Månad: mars 2017

Följetongen – tionde och sista avsnittet

Detta har hänt: Lugnet har lagt sig efter de hemska händelserna nere vid stranden där Mia och flickorna hållits fångna, där de lyckats fly, där Sara hämtat hjälp och där Robert avslöjats som en medlem i knarkligan. Mia har dessutom känt igen ledaren, en medelålder svensk man som hon träffat många gånger. Mia och Susanna togs direkt till sjukhus när allt var över och skurkarna infångade av Stig och hans medarbetare i knarkpolisen. Sara är hemma tillsammans med mormor Siri, morfar Folke och moster Lisa.

Nu börjar vi:
Sara satt kvar vid köksbordet och drack sin varma choklad. Hon hade frusit ända sedan den hemska bilfärden från stallet. En bilfärd där hon upptäckt att pappa Robert hade en annan otäck sida också och där Jörgen, den något mesige ordföranden i ridklubben, var den som bestämde allt. Hade han mördat Fredrika också, undrade Sara. Men egentligen ville hon inte tänka på detta även om hon snart måste prata mer med polisen Stig om vad som hänt och vad hon hade sett och hört.
10B  – Fattar du det här med ponnyer, frågade hon morfar ännu en gång. Jag måste ju ha en större nu med detsamma. Det ska bli en ny clinic med Henrik von Eckermann snart och då vill jag vara med och rida. Jag har redan frågat Emmy och hon har nästan lovat!
Morfar nickade:
– Ja, jag fattar. Ska fundera på detta!
Morfar var faktiskt ganska cool, tänkte Sara. Frågan var hur länge han tänkte fundera!

Lisa hade gett sig iväg till sjukhuset för att hämta Mia och Susanna och snart hörde Sara bilar som stannade utanför huset. Snart blev hela köket fullt av folk: mamma, Susanna, Stig med kollegor, Michail, Saras kompisar Wilma och Jennifer. Alla ville veta, alla ställde frågor.
Stig bestämde sig för att förklara så mycket som möjligt, det här gänget hade rätt att få höra den sanna historien:
– Det var Jörgen, ordförande i ridföreningen, som var den drivande kraften, började Stig. Han kom i kontakt med knarkmaffian från Ryssland och insåg snabbt att här fanns stora pengar att roffa åt sig. Fredrika lockades också av pengarna. Jörgen hade inga problem att övertala henne att hänga på. Jörgen har varit med länge, Fredrika ett år ungefär. Göteborgsresan gällde inte hästar först och främst, Fredrika träffade också deras ryska kontakter. Med i den bilden fanns Michail som försökte hoppa av alltihop med blev hotad till döds av ryssarna. Meningen var att misshandeln på ridklubben skulle blivit hans död men något hindrade dem.

Mia satt tyst medan Stig berättade. Hon kunde knappt fatta att Jörgen och Robert varit drivande i det här. Det var som en dålig film. Fast det var ingen film, det var verkligheten för hennes familj. Det var flickornas pappa. Stig fortsatte att berätta om hur polisen spanat på Robert, Jörgen, Fredrika men tappat spåret efter Fredrika.
– Vi trodde att de gjort sig av med henne, fortsatte Stig med en hastig blick på Mia, men inte att de mördat henne och framför allt inte där du fann henne Mia. Allt tyder på att fyndplatsen också är mordplatsen.
– Vi tyckte också att vi hade god koll på stugan vid Sibbarp men mycket tack vare Sara som rymde och att du Mia och Susanna tog er ut gjorde att ni lever idag.
Saras ögon var stora som tefat, hon sög i sig allt från Stigs berättelse, Susanna däremot hade mest blickar för Michail som satt med armen om henne och hade koll på hennes krycka, hela benet var ett stort bandage! Mia kände sig matt, hon vågade knappt fråga vad som skulle hända nu. Med Robert och Jörgen och med Michail. Det var morfar som ställde den frågan istället.
– Robert och Jörgen sitter ju häktade och Michail ska in på flera nya förhör innan vi får klarhet i hans historia. Men det är långa straff för knarkaffärer och bevis har vi ju.

Mia satt kvar vid köksbordet efter att alla försvunnit. Hennes snälla grannar hade fixat mat, gryta på nötkött med rotfrukter och små lökar och Mia, som ett tag trott att hon aldrig skulle kunna äta igen, hade tagit två portioner. Kroppen var stel, hon hade tusen sår och märken och plåster överallt men hon kände sig lugnare nu. Det var trots allt över, imorgon skulle hon ta tag i det igen, främst med Roberts del och hur hon skulle hjälpa tjejerna att inse de hade en kriminell pappa som skulle sitta i fängelse ett bra tag. Hon gick ut i hallen, allt var tyst. Här låg de och sov allihop, flickorna i sina rum, mormor och morfar i gästrummet, Lisa på TV–soffan. Vilken trygghet det var!

