Julföljetongen – del 17

Max börjar känna sig trött, det är alldeles för mycket folk och tjat omkring honom. Han märker att han inte alls är så bra som han velat tro, huvudet bultar. Och även utan hjärnskakning kan Angelikas gälla röst framkalla huvudvärk, jisses vad hon är jobbig. I början tyckte han att hon var snygg och verkade duktig med hästarna men det tog inte lång tid innan han såg igenom henne. Nu är hon äckligt angelägen om att vara till lags. Vill rida hästarna, följa med till Brink, snart erbjuder hon väl sig att mata honom också. – Jag tror att ni får gå i förväg, jag är trött och har ont i huvudet. Läkarna sa att jag måste ta det lugnt i början. Jag vill bara vara med hästarna en stund. Måste bekanta mig med Jonathan också som varit så snäll och hjälpt mig medan jag varit på sjukhus, säg till mamma att jag kommer om en kvart, säger han medan han vänligt men bestämt föser ut Angelika och Rosmarie genom stalldörren och stänger. – Puh, det var skönt, säger han högt rätt ut i luften. Han ber Jonathan gå och sätta på tevatten och säger att han vill prata med honom sedan. Själv sätter han sig på en pall inne hos Sandovar som buffar honom i huvudet med mulen innan han återgår till att äta hö. ”Hur blev det såhär, funderar han, hur började det egentligen, varför vill någon stjäla mina hästar?” Det var när Aramis kom som allt började tror han. Det är en häst utöver det vanliga och en som inte varit synlig innan, ett riktigt fynd och det väckte intresse hos många. Patrik Kittel ringde och frågade bland många andra. Det knackar på stalldörren och Max reser sig med en suck, ”vad vill de nu då”, tänker han. Utanför dörren Wilma och Caroline och ser rädda ut. – Kom in, säger han, jag och Jonathan ska precis fika, de andra har jag kört iväg. Inne i fikarummet har Jonathan satt fram två temuggar och Max fyller på med två till och sätter fram burken med pepparkakor. – Det är inte mycket huset har att bjuda på men det får duga, säger han med ett leende. Wilma ser obekväm ut, skruvar på sig, börjar röra munnen för att snabbt knipa ihop den igen. – Vad är det Wilma, är det något du vill berätta, säger Max. Och då forsar det ur henne samtidigt som hon gräver fram pistolen ur väskan, hur hon hittade den och hur de tre; hon, Jonathan och Caroline, bestämt att de skulle visa honom den och sedan ringa polisen. Max tar pistolen och säger till de tre att sätta sig ner. – Vi har en hel del att reda ut, säger han med en suck och fortsätter…  

2 kommentarer

  1. ”Tuff som en agaspis”- jag gillar Carro och det övriga gänget. Väntar med spänning på nästa avsnitt. Tog igen det jag missat under julhelgen igår.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Equestrianwords

Tema av Anders NorenUpp ↑