Månad: april 2015 (sida 2 av 3)

Det är jag och Skalman

Tanten säger att jag hade blivit en utmärkt tävlingshäst om jag bara hoppat lite högre. Anledningen till det är tydligen att jag är ovanligt bra på att vila mig i form och hushålla med krafterna. Om ett hinder är 1 meter då hoppar jag 1,01. Jag vill inte hoppa högre än 1,21, där går gränsen. Jag river aldrig – nästan – men jag förtar mig inte. Tanten säger att om jag bara hade velat hoppa 1,51 eller rentav 1,61 hade jag varit en perfekt tävlingshäst.

Tanthästen gillar rosetter.

Tanthästen gillar rosetter.

Jag sover för det mesta, eller står och hänger och ser på när andra rusar runt. Jag ingår i en flock om sex hästar och vi har en jättestor hage. Tanten har mätt, den är 500 meter lång och vi är ofta längst ner, den lutar lite lätt. När de andra hästarna får spunk och rusar från ena änden till den andra, då väntar jag en stund. Jag springer inte för än jag är helt säker på att de tänker stanna i andra änden. Orkar INTE springa fram och tillbaka. Ibland fintar de mig och då blir jag SÅ trött. När vi ska åka iväg någonstans sover jag medan tanten grejar, det är först när transportskydden åker fram som jag vaknar till lite, för åka iväg är skoj! Väl framme handlar det oftast om hoppning. Ibland är vi många på banan och hoppar få hinder åt gången men länge. Ibland är jag ensam, eller en häst till, och vi hoppar många hinder snabbt. Båda är lika kul men när jag gör många snabbt får jag mycket mer klappar och beröm. Folk applåderar och för det mesta får jag en färggrann grej att hänga i tränset – det gillar jag. Så fort det är min tur att hoppa blir jag pigg, så fort det är klart somnar jag. I söndags var vi iväg och då var mållinjen på kortsidans ena sida, på andra sidan var utgången. Jag vet när det är slut, det är när tanten slappnar av och folk applåderar. Jag sprang direkt till utgången och väntade. Tant sa att de nog aldrig sett en häst lämna banan så snabbt. Tant säger att det är en styrka att kunna slappna av sådär, jag tycker bara det är helt normalt, vad ska man hetsa upp sig för? Vill bara avsluta med att berätta om det generalfel tanten gjorde i söndags. Hon missade att vi placerat oss och skulle få en rosett till och få komma in och möta publikens jubel. För er som följt oss, ni vet att vi förra året tävlade en lagtävling som heter Bohuscupen. Där handlar det inte bara om hästens prestation, ryttarens prestation bedöms också. Kan meddela att tanten inte hade vilat sig i form förra året. Vi var felfria två gånger men hon fick usla poäng och i finalen trillade hon av!!! Men första omgången i år, då jäklar. Hon lät mig galoppera på och se där, vi blev placerade fast det missade hon. KATASTROF! Nästa omgång ska jag ha en annan pilot, Ronja heter hon. Tanten ska flyga iväg till en annan ö än vår och titta på hästar som tävlar i tre dagar på ett ställe som heter som en annan sport – Badminton. Hur kan den tävlingen vara viktigare än Bohuscupen? Fattar ingenting. Må så gott till nästa gång Gnägg Joe

TT/DN skriver om Douglas Lindelöw

Douglas Lindelöw FOTO: LOTTA GYLLENSTEN

Douglas Lindelöw
FOTO: LOTTA GYLLENSTEN

Idag skrivs det om världscupfinalen som startar i Las Vegas. Läs om Douglas här 

Rodrigo Pessoa visar hur han tränar

Svårare att få gårdsstöd

Det blir svårare för vissa företagare att få gårdsstöd i framtiden. Foto Lottapictures

Det blir svårare för vissa företagare att få gårdsstöd i framtiden. Foto Lottapictures

Det blir svårare för vissa företag att få gårdsstöd. Det gäller företag som i huvudsak har en annan verksamhet än jordbruk på sin gård. Läs mer om de nya reglerna och om just du drabbas på Jordbruksverkets hemsida via länken HÄR.

”Å här kommer jag och leker tävling!”

Anna och Runa tog karriärens första placering.

Anna och Runa tog karriärens första placering.