10CNågra veckor senare
Sol, nästan sommar, snart skolavslutning och snart semester. Mia satt på en bänk vid ridklubben och tittade på Susannas grupp som red dressyr på utebanan. Susanna på den gula Topolino som gick riktigt trevligt. När de båda kom förbi Mia, blinkade Susanna och log glatt.
– När hade det hänt förut? Mia såg stolt på sin äldsta dotter som just gjorde en perfekt galoppfattning under Emmys vakande ögon. Susanna hade mognat den här våren. En pappa som satt i fängelse var svårt men Susanna hade full koll och snabbt fått kompisarna både i skolan och på ridklubben att förstå att detta var familjens sak, ingen annans. Även Sara hade förändrats, blivit äldre snabbare än Mia egentligen förstått.
– Det är hästarna som klarar oss igenom det här, vad skulle vi gjort annars? Finns det något bättre sätt att komma igen än att vara med hästar?

Det var dags att gå in och rykta Darth Vader. Mia hade fått lov att rida ut själv. Emmy hade varit mycket tveksam, det var ju emot reglerna och titta vad som hade hänt när Mia red ut sist på den hästen, vad hon hittat i fortet.
– OK, sa Emmy till sist, bara en kort stund och du måste rida förbi fortet och få ännu mer distans till vad som hände med Fredrika. Man måste arbeta bort hemska bilder som man går och bär på.
– Klok flicka det där, tänkte Mia, varför har jag inte fattat det innan.
När hon kom tillbaka till stallet hade mormor och morfar dykt upp. Morfar kunde som vanligt inte hålla masken riktigt.
– Du måste se ut som vanligt, viskade Mia, det ska ju vara en överraskning.
– Överraskning, vem ska få en överraskning, hörde hon tätt bakom sig. Sara förstås.
– Varför smyger du, sa Mia irriterat, kan man aldrig få ha en hemlighet med morfar och mormor?
– Jag vill veta alla hemligheter NU, sa Sara.

10ADå kom Susanna ut från stallet med Topolino. Hästen hade ett nytt täcke på sig, nytt träns med blingpannband och i vänstra tygel hade någon bundit fast ett kuvert. På kuvertet stod det ”Till Sara”.
Sara bara tittade, det där var ju Susannas ponny, hade man bara gått i närheten så hade hon ju skällt. Nu…
– Kom hit nu då, sa Susanna med sin snälla röst. Öppna kuvertet!
Sara öppnade och läste;
– Nu är jag din ponny, bara din. Men du får gärna låna ut mig till Susanna ibland när du har prov och viktiga skolsaker att göra. Sköt mig väl, tyck om mig mycket så ska jag nog kunna hoppa några banor precis som du vill att de ska hoppas. Kram från Topolino, morfar, mormor, mamma och Susanna!
Hon fattade det knappt. Skulle den här fantastiska ponny nu vara hennes. Hon tittade på morfar som blinkade åt henne.
– Jo du Sara, ibland lönar det sig att tjata lite.
När Sara hade gråtit, kramat alla, skrittat en liten sväng med Topolino och bäddat in honom för natten, med tusen råd och regler från Susanna ringandes i öronen, åkte de hem, Sara hela tiden med en lyckligt leende i ansiktet. Sara – ponnyägare!
Hon log sig igenom kvällsmaten och stunden i TV–soffan.
– Asch, ungen är ju helt borta, sa Susanna. Bara allt går bra nu!10D

I nattens tysta timmar gick Mia runt i sitt hus och plockade undan lite. Dagen hade varit fantastisk. Pappa som hade betalat ponnyn, Susanna som hade avstått den (hon ville ju ha en stor häst), nyheten om att Michail frikänts och dessutom fått tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige. Själv kände hon att hon började lägga händelserna med Fredrika bakom sig, hon kunde till och med gå ut i förrådet numera. Och (fast det var fortfarande hemligt) att hon om två dagar skulle gå ut och äta med Stig. Bara så där.
– Det är nog gott att leva i alla fall, tänkte hon och plockade upp ett block som var Saras. Tvärs över sidan stod det:

”Segrare i den svåra klassen: Sara von Eckermann – Topolino”

Slut

Text och foto: Eva Österlund

 

 

 

Bruksprovsbilder

Årets bruksprov har avverkats på Flyinge i tystnad kan man nästan säga i år. Det var nämligen ett ”tyst” prov och inga omdömen lämnades under pågående prov utan endast när det var slut. Att det inte föll publiken i smak var uppenbart för läktarna var nästan tomma. Även under testridningen. Här några bilder från denna med bruksprovsvinnaren Ironman H och sedan den 5 årige hingsten Dragon Welt 1303

Bruksprovsnämnden tillsammans med testryttarna i dressyr Eva Möller och Theo Hanzon

Bruksprovsnämnden tillsammans med testryttarna i dressyr Eva Möller och Theo Hanzon

 

Ironman H med Yvonne Österholm  och testryttaren Eva Möller gör sig beredd

Ironman H med Yvonne Österholm och testryttaren Eva Möller gör sig beredd

 

Theo Hanzon testar Ironman H

Theo Hanzon testar Ironman H

 

 

 

Dragon Welt väntar på att testridås

Dragon Welt väntar på att testridås

 

Theo Hanzon testroder Dragon Welt

Theo Hanzon testroder Dragon Welt

Följetongen – avsnitt nio

Detta har hänt: Mia är helt chockad efter att ha hittat sin vän, död, i det gamla fortet nära ridanläggningen. Tusen tankar snurrar i huvudet och när hon äntligen får åka hem efter polisförhör är hon helt slut. Hennes polisvän Stig meddelar att man tänker ha en polis stationerad utanför Mias hus. När en man i uniform ringer på dörren öppnar hon och blir nerslagen. Samtidigt har Robert, hennes ex, kontaktat Susanna på ridskolan och beordrat henne att komma ut så de kan åka till Mia som, enligt Robert, är i fara. När Susanna kommer in i bilen ser hon Sara, som ser livrädd ut.

