(Favorit i repris från våren 2015)

Våren 2015 ingick Equestrianwords medarbetare Anna i det lokala dressyrlaget i Bohuscupen. En läskig historia som hon bloggade om i sex delar.

Vi har tjuvtränat!
När andra kokade ägg och klädde ris med fjädrar stod jag i stallet och slogs med en vattenslang och kastade blöta svampar omkring mig. Det var på långfredagens afton och Runa skulle bli snygg(are) än vanligt. Tvätt och puts och fejjande som slutade med att hela stallet var blött, inklusive jag själv. Slangen envisades med att släppa från väggen och den såååå fantastiska spiralslangen slog knut på sig själv och höll på att driva mig till vansinne. Runa gillar inte när man sprutar vatten på halsen och manen men det är svårt att undvika det om man ska få bort schampot. Vi var inte helt överens på den punkten. Nåväl, ren och fin väldoftande blev hon i alla fall till slut och efter viss övertalning fick jag till och med putsa öronen lite. Men bara lite. Någonstans måste man ju dra gränsen, tycktes Runa säga och markerade tydligt att nu fick det vara nog.

På påskaftonens morgon ringde klockan halv sex. Lasta häst och groom – både groom och häst var lättlastade. De gick ombord alldeles själva. – och iväg till en klubb nån timmes bilfärd bort. Det var dags för att träna på att tävla ”på riktigt”. Runa är fantastisk att ha med sig på utflykter. Hon står stilla och fint på transporten, både under färd och på plats på tävlingsplatsen. Man kan fokusera på uppgiften istället för att oroa sig för att hon ska dansa hambo inne i lådan. Hon är dessutom ganska cool på nya platser, även om hon är lite onödigt uppmärksam när man väl lastat av och kommit upp i sadeln. Det finns ju så mycket att titta på; det kommer en bil, en häst går förbi, det slår i en dörr… Men lilla Runisen skötte sig fint och vi fick till en riktigt bra framridning. Härligt!

En framridningsreflektion: Den här tävlingsplatsen har en ganska liten framridning vilket inte är något problem alls egentligen. Men hur man som groom/medhjälpare/förälder/tränare ens kan komma på tanken att då klampa in till fots och ställa sig mitt i röran för att, får vi väl förmoda, hjälpa sin ryttare (oklart med vad) är för mig en gåta. När vi var flera som snällt bad hen att flytta sig till ett hörn istället ”du står lite i vägen”, såg hen ytterst förvirrad ut men lommade snällt iväg till en bättre plats. Ett hörn var dock redan upptaget. Av en som höll någon form av framridningslektion för sina ryttare. Den volten var liksom upptagen. Då blir det väldigt trångt på en redan trång framridning. Missförstå mig rätt. Jag tycker det är fantastiskt att kunna ha med sig sin tränare på tävling, det skulle jag också vilja ha, men det är inte OK att abonnera på en del av framridningen och det är inte OK att stå och skrika ut över hela banan. Använd Bluetooth eller snacka vid staketet i normal samtalston. Det kallas för H.Ä.N.S.Y.N.

Jag var inte speciellt nervös den här gången faktiskt. Lite fjärilar ska man ha och det hade jag, men de höll sig i schack. Vi var ju där för att träna på att tävla. Inte för att tävla på riktigt. Typ. Och vi gick in, vi red och vi segrade! Eller, nä. Inte segrade. Möjligen över fjärilarna och mig själv och det kan jag tycka räcker ganska långt. Sådant som vi haft problem med tidigare – upptagningen efter fria skritten bland annat och igångsättningen till trav därefter – fick vi sjuor på. Roligt! Träning gör nytta! Däremot fick vi nya problem… Piloten fick hjärnsläpp och det blev fel galopp i andra volten. Rättades visserligen men väldigt sent så det kostade massor även i flera moment därefter. Ett lätt forcerat hysteriskt avslut med slarviga vägar och en plötsligt jättespänd Runa, ledde till knappa 59 %. Inte helt nöjd med mig själv, däremot var jag väldigt nöjd med Runa. Och faktum är att vi låg på placering ganska länge, de låga procenten till trots, men blev till slut nedpetade till en tiondeplats. Helt OK och vi kunde åka hem i vårsolen och ladda om inför påskhelgens största uppgift; Bohuscupen omgång 1 som gick av stapeln på påskdagen.
Nu var vi laddade och det skulle bli riktigt, riktigt roligt! Och att ladda upp med en liten tjuvträningstävling visade sig vara ett vinnande koncept. Åtminstone delvis…

Text och foto: Anna Carlsson-Käck