Påskdagen och dags för första omgången i Bohuscupen. Så läskigt och så roligt på samma gång! Vi hade ett visst manfall i laget med två ekipage borta men fullt tillräckligt för att kunna delta med fullt lag plus reserv. Hanna och Imcke, Eva och Frasse, Malin och Gigantisch och jag och Runa. Denna första omgång gick på hemmaplan, bara tjugo minuters bilresa bort. Skönt. Det finns en viss trygghet i att det är hemma. Men var jag mindre nervös för det? Nä. Mötte några av lagkamraterna på parkeringen och vi var rörande eniga om att just precis nu var detta en jättedum idé. Tävla? Usch. Var fanns spypåsen? Jag var första ryttare för laget ut i förklassen och med startnummer tio så fanns det inte mycket tid att vifta på. Ut med Runa ur transporten och in på framridningen. Det är nu man ska försöka hålla sig till någon form av plan. Jag är dålig på det. Sneglar på alla andra. ”Himmel vad de rider bra! Och så fina hästar! Å här kommer jag och leker tävling. Jo men tjena.” Fokus är inte min grej tyvärr, märks det? Jag kände dessutom att Runa hade anammat sitt alter ego Racerråttan. Fast hon var ändå med mig även om det inte kändes hundra. Och plötsligt var det vår tur.
Anna och Runa på väg mot sin livs första placering. Foto: Jessica Norén

Anna och Runa på väg mot sin livs första placering. Foto: Jessica Norén

Fyra och en halv minut senare var det över. Klart, färdigt, halt and good bye. Det finns alltid saker man kunde gjort bättre men på det hela taget var jag ganska nöjd. Främst för att det var över. När jag red ut genom manegeporten kom jag på att man ska andas. Det är faktiskt en himla bra grej. Och sen fick jag se mitt protokoll… ”Luktsaltet! Var är luktsaltet!” 68,701 procent! Jag skriver det igen: Sextioåttakommasjuhundraen procent med bland annat sjuor rakt igenom på allmänt intryck. Blev fånigt tårögd och slängde mig om halsen på Runa som värsta tioåringen. Vi låg tredjeplacerade länge men mot slutet gick det utför för tant i resultatlistan. Blev bland annat omriden av Lottas häst Sessan som knep första platsen med råge. Kul! För ska man nu bli slagen av någon så är det väl ok om det är av en som i normala fall tillhör laget. Just denna dag reds dock Sessan av en annan ryttare, för en annan klubb (en komplicerad historia som omfattar en fjällenresa, ett hastigt återbud och en tävlingslicens). Jag och Runa kom till slut på sjunde plats. Tjohoooo! Mitt livs första placering och deltagande i prisutdelning! Dock till fots men det må vara hänt. På åttonde placering kom Malin med Gigantisch så man kan lugnt säga att Frieserlaget från Orust RK gjorde mycket väl ifrån sig i förklassen under denna första omgång. Hejja oss! Hur laddar man om efter detta? Det visade sig vara svårt för nu inleddes den långa väntan på start i lagklassen. Med fem timmar mellan starterna blir man lätt seg. Så här i efterhand skulle jag naturligtvis ha åkt hem med Runa ett par timmar, men det är lätt att vara efterklok. Runa stod så fint på transporten och sov och var inte direkt intresserad av att komma ut och rastas heller. Vi tog en promenad och hon fick beta lite innan det var dags att sadla på igen. Jag kände direkt att Runa tyckte att det här var ganska onödigt. Och jag hade fortfarande smilbanden från öra till öra sedan förklassen och hade jättesvårt att koncentrera mig. När det var dags för start var vi långt ifrån klara men det var bara att bita ihop. Det gick förvånansvärt bra i början. Sedan kom igångsättningen till trav efter första mellanskritten… Skulle vi kunna stryka det momentet från detta program, snälla Svenska Ridsportförbundet? Runa taktade och kastade sig iväg och där någonstans sprang hon ifrån mig totalt. Det blev siffror i hela registret neråt, ända ner till en nolla. Siffrorna på allmänt intryck var inte roliga men det kostar att ha noll koll. Jag gläds dock åt att jag tycks sitta bättre än jag rider eftersom det åtminstone blev en sexa på ryttarens sits och hållning. Det blev ganska exakt 20 procent lägre i den här klassen och näst sist i resultatlistan. Så illa har jag aldrig ridit så slutprocenten var förmodligen helt rättvist dömt. Bara så himla tråkigt att det hände i lagklassen. Mina lagkamrater var tack och lov betydligt duktigare och samtliga red in på hyfsade siffror. Laget hamnade totalt på en nionde plats. Man skulle också kunna säga att vi kom sist i första omgången men det låter ju himla tråkigt. Vi föredrar att fokusera på framgångarna, inte på nederlagen, något som tydligen inte gillas av alla… Missunnsamhet tycker jag för övrigt är en ytterst oklädsam egenskap. Nya tag i andra omgången om några veckor. Och då jäklar! //Anna Läs Annas tidigare blogginlägg HÄR.  

Jens Fredricson skriver fint om att tro på sin häst

läs här i Hippson

Nan Inger

Författarinnan Nan Inger avled i veckan. Vi minns henne genom hennes hästböcker. Läs gärna Lottas text här

Fälttävlans säsongen är igång

viktoria carlerback volt_LGw-2   Viktoria Carlerbäck vann årets första 2-stjärniga fälttävlan i Tågarp. Läs mer här

Debatten om bloggare, utseendefixering och vuxenansvar fortsätter

Det har inte gått att undvika, debatten som blossade upp när Ulrika Fåhraeus, kanske mest känd som Ponnymamman, skrev en debattartikel på SVT Opinion om utseendefixeringen som följt med in i stallen. Ett par dagar efter att hennes artikel publicerats ringde SVT upp mig och bad mig skriva en uppföljande artikel. Det är ett ämne som intresserar mig. Bloggvärlden fascinerar mig. Så jag tackade ja, mitt inlägg kan ni läsa via länken HÄR. Bakgrundshistorien hittar ni HÄR. Annika Grundberg

Vi har tjuvtränat!