Mia vaknade till i mörker. Hennes huvud värkte fruktansvärt, hon hade svårt att få luft och varför kunde hon inte röra sina händer? Hon låg i en konstig ställning på golvet i något som rörde sig hela tiden. Det skumpade och hon kunde inte hålla balansen.
– Måste vara en bil, en skåpbil. Men vart åker den?

Hon försökte sätta sig upp med hennes händer var bakbundna och det kändes som om det var tejp över hennes mun. Hon kände hur panikångesten bara vällde över henne, svetten rann från pannan och allting gjorde bara så ont. Plötsligt hörde hon hur någon pratade högt. Det lät som Sara, rösten var arg, gäll och rädd på samma gång.
– Vad har du gjort med mamma, jävla svin?
Ja det var Sara. Plötsligt skrek hon till och sedan blev det tyst.

Mia gjorde ett nytt försök att sätta sig upp. Hon tog spjärn med fötterna och lyckades hålla balansen. Det var definitivt en skåpbil med täckta rutor, det kändes som om hon satt vid det ena hjulhuset och det gav stöd. Hela tiden försökte hon röra på fingarna så mycket som möjligt, hon var bunden med tejp och det verkade som om den höll på att ge efter lite. Det kändes också som om bilen lämnat en jämn väg och kommit in på en mindre väg med många hålor. Mia for hit och dit men lyckades hålla sig upprätt ändå. Hon hade hittat en vass kant längst ner vid golvet och nu jobbade hon så fort hon kunde med att få loss tejpen.

Blodet rann, hon kände inte smärtan utan jobbade på för fullt och plötsligt kom hon loss. Med domnade armar och händer tog hon bort tejpen från munnen. Nu var hon iskall, ångesten hade gett med sig, nu skulle hon klara ut det här! Fönstret i mellanväggen var helt täckt med något svart tyg men i nedre vänstra hörnet lyckades hon peta upp ett kikhål. Hon såg sina flickor i baksätet och två män i framsätet.Hon ropade till men ljudet från motorn var starkare och ingen hörde henne.

Bilen saktade farten, vägen var nu riktigt dålig och plötsligt öppnade Susanna dörren på sin sida och försökte kasta sig ut. Sara hade haft samma tanke och tog sig ut på sin sida. Mia hörde ett skrikande och sedan tvärstannade bilen. Sara sprang som hon aldrig hade sprungit förut. Rakt ut i mörkret, bara bort från den hemska bilen.
– Sara, Sara, hörde hon sin pappa ropa. Du måste komma tillbaka.

Ett skott, flera skott, men Sara bara sprang. Vid bilen stog de två männen och skrek åt varandra, Susanna låg helt orörlig på marken en bit därifrån och bakom dem på den lilla vägen syntes billyktor. Att se sin dotter ligga på marken orörlig, kanske död, kanske levande, gav Mia oanade krafter. Hon måste ut ur den jävla bilen. Hon sparkade på bakdörren med bägge fötterna samtidigt och dörren öppnades.
– Herregud den öppnades, tänkte hon medan hon reste sig och sprang fram till Susanna.

De två männen vände sig mot henne men i samma ögonblick var den andra bilen framme och två män kom snabbt ut. De ropade något på ett språk som Mia inte riktigt fattade vad det kunde vara. Hon brydde sig inte heller, det enda som var viktigt var just nu Susanna som verkade ha svimmat. En snabb koll på pulsen. Ja, hon levde men hennes ben var det värre med. Blod överallt.

De fyra männen skrek hela tiden åt varandra, Robert var mest upprörd, den andre som varit med i samma bil var tystare och hade dessutom dragit ner mössan nästan som en rånarluva. Mitt i spänningen och skräcken tyckte Mia att hans jacka var bekant på något sätt. En av männen som kommit i den andra bilen pekade på Mia och Susanna med ett vapen, i mörkret såg inte Mia vad det var.
– Nej! skrek hon. Robert gör något, hjälp oss!

Mannen som hon levt tillsammans med i många år, mannen som var far till hennes flickor, gjorde ingenting. Han sa något till mannen med vapnet och pekade sedan mot ett litet hus som fanns i närheten.

