Nyligen, eller egentligen för rätt länge sedan (samvetsfråga) slarvade jag bort Joes ryktborste och nu börjar det bli kris. När jag fick ta bort min förra häst Lucky slängde jag allt. Jag skulle aldrig mer ha häst, det var jag tvärsäker på. Men några saker strök inte med och jag har haft en aning om att ryktborsten var en av dessa. Så när nu läget började bli desperat gick jag ut i förrådet för att se efter. Och se! Jag hade sparat det som var viktigast för en hästägare förr, före ”slitochslängåldern”. En JH-ryktborste och ko-cao-line-läderfett. ryktborste1 Ko-kao-line-burken lämnade jag kvar, tror inte att den går att använda efter 12 år utan lock. Men ryktborsten fick följa med in för en träff med Grumme grönsåpa. Och se – den blev nästan som ny. ryktborste Hur kul är det, tänker ni, att jag tvättat en ryktborste, inte så vidare värst. Men de hästar den här slitstarka borsten bär med sig, det är nostalgi på hög nivå. Jag tror jag har haft den där borsten sedan mina första försök till lättridning på Göteborgs Fältrittklubb. Den har varit med på ridläger på Apelgården och den har ryktat alla mina hästar: Ediora, Rä-Man och Lucky och nu ska den även få rykta Joe. Den är inköpt på den tiden då alla inköp gjordes i fysiska affärer. När hästsportaffärer låg på ståndsmässiga adresser mitt i stan. Och när det man köpte fick kosta lite för det var meningen att det skulle hålla en livstid. Haglunds Sadelmakeri låg i Vasastan i Göteborg och det var rena julafton när man fick åka dit och där fanns allt från hovkratsar till dyra sadlar i läder. Och – som sagt, det man köpte då höll en evighet – det är min gamla ryktborste ett bevis på. //Annika Grundberg