Anna och Runa har övningstävlat i Munkedal under påskhelgen.

Anna och Runa har övningstävlat i Munkedal under påskhelgen.

När andra kokade ägg och klädde ris med fjädrar stod jag i stallet och slogs med en vattenslang och kastade blöta svampar omkring mig. Det var på långfredagens afton och Runa skulle bli snygg(are) än vanligt. Tvätt och puts och fejjande som slutade med att hela stallet var blött, inklusive jag själv. Slangen envisades med att släppa från väggen och den såååå fantastiska spiralslangen slog knut på sig själv och höll på att driva mig till vansinne. Runa gillar inte när man sprutar vatten på halsen och manen men det är svårt att undvika det om man ska få bort schampot. Vi var inte helt överens på den punkten. Nåväl, ren och fin väldoftande blev hon i alla fall till slut och efter viss övertalning fick jag till och med putsa öronen lite. Men bara lite. Någonstans måste man ju dra gränsen, tycktes Runa säga och markerade tydligt att nu fick det vara nog. På påskaftonens morgon ringde klockan halv sex. Lasta häst och groom – både groom och häst var lättlastade. De gick ombord alldeles själva. – och iväg till en klubb nån timmes bilfärd bort. Det var dags för att träna på att tävla ”på riktigt”. Runa är fantastisk att ha med sig på utflykter. Hon står stilla och fint på transporten, både under färd och på plats på tävlingsplatsen. Man kan fokusera på uppgiften istället för att oroa sig för att hon ska dansa hambo inne i lådan. Hon är dessutom ganska cool på nya platser, även om hon är lite onödigt uppmärksam när man väl lastat av och kommit upp i sadeln. Det finns ju så mycket att titta på; det kommer en bil, en häst går förbi, det slår i en dörr… Men lilla Runisen skötte sig fint och vi fick till en riktigt bra framridning. Härligt! En framridningsreflektion: Den här tävlingsplatsen har en ganska liten framridning vilket inte är något problem alls egentligen. Men hur man som groom/medhjälpare/förälder/tränare ens kan komma på tanken att då klampa in till fots och ställa sig mitt i röran för att, får vi väl förmoda, hjälpa sin ryttare (oklart med vad) är för mig en gåta. När vi var flera som snällt bad hen att flytta sig till ett hörn istället ”du står lite i vägen”, såg hen ytterst förvirrad ut men lommade snällt iväg till en bättre plats. Ett hörn var dock redan upptaget. Av en som höll någon form av framridningslektion för sina ryttare. Den volten var liksom upptagen. Då blir det väldigt trångt på en redan trång framridning. Missförstå mig rätt. Jag tycker det är fantastiskt att kunna ha med sig sin tränare på tävling, det skulle jag också vilja ha, men det är inte OK att abonnera på en del av framridningen och det är inte OK att stå och skrika ut över hela banan. Använd Bluetooth eller snacka vid staketet i normal samtalston. Det kallas för H.Ä.N.S.Y.N. Jag var inte speciellt nervös den här gången faktiskt. Lite fjärilar ska man ha och det hade jag, men de höll sig i schack. Vi var ju där för att träna på att tävla. Inte för att tävla på riktigt. Typ. Och vi gick in, vi red och vi segrade! Eller, nä. Inte segrade. Möjligen över fjärilarna och mig själv och det kan jag tycka räcker ganska långt. Sådant som vi haft problem med tidigare – upptagningen efter fria skritten bland annat och igångsättningen till trav därefter – fick vi sjuor på. Roligt! Träning gör nytta! Däremot fick vi nya problem… Piloten fick hjärnsläpp och det blev fel galopp i andra volten. Rättades visserligen men väldigt sent så det kostade massor även i flera moment därefter. Ett lätt forcerat hysteriskt avslut med slarviga vägar och en plötsligt jättespänd Runa, ledde till knappa 59 %. Inte helt nöjd med mig själv, däremot var jag väldigt nöjd med Runa. Och faktum är att vi låg på placering ganska länge, de låga procenten till trots, men blev till slut nedpetade till en tiondeplats. Helt OK och vi kunde åka hem i vårsolen och ladda om inför påskhelgens största uppgift; Bohuscupen omgång 1 som gick av stapeln på påskdagen. Nu var vi laddade och det skulle bli riktigt, riktigt roligt! Och att ladda upp med en liten tjuvträningstävling visade sig vara ett vinnande koncept. Åtminstone delvis… //Anna Läs Annas tidigare blogginlägg via länkarna nedan: Blogginlägg 1 Blogginlägg 2 Blogginlägg 3

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2021 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