Avsnitt 9BNär Mia såg huset insåg hon var de faktiskt var. Här hade hon promenerat flera gånger, gått stavgång, grillat med tjejgänget.
– Sibbarp, tänkte hon, nära barnens badvik. Huset måste vara en av de gamla barackerna som har funnits här i evighet. Robert kom fram och lyfte upp Susanna, Mia följde efter, bakom henne kom en man med vapen i hand, och så de två övriga. Robert mer eller mindre slängde in sin egen dotter i det gamla huset, knuffade in Mia efter och sa:
– Nu har du en sista chans att tala om var knarket är och säg inte att du har skvallrat till polisen för då…
Mia såg på honom, en man som tappat allt och där girigheten var den enda drivkraften. En av de andra männen sa något och nu tyckte Mia att det lät som ryska. Kanske. Hon stack handen i fickan på sin huvtröja för att hitta en näsduk eller något. Där låg en näsduk men där låg också hennes mobil! Nu behövde hon tid.
–  Det finns i ett paket i det gamla tegelhuset vid ridklubben. På loftet bakom skorstenen, det är massor med halm över en vit plastpåse.
Robert såg på henne med hat i blicken.
–  Din jävel, det kunde du sagt från början.

De båda männen frågade något, Robert svarade på deras språk och de sprang mot sin bil. Den ene kom snabbt tillbaka och klargjorde att Robert och den andre skulle med. Kvinnorna skulle låsas in och fanns inte knarket där Mia sagt skulle alla åka tillbaka hit och döda dem.
– Ett bra jobbb för Robert, menade den ena och såg på honom.
Roberts kumpan gick runt och kollade att alla fönster var igenspikade. Så gick han ut och låste dörren. Och i det ögonblicket förstod Mia vem det var!

Sara stannade och försökte hämta andan. Hon hade sprungit längs stranden och nu kände hon igen sig. Bron till Danmark snett bakom, havet till vänster och nu började villaområdet på höger sida. Hon sprang fram till första bästa hus där det lyste och ringde på. Kvinnan som öppnade blev lite chockad av Saras osammanhängande berättelse men hon lånade snällt ut sin mobil så att Sara kunde ringa polisen.
– Det handlar om liv eller död, knark och blod skrek hon hysteriskt när poliskvinnan som svarat försökte få henne att tala om var hon var.
– Och Stig måste komma!
– Stig?
– Ja, Stig nånting, knarkbeslgaet på ridklubben och mordet i fortet.
Poliskvinnan var cool.
– Var är du?
Sara lämnade över mobilen till kvinnan i huset som snabbt sa adressen. Sedan tog hon med sig Sara in, satte henne i soffan, hon fick en filt om axlarna och något att dricka.
– Jag förstår att du har varit med om något hemskt, polisen kommer snart men säg mig bara om du är skadad?
– Om du undrar så heter jag Anna.
Sara skakade på huvudet.
– De har fångat mamma och Susanna, sa hon bara. Sedan satt de tysta till polisen kom.

Stig var först inne.
– Sara, sa han bara. Var är dom?
– Hittar du dit?
– Jag tror de är nära barnviken, den lilla cykelvägen ner, jag hoppade av där.
– Jag vet inte vad de här gjort med mamma och Susanna men pappa är med och en annan gubbe. Tror det är..

Innan Sara hann prata färdigt kom en annan polis in till dem och sa något till Stig. Han vände sig till Anna.
– Får Sara stanna här en stund? Det är för farligt för henne annars.
Anna nickade, det var väl självklart!

I den gamla baracken stod Mia och väntade på tystnaden. När hon inte längre hörde några billjud tog hon snabbt fram mobilen. Den var stendöd. I frustrationen och desperationen tog hon en gammal stol och slog rakt emot fönstret. Glasskärvorna yrde i rummet. Hon slog och slog tills hon gjort sönder både dubbla glasrutor och en del av fönsterkarmen. Nu skulle de ut härifrån!

Susanna var vaken, en av männen hade skjutit mot henns ben men kulan hade bara snuddat benet och gjort ett ytligt sår. Det blödde fortfarande men hon hade lyckats göra ett förband med hjälp av skjortan hon hade under tröjan. Mia kollade så att det funkade.

Hur de kom ut ur huset kunde inte Mia förklara efteråt, hur de båda kunde springa in i busksnåren, låta Susanna hämta andan, försöka stoppa en ny blödning, hur Mia plötsligt fick ett nytt anfall av sin panikångest, hur de försökte fortsätta att springa mot ljuset från husen långt därborta och hur de gömde sig under en gammal hoppgunga när det plötsligt kom bilar på den lilla vägen igen. Inget av det där kom hon ihåg förrän långt senare. Men hon hörde, Susanna ropa: ”Det är polisen!”

Mia stapplade ut och en av bilarna stannade. Ut kom Stig! Hon drog snabbt sin berättelse och två andra poliser fick undan henne och Susanna.
– Var är Sara, ropade hon.
Stig vände sig om.
– I säkerhet, sa han bara.

