Mimmi Nilsson och Vaggle efter loppet. Det är inte bara att slänga in hästen och åka efter ett travlopp. Hästen ska göras ren liksom alla seldon och vagn. Och igår var det lerigt värre på Åby så det blev nog en lång dag för Mimmi och Vaggle innan de kom hem till Tjörn.

Mimmi Nilsson och Vaggle efter loppet. Det är inte bara att slänga in hästen och åka efter ett travlopp. Hästen ska göras ren liksom alla seldon och vagn. Och igår var det lerigt värre på Åby så det blev nog en lång dag för Mimmi och Vaggle innan de kom hem till Tjörn.

I går var jag på besök på Åby Travbana – nej, det var ingen hopp- eller dressyrtävling som ni missat – jag var där och tittade på trav. I den ridklubb som jag är aktiv i har vi en ung tjej, Mimmi Nilsson, som delar tiden mellan sina hopp- och travponnyer. I går var det dags för ponnytrav med 17-åriga ponnyn Vaggle. Det var häftigt att se de små ponnyerna trava runt stora Åbybanan. Det gick bra för Mimmi nästan hela vägen in i mål, i sista kurvan blev det galopp och hon fick lämna över kampen om seger till de övriga ekipagen. Mycket har ändrats på Åby sedan jag hängde där i tid och otid på veterinärkliniken med min skadade ridhäst, det var i slutet av 80-talet. I dag är stallbacken riven och det bor inga hästar på Åby längre. Veterinärkliniken är också riven, asfaltsgången där jag sprungit fram och tillbaka oräkneliga gånger under veterinär Heimdahls granskande blickar – nåväl nu var det inte mina ben han studerade utan hästens – är ett minne blott. I går hade de dukat upp en bakluckeloppis inne på området, så hur många som var där för att titta på hästar och hur många som var där för att fynda skräp var svårt att bedöma. Men uppe i restaurangen och inne på den angränsande läktaren var det sig likt. Spänd tystnad – nervösa tillrop – glädjetjut – och förlamande tystnad när de satsade pengarna förvandlas till noll och inte när favoriten misslyckas. Nere i stallarna, där hästar, tränare, kuskar och annat löst folk huserar under tävlingsdagarna rådde ett stort lugn. Upplevde det som mycket lugnare än under en hopptävling. Det var som ”en-dag-på-jobbet” för de flesta. Det är inga stora applåder eller så, i alla fall inte när det ”bara” är V64. Allra mest ointresserad av det hela verkade speakern vara, han som stod på vinnarpodiet och intervjuade segrarna och pratade med mannen som lämnade experttips till åskådarna. Någon mer ointresserad än honom har vi sällan skådat. Emellanåt tittade han upp i himlen och grimaserade illa. Ett klipp på honom på media- och journalistutbildningarna i kursen ”så här gör man inte” hade funkat utmärkt. Vi fick inte satsa på Mimmis lopp men vi satsade blygsamt i andra och jag vann några kronor – sånt är kul. Annika Grundberg