tvunget och tittar på en som om ”Men snälla du. Skyll dig själv tjockis.” Det sistnämnda ofta från unga småtjejer, storlek 34, som står i montern under tiden som mamma alternativt pappa är och äter lunch.

Det kan hända att jag blivit lite paranoid. Det kan hända att inte alla är dumma. Det kan faktiskt hända att det finns en och annan där ute i montrarna som är snälla, rara och fullt förstående för större storlekar. Jag har bara inte träffat dem ännu.

Om jag hittade någon kavaj? Både ja och nej. Efter att ha behandlats enligt modell ”skyll dig själv tjockis” i en monter valde jag istället att beställa min kavaj på nätet. Där slipper man taskiga kommentarer och ”stackars dig-blickar”. Men hur var det nu Tony Richardsson sa? ”Men jag är inte bitter!”

Text & foto: Anna Carlsson-Käck