(Favorit i repris från våren 2015)

Våren 2015 ingick Equestrianwords medarbetare Anna i det lokala dressyrlaget i Bohuscupen. En läskig historia som hon bloggade om i sex delar.

”Tävla i lag? Nä, jag tror inte det…”
Jag var tvärsäker när jag fick frågan första gången. Vara med och rida i ett dressyrlag någon gång i framtiden? Nä, skulle inte tro det. Jag hade ju bestämt mig för att aldrig mer utsätta mig för denna nervpress som det innebär att tävla. Nu skulle den här snart 50-åriga tanten bara puffa runt på sin lilla nyinköpta svarta pärla, njuta av hästlivet och träna så där lite lagom.
– Men visst. Får ni ihop ett frieserlag så ställer jag upp. Mohahahaha.
Behöver jag säga att de fick ihop ett sådant lag..? Det tog visserligen nästan ett år innan laget blev verklighet och när det väl hände gick allt väldigt fort. Lätt chockskadad påmindes jag om mitt löfte…

Så nu står jag här, med min lilla Runa V.D Boschlaan, född 2005, e. Folkert u. Dieuke R.och ska vara med i dressyrlaget i Bohuscupen för häst. Läskigt. Nu är inte Bohuscupen någon internationell stortävling som går på grand prix-nivå precis. Nej då. Snarare tvärt om. Här pratar vi lokal dressyrcup för ekipage som vill ut och testa vingarna – eller hovarna – utanför klubbnivå. De båda grundomgångarna går i Lätt C och finalen i Lätt B. Inga konstigheter alls egentligen men det är ju T Ä V L I N G. Räcker för att mina nerver ska lägga sig på utsidan.

Runa och jag har känt varandra i fyra – eller är det fem? – år. Hon importerades direkt från Holland av min granne och vän Lotta och hennes make Magnus. För 2,5 år sedan råkade jag ut för en ridolycka och bestämde mig för att nu var tjugo års hästliv över. Jag hade blivit rädd och hästen såldes. Men tji fick jag och tur var väl det. Sakta men säkert lotsade kloka stallkamrater och en insiktsfull instruktör mig framåt och när jag så småningom, efter många månader, kom mig upp i sadeln igen var det på Runa. Jag brukar kalla henne för min terapihäst. Hon har hjälpt mig att börja om och jag älskar denna underbara häst av hela mitt hjärta. För ett par månader sedan fick jag den stora äran och förtroendet att få köpa henne. Tack Lotta och Magnus!

Nåväl. Åter till laget. Vi är sex frieserekipage, bara tantryttare – förlåt Malin, men du får gå under den benämningen du också . Hur gammal (ung) är du egentligen? – och vi tävlar för Orust Ridklubb. Någon har tävlat förr, någon har gjort det mycket och någon inte alls. Lotta tävlade Runa en hel del de första åren. Jag har varit ute på några få lokala dressyrtävlingar med tidigare hästar med många katastrofala ritter i minne men en och annan rätt hyfsade också. Förra året red jag och Runa en programridning och fick fullt godkänt resultat i en lätt C. I somras provade vi på en lokal dressyrtävling med ett inte riktigt lika godkänt resultat. Man blir liksom diskad om man rider fel väg tre (3!!!) gånger. Trodde inte ens att det var möjligt att lyckas med en sådan bedrift, men det var det. Idag kan jag skratta åt eländet men det gjorde jag inte då. Mål nummer ett med min insats i denna lagtävlan är således att komma ihåg vägen. Mål två är att ha kul och göra så gott vi kan.

Nu har satsningen inletts. Mot Rio! Nä, förlåt. Det var visst en annan tävling… Förra helgen var jag och Runa tillsammans med lagkamraterna Hanna och Lotta (ja, det är samma Lotta som jag köpte Runa av) och deras svarta pärlor Imcke och Sessan på bootcamp. Tuff träning två dagar efter varandra som avslutades med en programridning på söndagen och det är med glädje jag kan meddela att 1/ Jag kom ihåg vägen. 2/ Vi hade roligt. 3/ Vi fick 62,41 procent vilket är jättebra för att vara oss.

Kommande helg är det dags för gemensam lagträning hemma hos Hanna och Imcke. Rapport kommer!

Vi hörs snart igen!

/Anna