(Favorit i repris från våren 2015)

Våren 2015 ingick Equestrianwords medarbetare Anna i det lokala dressyrlaget i Bohuscupen. En läskig historia som hon bloggade om i sex delar.

”Jag föredrar att fokusera på nian vid serpentinerna”
Efter min och Runas dåliga insats på den i övrigt oerhört trevliga lagträningen hos Hanna och Imcke för snart två veckor sedan, var jag inte speciellt taggad alls att starta i clearround-dressyren på hemmaklubben dagen efter. Bågen spändes inte så högt kan man väl säga. Mål ett var att få till en bra framridning och ha en Runa som INTE var spänd. Mål två var att rida med kontroll och så avslappnad häst som möjligt. Måluppfyllnad ett sket sig hejdlöst. Vi är inte bra på framridning utomhus. Det blev alldeles för mycket att titta på. Runa var ofokuserad, jag blev frustrerad och Runa blev spänd. När högtalaren deklarerade att det var dags för oss att komma in i collecting ring hade jag en svart och stel planka under mig, framför allt i vänster varv.

– Jaja tjejen. Det är bara att gå in och rida och lida, sa jag till Runa och klappade henne på halsen. Och vet ni vad? Det var precis som att det hände något när vi kom i ridhuset. Vi pillemasade och ställde och böjde för oss själva i collecting ring ett par minuter och när det var vår tur kändes det faktiskt riktigt bra. Här fanns förutsättningar för en lyckad måluppfyllnad nummer två! Och hej vad vi red. Och det gick fantastiskt bra – med något undantag vid upptagningen efter den fria skritten – ända tills andra galoppen. Runa Racerråttan Carlsson drog järnet och tanten på ryggen såg med skräck hur det vita dressyrstaketet närmade sig i raketfart. Förhållningar modell ”oj, jag rider ett program och det sitter folk på läktaren och en domare som ska döma så jag måste rida fint” funkade inte. I höjd med F gjorde jag en panikförhållning med händerna i öronhöjd och skrek ”Ptroooooooo!!!” (till publikens förtjusning) Men detfunkade! Vi tog högersvängen lätt liggande i kurvan och kunde avsluta med hyfsad om än något forcerad värdighet. Halt, hälsning och klapp. Väl utanför ridhuset kom jag på att andas är en bra grej. Jag tappade dock andan en aning igen när jag hämtade protokollet. Snäll domare men härliga 65,56 % belönades vi med! (På bilden har jag väldigt genomtänkt lagt CR-rosetten så man inte ser poängen vid andra galoppen och några moment därefter. Moahahaha! Vi pratar nån fyra och lite jox men jag föredrar att fokusera på nian vid serpentinerna…)

Att överhuvudtaget vara över 60 procent är stort för mig. Och nu har vi varit det två gånger i rad. Nöjd och glad. Därefter har det tyvärr gått utför rent träningsmässigt. Det är inte mycket som funkar just nu. Konstaterade just att jag haft åtminstone tre, kanske fyra riktigt dåliga träningar sedan dess. På lördag ska jag tjuvträna på att tävla och rida en klass hos en grannklubb. Jag kan lika gärna åka dit och rida som att jag gör det i paddocken här hemma. Dagen efter är det dags för första omgången i Bohuscupen, på hemmaplan på Orust Ridklubb, och då ska vårt frieserlag bekänna färg på allvar. Roligt men pirrigt! Om jag överlever helgen så återkommer jag med rapporter. Håll alla tummar och hovar ni kan!

Text och foto: Anna Carlsson-Käck