(Favorit i repris från våren 2015)

Våren 2015 ingick Equestrianwords medarbetare Anna i det lokala dressyrlaget i Bohuscupen. En läskig historia som hon bloggade om i sex delar.

”Å här kommer jag och leker tävling!”
Påskdagen och dags för första omgången i Bohuscupen. Så läskigt och så roligt på samma gång! Vi hade ett visst manfall i laget med två ekipage borta men fullt tillräckligt för att kunna delta med fullt lag plus reserv. Hanna och Imcke, Eva och Frasse, Malin och Gigantisch och jag och Runa. Denna första omgång gick på hemmaplan, bara tjugo minuters bilresa bort. Skönt. Det finns en viss trygghet i att det är hemma. Men var jag mindre nervös för det? Nä. Mötte några av lagkamraterna på parkeringen och vi var rörande eniga om att just precis nu var detta en jättedum idé. Tävla? Usch. Var fanns spypåsen?
Jag var första ryttare för laget ut i förklassen och med startnummer tio så fanns det inte mycket tid att vifta på. Ut med Runa ur transporten och in på framridningen. Det är nu man ska försöka hålla sig till någon form av plan. Jag är dålig på det. Sneglar på alla andra. ”Himmel vad de rider bra! Och så fina hästar! Å här kommer jag och leker tävling.” Jo men tjena. Fokus är inte min grej tyvärr, märks det? Jag kände dessutom att Runa hade anammat sitt alter ego Racerråttan. Fast hon var ändå med mig även om det inte kändes hundra. Och plötsligt var det vår tur.

Fyra och en halv minut senare var det över. Klart, färdigt, halt and good bye. Det finns alltid saker man kunde gjort bättre men på det hela taget var jag ganska nöjd. Främst för att det var över. När jag red ut genom manegeporten kom jag på att man ska andas. Det är faktiskt en himla bra grej. Och sen fick jag se mitt protokoll… ”Luktsaltet! Var är luktsaltet!” 68,701 procent! Jag skriver det igen: Sextioåttakommasjuhundraen procent med bland annat sjuor rakt igenom på allmänt intryck. Blev fånigt tårögd och slängde mig om halsen på Runa som värsta tioåringen. Vi låg tredjeplacerade länge men mot slutet gick det utför för tant i resultatlistan. Blev bland annat omriden av Lottas häst Sessan som knep första platsen med råge. Kul! För ska man nu bli slagen av någon så är det väl ok om det är av en som i normala fall tillhör laget. Just denna dag reds dock Sessan av en annan ryttare, för en annan klubb (en komplicerad historia som omfattar en fjällenresa, ett hastigt återbud och en tävlingslicens). Jag och Runa kom till slut på sjunde plats. Tjohoooo! Mitt livs första placering och deltagande i prisutdelning! Dock till fots men det må vara hänt. På åttonde placering kom Malin med Gigantisch så man kan lugnt säga att Frieserlaget från Orust RK gjorde mycket väl ifrån sig i förklassen under denna första omgång.Hejja oss!

Hur laddar man om efter detta? Det visade sig vara svårt för nu inleddes den långa väntan på start i lagklassen. Med fem timmar mellan starterna blir man lätt seg. Så här i efterhand skulle jag naturligtvis ha åkt hem med Runa ett par timmar, men det är lätt att vara efterklok. Runa stod så fint på transporten och sov och var inte direkt intresserad av att komma ut och rastas heller. Vi tog en promenad och hon fick beta lite innan det var dags att sadla på igen. Jag kände direkt att Runa tyckte att det här var ganska onödigt. Och jag hade fortfarande smilbanden från öra till öra sedan förklassen och hade jättesvårt att koncentrera mig. När det var dags för start var vi långt ifrån klara men det var bara att bita ihop. Det gick förvånansvärt bra i början. Sedan kom igångsättningen till trav efter första mellanskritten… Skulle vi kunna stryka det momentet från detta program, snälla Svenska Ridsportförbundet? Runa taktade och kastade sig iväg och där någonstans sprang hon ifrån mig totalt.

Det blev siffror i hela registret neråt, ända ner till en nolla. Siffrorna på allmänt intryck var inte roliga men det kostar att ha noll koll. Jag gläds dock åt att jag tycks sitta bättre än jag rider eftersom det åtminstone blev en sexa på ryttarens sits och hållning. Det blev ganska exakt 20 procent lägre i den här klassen och näst sist i resultatlistan. Så illa har jag aldrig ridit så slutprocenten var förmodligen helt rättvist dömt. Bara så himla tråkigt att det hände i lagklassen. Mina lagkamrater var tack och lov betydligt duktigare och samtliga red in på hyfsade siffror. Laget hamnade totalt på en nionde plats. Man skulle också kunna säga att vi kom sist i första omgången men det låter ju himla tråkigt. Vi föredrar att fokusera på framgångarna, inte på nederlagen, något som tydligen inte gillas av alla… Missunnsamhet tycker jag för övrigt är en ytterst oklädsam egenskap.

Nya tag i andra omgången om några veckor. Och då jäklar!

Text och foto: Anna Carlsson-Käck