www.lottapictures.com

www.lottapictures.com

På bipacksedeln till läkemedlet Metacam står det att det inte bör ges till digivande eller dräktiga ston ändå väljer veterinärer att emellanåt göra just det. – Det finns inte tillräcklig dokumentation om vilken effekt Metacam har på föl yngre än sex veckor, därför står det så på bipacksedeln. Det är en bedömning av risk kontra nytta som veterinären måste göra i varje fall och där den viktigaste aspekten alltid är djurskyddet, säger Anne Mörner, veterinär hos Boehringer Ingelheim som tillhandahåller Metacam. Jordbruksverkets regler om läkemedel och läkemedelsanvändning regleras i en föreskrift som heter D9. Där står det bland annat att veterinären är ansvarig för de förskrivningar som han/hon gör och att riskerna för biverkningar ska beaktas. – Jag kan inte uttala mig om ett enskilt fall men viktigt att komma ihåg vid sådana här frågeställningar är att veterinären ska göra en bedömning av riskerna kontra fördelarna med att använda ett preparat och alltså kan göra bedömningen att det är så viktigt för djuret att använda preparatet att risken för biverkningar är godtagbar, även om det finns en förskrivning i FASS som säger att användningen bör undvikas, svarar Leif Felton, Jordbruksverket, i ett mail. – Att det inte finns tillräcklig dokumentation innebär inte att det inte är undersökt. Det kan finnas studier om läkemedlet som veterinären har läst och lutar sig mot vid förskrivning. Viktigt är också att alla misstänkta biverkningar rapporteras. Biverkningsrapporteringen är global och kan göras av såväl veterinärer som djurägare och skall i första hand ställas till Läkemedelsverket. Läkemedelsföretagen tar även emot och vidarebefordrar anmälningar om möjliga biverkningar, säger Anna Mörner. – En skrivning att ett preparat inte ska användas till en viss djurkategori i FASS betyder inte heller nödvändigtvis att denna användning har visat sig ge biverkningar, många sådana skrivningar betyder bara att den användningen inte är testad. Veterinären kan i sådana fall ha fått ytterligare information till exempel direkt från tillverkaren som han/hon kan väga in i sin bedömning, skriver Leif Felton. Det är alltid veterinären som är ansvarig för de förskrivningar han/hon gör, det ansvaret kan inte läggas på djurägaren, Felton förklarar: – Djurägaren är inte ansvarig för att kontrollera att veterinärens förskrivningar är korrekta, en djurägare kan inte förväntas ha kompetens som behövs för att göra sådana bedömningar och har inte heller tillgång till information och kontakter på det sätt som den förskrivande veterinären har.