Och så var det tyst igen på stranden. Ingen kunde ana att här runtom den gamla baracken befann sig ett rutinerat polisgäng. Inga bilar syntes, allt var lugnt. I den lilla badviken snattrade några änder lite innan de somnade om. Bilarna hördes på långt höll, de kom snabbt innan de fick sakta ner på den mindre vägen. Först en svart skåpbil och sedan en svart BMW. Fyra män kom ut i månskenet, de som hade vapen i händerna föste de andra två framför sig mot den lilla baracken. En av dem tog upp en nyckel ur fickan.
– Nu! sa Stig och sedan hände allt på en gång. Hans rutinerade gäng var överallt, fick snabbt tag på både vapen och män, Robert gav upp innan allt ens började men hans kumpan sprang iväg i skydd av mörkret. Han kom ett par hundra meter innan han blev övermannad av en extra snabbfotad knarkpolis.
– Vilket kap, sa Stig lugnt när det hela var över. Snabbt iväg med dem, jag kommer direkt, måste bara hämta en liten tjej först.

Dagen därpå
Sara satt vid köksbordet och väntade på chokladen som mormor höll på att fixa. Både mormor, mofar och moster Lisa var här för att passa henne.
– Lite väl bra, tyckte Sara nog men det var ändå skönt att ha dem här. Mamma och Susanna skulle snart komma hem från sjukhuset. Pappa ville Sara inte ens tänka på just nu, det var för jobbigt.Hon lät istället sin älskade morfar få veta allt om skillnaden på B- och C-ponnyer och att man egentligen borde ha en D-ponny nu, så att hon kunde lämna över Willow. Morfar lyssnade snällt. Han var ganska hästkunnig faktiskt, det visste ju Sara. Mormor däremot var hopplös på hästfronten. Hon var rädd för dem.
– Rädd, tänkte Sara. Det är ju människor man ska vara rädd för!

Fortsättning följer…

Text: Eva Österlund

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Favorit i repris på förekommen anledning – ”Storlek 46 göre sig icke besvär”

Equestrianwords uppmärksammade nyligen via Facebook en artikel hos Hippson om Viktoria Persson i Halmstad. Viktoria har tröttnat på de krympande storlekarna i ridsportbutikerna och har startat ett upprop på nätet, mot vikthetsen. Bra initiativ! Men visst är det tragiskt att det ens ska behövas? Equestrianwords uppmärksammade problematiken redan för ett par år sedan, i samband med Gothenburg Horse Show och hästmässan Eurohorse. På förekommen anledning publicerar vi inlägget här igen. Missa inte slutklämmen, med en rapport om hur det faktiskt gick till slut, så här ett par år senare.

Text: Anna Carlsson-Käck
Foto: Clip Art och privat 


Storlek 46 göre sig icke besvär
– Oj. Näääää. Så stora storlekar har vi inte med oss. Jag vet faktiskt inte ens om den här kavajen görs i storlek 46..? Kvinnan tittar medlidsamt på mig och min lekamen. Hela hon blir ett under av besväran. Jag, en lokal dressyrryttare, som efter två barn och lite för mycket av livets goda, har vuxit ur min tävlingskavaj kryssar mellan mässmontrarna i ett försök att hitta en ny i en större storlek. Jag har liksom kapitulerat; jag hinner inte gå ner tio kilo innan tävlingssäsongen och jag ser ut som jag gör. Punkt.

Det står dock ganska snabbt klart att överviktiga tävlingsryttare göre sig icke besvär. Det är faktiskt tveksamt om man som vanlig sketen storlek 46-ryttare överhuvudtaget ska kunna handla något alls, annat än grimmor och schabrak; det vill säga sådant som inte behöver provas på den egna kroppen. Att hitta något bland reaställen är inte att tänka på. Den tanken växte jag ifrån redan vid passerandet av storlek 42, en gång för femton år sedan, någonstans mellan barn ett och två. Nu, nästan tio år senare, pratar vi om 44, ibland 46:a eller till och med – ve och fasa – ännu större, lite beroende på märke och modell. Och plötsligt har utbudet krympt. Tyvärr har inte jag krympt i samma takt. Men det är mitt val. Jag har accepterat det, åtminstone för stunden. Vad jag däremot inte har accepterat är hur man blir bemött av butikspersonal, eller monterpersonal i det här fallet eftersom jag befinner mig på mässan EuroHorse i Göteborg.

Visst finns det ridkläder för oss större, det gör det. Om man är beredd att betala och vill leka detektiv och be om hjälp. Hjälp får man, men ofta ackompanjerat av ”Nääää, vi har bara normal konfektionsstorlek…” Och så ser de så där besvärade ut. Alternativt ler de lite tvunget och tittar på en som om ”Men snälla du. Skyll dig själv tjockis.” Det sistnämnda ofta från unga småtjejer, storlek 34, som står i montern under tiden som mamma alternativt pappa är och äter lunch. Det kan hända att jag blivit lite paranoid. Det kan hända att inte alla är dumma. Det kan faktiskt hända att det finns en och annan där ute i montrarna som är snälla, rara och fullt förstående för större storlekar. Jag har bara inte träffat dem ännu.

Om jag hittade någon kavaj? Både ja och nej. Efter att ha behandlats enligt modell ”skyll dig själv tjockis” i en monter valde jag istället att beställa min kavaj på nätet. Där slipper man taskiga kommentarer och ”stackars dig-blickar”. Hur var det nu Tony Richardsson sa? ”Men jag är inte bitter!”

/ Anna Carlsson-Käck

Rapport så här ett par år senare: Kavajen som beställdes på nätet passade visserligen men var så ful i verkligheten så den skickades tillbaka ögonaböj. Istället fick jag till slut fantastisk hjälp i vår lokala ridsportbutik, av Susanne på Sjöängen Ridshop på Tjörn. Jag var mycket skeptisk till en början men Susanne var envis: ”Det är väl klart att det här går att ordna!” Och det gjorde det! Idag har jag en underbart skön och stretchig tävlingskavaj (dock inte den på bilden ovan) som det är en ren fröjd att sätta på sig. Och baske mig om vi inte har lyckats knipa några rosetter i den också. 🙂

Visst är hästar och ridsport friskvård!

Parallellt med Gothenburg Horse Show arrangeras som bekant den stora hästmässan Eurohorse. Förutom montrar fulla med saker man som hästmänniska förmodas inte kunna leva utan, bjuds det även på seminarier och föreläsningar. I år fanns det extra mycket med fokus på ”må bra med häst”. Lotta Karlsson rapporterar:

”På årets Eurohorse fanns det mer än vanligt som handlade om vad hästen gör med oss och hur vi mår i vårt hästande. Till exempel hade Ryttarinspiration föreläsningar om mental träning och även hästunderstödd terapi på tapeten. I BYS/Naturförvaltningen Västra Götalands monter hölls på fredagen några seminarier med anknytning till detta och i paddocken fanns Göteborgs Handikappridklubb där de visade hur terapiridning kan gå till.

Margareta Håkansson

Margareta Håkansson

Margareta Håkanson pratade om stresshantering med hästens hjälp. Margareta är fysioterapeut verksam inom OHI och har en del av sin verksamhet förlagd till Göteborgs Handikappridklubb:
– Vi utsätter oss för stora mängder stress när vi bor i städer med buller, föroreningar, ständig uppkoppling mm. I stallet kan vi få vår välbehövliga nedvarvning när vi gör våra sysslor, rör oss tillsammans med hästen osv. Det är sådant som hästmänniskor vet utan att tänka på det, men nu finns det forskning som styrker detta!

Läs mer om vad Margareta sa i Hippsons reportage som du hittar HÄR.

Pia Tillberg

Pia Tillberg

I ett annat seminarium berättade Pia Tillberg från stiftelsen Hippocampus om sitt arbete med neuropsykiatriskt funktionshindrade. Ett arbete med bara tre ”måsten”: hjälm, hålla i repet samt att ge morot till hästen. I övrigt är terapitiden mycket flexibel. Terapin ger rörelseglädje och deltagarna får samarbeta både med hästen och med andra deltagare.

Robert Kölby

Robert Kölby

Göteborgs Handikappridklubb
Robert Kölby, ordförande i Göteborgs Handikappridklubb, berättade också om klubbens verksamhet och framtidsvisioner. Klubben har terapiridning, kroppskännedom till häst, fritidsridning (ridlektioner för ryttare med och utan funktionshinder) med mera.

I paddocken visade ridskolehästen Sune och instruktör Alissa Olsen tillsammans med medlemmar från ungdomssektionen olika typer av terapiridning och utrustning medan Marie-Louise Nilsson, specialpedagog, berättade.

Mot bakgrund av allt detta; visst är hästar och ridsport friskvård!”

Text & foto: Lotta Karlsson

OHI står för Organisationen för Hästunderstödda Insatser och är en organisation för alla som arbetar med hästunderstödd terapi samt att öka kunskapen om detta i allmänhet.

Hästunderstödd terapi används av t.ex. sjukgymnaster, arbetsterapeuter, läkare, psykologer, specialpedagoger mfl. Hästunderstödd terapi omfattar terapeutiska och pedagogiska insatser inom hälso- och sjukvård, psykosocialt arbete och specialpedagogik.

 

Full fart i körningens världscupfinal

1plac_MG_1961BoydExellspurtK

Boyd Exell vann världscupfinalen i Göteborg.

Kuskarna i världscupens inomhuskörning för fyrspann sparar inte på krutet. De lirkar runt sina långa ekipage genom hindrens portar och på fartsträckorna går det verkligen undan så sanden sprutar. Stämningen är minst sagt på topp i arenan, här vill inte kuskarna att publiken ska vara tyst utan heja på allt vad de orkar. Och som de orkar!

Boyd Exell tog hem Världscupen i körning i söndagens körfinal. I segerintervjun frågar Suzanne Sjögren hur han bara fortsätter vinna och vinna. Boyd svarar:

– Önskar jag kunde säga att jag går upp tidigt på morgnarna, men så är inte fallet. Jag har ett bra team som tar hand om mig.
Han säger också att det är speciellt att komma hit igen och vinna eftersom det var här han tog hem sin första världscupseger. En av tävlingens sponsorer var Volvo och deras representant fick åka med med och grooma efter Boyd Exells fyrspann under ärevarvet.

Se bildkavalkad signerad Lotta Karlsson!

6plac_MG_1904FredrikPerssonhinderK

Fredrik Persson hade fått ett wildcard till världscupfinalen.

prisutd_MG_2040pristagare-priserK 7plac_MG_1868GeorgvonSteinK 5plac_MG_1855IjsbrandChardonbroK 4plac_MG_1970JozsefDobrovitz 2plac_MG_2010omkrnJeromeVoutazhinderK 3Koos_MG_2057evarvK 3plac_MG_1935KoosdeRondehinderK 3plac_MG_1998omkrnKoosdeRondeskvttK 3plac_MG_2001omkrnKoosdeRondebroK 2plac_MG_2009JeromeVfilmasK 2plac_MG_1994JeromeVoutazspurtK 2plac_MG_1984JeromeVoutazhinderK 2plac_38A6101JerometackohejK 1plac_MG_2028omkrnBoydEsandskvttK 1plac_MG_1949BoydExellhinderK 1boyd_MG_2051VolvomedBoydExellrevarvK 1boyd_MG_2047groomvolvoK 1boyd_38A6106arevarvvolvogroomK

Följetongen – avsnitt åtta

Avsnitt 8ADetta har hänt: Vår huvudperson Mia lever just nu i ett virrvarr av tankar och händelser runt det stora knarkpartiet som hon hittade i sitt eget förråd och sedan var med om att gömma i ett övergivet hus på sin egen ridklubb. Hon har erkänt allt för polisen, även att hon känner sig förföljd av sin ex-man Robert. Hon är övertygad att Robert är inblandad i den här hemska historien, inte minst genom hans relation med Mias bästa vän Fredrika. Fredrika är försvunnen och när Mia försöker hämta mer styrka genom att rida en sväng med sin nya favorithäst, ser hon en livlös Fredrika ligga blodig i ett av de gamla forten nära klubben.

Avsnitt 8B
Nu börjar vi:
Det gamla fortet var avspärrat, det var blåljus överallt och på en bår, i en liksäck låg den person som varit Mias bästa vän i så många år. Fredrika var död. Någon hade dödat henne! Själv satt Mia på en sten, insvept i en filt som någon av ambulanspersonalen givit henne. Någon, hon kom inte ihåg vem, hade sett till att hästen kom tillbaka till stallet. Hon kände sig helt apatisk, det enda hon kunde tänka på var Fredrika, vilken vän hon varit i alla år och hur mycket roligt de haft tillsammans. Inte minst på den här ridanläggningen, dit de kom unga och glada och verkligen sugna på att ta upp sin stora hobby igen. Mia hade gjort ett uppehåll när hon blev gravid med Susanna och Fredrika hade gjort sin stora asiatiska resa.

Avsnitt 8C

Men sedan gjorde de verkligen comeback i hästvärlden. Mia kunde inte låta bli att le för sig själv när hon mindes alla härliga stunder med Fredrika och hästarna. Barbackaridning i hagen, sova över i stallet, ridning längs havet under sena kvällar, grillning med likasinnade på roliga ridläger, smygridning utan hjälmar, kärleken till alla de hästar som hade funnits här, vänskapligt tjafs om vilken häst som var den allra bästa och de rysligt tidiga och iskalla morgnar när man skulle åka på tävling och av någon märklig anledning först var tvungen att mocka alla boxar i det gamla tungarbetade stallet. ”Varför gjorde vi det egentligen”, mumlade Mia för sig själv, Vi borde strejkat!

En av poliserna kom fram till henne.
– Hur känner du dig? Kan vi pratas vid ett tag?
Mia fick ännu en gång berätta hur hon hade funnit Fredrika, att hon först bara sett hennes ridsko och sedan hoppat av hästen och gjort den förfärliga upptäckten av den döda kroppen. Plötsligt stod Stig bredvid poliskvinnan som ställde frågorna. Han lyssnade utan att kommentera något av Mias svar. När alltihop var över och ambulansen kört iväg med Fredrika, stannade han kvar hos Mia.
– Orkar du gå tillbaka till stallet.
Mia reste sig på något darrande ben men sedan var det inget problem. De gick långsamt tillbaka medan de pratade om Fredrika. Om den sista konstiga tiden, om hennes förändrade sätt, om hon försökt försvinna och den konstiga polisjakten.
– Vi klantade till oss och tappade bort henne den där kvällen, berättade Stig.
– Men nu har vi hittat hennes Mercedes. I djuphamnen här ute. Dumpad! Först trodde vi att hon var kvar i bilen. Det var en amatördykare som hittade den.
Han följde henne fram till bilen och tittade allvarligt på henne.
– Du är väldigt insyltad i den här historien, Mia, det är du väl medveten om.
– Och vi pratar om farliga människor som är med och agerar. Riktigt farliga! Vi har en man på plats vid ditt hus och han ska vara där hela tiden. Jag har sagt det förut, lås alla dörrar, öppna inte för någon okänd, ha stenkoll och ring vid minsta misstanke.

När hon kom hem var huset tomt. Flickorna borde varit hemma men kunde också vara hos kompisar eller som Susanna på sjukhuset hos Michail. Hon ringde båda men fick inte tag i dem utan lämnade meddelande.Ute på gatan stod en gammal grönsvart Volvo som hon inte kände igen. Vid förarplatsen satt en yngre man som plötsligt kom ut och gick mot hennes hus.
– Det är väl den där polisen som ska vakta mig, bäst att öppna annars blir väl Stig ännu mer irriterad.
– Hej, är det Stig som har skickat hit dig?
Mannen svarade inte men log glatt emot henne och innan hon hann hindra honom var han inne i hallen.
– Jag skulle väl kolla ditt leg, försökte Mia. Plötsligt kände hon en våldsam smärta i huvudet och sedan blev allt mörkt.

Susanna gick den numera välkända trappan upp till Michails avdelning. Nickade åt tjejerna som jobbade där och kom in på Michails rum. Han var inte där! Men Lena som var någon sorts chef på avdelningen kom in.
– Gå du ut i fikarummet, han sitter där, jättepigg dessutom så nu ska vi snart skriva ut honom.
– Susanna, hörde hon i samma stund.
Och där stod han, hennes darling (för det var han även om hon inte sagt det till någon annan.) Han var fortfarande svullen i ansiktet med massor av blåmärken men det var inte så mycket bandage längre, mest tejp eller vad det nu hette, över ställena där de fått sy ihop skadorna. De fantastiska ögonen syntes igen och när han log mot Susanna kände hon att detta, det var nog allvarligt ändå.
– Den där polisen, Stig, har både ringt och varit här, han vill ha reda på allt, om och om igen.
Michail lät orolig, det var massor som stod på spel nu och nu när han träffat Susanna ville han verkligen skjuta allt det gamla bakom sig.
– Men du är väl inte någon skurk, frågade Susanna.
– Neeej inte skurk kanske men jag vet ju vilka skurkarna är.
– Även de som misshandlade dig?
– Ja, jag kände ju igen dem, de är ju med i gänget.
– Vilket gäng, du menar det här med knarket som mamma och Fredrika höll på med. Att gömma det alltså.

Susanna hade pressat sin pappa på vad mamma och Fredrika egentligen gjort därute i stallet mitt i natten. Hon hade ännu inte funderat ut hur han kunde veta det. Så fort hon tänkte på det kändes det obehagligt.
– Var ska du bo när de skriver ut dig härifrån, frågade hon istället för att fortsätta på knarkspåret.
– Du kan bo hos oss, vi har ett gästrum, jag ska prata med mamma.
Michail såg på henne, hon var både snäll och snygg och nog var han allt lite kär i henne.
– Få se vad polisen säger först, sa han bara. Jag måste samarbeta med dem nu, har ju bara uppehållstillstånd, förstår du.
Susanna förstod inte alls. Uppehållstillstånd??
– Men jag trodde, började hon när Michail plötsligt la fingret över munnen. Bakom dem stod Stig och en annan polis.
– Så bra att du har piggnat till ordentlig, vi har en del frågor vi måste ha svar på och förklaringar som inte stämmer riktigt, sa Stig i lugn ton.
Så lugn att Susanna blev nästan rädd, för bakom det lugna fanns det superskarpa.
– Och du, fortsatte Stig. Du åker hem till din mamma. Nu!
– Gubbe, tänkte hon när hon kom utom hörhåll. Han bestämmer inte över mig och nu åker jag till stallet.

Stallet var ändå det bästa. Susanna blev lugn och glad bara hon kom in på stallgången. Topolino stod i sin box och väntade på henne och visst var det en liten glimt av igenkännande i hans fina ögon? På boxdörren satt det en lapp från Emmy att hon kunde ta Toppen på kvällens hoppkurs. Härligt, då behövde hon inte bråka om det heller. Bästa att ringa mamma och meddela läget. Hon kollade mobilen och såg att Mia sökte henne tidigare. Inget svar från Mia nu, inget svar från Saras mobil heller. Lite skumt, mamma brukade alltid ringa upp.
– Du har väl hört vad som har hänt. Emmy kom fram till henne och berättade vad Mia funnit i den gamla krigsbunkern.
– Ligg lite lågt bara, vi vill ju inte att de små ska höra det, helst inte föräldrarna heller. Det blir så mycket snack och så mycket som sprids överallt. Jag ska försöka få ihop en allmän info i cafeterian strax. Men det var Mia som hittade henne.
Susanna blev alldeles kall. Stackars mamma, Fredrika var hennes bästa vän, hur hade hon tagit det? Och vad hade hänt egentligen? Hur kunde Fredrika råka ut för en olycka uppe i bunkern. Eller var det något ännu värre. Plötsligt ringde mobilen, det var pappa!
– Susanna var är du?
– På stallet jag har precis hört vad som har hänt Fredrika.
– Ja det är fruktansvärt vi måste hem och stötta mamma nu. Jag kommer och hämtar dig.
– …
– Inga men nu Susanna, nu ställer vi upp. Som en familj!
Efter tio minuter såg hon den stora svarta bilen köra upp på stallplan och stanna framför henne. Robert klev hur och gick fram och tog tag i hennes arm.
– Pappa jag kommer senare, jag ska rida Topolino på hoppkursen först.
– Dessa jävla hästar! In i bilen nu för helvete, sa han med en konstig röst.
Susanna lydde och såg sin lillasyster i baksättet. Hon hade aldrig sett Sara med så rädda ögon förut…

Fortsättning följer…

Av Eva Österlund

© 2018 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